Kategorier
Vardagstrams

Ska arbetsgivare kunna kräva smala eller vältränade anställda?

Är du tillräckligt vältränad för att vara trovärdig i ditt yrke?  Tanken slog mig igår när jag klev in på en sportbutik och betjänades av en expedit. Hen bar på minst 50 kg övervikt och såg inte ut att ha varit i närheten av träning… alls. ‘Hur tänkte ni på anställningsintervjun’ hörde jag snabbt i min skalle. 

Så här skriver Jackie Kothbauer i sitt inlägg Fet och framgångsrik är en omöjlighet. Hon fortsätter med att fråga sig hur arbetsmarknaden kommer se ut i framtiden, kommer arbetsgivare få mer kontroll över sina anställdas kroppar? Budskapet är solklart: Kommer överviktiga eller otränade ens få jobb, för är det inte så att man inte kan vara framgångsrik, motiverad eller driven om man är tjock? Jag vet inte om Jackie tycker att detta är problematiskt för hon börjar ju med att vädra sitt eget fettförakt och gör ingen reflektion kring detta utan konstaterar mest torrt att är du så överviktig att du knappt kan röra dig så kan du heller aldrig vara beundransvärd.

Men detta är  inga nya tankar, att överviktiga diskrimineras på arbetsmarknaden. Överviktiga har inte bara svårare att bli anställda, de har svårare att bli befordrade och de får sämre betalt än sina smalare kolleger. De ses som lata, orkeslösa, slappa, motivationslösa, opålitliga och det påverkar möjligheterna att få jobb.

Och att man måste vara smal för att vara vältränad eller veta nåt om träning? Sånt jävla trams.

stark och tjock

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Ska arbetsgivare kunna kräva smala eller vältränade anställda?”

Är det samma i alla yrken? Är det vissa yrken (typ exemplet sportaffär) där det spelar mer roll? Finns det yrken där det spelar mindre roll? Vet att många callcenters har strikta koder för sina anställdas kläder och utseende, trots att det borde spela noll roll där.
Jag har nära som lever med vad som anses som övervikt och läser om fettfobi och diskriminering och blir så ledsen, samtidigt som jag vet att jag aldrig kan till fullo förstå. Men jag är tacksam för de glimtar jag får!

Det intressanta är att det antagligen är väldigt olika krav beroende på yrke. Ta mitt yrke som exempel: undersköterska och lågstatusjobb. Där har det föga betydelse för kompetenskravet hur man ser ut. Och det kan ju tyckas vara bra, men vid en närmare eftertanke så har det mycket att göra med att yrket har just noll status. Lite märkligt på ett sätt när det är så pass fysiskt krävande. Jag som jobbar som uska inom hemtjänsten kan nämligen inte vara långsam, utan måste antingen jag väljer att gå eller cykla vara relativt snabb och kunna springa uppför många trappor e t c utan att dö av syrebrist. Men trots min (dåvarande)övervikt hade jag alltså den kapaciteten och det är bara ytterligare en aspekt, fördomarna om överviktiga, att man förstås inte klarar nåt p g a övervikten.
Jag hade på den här tiden en kollega som led av något slags tjockisförakt och ibland gjorde sig lustig på min bekostnad. Lite smålustigt i sammanhanget att jag som då var överviktig gick om henne med hästlängder. Henne hade jag hack i häl efter mig, som försökte hänga med i mitt tempo. För att inte tala om allt detta klagande att gå i några trappor….
Så förutom de fördomar som finns gentemot överviktiga, så tror jag många gånger att det är bundet till yrkets status.

Hur vet hon hur läget var där? Expediten kanske har haft en lång idrottskarriär? Men skadat sig och sen slutat och lagt på sig, och faktiskt inte bryr sig? Eller så är hen inte dum i huvudet ”trots” att hen är fet, utan kan läsa innantill, lära sig grejer och har grymma peopleskills. Oavsett så himla ofräscht att sortera ut folk på det sättet. Visst om yrket har vissa fysiska krav så klart det ska bejakas, men du kan ha rätt fin kondis även som överviktig. Och stark kan du ju definitivt vara.
Jag orkar inte med detta längre.

Är verkligen glad att du orkar skriva om detta ämne – har alltid upplevt det som absurt när feminister, som ändå har en medvetenhet om hur maktstrukturer och privilegier fungerar, reagerar som kränkta män när de konfonteras med sina egna privilegier, och (lite självgott) trott mig stå över det. Detta är dock ett område där jag verkligen tvingats tänka till och konfrontera mina egna fördomar och det tjockisförakt jag burit på, och det är helt och hållet tack vara att du och WDF skrivit mycket om detta ämne. Vet med mig att jag själv hade resonerat på liknande sätt som bloggaren du citerar tidigare och skäms över det idag. Så tack för att du (+ WDF) fått mig att inse min egen dubbelmoral här!

Jag tror tyvärr det kommer bli värre i framtiden med att arbetsgivare vill kontrollera hur mycket man rör på sig, hur hälsosam man är osv. Hälsokontroller har jag varit med om hos arbetsgivare. Man förstår ju att det inte bara är för ens egen skull (att arbetsgivaren är snäll och låter en får en kontroll för sin egen skull), utan det har handlat om hur mycket man rör på sig eller dricker osv. På mitt nuvarande jobb har vi haft stegtävlingar. Arbetsgivaren gör det som en ”rolig” sak. Man skall registera sig och tävla mot sina kollegor. Men det känns mer som om de då har koll på hur mycket man rör på sig på sin fritid. Har haft många kollegor som vägrat vara med och som tänk likadant som mig.

Det är ju helt sjukt att folk tänker så, att ens trovärdighet minskar med övervikt… Själv upplever jag tvärtom att det är så himla skönt på friskis och svettis, där jag tränar, att tränare och personal är av olika storlekar. Borde ju inte spela någon roll kanske, men jag skulle känt mig mer obekväm att träna om precis alla var supersmala..

Så tänker jag med… jag tänker också att det finns en klar fördel med att jag som lärare i Idrott och hälsa inte har den ”perfekt tränade” kroppen, utan att mina elever får se att jag är kunnig inom träning och hälsa ändå. Att det inte handlar om hur kroppen ser ut, utan om hur den(/vi) mår och vad den kan göra.

Att vara tjock och framgångsrik är något jag tänker på dagligen. Jag är fokuserad, motiverad till en lång framgångsrik karriär inom psykologi och jag har kommit en bit på vägen nu, men jag har fortfarande de där tankarna, som internaliserat fettförakt, att jag måste va smal för att lyckas. Utseende spelar roll i jobbansökningar, hur folk bemöter en, hur kunnig de tror en är osv.. och jag kan inte släppa den tanken, att för mig att se mitt liv som framgångsrikt, karriärmässigt, livsstilsmässigt och förhållande osv så måste jag va smalare. Inte tjock. Jag hatar detta. Men jag förstår var det kommit ifrån.. hela fucking samhället hela tiden där jag ALDRIG ser en tjock kvinna i maktposition, i en framgångsrik karriär som inte förlöjligas över sin storlek eller annat.. jag har ingen att se upp till! Ingen representation. Fyfan alltså. Och jag är betydligt hälsosammare än majoritetn av mina vänner.. stark.. det syns bara inte.

Jag tänker som någon annan kommenterade här att en tjock anställd i en sportaffär faktiskt kan ha haft en lång erfarenhet/karriär inom någon sport men därefter skadat sig och gått upp i vikt. Vikten säger ju inte att den personen inte vet något, så det där är ju rakt igenom en fördom!
Att arbetsgivare erbjuder friskvårdsbidrag (heter det va? osäker nu..) är bra tycker jag om man VILL träna, men det ska inte vara ett tvång och jag tycker inte att arbetsgivaren ska bry sig om vad ens anställda gör på fritiden. Oavsett vad det gäller. Men det handlar ju kort och gott om pengar, friska anställda jobbar och då kostar det mindre pengar för samhället och arbetsgivare, eftersom synen på tjocka är att de är ohälsosamma och därmed sjukare oftare (håller dock inte med om det!).
Det är så jävla trist att ens utseende ska spela så stor roll hela tiden. Hur blir man mindre medveten om sitt utseende när det spelar så stor roll hela tiden i nästan alla lägen i samhället?
Jag var nyss på arbetsintervju och försökte dölja mina tatueringar och uttöjda öron just för att det fortfarande inte är ok överallt, men det säger inget om hur bra jag är på ett visst jobb eller hur mycket/lite erfarenhet jag har. Det är irriterande och jag förstår att det måste vara tusen gånger värre för tjocka, med tanke på dagens inställning till vikt.

Jag känner att detta tänket faktiskt är lika fel, att det skulle vara mer ”okej” att vara tjock som anställd i en sportaffär, förutsatt att man tidigare har varit smalare och framgångsrik inom en idrott (blir dessutom väldigt uppenbart hur befäst föreställningen smal=framgångrik är) – övervikten ”godkänns” bara om den beror på allmänt accepterade omständigheter som skador osv.
Hur många smala/normalviktiga anställda i sportaffärer tror du verkligen har en seriös idrottskarriär bakom sig? Behövs det för att kunna sälja och ge råd om idrottskläder/utrustning?

Men, lite spelar det väl ändå roll?
Hade jag sett en osminkad makeup artist med mjukisbyxor, så hade jag varit tveksam med att ha en tid med just henne.
Hade jag sett en fet personlig tränare utan muskler, så hade jag nog hellre lyssnat på någon med stora muskler.
( i för sig kan du vara värdens bästa tränare även om du är fet)
Men jag hoppas att du förstår vad jag menar?

Det behöver inte spela någon roll. Hur man ser ut säger väldigt lite om ens inteliigens, förmåga att lära sig nya saker, se samband och göra korrekta analyser, vilket är en förutsättning skulle jag vilja säga för att bli riktigt duktig på olika saker.
Kan man inte sminka sig kommer man förmodligen inte ha någon snygg make-up och tränar man aldrig kommer man förmodligen inte ha så mycket synliga muskler heller. Men det här följer samma princip som att alla apor är däggdjur men alla däggdjur är inte apor. Är du med?
Att vi förväntar oss en snyggt sminkad make-upartist och en vältränad PT är något annat. Det handlar om våra föreställningar och de behöver inte alls falla samman med hur verkligheten ser ut. Att ifrågasätta sina föreställningar om hur värden borde se ut är väldigt intressant eftersom man kommer närmare hur verkligheten de facto ser ut.

Jag kan ändå förstå tänket i vissa yrken. Jag skiter fullständigt i vikt i övrigt men om ja ska gå tex till en personlig tränare så skulle de ju inte kännas jätte bra om hen då var grovt överviktigt… Vilket kanske är orättvist men det hade inte känts bra alls. (nu pratar jag om ordentlig övervikt in tio kg hit och dit)

Jag fattar inte. Du har väl inte en personlig tränare för att hen ska träna åt dig? Det som rimligtvis spelar roll är väl vad din PT har för kunskap kring vilken träning som lämpar sig beroende på dina önskemål och förutsättningar – det är väl inget som behöver påverkas det allra minsta av vad hen själv har för önskemål kring sin egen träning och kropp? Det spelar ju faktiskt inte ens någon roll om hen egentligen skulle vilja träna annorlunda men inte har disciplin nog till det – det påverkar ändå inte hens förmåga att ge dig guidning till din träning.

Jag läser till psykolog och har i arbets- och organisationspsykologin mötts av forskningsartiklar, som uttryckligen fokuserar på hur hälsosamma anställda är mer lönsamma för organisationerna. De hälsosamma människorna (jag definierar inte ”hälsosam”) kostar mindre i form av sjukdagar och rehabilitering, krasst uttryckt. Det står en hel del i sådan litteratur om hur organisationer själva bör agera och planera för att skapa ett hälsosamt klimat både på jobbet och (i förlängningen) i de anställdas familjer och i samhället. Perspektivet är effektivitet, produktivitet och vinst, men det behöver jag kanske inte förtydliga.
Jag antar att steget till urvalsprocesser inte är särskilt långt.

Jag har aldrig sett en vältränad person med 50 kg övervikt.
Jag tror inte att arbetsgivare kan kräva smala och vältränade arbetare men däremot kan välja sådana bland tusen sökande. Om det finns 2 sökande med samma meriter men en gravt överviktig och den andra smal då väljer jag den smala. Det är inte diskriminering, och inte heller orättvist, snarare ett antagande att ingen vill vara överviktig. Jag väljer hellre denne som har bemödat sig och satsat både på sitt välmående och utseende än denne som inte bryr sig.

Att hävda att smal per automatik betyder att man bemödat sig att satsa på sitt välmående är ju helt befängt. Det finns en hel jävla massa ”latmaskar” med låg BMI och smala midjemått och ens siluett är inte ett mått på hälsa.

Kan ni tänka er att jag blev tillsagd av min egen far att inte motionera för att jag skulle skada mig pga min vikt. Jag är alltså ca 10 kg överviktig. Vilken jävla kommentar, va?

Fick själv liknande kommentarer då jag bar på ett par kilo övervikt. ”Det gör väl bara mer skada än nytta om DU börjar jogga?” var en populär kommentar, mest bland min förra vänkrets. Min släkt nämnde det aldrig, var mer tabu antar jag…

Sen jag gick upp i vikt och inte är smal längre så märker jag en jävla skillnad. Samtidigt har jag fått de jobb jag vill ha men det kan ha att göra med att jag faktiskt har kompetens, kan snacka för mig och ändå är ”snygg” trots lite övervikt. Läser just nu en skitbok om att göra karriär som kvinna där det står att man MÅSTE träna och dessutom berätta om detta för blivande/nuvarande chef och kollegor. VARFÖR? Har en kollega som jämt snackar träning och jag dör av tristess. Jag vill inte sitta och ljuga om att jag tränar men ibland gör jag det ändå. Jag upplever överallt att om du inte tränar så är du ”mindre värd” i deras ögon, du är lat, du tar inte hand om dig osv. Som om det överhuvudtaget har med min kompetens eller hur jag utför mitt jobb att göra? Jag är vansinnigt grym på det jag jobbar med, tränad eller inte. Det är obehagligt och ett kallt jävla samhälle som byggs upp mer och mer där människor som inte passar in ratas och väljs bort. Usch.

Jag tänker att det beror lite på vilket yrke det handlar om och hur man representerar det. Ser de ut att veta vad de pratar om liksom? Även om jag inser att det är fel så litar jag mer på en vältränad PT, jag litar mer på en bilmekaniker i overall än en i kostym, jag litar mer på en frisör med vackert hår osv. ”Lita aldrig på en smal kock” eller hur är det uttrycket går. I de flesta jobb så borde det inte spela det minsta roll dock.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *