Kategorier
Vardagstrams

Håret som källa till ångest eller lugn

IMG_1822.JPG
Midjan!!!!!!! Hår till midjan!
Varför är håret så viktigt för mig? Varför obsessar jag över långt hår och är jag bara en bekräftelsehungrig hårslampa som fiskar komplimanger? (Nej tack så dont bother men låt oss prata hår ändå?!)
Jag har faktiskt inte den blekaste aning om varför jag identifierar mig så starkt med mitt hår men det är den sista fåfängan jag tillåter mig själv, vältrar mig i. Jag känner mig ful för det mesta men nej inte på det där ledsamma sättet som behöver bemötas med protester utan mer på ett accepterande vis. Jag är ok med hur jag ser ut generellt, men är håret fult eller för kort så mår jag verkligen skitdåligt.
Mamma höll mig kortklippt som barn. Tänk stubb. Pop’ig stubb a la 80-tal med tillhörande råttsvans på ena sidan. Ingen var vacker på åttiotalet men jag tror jag var lite extra ful. Jag var dessutom svartskallen i klassen. Den fula kortklippta svartskallen med mörkt mörkt men smutsigt brunt hår bland de fina blonda flickorna med långt ljuvligt änglahår. Så kändes det iallafall.
Det var först när jag var tolv år som jag fick börja bestämma över mitt hår själv (och därmed min kropp) och det var då jag började spara långt för första gången. Jag har toppat och ”klippt bort det slitna” om och om igen under åren och konstant känt ångest för att det aldrig blir längre men det var först när jag slutade upp med dessa dumheter som håret fick växa sig långt på riktigt. Och lugnet som infinner sig nu. Det är verkligen helt stört.
(En annan rolig sak är hur håret förändrats efter mina graviditeter. Som yngre var mitt hår spikrakt. Alltså inte ens en våg. Nu ser det ut så här. På bilden har det precis lufttorkat utsläppt efter en tvätt.)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Håret som källa till ångest eller lugn”

Jag tror att det är något som ligger djupt hos folk, särskilt i de äldre generationerna. Det är min upplevelse att det är oftast de som är först med att kommentera, känna och oja sig över hår.
Själv har jag hår ner till rumpan i princip och som folk håller på om jag någonsin ventilerar en tanke om att klippa det kort eller om det är instoppar på ngt sätt spm gör att det ser kort ut. Chilla liksom, det är bara hår.
Angående ”dumheten” i att klippa av det slitna så håller jag inte med dig. Alla får liksom inte slitet hår, utan vissa har asbra håtkvalitet och då håller jag med om att en toppning är onödig, speciellt om man vill få håret att växa ut.
Om man dock inte tillhör de lyckliga som har det måste man ju klippa av det slitna. Hår är ju dött och reparerar inte sig själv oavsett vad man kletar in det i. Om man nu inte vill ha långt slitet hår förstås, då är ju en toppning med onödig antar jag.

Känner igen mig! Har alltid velat ha långt hår men liksom aldrig orkat spara, alltid blivit uttråkad och börjat både klippa och färga…och sen ångrat mig och fått ångest. Nu har jag äntligen snart till midjan, kanske lite slitet i topparna men det är inget som syns om en inte kollar noga ändå. Men har väl tur med ”hår-sort” också, tjockt, tåligt och vågigt. Toppar mig kanske en gång om året (själv, för frisörer skiter uppenbarligen i om en säger ”ta 1 cm” och klipper typ minst 1 dm pga MÅSTE FÅ BORT ALLT SOM ENS ÄR LITE SLITET?!) och har inte märkt någon ökad frekvens i slitet hår…
Hade en kompis som skulle spara ut håret men som gick till frissan minst varannan månad för att ”klippa bort det slitna” på frisörens inrådan (hinner det ens slitas på så kort tid?!), hon höll på med det här i ett par år och ja…håret kom ju aldrig längre än till axlarna, där hon började.
Verkar ju vara en hyffsat utbredd myt att ”håret växer fortare om en toppar det”, som att änden av ett dött hårstrå har nånting alls att göra med hur snabbt det växer ut ur hårbottnen…

Shit, varannan månad? Det måste ju fan vara ngn form av marknadsföring för att de ska klippa sig ofta eller något? Jag tänker att det räcker med en, högst två, gånger om året? Är iofs inte frisör.

Jag har nog haft de flesta längder och frisyrer. Jag har aldrig varit helrakad eller extremt kortklippt a la trimmer men i flera omgångar har jag haft väldigt kort frisyr men även så långt att det räckte mig till midjan och i flera omgångar så pass långt att det räckt mitten av ryggen eller längre. Jag har även haft en uppsjö medellånga frisyrer. Jag har även haft blont, rött, svart, lila och blåsvart hår i alla möjliga varianter men fram till för några år sedan hade jag aldrig haft naturlig hårfärg sedan jag blev 12 år… Då bestämde jag mig att sluta färga eftersom jag var less på rött hår och det då bara var henna som jag ännu tålde använda. Nu vill jag inte längre färga alls, jag är jättenöjd med min riktiga hårfärg, någon typ av mellanbrunt till mellanmörkbrunt hår.

Ja, vad är det med den där besattheten vid långt hår? Jag är precis likadan. Eftersom jag tappade otroligt mycket hår när jag ammade så tänkte jag att jag behövde en ordentlig klippning i våras. Jag bad frisören klippa det som var slitet, och utan förvarning klippte hon håret från midjelångt till nästan axelkort! Fy vad hemskt det kändes. Har fortfarande ångest över det och väntar på att det ska växa ut…

Det kan jag svara på som är hobby frisör 🙂
Var 6-8 vecka gäller om du vill hålla din frisyr du har! Alltså tex om du har kort hår och vill ha samma frisyr i ett år, då klipper du var 6e-8 vecka.
Vill du däremot spara ut räcker det att klippa håret var 3e -6e månad då får man räkna med kanske klippa av 1-2 cm för att hålla det borta från det kluvna och hålla håret fräscht.

Jag är helt tvärtom och blir lite stressad om jag blir för långhårig, vill alltid sätta saxen i långa hår jag ser på stan också..eller sätta upp i svans..hålla på plats liksom, ser så jobbigt ut när det hänger och slänger.. Obs, gör inget åt den känslan alltså utan låter folk få ha sina långa hår i fred, de verkar ju trivas med dem…:)

ÅÅÅÅHHH! Fantastiskt hår alltså!
(Gör vad du vill med komplimangen!)
Håller nu tummarna stenhårt för att mitt mesiga skämt till hår kommer bli så där efter barn numer två. För du skrev ju barnEN, så det finns ju kanske fortfarande en chans, för fyfansjävlaskit vad ful jag känner mig nu alltså, inget glow så långt ögat kan nå, trots att alla gravidappar utlovar det…

Jaa, alltså vilken otrolig källa till ångest hår kan vara. Jag har väldigt tunt hår som aldrig är snyggt och det har jag ångest över VARJE dag. Borde kanske snagga bort hela skiten men trivdes inte alls i kort frisyr när jag hade det. Så håller nu på att spara ut mina futtiga testar.

Just nu har jag bara hår ner till brösten eftersom jag fick klippa bort 2,5 dm förra hösten som verkligen var riktigt slitet. Men jag har haft midjelångt eller längre hela mitt vuxna liv och det enkla svaret på hur är: Jag klipper mig nästan aldrig! Har klippt mig 5-6 gånger de senaste 18 åren. När håret var som längst gick det ända ner till arslet. Visst att det även handlar om anlag, skötsel osv, men inte fan blir det längre av att springa hos frisören som folk av någon outgrundlig anledning verkar tro! Våga vägra sax! 🙂

Jag var tvungen att ha kort hår när jag var liten eftersom mitt hår var omöjligt att ha att göra med. Supertjockt och lockigt fast med supertunna hårstrån och det räckte med att jag hade mössa i tio minuter för att det skulle trassla ihop sig. Efter att jag tvättat med schampo var det en enda knut men om jag använde balsam blev det jättefett. Att borsta håret var en mardröm eftersom det lossnade stora tovor om man drog en borste genom det så det var bara att acceptera att jag var tvungen att vara korthårig. Jag brydde mig inte så mycket, bara jag slapp eländet med hårtvätt och borstning.
Du la upp en bild på Tamlins hår en gång i tiden, att han liksom får ”dreads”. Exakt så var mitt hår, kanske till och med värre.
När jag var ca tolv hände något, och helt plötsligt blev mitt hår rakare och mjukare och jag kunde spara ut det utan att det blev ett helvete att handskas med. Jag hade midjelångt hår hela tonåren.
Så, för ett och ett halvt år sedan bestämde jag mig bara för att snagga mig. Vet inte varför, det var bara ett spontant infall. Efter det kände jag bara att långt hår inte var ”jag”. Jag har haft kort hår sedan dess och av någon anledning har det blivit nästan helt rakt? Det trasslar sig inte heller eller blir några dreads.. Håret som växte ut efter snaggningen är helt annorlunda. Märkligt.

Jag hade tjockt långt svall innan mina barn. Nu efter 2 barn och några år, är det så tunnt och dålig kvalitet. Det känns jättejobbigt faktiskt. Någon som vet om b-vitamintabletter kan göra skillnad? Jag är 33 år.

Jag har långt hår. Sådär långt så att folk blir överraskade när jag släpper ut det från bollen. Det är mjukt, tjockt och glansigt och min stora stolthet. Mitt favirotsätt att snabbt må bättre och bli lugnare är att borsta igenom det noooga och länge med min svinborst. När folk skämtar om att klippa mitt hår blir jag seriöst arg och tycker inte det är ett dugg roligt. Jag ser mitt hår som vilken kroppsdel som helst, och klipper slitna toppar typ en gång per år. Jag har verkligen en djup koppling till mitt hår.
Jag är bara lilla 23 år och har haft långt hår sen mellanstadiet. Aldrig färgat, åldrigt klippt kort. Och det vill jag inte. Inte för nånting. 🙂

Känner igen mig. Hur ful de än påstår att jag är har jag ett vackert hårsvall. Gud nåde den som kommer med saxar! Ser exakt ut som den trollpackan utan kläder och mobiltelefon jag alltid drömt om att vara.

Håller med! Strävar efter långt hår men de vill aldrig växa ut… Amningen gav inte mitt hår ett lyft heller. Såå… Vad är trixen för att gå mitt slitna, blonderade, plattade hår att växa? (Nej, tänker fortsätta blondera o platta) måste väl finnas andra sätt.,, ricinolja?
Oj så bittert detta lät, ej mening. Bara väldigt nyfiken på sätt att få hår att växa.

Sluta blondera och platta! Haha, nej men, det är ju nästan döden för håret att hålla på med för ofta..
Annars så kan ekologiskt schampo och balsam vara lösningen. En del påstår att vanliga produkter ger håret syrebrist av allt konstigt innehåll..

Känner igen mig. Om något är fel på håret så känns allt fel, tidigare i år så grät jag i en timme för att jag hade missat en fläck när jag färgade utväxten. Jag har inte klippt mig på några år nu, så det börjar närma sig midjan, men tyvärr är mitt hår tunt på det där sättet som helt enkelt inte ser snyggt ut när det är för långt. Så det mesta kommer att ryka snart, hoppas verkligen att jag blir nöjd så att jag inte behöver ha mössa i några månader.

Jag hade fjunmjukt råttrött hår när jag var liten, som först nästan inte fanns, sen i tonåren räckte till en stripig page (på 70talet när alla andra permanentade i lockig krans). På gymnasiet upptäckte jag punk (sent 70-tal) och snaggade, 3 mm. Det hade jag i några år och sen sparade jag ut, skulderlångt klarade mitt hår av att bli, men nu var det i alla fall tjockare än i tonåren, innan punkfrissan.
Sen har det liksom hängt med. I 30 år. De senaste 10 åren har jag färgat bort det gråa och börjat fundera på när min fåfänga ska tillåta mitt hår att vara som det är. Så i våras tog jag steget. Lät frissan kapa det. Inte i page, inte i bob, utan med rakad bnacke och sidor och fluffpunk högst upp. Och behöll del av det grått.
Det klarade jag av i sex veckor. Jag älskar fortfarande mitt korta hår, gfattar inte att jag inte återvände till punkfrissan för massor av år sedan MEN jag klarar inte av att ha det grått. Nu är det fläckvis färgat i svart, lila, rött, rosa och orange, och jag funderar på blått till vintern och grönt till våren… Så fåfängan finns definitivt kvar, den har bara tagit andra former… Kort var helt OK, men grått går bara inte…

Men ja! Håret är så stor del av ens identitet! Jag har långt, tjockt, blont hår och får så mkt komplimanger av tjejer jämt… En gång på en fest var det en tjej som helt utan förvarning slängde in sin hand i mitt nackhår för att känna om jag hade hårförlängning. Märklig sak att göra egentligen, men jag njöt lite i smyg när hon helt förvånad konstaterade att så inte var fallet. Har provat olika hårfärger men känner mig sol ngn annan om jag inte är blond. Lite som att ha en peruk på sig.
Jag tillhör ju då en av dem som inte gillar långt hår på barn. Det det ovårdat ut efter någon timme, och är mest i vägen vid lek. Spännen i luggen hålls ju heller aldrig på plats.

Sen finns det ju så klart grader på kort hår, man behöver ju kanske inte ha snaggat hår som barn som du säger att du hade, men axellångt räcker väl på båda könen 🙂 hehe, min högst personliga åsikt dårå.

Jag brukade vara sjukt besatt av mitt hår, och en dag var förstörd om håret inte blev bra. Det var midjelångt och färg och tupering skulle vara perfekt hela tiden. Så jag rakade av skiten, eftersom att jag då inte skulle kunna fixa det även om jag ville. Det har funkat skitbra haha, jag bryr mig inte lika mkt om hur håret ser ut nu och fattar typ inte hur jag pallade ha långt hår…eller färgat!! Nu kan jag liksom sova duscha träna LEVA utan att tänka på att håret slits, färgar av sig(var blå)eller är i vägen. Typ när det blåser i ansiktet nä gu va jobbigt. All over the place när man sover…huvva
Men ja, kan kanske inte rekommendera avrakningsmetoden för alla då jag tror det kan bli väldigt jobbigt om det inte funkar och man ångrar sig direkt haha då får man vänta i ett antal år innan det är långt igen… Men jag är glad att jag gjorde det i alla fall 🙂

Jag har alltid velat ha hår ner till röven. Alltid, har som längst haft ner till midjan och alltid har jag vid något tillfälle valt att klippa av det.
Senaste svängen med hår som hunnit nedanför axlarna sedan en lite väl tilltagen toppning på 10 cm. Sambon kopplade inte varför det blev olika långt när han höll håret en bit ut från ryggen och fortsatte bara klippa medan jag intet ont anande väntade på att han skulle bli klar 😛
Med varm sommar och uppsatt hår pga sjöblöt i svett i nacken och migrän till följd av detta har jag kommit fram till att jag inte orkar ha långt hår!
Så nu är det bob med uppklippta längder, lugg och bara någon millimeters längd i nacken. Så himla skön känsla!
Men jag är lika fåfäng med att det inte får se torrt och matt ut och det får absolut inte ligga fel. Mittbenan ska vara spikrak!

Hår är viktigt, på många olika sätt, i vår kultur och det har varit långt tillbaka i tiden.
Så det är inte så konstigt.
Själv så färgar jag håret svart, det känns så mycket bättre än när det är sin naturliga färg. Fast det känns som om det borde vara svart då kvalliten och tjockleken och det spikraka kommer från pappa och farmor och de var båda svarthåriga.

Jag har alltid drömt om ett långt vackert hårsvall, men mitt hår är inte sådant. När det är långt är det bara platt och stripigt och i vägen så det sluta med att jag sätter upp det. En annan dröm är vackra frisyrer, med flätor och så, men med ett glansigt hår blir det inte heller bra.
Nu i augusti klippte jag av det och trivs bra med en kort frisyr, mycket lättare att tvätta och sköta, frisyren blir bra med lite hårpuder. Tror att det inte blir långt hår för mig mera, men kanske jag någon dag drömmer om det där hårsvallet och har glömt bort att det aldrig kommer att bli så.
Fast färgar gör jag, länge hade jag min egen mellanbruna färg, men nu har jag börjat få gråa strån och det är jag inte bekväm med.

Jag tillhör gruppen där hur länge jag än sparar och låter bli att gå till frissan så blir det aldrig längre än till axlarna. Mest på grund av trassliga, tunna hårstrån som jag behöver kamma ett par gånger om dagen för att det inte bli ett trassel av det hela. Så nu har jag gett upp drömmen om ett långt, svallande hår och klippt page istället. Så mycket mer lättskött!

Haha, och jag får typ panik i långt hår. Har alltid varierat mellan halvlångt och kort, sparar och sparar och när jag inte orkar mer så klipper jag kort. Togs ofta för att vara pojke som barn.
Eftersom jag inte är direkt feminin i mitt sätt, utseende eller klädstil och jag sminkar mig aldrig så känner jag mig mer eller mindre tvingad till att ha åtminstonde halvlångt hår men fy vad jag tycker det är jobbigt och så gärna jag bara skulle vilja raka bort håret men vågar inte, inte ännu.

Men färgen. FÄRGEN, folket! Vad har du för färg som håller sig sådär superröd? Efter 3 års evig färgande gav jag upp och blev ljusbrun istället för att det röda blev blaskigt direkt. WHATS YOUR SECRET?

Varför trycka ner oss med tunt hår? Vad vill du med den här bilden? Vet du hur många som har ångest och mår dåligt över sitt ohälsosamma hår-varför spä på ångesten genom att visa ett friskt hår?
Jag skojar…, men det är sant, one rule for you, and one rule for me. Väldigt fin hårman iaf!!
Nu mår jag sämre över mitt!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *