Kategorier
Vardagstrams

Vad gör man när ingen lyssnar på barnen?

Ibland uppstår det situationer i skolan som må tyckas små och meningslösa men som bara ökat min otrygghet.

Som en gång när ett av barnen trängde sig före mitt i en kö när jag var närvarande. Jajaja liksom vem bryr sig? Barnen. Barnen bryr sig om detta tydligen. Så min unge säger ifrån. Som hon brukar och alltid vågar. ”Du trängde dig”. Varpå Kalle (som vi kan kalla barnet) säger ”nej” och ignorerar. Min unge säger ifrån två, tre gånger men får ingen respons alls. Och tittar vädjande på mig och börjar gråta. Då tar jag det sämre beslutet att säga till en pedagog som närvarar;  ”Lena” (kan vi kalla henne), eftersom att hon ändå är ansvarig vuxen på plats och jag säger till så jävla mycket hela tiden och jag pallar inte vara den där sura bittra morsan som säger till alla andras barn så jag tänker att nu får hon hantera det. Jag berättar att Kalle trängde. Lena frågar Kalle som säger näääää. Då säger jag att jo det hände. Och så… Ingenting. Jag tittar på Lena. ”Aaaaaa jaaaa jag ska prata med honom….” säger hon helt blasé. ”Aaaaaaa….. Mmmmmm…..” Och så….. Ingenting igen. Jag tittar på Lena och säger ”jo jag vill gärna att Ninja får stå på sin plats…? Hon är liksom ledsen här?!” Då kommer hon på sig själv ”jaaaaa aaaaa såklaaaaart….. Kalle? Får Ninja gå före dig?”

Konstpaus.

”Kalle, får Ninja gå före dig?” Asså… Får? FÅR?!!

Nä okej jag vet att detta låter som ingenting och att ni ba ”natashja skärp dig det var väl ingenting” men det gör mig jävligt otrygg med att lämna över ansvaret. Jag vill att mina barn ska få hjälp med att få gehör när de säger ifrån. Jag vill kunna lita på att de vuxna som är närvarande inte låter saker passera eller barnen att köras över.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vad gör man när ingen lyssnar på barnen?”

Amen fyyy håller helt med dig! Känner så starkt för dessa barn som ninja (liksom mig själv när jag var i samma ålder) som får stå ut med såna här situationer då de faktiskt blir svikna av vuxenvärlden. Kommer aldrig glömma gångerna då det hände mig.
Det handlar inte bara om den här specifika situationen, utan det är ett beteende och ett mönster som kommer igen när de är 10 år, 13, 16 osv. Så lärare måste sätta ner foten NU.

Hurra! Bra att du är där! Jag kommer definitivt ta en dag per termin och vara närvarande på skolan! Så gjorde min pappa. Han var med en dag på vårterminen och en dag på höstterminen och satt med i skolan. Som en extra-resurs. Aldrig någonsin i vägen. Det gav en enorm trygghet. Gav mina föräldrar insyn i skolan och de var alltid väldigt delaktiga!

Det här gör mig så oerhört frustrerad att läsa. Jag minns såååå tydligt hur det där var för mig. Killarna skulle alltid vara först och längst fram och jag visste jag kunde ofta känna att det var meningslöst att stå på mig eftersom det var ju egentligen inte sååå viktigt. Det var tidigt för mig en ren principsak så ibland så hävdade jag min rätt. Med våld om jag måste, dvs någon försökte trycka bort mig och jag höll mig kvar och det kunde ju sluta med att det gjorde ont på oss båda (jag hade en tre år äldre bror som jag slogs med så jag var rätt stark). Så vem fick suckar och tillsägelser? Jo det är ju old news så klart, men det var ju jag. Jag var ju tjej så jag borde ju ”veta bättre” och det ”är väl inte så viktigt”. Nähä, men det var tydligen ok att det var så viktigt för killarna.
”Kvinnor måste lära sig att ta plats”, men små tjejer som försöker ta plats och hävda sin rätt får tillsägelser att det ”är väl inte så viktigt”. Alltså va!? När ska tjejer lära sig ta plats då om det är så viktigt när man är 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13???!!!!!!!!!!!!!!!!
Alltså jag står på mig ganska mycket idag (29 år), men inte så mycket som jag skulle önska. Och vad kan det bero på då? Jo kanske att det tydligen INTE ÄR SÅ VIKTIGT!!!!
Jag lever för övrigt mycket för principen fortfarande, vilket folk kan ha svårt att förstå, men det är så jag för min kamp för mig själv och för andra (ett exempel är lön. Jag vill tro att pengar inte är min drivkraft men det är jäkligt viktigt för mig att inga män som gör samma sak ska tjäna mer än mig).
Det var ett litet utbrott, men detta gör mg så frustrerad. Om jag var du så skulle jag (vilket jag misstänker att du gör) låta Ninja få veta att hon får stå på sig hur mycket hon vill om något är viktigt för henne. Och dom som säger att ”det är väl inte så vikitgt”, dom har fel för det är här det börjar.

Känner igen mig, jag reagerade precis likadant som dig när jag var liten, var väldigt principfast.
Kommer ihåg en gång när vi skulle åka längdskidor fanns ett enkelt spår vid skolan som gick i en cirkel var meningen att vi skulle börja från ett visst håll så det inte blev nån krock. Jag började från ”rätt” håll mötte efter ett tag två killar som kom från ”fel” håll. De krävde att jag skulle kliva ur spåret, jag vägrade förstås för jag hade ju rätt. Blev värsta standstill där alla vägrade att flytta på sig. Efter ett tag kom en lärare å undrade vad vi höll på med, slutade med att hon lyfte/släpade bort mig från spåret så killarna kunde åka förbi. Jag blev så jävla förbannad att jag tog av skidorna o slängde iväg dom å stormade därifrån. Läraren fick plocka upp dom å bära tillbaka dom till skolan hehe..

Försöka ta upp frågan med berörda pedagoger vid lämpligt tillfälle kanske. Iofs verkar ju just ”Lena” vara lite bakom flötet och konstigt att man ska förklara för någon vad dens jobb är.. Men ta upp exempel som det ovan och förklara att du upplever att Ninja inte känner sig trygg, att de inte kan hålla på och misstro barnens upplevelser. Typ.

Eftersom du redan har lyft det med pedagogen så skulle jag gå vidare med det med rektorn och be om ett möte där ni kan lyfta upp problemen. Inför kommande problem skulle jag dock inte skriva om det öppet i bloggen förens ni haft en diskussion med berörande pedagog och rektor. Jag jobbar själv i förskolan och vi har handlingsplaner för hur vi ska reagera och gå vidare när vi upplever att föräldrar ”hänger ut” ut oss i sociala media. Nu är Lena ett påhittat namn men för de som arbetar på skolan kan säkerligen lätt identifiera hen och hen blir ju såldes inte anonym. I handlingsplanen så står det exempelvis med vad som är okej för föräldrar att skriva på sociala medier, hur kritik kan lyftas fram och vad som kan upplevas som en kränkning. Den här informationen går sedan ut till alla föräldrar ..Pedagoger som upplever att de blivit uthängda kan anmäla den föräldern till polisen och det är relativt vanligt att det förkommer idag.. Nu menar jag inte att du ska bli polisanmäld (tycker inte att du gjort något fel) men vill förmedla att det kan hända. Det är ju dock viktigt att skilja på att kritisera en person och att diskutera allmänna problem som man upplever på skolan/förskolan.
Dock ska ju sjävklart det som du skriver lyftas upp och pedagogen är ju inte professionell i sitt arbete, men jag personligen skulle föra den dialogen med hen och rektorn först.

Det finns två problem här. Ett är det du belyser; att värdelösa människor utan koll ska se över våra barn när vi inte gör det – det andra är hur pojkar tar sig sådana här friheter redan i förskoleåldern. Tyvärr kommer vuxna aldrig att kunna vara på plats hela tiden, och även när de väl är på plats, saknas kompetens och motivation till att ingripa och ställa situationen tillrätta. Kvar lämnas flickor att lösa situationen på egen hand.
För såklart att pojkarna inte kommer att ändras under nån snar framtid. Visst pågår det ett långsamt arbete att nedmontera dessa strukturer som ligger till grund för dessa pojkars beteende, men det är en långsam process och din dotter kommer hinna växa upp långt innan pojkar slutar att ”be boys”.
Så, kvar att göra om man inte vill kuvas och rätta sig i ledet är att flickor står upp för sig själva. Nej, det är inte önskvärt att behöva ta till våld, men det är tyvärr den verklighet vi lever i. Jag rekommenderar en välplacerad tryckspark i ryggen på nämnda pojke, eller en ordentlig örfil bakifrån. Det borde lära dem att man inte tränger sig ostraffat.
Ja, det kommer bli lite konsekvenser; lite samtal med pedagogerna och nåt extrainkallat föräldramöte på vilka man nickar och förklarar att man ska prata med sin stökiga dotter – men det är också allt som kommer att hända. Det, och förstås att ens dotter har återvunnit den respekt hon förtjänar av klasskamraterna.

Min pappa sa till mig när jag skulle börja skolan att om nån var dum mot mig fick jag slå den, fast bara då. Tycker fan det är ett bra råd varför ska små tjejer alltid behöva stå tillbaka o bete sig ”mognare” än små killar när inte ens de vuxna respekterar tjejens integritet? Så länge samhället ser ut som det gör tycker jag att ditt råd är bra!

Visst det kanske är en ”skitgrej” egentligen. Men om det är viktigt för ditt barn, så är det viktigt för dig!
Mitt råd skulle bli att inte invänta pedagogen, Ta tag i situationen du och lös den som om det vore ”dina” barn båda två?
Kommer jag till skolgården och ser två barn som inte är mina, slåss med varandra, då bryter jag på dom på en gång, utan att ens tänka över det. Jag inväntar inte pedagoger och rastvakter. Lika så om barn retas eller dylikt. Jag är jäkligt snabb att rycka in, och jag tror barnen behöver det! Speciellt den i underläge, behöver att andra människor ser den och hjälper med det den kan.
Jag har noll tolerans mot barn som slåss, mobbar och retas eller fryser ut. Jag är jäkligt snabb på att lägga mig i..
Det jag märkt av det är att mitt äldsta barn är jätte snabb att stå upp för sin rätt, hon hjälper folk som blir retade, eller skyddar dom som blir slagna. Hon ser ju att jag aldrig låter någon ”komma undan” så hon är likadan.
En gång i klassen hade en av hennes killkompisar blivit slagen av en annan kille som gick på kampsport, så han hade tagit ett riktigt grepp på min dotters kompis och ströp honom allt vad han kunde…
Min dotter ställde sig och skrek sitt gallskrik och bröt pojkarnas bråk och hon hämtade lärare och skötte om sin kompis.
Man blir så sjukt stolt när ens barn törs säga ifrån, hjälpa och skydda andra!
Mitt råd är ser ni barn som beter sig illa säg till! Förr hjälpte samhället att uppfostra barn, nu för tiden gör man inte det.. Men jag gör det, ingen annan gör det så någon måste ju.

Förstår dig till fullo. Vilken jobbig sits. Min unge ska börja förskoleklass till hösten och bara valet av skola ger ju ångest. Hur fan väljer man LD? Ska man välja en kommunal traditionell skola med 600 elever som verkar bra och framförallt bekant för ens egna upplevelser av hur en skola ska vara eller en Montessori med 100 elever där pedagogiken är mer obekant och det finns mindre elever att välja vänner utifrån på? I ingen av valen finns en garanti för en trygg skolgång och dina texter om dina upplevelser av skolan gör ju en mörkrädd. Jag tycker dock om att läsa dessa inlägg och mitt råd; ge inte upp, var den där tjatiga och påstridiga morsan så länge ditt barn inte säger ifrån till dig och behöver din hjälp. Det är skitjobbigt men jag tror ändå att det är bra för barn att se att vuxna säger ifrån, speciellt när pedagogerna är så handlingsförlamade.

Det är ingen skitgrej! Småsakerna buntar ihop sig och blir en större verklighet, det var att vuxna inte lyssnar och bryr sig som fick mig att tappa tron på demokrati och jämlikhet.
Tycker det är asbra att Ninja själv säger ifrån, hoppas hon gör det mot vuxna också (och att hon aldrig slutar göra det).
Jag minns när jag gick i låg & mellanstadiet, alltid sa ifrån, ifrågasatte och hade ett nyckelband där det stod ”liten men tuff”. Efter år av att bli bortviftad tog jag av mig nyckelbandet och blev snäll och tyst. Skitdumt.

Alltså jag kan förstå att man som pedagog inte ser allting, exempelvis trängningar i kön om det är mycket barn. Det är inte heller helt självklart att det barnet som är ledset är det som har ”rätt” och talar sanning. Redan i förskolan finns det flera lite mer beräknande barn som manipulerar genom gråt, iscensätter saker som inte hänt osv.
Men om en förälder är där och ser så litar man ju självklart på att föräldern inte hittar på, så oerhört slappt att inte bara ta ur ungen ur kön och ställa den sist.
Usch, jag är tamigfan orolig för hur det ska se ut i framtidens klasser när barnen har noll respekt. Jag vickade i en fyra igår och det var det värsta jag sett, barnen hade noll respekt för mig som lärare och för varandra. Det fanns en handfull barn som var lugna och lyssnade, men majoriteten var kaxiga, käftade emot, knuffade varandra, bråkade, sa fula saker osvosv. Var man mild och resonerande körde de bara över en, blev man hård och höjde rösten så blev de bara aggressiva. Det är fan helt sjukt, de är ju typ 10 år.

Jag är inte där än ”guskelov”.
Det låtet som en mardröm. Men, jag funderar på vart gränsen för curling går?
Var finns självständigheten i att inte ens själv få/kunna/vilja/ha möjlighet – att gå till sin pedagog och säga? :-/ att själv inte stå upp för sin sak utan vänta på att nån annan ska göra det.
Hur länge är det rimligt att man som
mamma följer med och stöttar och styr upp så? För det där kommer ju fortsätta. skolan är vidrig. :-((
Sen vill man ju ställa Kalle och andra av hand slag i skamvrån!!! och jag skulle gjort samma sak!! (fast värre) om det var mitt barn.
Men som en rent teoretisk fråga undrar jag om det är det rätta ”egentligen”.

Jag känner framför allt: Låt ditt barn veta att hen sin fulla rätt att stå på sig om hen blir orättvist behandlad samt att du stödjer detta. Jag har fått veta av min mamma i efterhand att hon tyckte att det var bra att jag stod på mig, men det var inget stöd jag upplevde som starkt när det hände.

Bara nyfiken på varför är en pedagog med och hjälper till vid skolbussen? Mvh Skolbusschaufför
Och en annan fråga till er föräldrar: om det finns ett barn med vissa svårigheter alt diagnos bör inte skolbusschaufför meddelas om detta då hen kan bli tvungen att ta hand om konflikter och att då veta hur en bäst bemöter barnet med svårigheter? Har en jag gissar har en diagnos och har kunskapen från min tid som särskolechaffis som orsakat lite problem. Men när jag frågat i skolan har lärare varit som musslor. Förstår tystnadsplikt mm men det har jag också men bör det inte ligga i föräldras och lärares intresse att även skolskjutsen skall fungera bra? Obs liten skola ungarna har samma chaffis hela tiden och alla känner alla.

För att det är små barn det handlar om och någon behöver hjälpa dem på bussen under turen samt se att de kommer ut och tillrätta när de kommer till skolan. Hur hanterar man sånt när man ska fokusera på att köra buss?

Jag tycker inte att det här är någon liten grej alls. Kudos till dig som orkar säga ifrån! Och även om det just i detta fall inte ledde till önskat resultat, så visade du iaf ditt barn att hens känslor vara viktiga och du hjälpte till att säga ifrån. Skitbra!

Sådana här händelser har format mig sjukt mycket i livet. Random kille gör något som inte är okej; knuffas, puttas, tränger sig, skriker eller stör mig på lektionen – läraren BRYR sig inte när jag ber om hjälp.
Stå upp för Ninja och de andra ungarna!!!! Var den sura morsan några år till för sen kommer du inte att kunna vara det mer ens när du försöker. Tycker absolut inte du överreagerar, du är bäst.

Fortsätt vara exakt som du är nu.
Jag har fem ungar, fyra i skolans värld. Jag har sen dag ett varit ”den jobbiga, högljudda morsan” och jag har faktiskt aldrig fått nåt neggo av det.
Mina barn vet att jag alltid finns där, andra barn vet att jag kommer finnas där för dom och lärarna vet att jag inte godtar vilket skit som helst.
Jag har gapat och skrikit på rektorer och mobbar-ungar, framfört åsikter lugnt på föräldraråd osv.
Du hjälper främst Ninja, men hela skolan faktiskt, när du påpekar och visar vad du anser är rätt.
Kämpa på!

Dra det på ett pedagogiskt vis:
”Jag vill att ni ser på Ninjas behov. Ninja mår inte bra när någon tränger sig före henne eller någon annan.
Jag har påtalat detta och förväntat mig att ni löst Ninjas behov. Men jag är inte nöjd med det. Jag som förälder har rätt i att ni visar hänsyn till mitt barn och det här är viktigt för Ninja, alltså är det viktigt att ni bejakar henne här.
Hur tänker ni kring det?”
Ta detta med Ninjas huvudansvarige pedagog. Räcker inte det, ta det med rektorn.
Vad gäller pojkens behov att tränga sig och få sin vilja igenom kanske de kan lösa med att alltid låta honom gå på först (jag vet barn med särskilda behov som INTE klarar köer).

Jag får nog sluta läsa din blogg för jag får så mycket ångest över min son. Han är tre år och har väldigt mycket driv och energi i sig. TÄNK OM han blir en av dessa besvärliga killar som alla hör tycks förfasa sig över? Om han blir ETT PROBLEM? Trots alla mina ansträngningar för att han ska få kärlek och uppfostran? Enligt pedagogerna på hans förskola är han snäll och funkar bra i gruppen. Hemma är han en liten vilde, tycker jag. Jag blir så förjävla ledsen för alla dessa pojkars skull, för de kommer att vara förlorarna om några år. Det kommer att gå sämre för dem i skolan, de är mindre sannolika att tillägna sig högre studier och de löper högre risk för arbetslöshet. Javisst, vi lever i ett patriarkat och många kommer att få fördelar av detta på bekostnad av sina medsystrar. Men som sann feminist är min övertygelse att patriarkatets strukturer är skadliga även för män, och små pojkar. Jag jobbar på Arbetsförmedlingen och är helt övertygad om att arbetsmarknaden kommer att se väldigt annorlunda ut när dessa våra små pyren växt upp. Och det blir flickorna som blir vinnare. För att de kan sitta stilla, stå ordenligt i köer etc etc. Men inte fan beror min sons spring i benen på att jag är en slapp förälder och sannolikt har han inte någon neurologisk funktionsnedsättning heller. Jojo, inlägget handlar väl egentligen om att pedagogen inte var tillmötesgående och dina frågetecken hur man som förälder ska hantera situationen. Men. Ändå ångest.

Det är självklart jobbigt det där och ”Lena” verkar ju inte vara mycket att ha. Men samtidigt kan jag inte låta bli att plågas lite å alla pedagogers vägnar.
Jag pluggar för närvarande till lärare i förskoleklass t.o.m. åk 3 och vikarierar en del ute på skolor. Det behövs fler pedagoger, rastvakter, personal…
Det är ett hästjobb att vara överallt och se alla barn och reda ut händelser som ägt rum när man vände ryggen till (för att titta på andra barn 500 meter därifrån som också behöver uppmärksamhet). Det är omöjligt att hålla koll på alla barn. Det är dessutom svårt att veta hur man ska reda ut alla situationer som händer när man inte ser, eller situationer som händer när man bara ser hälften. Eller för den sakens skull situationer som man ser 100% men som barnen när man ska reda ut det hela börjar berätta om det som utspelade sig före konflikten, dvs hemma, eller igår, eller t.o.m. förra året eller längre tillbaka i tiden. Det är svårt att göra rätt, att vara rättvis, att se alla barnen och att alla ska må bra och vara trygga.
Det är hemskt sorgligt och jag har också barn och fan i helvete om mina ungar är ledsna då går jag bananas på deras pedagoger etc efteråt, men i alla fall. Ni ska veta att i många av dagens skolor är det omöjligt för pedagogerna att få alla barn att må bra. Det finns för lite personal och de som finns där räcker inte till. Det är jobbigt för pedagogerna med och det är jobbigt för mig när jag är i den rollen. Jag vikarierar rätt ofta och det är ofta pga sjukdom hos ordinarie personal, inte sällan psykisk sjukdom. Det tär på dagens skolpersonal att arbeta.
Jag var inte med här och jag vet inte hur det brukar se ut. Du förklarar ju att detta bara är en händelse av många och jag förstår frustrationen och paniken hos en förälder. Dessutom är vissa pedagoger bajskorvar också, sådana finns ju. Samtidigt vet man inte vad bajskorven varit med om tidigare under morgonen, eller igår, eller förra veckan. Kanske är det mycket som rör sig i hennes huvud och snart pallar hon inte med fler konflikter ungarna emellan som äger rum mycket just för att hon inte räcker till.
Dessutom finns vissa barn som är väldigt svåra att hantera. Jag säger inte att ungen som trängde sig före Ninja är en sådan, men det finns sådana. Dessa barn går inte att hantera på samma sätt som andra, och det är hemskt jobbigt. Det är jobbigt för personalen och absolut för barnen. Sådana barn går inte att säga till alla gånger utan man får ibland välja sina strider.
Man försöker som pedagog att det ska vara lika för alla. Att samma saker ska få samma tillsägelser, men med vissa barn så fungerar verkligen inte detta. Det finns vissa barn som behöver att man inte alltid säger åt dem, att de ibland får göra fel utan att få någon slags tillrättavisning, att de ibland måste komma undan för att det inte fungerar att man hela tiden poängterar saker de gör i negativa ordalag, hundra gånger på rad. Självklart säger vi till när en sådan elev gör någon annan elev ont, sådant struntar vi inte i, men ibland kan man inte reda ut saker som alla ”platsförflyttningar” i kön.
Det är inte jättemånga barn som är på detta viset, men vissa är det. Att som utomstående se på när en pedagog ”skiter i” när just den ungen gör fel, men säger åt någon annan är obeskrivligt frustrerande. Det den utomstående inte vet är dock att om ungen skulle få en tillsägelse skulle den få utbrott till helvetet och tillbaka och pedagogens fulla uppmärksamhet skulle behöva ägnas åt denna ungen HELA DAGEN LÅNG. Dvs inga barn skulle få lära sig något i skolan den dagen. Det är så klart jättefrustrerande även för de övriga barnen, som sällan förstår varför vissa barn kommer undan med att göra saker som de inte kommer undan med. Det är också väldigt väldigt svårt för en lärare som vill vara rättvis och se alla barn och göra tillvaron bra för varenda unge.
Det var bara det jag ville säga. Det är inte alltid lätt. Även om detta inte nödvändigtvis är applicerbart på händelsen i ditt inlägg, för jag var ju inte där, så jag vet inte hur det var, så kanske andra föräldrar kan se denn

Det stämmer tyvärr precis med mina erfarenheter också. Är förskollärare och vi har några barn med särskilda behov men inte lyckats få någon extraresurs. Jag ser men orkar/ hinner/ kan inte ta tag i vissa situationer där andra barn kommer ikläm, blir så frustrerad och skäms så hemskt om någon förälder råkar se också:-( Men det är så många gånger, varje dag och det kan vara svårt för någon som inte arbetat en längre tid i förskolan att förstå hur tungjobbat det kan vara.

Fan vad jag älskar att du tycker att det är så viktigt att barn ska respekteras och bli lyssnade på. Kommer fortfarande ihåg hur frustrerande det var att vara liten och känna att en inte blev tagen på allvar av vuxna i sin omgivning och känna att ens föräldrar/lärare/annan random vuxen inte ens VILLE förstå.

Jag var själv ett sviket barn i en värld där vuxna sa till mig att säga ifrån men hur den metoden ALDRIG fungerade, och jag aldrig fick något som helst stöd från de vuxna, inte ens mina föräldrar.
En av de starkaste skälen till att jag inte vill skaffa barn. Jag litar inte på att vuxenvärlden har utvecklats så mycket mer från då jag var liten.
Okej, det var riktigt cynisk, men va fan ska man göra när man aldrig någonsin har fått lära sig att det lönar sig att säga ifrån?

Det kan ofta kännas som en skitgrej, men det är viktigt! Dessa situationerna händer HEEELA tiden. Jag som inte gick i skolan för speciellt många år sedan var med om detta beteende i skolan ungefär varje dag. När det gällde att just lyssnas på så hördes vi tjejer inte lika mycket. Vi FICK inte utrymmet vi förtjänade, så iallafall jag fick TA det utrymmet. Så kör på. Lär Ninja att köra på ännu hårdare!
puss!

Jag håller med dig! Vuxna kan stå och säga ”barn är barn, de menar inget”, men för barnen så är det INTE bara att ”barn är barn”. För dem är det allvar. Man ska respektera deras känslor.

Det här är absolut inte en skitgrej. Jag minns hur sjukt jobbigt jag tyckte att det var att lärarna aldrig var konsekventa med reglerna de ställde upp. Lydiga barn som följde reglerna fick var och varannan dag se sig tillplattade av de olydiga som gjorde som de ville och när jag försökte säga ifrån (vilket jag redan på den tiden gjorde typ varenda gång nåt hände) då blev det en himlans massa suckande och stånkande och himlande med ögonen och jag vet inte allt. Vilket givetvis bara ledde till att även klasskamraterna började sucka över att jag vägrade acceptera orättvisor. En vettig lärare hade ju istället kunnat fråga sig vad poängen var med att ställa upp regler om hen ändå bara tänkte kräva att vissa följde dem.
Jag brukar ofta tänka på barndomens skolgång som ett enda långt spel. Folk försöker låtsas att det är TP, ett spel med tydliga, konsekventa och oföränderliga regler, som spelas men det är egentligen Kalleboll och du vet fan aldrig vad som händer härnäst och om du behöver skydda dig från det eller hur det ska gå till för den delen. Du vet inte ens vad målet är.

usch, jag tänker på när jag var liten och började skolan och lärde mig (den hårda vägen) att man inte kan lita på vuxna. det sitter fortfarande i. som tjugofyra-åring har jag fortfarande svårt för föräldragenerationen.

Det här är ett tydligt exempel över hur strukturer yttrar sig i vardagen. Hur enskilda händelser har ett samband som bottnar i vårt sätt att se på varandra. Det hjälper inte att diskutera denna händelse separerat, den måste sättas i sitt sammanhang.
Väldigt bra inlägg!

Jag tycker absolut inte att det är en skitsak, snarare en princip. Det är ju med de små sakerna som respektlösheten och förtrycket från pojkar/män börjar som de vuxna låter passera obemärkt för att sedan eskalera till det stora perspektivet.
Jag är helt övertygad om att min son kommer bli en av de där som tränger sig före i busskön o.s.v. trots att jag kämpar livet ur mig för att förmedla honom bra värderingar och motverka all form av våldsam lek och i allmänhet mindre klädsamma pojkiga egenskaper. Jag hade verkligen uppmuntrat den förälder som tillrättavisar mitt barn! Så keep up your good work!
(Och jag hade uppskattat ett tipsinlägg, om du har på lut, hur jag förhindrar att inte låta honom utveckla de dåliga pojkiga egenskaperna som jag känner mig helt maktlös inför nu. Jag gör ju allt jag kan i hemmet men tycker att förskolan, vänner och allmänheten i stort har större inverkan på honom. Jag har ju ingen aning om vad de diskuterar vid matbordet hemma hos kompisar Jag kan ju inte låsa in honom.)

Köande, att stå på led, var inte direkt något favoritmoment när jag jobbade med förskolebarn och lågstadiet. Precis som andra har skrivit så är det så tydligt att killar tar plats på ett helt annat sätt och slipper undan med ursäkten om att ”killar är ju såna”. Om tjejerna gjorde samma sak, att de trängde sig före så blev det ett jäkla liv från killarna och många andra lärare var väldigt snabba med att säga ”du vet ju bättre, sluta busa nu (klapp på huvudet, gulligull)”. Om killarna gjorde det var det fråga om att de hade behov att få ta plats… samt att man lät dem hållas!? När jag ville tillrättavisa några killar blev de helt paffa och hade åsikten att de minnsan inte behövde lyssna på mig, deras nyvunna plats kunde inte någon fröken ta ifrån dem.
Tycker helt klart att du gjorde rätt i att reagera <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *