Kategorier
Vardagstrams

Pappa ville aldrig ha mig

”Min morfar heter Charalambos och att han kommer faktiskt från Grekland” säger Ninja ibland på det där störiga besservisser-viset som barn är så bra på men jag anade en ganska tydlig ton av stolhet. Min dumma gamla pappa. Grekjävel. Ninjas morfar.
Men Ninja verkar digga ju honom. ‘‘Jag vill åka hem till honom’‘ säger hon och ja, det är ju klart hon vill men han ville ju liksom inte ha mig. Tamlin är mer skeptisk. Han har inte träffat morfar lika många gånger och är ju ganska tillbakadragen med folk överhuvudtaget. Och så kommer den här gaggiga gubben som mamma rullar ögonen åt.
Jag är inte arg längre på pappa, men trettioåtta års frånvarande föräldraskap sätter ju sina spår liksom. Jag hade aldrig nån morfar. Eller mormor. Eller farmor eller farfar för de var lika frånvarande som min farsa och morsan, hon drog ju en nitlott i föräldralotteriet om man säger så.
Fan. Han kommer ju dö snart. Han är över 70 bast och jag vet att jag kommer ångra mig när han försvinner. Jag vet att jag kommer tänka att jag borde ha tagit tillvara på tiden men det spelar ingen roll att jag vet detta för jag kommer ändå inte göra några försök. Det tar emot på sånt sätt att det helt enkelt är omöjligt. Jag vill men jag orkar inte.
Eller så blir han lika gammal som farfar och då har vi ju trettio år kvar!

Det är min syster på bilderna. Han hade nämligen fler barn att försumma.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Pappa ville aldrig ha mig”

Har en liknande situation….Det man saknar kan vara något som ändå inte fanns där. Sorgen när personen dör börjar oftast redan när de lever – en sorg över att inte få det man så väl behöver och önskar. Ofta har man också försökt få det genom alla åren men har den andra inte förmågan så går det inte….

Vet hur det där är… Nu fläker jag ut mig riktigt: Min ”mamma” missbrukade när jag var liten så min ”pappa” tog hand om mig… Han skaffade en fru som inte kunde få egna barn, men gillade inte mig… När jag väl var vuxen och valde att bilda familj som 21-åring ansåg de att det beslutet var fel. Då kapade jag kontakten med honom. Min äldsta är i dag 15 år och har aldrig träffat sin ”morfar”- inte jag heller på 15 år… de bor ca 2 mil från mig…. har ont i magen varje gång jag storhandlar utifall att de skulle råka va där…. Trots att jag vet att jag inte har någonting att skämmas över! Jag är ”en god mor”, mina barn saknar inget, jag har ett bra äktenskap, välbetalt heltidsjobb (vad allt det nu egentligen har för värde- att vi får må bra är ju ovärderligt)…. När min mamma dog för ca 3 år sedan var jag så arg på henne. Vi kom lixom inte till försoning över min trassliga uppväxt, jag ville att hon skulle fatta hur illa hon gjort mig. Sa det till prästen- han menade att hon kanske ”valde bort mig” för att hon visste att en uppväxt med henne skulle vara värre på sitt sätt. Hade inte tänkt så tidigare, ju mer den tanken fick mogna så blev jag mindre arg. Bara sorgsen över att min uppväxt inte var på optimala villkor, eller vad man nu ska säga….

Många säger till mig att jag kommer ångra mig om jag inte återupptar kontakten med min farsa, men de vet inte vad de pratar om. Han försöker inte ens göra vår relation bättre och när jag hade kontakt med honom mådde jag dåligt varje gång jag hade med honom att göra.
Idag mår jag hur bra som helst, för jag slipper bli påmind om hans idiotiska beteende mot mig och att han inte tycker sig gjort fel nån gång.
När han väl dör kommer jag inte bry mig, tyvärr. Hur elakt det än verkar vara, men jag har inga känslor övers för honom. Han är lika med likgiltighet ifrån min sida. Tycker inte att barnet ifråga ska behöva ta ansvar hela tiden och ”glömma” saker bara för att föräldern börjar bli gammal, hen är väl gammal nog att själv ta ansvar och vara den vuxna (föräldern) i relationen?

Detta är en utav de saker som är extremt jobbigt för mig vad gäller att skaffa barn; de kommer inte ha någon riktig morfar. Jag sade upp kontakten med min pappa för ca tio år sedan. Sett honom ett par gånger sedan dess men aldrig pratat med honom. Saknar honom inte och verkligen inte häxan han är gift med. Det är inte enbart hennes fel att jag sade upp kontaken, utan mycket är hans eget fel men han verkar inte förstå detta. När jag började krångla med att jag inte ville träffa honom någon gång när det var som värst, då var det mammas fel enligt honom, att hon sagt till mig och min bror att vi inte fick träffa honom. Vilket inte var fallet. Även innan häxan kom in i bilden, började det gå åt helvete. Även om han var totalt blind och inte insåg att han i princip misshandlade sin dotter.
Men jag har dock en helt underbar styvfar som varit mer pappa än min riktiga. Jag kommer nog fråga ifall han vill vara morfar (har har bara pojkar själv) och så kan man alltid berätta hur det faktiskt är när barnet är gammalt nog. Fast får min riktiga pappa reda på att jag fått barn, så kommer förföljelsen börja igen :/

Mina barns farfar har aldrig sett våra barn. Jag har inte heller träffat honom trots att han och hans familj bara bor 1 mil härifrån. Han är varken intresserad av min man eller våra barn. Känns riktigt tråkigt när barnen frågar efter sin farfar. Nuförtiden händer det nästan aldrig. Vi har beskrivit att det är ungefär som att han är död och det har barnen köpt.

Jag känner igen mig i det du skriver då jag inte heller har någon kontakt med min pappa. Jag har reflekterat mycket på just det, om jag skulle ångra mig när han dör, eller om jag bara skulle vakna upp en dag och ångra mig även fast han lever. Men sen så tänker jag också, varför ska jag göra något som får mig att må dåligt nu för att förhindra något som eventuellt får mig att må dåligt sen? Det känns inte logiskt. Jag tänker också att jag kanske kan göra upp med honom när han är död istället. Det känns hemskt att skriva så men då är det ju lättare. Då får jag inga mothugg och han kommer faktiskt lyssna och kanske förstå hur jag känner. Hoppas du inte känner skuld, för det är bara bortkastad energi.

Jag hade det ungefär likadant med en pappa som slog sin fru (som drämde tillbaka som fan, heja mamma!) och efter att de skildes fanns det bara två anledningar för honom att vilja träffa mig. Antingen ville han göra livet surt för min mamma eller så ville han visa för en ny flickvän vilken bra pappa han var.
Han hade bland annat en flickvän som var helt underbar och hon var den som tog hand om mig när jag var där, hon lämnade honom som tur var men efter det tappade han intresset för mig. Jag har dock aldrig haft något behov av honom eftersom jag har en fantastisk halvpappa genom vilken (och mamma då) jag fått massor av syskon.

Hej hopp!
Livsfarligt med snygga män…
Vår far lämnade familjen när jag var 2-3. Han blev kär i en annan och flyttade 60 mil bort.
Han hade varit hemmapappa med oss, sedan var han borta.
Jag var 6 år när vi började träffas igen, på sommarloven.
Han försökte verkligen och vi hade det fint när vi väl träffade honom men sorgen att blivit lämnad fanns alltid där och det gjorde inte saken bättre att den nya frun och de nya barnen blev hans ”riktiga” familj. De åkte utomlands, hade stora familjefoton uppe på väggarna, jag fanns med på ett litet passfoto på kontoret.
Jag känner mig fortfarande lämnad. Ännu värre med de barnbarn som fötts. Han glömmer (struntar i, vet ej) födelsedagar, julklappar och vi träffar honom bara ett par dagar per år om ens det.
Jädrigt tråkigt, känslomässigt frånvarande män. Eller kidnappad man av främmande kvinna 🙁
Jag är lite bitter, mamma träffade en man som förstörde mycket inom mig. Pappa blev den oåtkomliga snälla björnen långt borta, fantasier såklart.
Förra månaden så skrev han ett e-mail och sa att han inte orkade skriva så långt därför barnbarnen var där, då sa jag skit på dig, vi struntar i kontakt. Men jag vill ju tvärtom.
Jädrans bra terapi när du ställer alla dessa frågor faktiskt. Om hur det är när mamma hälsar på >>> spänt tills vi korkat upp en flaska vin och ber barnen lämna oss ifred.
Annars lite ”artigt” och stelt.
Svejs oxoxox tack 🙂

Som barn till två alkoholiserade personer som jag numer inte längre nämner som ”mamma” och ”pappa”, har jag sedan barnsben fått bära skuld och skam på mina axlar. Jag och mina syskon växte upp i ett kärlekslöst hem som präglades av en stor suckande likgiltighet.
När jag nu helt har brutit kontakten med min så kallade ”pappa” känner jag (såklart) skuld över detta. Och jag VET att han skuldbelägger MIG för att JAG inte vill ha kontakt med honom. Han är totalt insiktslös. Jag är övertygad om att han aldrig kommer att förstå. Han kommer aldrig förstå vad han har gjort.
Min så kallade ”mamma” är nykter sedan hon lämnade ”pappa” för några år sedan. Jag försöker ha en kontakt med henne. Men f-n vad det är jobbigt. Mina barn tycker om sin mormor. Vore det inte för att jag tycker att det berikar mina barns liv att ha en mormor, så kunde det kvitta. Irritationen och ångesten kommer som ett brev på posten, varje gång vi ses.
Jag är ledsen över att det är som det är. Jag har gråtit i så många år. Jag har inga föräldrar, ingen mamma, ingen pappa. Det skär i hjärtat. Jag jobbar på att acceptera, och jag har kommit långt, men kommer en någonsin över sorgen över en kärlekslös barndom?
Ångest, ångest och skuld är min arvedel.

Den där ångesten känner jag bara alltför väl igen! Jag våndas för hur det kommer att bli den dag pappa faktiskt inte finns längre, om jag kommer att ångra att jag sa upp kontakten med honom redan som 15-åring och har vägrat ha med honom att göra sedan dess. En dag kommer det att vara för sent att ändra på saker och ting…och den tanken håller fan på att göra mig galen!

Hej! Min pappa var precis lika frånvarande som din och när han dog blev jag först förbannad och sedan ledsen. Nu är allt förlåtet. Han visste inte bättre (pga SIN uppfostran) brukar jag tänka.
Nu när jag själv har fått barn hade jag tyckt det var roligt att kunna åka hem till honom och ta en fika. Umgås och bara vara. Frågan är väl om han hade ändrat sig och velat det? Inget jag kommer kunna få svar på. Någonsin. Men att springa efter en vuxen människa som inte värdesätter mig som person hade jag ALDRIG gjort.
Tänk vilken makt vi föräldrar har. Så viktiga vi är för våra barn. Livet ut. Det gäller att vara snäll.

Hej, Dahmer och läsare. Jag är i processen att lämna en destruktiv relation. Om någon har råd, stöd eller pepp så mottages det tacksamt. Jag tror min blogg kan hjälpa mig att inte ramla tillbaks. Kanske kan den tids nog, om allt går bra, hjälpa någon annan också.
kram

Mina föräldrar dog, mamma när jag var sjutton och pappa när jag var nitton. Dom var inte perfekta och gjorde nog många fel med mig och systrarna mina men kärlek fann det gott om. Saknaden är dock sjukt stor och frågorna oändligt många. När jag försökte ta livet av mig som tonåring blev pappa mer närvarande och efter att mamma dog fick jag och pappa en fin kontakt. Jag är tacksam över den tiden, och så ledsen att den var så kort.
Han ville inte ha mig heller när jag var liten, det har han erkänt för mig i efterhand, men han stod ut varannan helg liksom. Men jag visste redan om det, sånt känner man när man är liten.
They fuck you up, your mum and dad.
They may not mean to, but they do.
They fill you with the faults they had
And add some extra, just for you.

Tänker också på det ibland. Min pappa (frånvarande, alkoholiserad, ingen insikt, your standard pappaberättelse) har jag inte ”officiellt” brutit med men lever så i princip. Han bor 20 mil bort vilket gör det förhållandevis lätt. Jag behöver inte oroa mig för att träffa honom i köpcentret liksom. Men i övrigt, instämmer med kören däruppe. Kommer nog inte vara ”färdig” och gjort upp klart känslomässigt förrän långt efter döden. Att gå och grubbla, vara rädd för att inte ”tagit tillvara på tiden” som du säger, hur lätt är det på en skala när bara ena halvan av förhållandet gör minsta möjliga ansträngning? För att tänka på min egen situation, jag vägrar spela bådas roller och bjuder han inte till tillräckligt så får det fan vara. Min son ska inte behöva gå igenom det jag har, osäkerheten och det här jävla tassandet.
Alla gör efter sin förmåga, vi kan aldrig ändra någon annan utan det enda vi kan göra är att anpassa oss till givna situationen. Sen hur vi gör det, genom att bryta eller inte, det är upp till var och en.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *