Kategorier
Vardagstrams

Är det alltid kul för alla när mormor kommer?

Min mamma tillika barnens mormor är här och hälsar på igen. Hon kommer hit ofta och stannar ofta längre än en vecka. Detta tycker barnen såklart är helt fantastiskt. Och jag har själv aldrig några konflikter med henne även om det såklart finns en massa känslor och funderingar kring min egen jobbiga uppväxt som väcks till liv när hon är här. Annars är det trevligt. När hon pensionerar sig så kommer hon nog oftare. Jag vill att barnen ska ha en stadig kontakt med sin familj.

Mormor Dahmer

Hur är det för er? Hur ser er relation ut med era föräldrar? Funkar det bra när de kommer och hälsar på? Eller går ni varandra på nerverna? Jag har ju hört skräckhistorier från människor vars föräldrar konstant kör över eller försöker lägga sig i hur barnen fostras.

Detta har jag inga problem med alls, med morsan iallafall.

En del har ju föräldrar som aldrig hälsar på. Min pappa har träffat barnen en handfull gånger men det är ändå mer än vad han träffat mig under åren innan jag fick barn. Han sveper förbi ibland och beter sig som en ignorant rövhatt, kommer med råd om hur jag bäst tar hand om barnen eller så påpekar han att jag måste bli smal så min man inte lämnar mig dvs sånt han har NOLL erfarenhet av med tanke på sina egna tre kraschade äktenskap samt ickeexisterande föräldraskap till de tre barn han bistått med sperma till. Oj hoppsan nu lät jag lite bitter märker jag men ni fattar.

Men jag biter ihop för jag pallar verkligen inte att starta nåt bråk eller ta upp allt skit han gjort de få gånger vi träffas.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Är det alltid kul för alla när mormor kommer?”

Mina föräldrar bor 2 timmar bort men mina barn vet inte vem de är. Min pappa har träffat dottern 1 gång i år och min son som är 6 veckor noll gånger. De skyller på att de har annat att göra men jag kan tycka att hälsa på sina ”bikerpolare” 60 mil bort (vilket farsan gör) borde vara prioriterat efter att träffa sina barnbarn. Så det skapar såklart irritation som hänger kvar även när de väl är här. Jag vill att mina barn ska ha en relation med dem eftersom jag inte haft det med mina mor/farföräldrar men det är verkligen inte lätt. Men de kommenterar och gillar på instagram och Facebook så man ska väl inte klaga… Helt ärligt, vad som spelar roll för dem båda är vad andra uppfattar dem och vad som syns utåt. Blir sur bara jag började skriva det här.

När jag är hemma i Sv bor jag/vi hos mina föräldrar. Minst en vecka och upp till 2 månader i sträck. aldrig några problem alls, tvärtom jättemysigt.
Hemma i Grekland träffar vi svärmor nästan dagligen och hon har en väldigt bra och nära relation till min dotter. Vi tycker väldigt bra om varandra och hon respekterar alltid mina regler runt dottern. Skulle lätt kunna flytta in hos min svärmor om de vore så!
Svärfar ser vi ganska ofta men bara när han swishar förbi sådär, pussar lite på dottern och låter henne leka med hans telefon och sen är de inget mer med de. skulle dock inte riktigt uppskatta om vi hade honom hos oss längre stunder.

Min gubbe och jag flyttar ut på landet den 1 november. ”På köpet” får vi mina föräldrar, som kommer bo i ett mindre hus på samma tomt (och min tre år yngre bror som kommer dela hus med mig och gubben). Jag är gravid med vår första avkomma som är beräknad till april nästa år.
Så länge allt fungerar så tror jag att det kommer vara positivt att ha morföräldrarna så nära – dels då jag hoppas att avkomman lär sig finska lite bättre än jag kan lära ut, men också för att jag gillar tanken på flera vuxna förebilder i ungens närhet. Jag är rätt duktig på att ryta ifrån när föräldrarna går över gränsen, så tjafs om uppfostran kan förhoppningsvis undvikas… men vi får se hur det blir i slutändan. Mest rädd för att avkomman inte kommer bli lika bundis med farföräldrarna, då vi inte kommer träffa dem lika ofta.

föräldrarna bor en halvtimme härifrån med bil. Dem träffar sina barnbarn ca 2ggr om året. Min äldsta är favoriserad och sonen med autism ignoreras. Därav den dåliga kontakten.

inte träffat min pappa på tio år, han visste inte att han hade barnbarn (4 och 1), slog oss och missbrukade. Nu har han dött och vi ska städa upp hans jävla skit och plocka bort hans pissiga madrasser. Hoppas det blir nåt litet arv kvar för sveda och värk.

Vet hur det är, bortsett från att våran inte slog oss. Beklagar att ni måste ta rätt på skiten, jag skulle nog anlita städfirma. Billigare än man tror, definitivt värt det för att slippa. Kram.

jag har inga barn än men jag hoppas och tror att min mamma kommer bli en jättebra mormor. Jag har haft väldigt närvarande mormor/morfar och ganska närvarande farmor och jag kan inte tänka mig något annat.
Däremot är jag ganska orolig för hur relationen med min sambos föräldrar skulle bli om vi fick barn, de har redan 3 barnbarn och jag upplever deras relation med barnbarnen som så annorlunda än min med mina morföräldrar och jag vill inte att de ska bli så för mina eventuella barn. Jag tror det kanske är så för min sambo har aldrig haft så nära till sin mor-/farföräldrar heller så det verkar vara som standard i familjen. Kan inte sätta finger på exakt hur det är, det är ju inte direkt så de inte vill ha barnbarn men det är inte alls så stöttande eller uppoffrande som mina mormor är.
Jag vet att man inte måste ge upp sitt eget liv för att man får barnbarn, men jag tänker ändå typ att man typ borde vilja ha egentid med barnbarnen för så har det alltid varit hos oss, de har inte bara varit barnvakter utan liksom väldigt delaktiga under hela uppväxten. Men vi får väl se hur det blir, om det ens blir några barn 🙂

Jag har ingen kontakt med min pappa, har inte haft sen jag va väldigt liten. Dock har jag kontakt med fastrar och farbröder och kusiner (mest via facebook) så han vet att han har barnbarn, och han kollar min facebook och min blogg hos min ena faster. Faster säger att han är för blyg och osäker för att våga ha kontakt med oss… Undanflykter känner jag, då han haft stora problem med alkoholen under mina barndomsår.
Min mamma träffar vi ett par gånger i månaden eller så, och min minsta lillebror som bor hos henne (8 år) och min syster är här väldigt mycke och hjälper till, umgås och sånt. Barnens farmor och farfar träffar vi varje helg nästan, sonen är där mest varje helg. Och samma med faster och farbror träffar vi flera gånger i månaden. Vi har väldigt tur där med ett så bra kontaktnät med dom och att det alltid finns någon som kan ställa upp och hjälpa till.
Och barnen har jätte bra relation till allihopa.

Det har helt klart blivit svårare med relationen till mina föräldrar sedan vi fick barn. Jag har länge vetat att jag mår bäst av att hålla dem på lite lagom avstånd eftersom de inte ständigt räknar med att jag ska ställa upp för dem men aldrig gördet samma för mig. Jag och mina känslor räknas helt enkelt inte. Men vår relation fungerar ändå fint så länge som jag inte släpper dem inpå livet så de har möjlighet att såra mig. Jag har lärt mig att acceptera dem som de är och ta vår relation för vad den är.
Sedan vi fick barn är dock balansgången mer komplicerad. De är underbara med min son och jag vill uppmuntra deras relation med varandra. Därmed måste de släppas in i vårt familjeliv på ett sätt jag undvikit förut och det suger mycket energi från mig.
Det lustiga är att om jag hade uppfostrat min son på det sätt som jag själv blev uppfostrad av dem så hade de blivit väldigt upprörda. Det är jag helt övertygad om. När det gäller deras barnbarn så är de så måna om att deras bästa alltid kommer först och att se dem som individer. Det är underbart att se, men väcker också mycket känslor(bitterhet?) och tankar kring min egen barndom som är svåra att hantera.
Mina svärföräldrar däremot är helt underbara på alla tänkbara sätt. Det enda jag skulle kunna önska vore att de bodde lite närmre.

Älskar mina föräldrar, umgås gärna med dem och tycker att de är en stor tillgång för mina barn. Två vettiga personer som älskar dem, bryr sig och kan ge både kärlek och lite kloka tankar.
Ändå, när vi umgås för mycket, kan jag bli fullständigt galen på hur de är, hur jag blir runt dem eller hur de behandlar barnen. Barnen kan dessutom bli sju resor mer påfrestande när det finns fler vuxna omkring som de kan försöka få sin vilja igenom hos. Efter förra sommaren tog det säkert en månad innan jag hade återfått energin, men då hade vi levt ihop i tre veckor och det är för länge för mig.

Jag bor i samma (lilla) stad om mina föräldrar. Jag är ensamstående förälder och de har varit ett stort stöd, vi hälsar på varandra ganska ofta och de är barnvakt ibland (absolut inget krav men de vill gärna så att jag får ”komma ut lite” = de får ha barnbarnen i fred lite 🙂 ) Hade nog umgåtts ganska mycket med dem även om jag inte hade haft barn.

Jag har som sagt inga barn men skulle inte räkna med att mina föräldrar ställde upp alls. Sa upp kontakten med min farsa för 1½ år sen och han har inte hört av sig sen dess.
Morsan är den mesta egocentriska personen jag nånsin träffat, så henne räknar jag inte med heller.
Svärmor bor för långt bort så vi hade nog varit rätt ensamma om jag och sambon fick barn.
Men jag tror min mor hade kunnat vara barnvakt då och då, dock avskyr hon skrik och rörelse så.. ja, vissa är vi helt ensamma här i världen.

min mamma dog när jag väntade barn, annars hade de haft en jättefin mormor som hjälpt till osv. morfar bryr sig inte om dem men det visste jag sedan innan. farmor finns men är inte så mkt stöd tyvärr. farfar har skitit i sin son sedan han var liten. Så tyvärr finns det inte många äldre i barnens närhet som älskar dem.

Åh jag älskar när min mamma kommer och hälsar på och barnen likaså! Hon är så snäll oh hjälpsam och bakar bröd och bullar osv. Har aldrig märkt av en endaste gång som hon har dömt mig eller mitt föräldraskap. Hon är världens bästa mormor och mamma dom endast berömmer och gosar med barnen. Mamma bor 30 mil från mog så hon är inte här så ofta men stannar ofta någon vecka eller så när hon är här,Lät väldigt skrytit nu men är helt kär i min mamma. Min pappa bor i samma stad men kommer typ lika ofta som mamma. Han jobbar enormt mycket oh kag vet att han har dåligt samvete över det och försöker stilla det med grejer till barnbarnen istället vilket barnen älskar såklart..

Älskar mina föräldrar och hänger gärna med dem varje dag! Vi fick barn för tio månader sedan och de är helt tokiga i hen! 🙂 Jag tycker att det är mysigt att se dem tillsammans och jag vill att de ska ha en fin och stark relation.

Ingen kontakt med min pappa sedan ca 15 år tillbaka. Vi bodde alla i familjen ihop under min uppväxt men han engagerade sig inte i oss barn överhuvudtaget. När jag sedan flyttade hemifrån försvann ’kontakten’ med honom naturligt. Har en högst ansträngd relation till min mor. Blir ofta avundsjuk på folk som har bra kontakt med sina föräldrar. Jag vet inte hur det känns.

Jag älskar båda mina föräldrar även om jag träffar min mamma mera, de skilde sig när jag var ca 7 år och pappa hade oss då bara varannan helg. Men jag är stolt över dom för de är fantastiska människor.

Mina föräldrar var ingen trygghet under min uppväxt och jag längtade hela min tonårstid på att få flytta hemifrån och skapa mitt eget liv. Pappa är alkoholist och mamma är kärlekslös. Det tog mig flera år att bearbeta mina känslor till dem båda och nu är såren ganska färdigläkta.
Min pappa är fortfarande alkis och han kan inte erbjuda mig den papparelation jag önskar, så jag finns kvar i hans liv mest för hans skull. Vi bor dock långt ifrån varandra så jag behöver bara träffa honom några gånger om året. Min mamma bor i samma stad som pappa och henne kan jag träffa kortare stunder några gånger om året, men endast om jag inte har några förväntningar på vår relation för då blir jag bara besviken. Hon vill gärna uppfostra mina barn och kommenterar småsaker. Mina ungar tycker att hon är rätt tråkig och ointressant. Vi firar aldrig högtider tillsammans.
Även om mina sår är läkta så finns tomheten kvar med saknaden av att få bli ovillkorligt älskad. En gång för många år sen annonserade jag anonymt efter ”nya föräldrar”. Jag tänkte att någonstans där ute måste det finnas någon eller ett par som saknar ett vuxet barn och barnbarn på samma sätt som jag saknar föräldrar. Den enda som svarade på annonsen var en ensam man som inte hade fattat syftet med den.
Jag har dock min mans föräldrar i stället, men vi är mycket olika och jag kan inte vara mig själv helt och hållet med dem. Hans mamma är ganska dominant och har inte fattat genusgrejjen överhuvudtaget. Vi har haft måååånga konflikter kring detta genom åren. Efter flera besvikelser har jag hittat en balans som fungerar mot dem, men den innebär samtidigt att jag inte kan förvänta mig för mycket från dem, för då blir jag åter igen besviken.
Min mormor är dock mitt stora stöd i livet och hon älskar mina barn. Hon bor dock också långt bort så vi träffas inte ofta, men vi pratar i telefon varje vecka. Hon är gammal nu så jag inser att hon inte kommer finnas hos mig för alltid.
Ni som har kärleksfulla föräldrar, ni är lyckligt lottade!

Känner igen mig i det du skriver om känslor. Har länge haft förväntningar på att få känna mig älskad utan något i utbyte av mina föräldrar, men blev alltid besviken. Depressioner med ångest, självmordstankar, panikångest och social fobi bara avlöste varandra tillsammans med två våldtäkter och ett försök när jag var 12.
Många tror att en familj bara kan bestå av människor man delar blod med, men det är inte sant. En familj är något man skapar, antingen genom att själv skaffa barn eller knyter an ordentligt med vänner, som visar att de älskar en trots ens fel och brister, som visar att man kan känna sig trygg hos dom.
Jag avundas människor med kärleksfulla och engagerade föräldrar och familjer där alla står varandra nära.
Och den där tomheten kommer nog tyvärr aldrig att försvinna helt, man kommer nog alltid känna sig övergiven eller oälskad då föräldrarna är något så grundläggande i ett barns uppväxt, men vi kan alltid komma på sätt att leva med det.

Mina föräldrar flyttade utomlands i samband med att de blev pensionärer, så nu träffar vi dem bara någon vecka på sommaren och ett par dagar vid jul. Mina barn har i princip ingen relation alls till dem. Det är något som verkligen gör mig ledsen och bitter. Jag såg så mycket fram emot att de skulle ha tid att umgås med min familj när de blev pensionärer (de jobbade tidigare väldigt mycket båda två, så vi sågs sällan trots att vi bodde ganska nära) men istället valde de helt bort vår relation för fler soltimmar… Just det där att de inte alls värdesätter att träffa mig och sina barnbarn gör mig verkligen ledsen. Mina barn har inte kontakt med någon släkt alls på min sida.
Relationerna med släkten på barnens pappas sida är inget vidare, men barnen träffar och tycker om dem och det känns bra.

Ungen älskar när hon får träffa mina föräldrar och frågar ibland när vi ska träffa dem. De bor ganska nära och vi ses någon gång i månaden. Det var lite oftare förut, men för snart ett år sedan hade jag en konflikt med dem och jag har svårt att komma över hur de hanterade det och saker de sa till mig, vilket gör att jag inte hör av mig till dem på samma sätt längre och därmed ses vi mer sällan. De tar inte direkt något initiativ heller. Framför allt känns det tråkigt för vårt barns skull, eftersom jag vet att hon saknar sin mormor och morfar när de inte ses.
Sambons föräldrar bor i andra delar av landet och farmor har ont om pengar samt jobbar skift, vilket gör att hon både har svårt att åka till oss och svårt att hitta tillfällen då vi kan komma till henne. Farfar med ny fru träffar vi också sällan, men där handlar det snarare om ett bristande engagemang från deras sida. Trist, för jag vet att barnet vill träffa både farmor och farfar.

Nu har jag inga barn ännu men jag är helt säker på att mina föräldrar kommer vara sjukt engagerade när det väl är dags. Det beror nog på att jag verkligen har en guldfamilj. Varje söndag tills jag började skolan spenderades med söndagmiddag hemma hos mormor och morfar och nu ses vi och har rediga släktmiddagar med alla (26) på den sidan flera gånger om året.
På pappas sida äger vi en gammal släktgård där farmor och hennes kusiner växt upp vilket gjort att jag spenderat otaliga helger där med hela tjocka släkten samt varje sommar i hela mitt liv.
Det är helt underbart att ha en familj som verkligen ställer upp i alla lägen. Inte bara far- och morföräldrar utan också mostrar, kusiner, sysslingar osv. Vet att jag är lyckligt lottad

Min narcissistiskt störda mor har jag brutit kontakten med, jag släpper inte den demonen i närheten av mitt barn. Hon vill träffa mitt barn men har inte ett genuint intresse av honom, det är bara för att kunna säga till folk att hon har fin kontakt med sitt barnbarn och således framstå som normal. Mig vill hon träffa för att se om jag blivit fet efter graviditeten. Min syster är tyvärr lika störd hon. Min pappa och bror har jag bra kontakt med så det känns bra.

Det finns en pappa men han har slutat att umgås med mig, hälsa på mig när vi möts på stan osv. Ingen mamma finns. Men jag har underbara svärföräldrar som varken kör över mig i min roll som fru till deras son, svärdotter eller mamma till deras barnbarn. Vi ses oftast varje vecka, på en kaffe eller en middag eller bara ändå. De leker mycket med barnen. De lyssnar mycket på barnen. De lär barnen mycket! Jag önskar alla att få svärisar som mina.

Jag har varit besviken på mina föräldrar efter att vår dotter fötts. Jag längtade efter att träffa dem, få stöd och ha en nära relation. Främst längtade jag efter min mamma. Men jag upplevde henne som väldigt otillgänglig. Vi sågs när jag hälsade på henne och hennes sambo ca 1 gng/ mån, vid något tillfälle hälsade hon på mig. De bor ca 20 min bort med bil och är pensioner, men prioriterar helt klart annat i sitt liv. Jag är enda barnet och det är enda barnbarnet. Kunde inte ens komma när jag grät och var helt slut. Kan tillägga att jag kan minnas att hon höll vår dotter 2 ggr under första året och då på direkt uppmaning. När jag efter 1 år vågade mig på att fråga om de kunde vara barnvakt tyckte hon det var alldeles för tidigt. Jag blev helt förkrossad längtade så mycket efter avlastning och att få spendera lite tid med min sambo utan ansvar för barn. De var barnvakt första gången när vår dotter var 1.5 åt och har därefter varit det 1-2 ggr/pr. Vilket jag är väldigt tacksam över. Däremot sker det aldrig på eget initiativ och alltid hos dem. De har aldrig tagit med henne på en aktivitet eller sagt att de längtat efter att träffa henne. Hon är nu 6 år och är inte så sugen på att hälsa på dem längre. Sorgligt och jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna förstå min mamma helt. Jag mådde dåligt under tonårstiden och som ung vuxen, längtade efter henne och kunde inte få nog av henne. Vet knte om det spökar. Blev bättre när jag träffade min sambo och då blev vår relation lättare men också ytligare. Min pappa däremot har velat lära känna sitt barnbarn, men inte riktigt fått till det. Vilket också är en sorg. Honom hälsade vi på nästan varje vecka under föräldraledighrten. Han lagade lunch och pysslade om oss. Han hämtade från dagis ibland och vår dotter sov hos honom också någon gång per år när hon var 2-3 år. Vid 3.5 år hade hon väldiga raseriutbrott sm även inträffade med min papps, den enda förutom oss, och efter det har han inte vågat vara själv med henne. Han har även svårt stt vara naturlig med henne när vi är med, blir provocerad av henne och provocerar henne. Min sambo är jätteirriterad och orkar knappt ha kontakt. Bäst fungerar det när jag umgås själv med min far, någon gång per år. Försöker förstå även honom. Han har svårt när han inte själv får bestämma. Vår dotter är väldigt stark. Hennes styrka provocerar honom. Det är det enda samband jag kan se.
Oroar mig över mig själv som mor mitt upp i detta och försöker förstå mina reaktioner. Vill så gärna vara en god mor! Har alltid blivit stressad av att vara hemma med min dotter, har behövt vara ute på stan och göra aktiviteter. Det är som det måste vara helt lugnt och tyst och bara mina egna tankar när jag är hemma. Att ha huset fullt går också bra. Men tror att jag tycker det är svårt när allt hänger på mig, hela stämningen och umgänget. Då blir jag stressad. Får verkligen anstränga mig. Ibland går det bra, andra gånger inte. Då känner jag hur tårarna bränner innanför ögonlocken och hjärtat rusar, jag blir irriterad på min dotter om hon skriker eller låter sur, försöker dock att hantera vad jag säger och gör i de lägena. Får också kämpa mycket med att inte bli frånvarande, att vara närvarande, hitta balansen mellan att vara med min dotter och sköta hus och hem. Tror min rädsla att försumma henne gör stt jag istället ger henne för mycket, konstant uppmärksamhet. Ja, söker terapi för allt detta. Min sambos mamma gick bort för 20 år sedan och pappan är gammal och bor utomlands. Honom träffar vi 1-2 ggr per år när vi åker på besök. Så vi har inte mycket familj förutom vår egen lilla. Vilket har varit väldigt tufft ibland. Men går bättre och bättre. Det och att jag inte är helt stabil gör att det inte blir fler barn. Min sambo vill inte vilket nog är klokt, men också en sorg då jag längtar. All kärlek och tack till dig som orkade läsa så här långt!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *