Kategorier
Vardagstrams

Det syns inte utanpå

Jag har haft ångest sen jag var tolv. Det har liksom gjort mig rätt så självupptagen om man säger så. Jag har haft svårt att se utanför mig själv. Svårt att ”ta mig i kragen”. Svårt att ta mig ut.

Men jag har avfärdats som lat och initiativlös, fått höra att jag borde bita ihop och skärpa mig men det i sin tur har aldrig hjälpt mig på nåt sätt. Det har bara fått mig att känna mig värdelös. Bara fått mig att dra mig mer inåt. Och samtidigt cementerat min egna taskiga självbild. Cementerat mig självuppfattning där jag är allt det där som omgivningen säger att jag är: lat, slapp, oengagerad. Värdelös.

Jag vet liksom inte hur jag ska förklara hur det är att leva med ångest. Hur får man nån att förstå att bara tanken på att passa en tid eller ringa ett telefonsamtal kan få det att totalt låsa sig i kroppen? För att inte tala om rutiner, jag avskyr rutiner. Hur får man folk att förstå paniken som kan uppstå inför vanliga möten eller krav på vardaglig prestation? Jag avbokar saker hela tiden, inte för att jag är lat utan för att jag får panik.

Och det syns inte utanpå.

ångest

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Det syns inte utanpå”

Känner igen mig. Samtidigt som jag ställer så sjukt höga krav på mig så har jag liksom ångest i flera dagar innan. Gråter och får panik. Att jag ställer höga krav på mig i studierna och yrkeslivet resulterar i att jag inte orkar med mkt mer i livet annars (hobbys och vänner). Vissa vänner och kompisar förstår inte hur mycket energi det krävs av mig att ta mig ut och ses och detta har gjort att jag förlorat många kompisar (kanske inte så synd om de ej förstår, men mina krav på mina vänner är rätt stora, de ska förstå liksom).
Jag tycker att vi ska prata mer om ångest och panik. Jag är en sjukt nedstämd person. Har livskriser var tredje månad, väldigt lite energi men vill så otroligt mycket i mitt liv. Så mycket får rasa för att jag ska göra något. Livet är lite som en berg och dalbana när man lever med ångest. Det tog sådan tid för mig att acceptera att vissa saker är svårare för mig, att jag helt enkelt lever med nedstämdhet, panik och ångest (som varvas med torgskräck och andra fobier). Läkare har sagt att jag behöver D-vitamin, astmamedicin och ska gå ned i vikt så kommer allt lösa sig. Men det har det inte. Dock har en förstående partner som ger mig mycket energi och pepp hjälp en del. Folk som förstår och stöttar hjälper.
(Frivillig) kram på alla er andra som förstår. Och mycket kärlek till dig Lady Dahmer som pratar om detta. Det är så viktigt och det hjälper verkligen att höra att andra har det likadant.

Håller med dig, det är alldeles för mycket tabu kring det här med ångest. Det borde pratas mer om, men det är ju så svårt när man försöker förklara för någon hur det kan kännas och man inser att de antingen inte förstår eller bara tycker att man är helkonstig. Därför är det så skönt när andra berättar om hur de har det, man känner sig så mkt mindre ensam!

Ångest för mig är som att leva med ett konstant tryck i bröstet.
Ibland är det bara en lätt tryckande känsla precis under brösten och i hjärtat, lite som att den bara ligger där i bakgrunden för att påminna mig om att den finns där konstant, även när jag mår helt ok!
Men sen när det ringer från ett okänt nummer och jag vet att jag borde svara, eller när jag ska gå på det där föräldramötet där de andra föräldrarna ska kolla på mig med kritiska blickar.
Eller när jag borde lämna in mitt arbete för att få ett betyg, då känns det som att någon sätter sig på mitt bröst och rent fysiskt gör det ont att andas.
Det blir svart i hjärtat och det sätter igång en spiral av osunda tankar.
Tankar om att jag är en värdelös människa som inte ens klarar av de mest banala åtagandena.
Min ångest är att inte vilja leva men att inte heller vilja dö.

Känner igen mig mkt i din kommentar. Kram!
Började äta medicin i somras (igen efter x antal år utan) och 70% av mitt tryck försvann. Vilken lättnad det är, man tänker inte ens på det för man är så van. Allt känns bara så tungt.
Men nu när skiten hopar sig som det gör ibland så blir jag stressad och arg istället för att krypa ihop i fosterställning och önska att jag aldrig fötts. Det är kanske inte ultimat att gå runt och vara tvärilsk men jag är mycket mer funktionell.
Och ja, det är svårt att förklara för andra som inte känner så här. Det är inte bara att skärpa sig. Det kräver en konstant ansträngning för mig att leva som dem och det orkar man ju bara i perioder.
Jag har börjat acceptera mig själv mer, det är ok att inte vara så social. Är det mycket i skolan så rationaliserar jag bort socialt umgänge och de vänner jag har som känner mig väl förstår att det inte betyder att jag inte älskar eller uppskattar dem.
Min familj kommer först, sen skola/arbete, sist vänner. Tyvärr.

Jag känner igen mig så oerhört mycket i det du skriver. Har länge (i synnerhet sedan en djup depression när jag var yngre) fått höra att jag ska ’ta tag i saker’ och ’varför gör du bara det inte?’ och ’det är väl inte så jobbigt?’. Det kan vara svårt att förklara varför vissa saker känns jobbiga vissa dagar men funkar helt okej andra. Varför man inte får det där samtalet ringt eller tvättiden bokad eller börjar plugga till den där tentan. Varför initiativen till aktiviteter och ’roliga saker’ ibland uteblir och till och med den som ska vara närmast en och älska en mest blir arg och frustrerad över att man inte tillför något ’meningsfullt’ på hela veckan. Ibland tar det bara emot och man kan inte förklara varför, inte sätta fingret på vad man är rädd för eller vad som orsakar känslan. Ibland måste man vrida upp sig som en gammal leksak för att ta sig igenom dagen. Och det suger.

Varje gång jag ser dig (eller nån annan) göra saker: sitta i paneler, prata med bekanta utan att staka sig, skriva krönikor på regelbunden basis, fika på stan, föreläsa, jobba heltid med tex service etc etc, så blir jag jätteimponerad .
Om nån varit på party blir min reaktion ungefär ”och hur gjorde du för att orka det?”. En del verkar tycka att såna grejer inte är dränerande alls. Mkt märkligt om jag ska utgå från mig själv.
Ska jag utgå från normen är det jag som bara dålig helt enkelt.

Du borde ta en närmre titt på kommentarerna. Jag skulle bli väldigt fundersam om du ändå drog samma slutsats om vad normen är, att man är en produktiv krönikor eller klarar av att sitta i panel.
Bara utifrån de få uttalanden som går att läsa här visar på att det (läs: vi) är fler än vad du kanske inbillar dig. De som följer lady Dahmer är inte heller direkt en demografi som representerar alla, så det vore förnämt att tro dig veta hur de resterande har det. Eftersom produkten av ångest och andra problem som orsakar inaktivitet, leder till att man just inte gör saker eller syns i offentliga rum, visar ännu mer på att mörkertalet för dem (läs: oss) antagligen är H-E-L-T E-N-O-R-M-T.
Förutom ångest har jag ADD. När jag gick i skolan fick jag bara saker gjorda ifall jag kom upp i SKYHÖGA stressnivåer. Och inget fick störa mig. Eftersom jag slösade bort all tid framför datorn (det tempererade och distraherade min ångest) tog jag sönder min dator och alla tillbehör i bitar för att aldrig kunna göra det igen. Jag behövde plugga. På biblioteket kunde jag inte fokusera, då kom det människor jag kände igen. Jag bytte till bibliotek i stan, till tvättstugan i lägenhetshuset (på natten). McDonald’s Hötorget/Kungsgatan/stadsbiblioteket. Då kom det fulla människor eller läskiga uteliggare som ville prata (kl. 01-06). Till slut lyckades jag låsa in mig i universitet runt om i Stockholm, även det på natten. Ibland blev jag utkastad av nattvakter för att jag inte hade kårkort, det tog 2 timmar för mig att komma hem.
Ibland satt jag i de tomma lokalerna i 10 timmar utan att ha läst en bokstav, men det var det värt för 1 av 5 gånger lyckades jag i alla fall plugga 25% av tiden. Ofta satt jag där i 14 timmar med 1-2 matlådor (17.00-07.00). När det var väldigt stressigt örfilade jag mig och mumlade ”plugga, plugga, försök plugga, klart du kan läsa, alla kan läsa, plugga, plugga, plugga…” Osäkert om det skulle ha gått utan de ADD-piller jag hade fått tag på (innan jag fick min diagnos).
Jag gick in i det här så mycket att jag glömde bort att kontakta mamma, som ringde polisen eftersom jag var borta hela nätter och ingen visste var jag var. Jag var 14.
Efter över 10 år av överdrivna stressnivåer funkar inget längre på mig och jag är bara utmattad, nedstämd och arg. Jag har ångest över att öppna min mail, över att gå utanför dörren, över att skriva den här kommentaren. Försökt kommentera på bloggen tidigare, men aldrig lyckats. Det här tog sammanlagt 14 timmar att slutföra. Anledningen till att jag skriver så onödigt långt är för att jag inte vet hur man gör.
Jag har haft över 5000 kr i skulder från bibliotek (ångest över att lämna tillbaka). Jag har inte läst en – enda – bok i mitt vuxna liv (har alltså lånat men aldrig läst). Läser om samma mening upp till 15 gånger på olika sätt innan jag ger upp.
Är i mitten av 20-års-åldern och har precis nu insett att jag med största sannolikhet inte kommer att kunna bli, eller göra någonting alls. Jag är arbetslös, sysslolös, och bor fortfarande hos min mamma. Jag kan inte läsa. Jag vet nästan ingenting om någonting. Att skicka iväg det här blir det mest spännande och intressanta jag gjort på länge.
Jag menar inte att förringa din upplevelse över att må dåligt, men du borde ändå revidera den snäva krets människor du jämför dig med. Det är två grejer med detta:
1. Förringa inte andras upplevelser med dig som exempel. Du kan inte stå på scen eller skriva krönikor, men var är poängen och hur hjälper det dig? Jag tror alla (läs: ALLA) kan hitta människor som till synes mår bättre. På samma sätt som att du tror att du är dålig för att folk kan föreläsa och jobba heltid med service, kan du inse att du är fantastisk och begåvad när det finns sådana som mig.
2. Sluta förringa människor med privilegier. Att ni är mer begåvade än vad jag är, underminerar det hur ni upplever era problem? I princip samma ståndpunkt som föregående, bara ur ett bredare perspektiv. Många har ett dikotomiserat sätt att dömma hur folk har det. T.ex. när det gäller överklass, utseende, kontakter eller intellekt. Robin Williams dog nyligen av depression. Han var vit, man, JÄVLIGT rik och ÄNNU MER begåvad. Vilken roll spelar dessa attribut i hans död? När du skriver i stil med ”du kan göra x, y och z – ni är märkliga och det är egentligen bara jag som är dålig” och svaret ”när jag gjorde x mådde jag faktiskt fruktansvärt dåligt, så jag har fortfarande det jävligt dåligt”.
Den här (omedvetna) häxjakten på människor som ”till synes” har det bra och verifieringen av sin egna ställning genom att peka på ”till synes” priviligierade är befängt. Det är viktigt att bejaka hur andra har det och man bör vilja lära sig mer om hur alla olika typer av människor upplever sig själva. Utifrån den kunskapen får man komma till insikt om sin egen tillvaro – ingen, i-n-g-e-n annan ska få bedömma det åt en.
I och med att ingen vet om det här om mig, så är jag bergsäker på att det finns hur många likartade individer som helst, gömda. I min kommun, i mitt höghus och i min närhet. Jag får aldrig min röst hörd, och det finns folk som får till färre grejer än jag. Nu har jag jobbat för att komma upp ur sängen i 4 månader. Nästa steg är att sluta skrika
”VARFÖR GÖR DU ABSOLUT INGENTING DITT KRÄK!!!?!??!?! GÖR NÅT DÅ JAG HATAR DIG JÄVLA PATETISKA URSÄKT TILL LOSER!!!!!!!!!!!!!”. Sen ska jag försöka röra på mig. Jag funderar på om jag bara ska kasta mig ut genom fönstret, eftersom ytterdörren är för obehaglig (även om jag kan skada mig på fallet). Folk tror att jag är 10 år äldre än min 10 år äldre kusin (min ålder + 20). Jag är så sliten och jag tror egentligen inte att det finns nån mening med att fortsätta, men jag ska försöka. Jag är så naiv att jag lever på den obefintliga chansen att jag kommer bli bäst en vacker dag. Och jag har ett driv jag tror är ganska bra, även om det är över nu. Kanske kan komma halvvägs till samma drivkraft inom 15 år. Vissa vinner ju på lotto, liksom.

Jag känner igen mig! Jag får det i vågor och ibland får jag rejäl panik. Isolerar mig och binder inte upp mig på något.
Du har kanske fått någon terapi för det även om jag inte läst om det? Man kan ju jobba själv mot att självläka genom att köra en tacksamhetsbok, eller andra ”verktyg” för kärlek mot dig själv. Jag får mycket tips härifrån: http://lchfingenjoren.se/category/verktygsladan.html. Att ha en stund med meditation för att träna mig på att lyssna inåt på mig själv har också hjälpt.
Och vara snäll mot dig själv, du är alltid bra nog!

Tack för att du skriver om det, görs så sällan. Ångesten skulle för mig bli så mycket mindre om en kunde vara mer öppen med den. Den skulle inte behöva byggas på av rädslan och oron av att en beter sig konstigt utan att ens omgivning förstår varför. Att en avbokar saker i sista sekund, inte dyker upp, aldrig vill ses, går hem tidigt etc..
Att vara ung, arbetslös och full med ångest samtidigt som en förväntas ta första bästa jobb som dyker upp, trots att en vissa dagar inte ens kan komma ut ur lägenheten för att träffa sina bästa vänner…
Varje steg är en kamp men ändå är en aldrig tillräcklig.

Nej, och det är nog svårt för många att förstå. Jag tror att många som lider av ångest och depression uppfattas som osociala kufar ”varför ler hen aldrig” kanske folk tänker, ”fan vad otrevligt” när människan i själva verket får panik bara av att tänka på att behöva inleda lite kallprat med en person de knappt känner.
Det skulle vara skönt om fler var medvetna om detta.

Jag känner igen mig otroligt mycket. Och jag håller med, det är jättesvårt att förklara för någon som inte har de problemen. Har känt mig missförstådd hela livet. Det värsta tycker jag är all skam jag känner hela tiden över att jag inte beter mig så som man ska. Jag tycker ofta att det är så himla pinsamt att jag inte kan svara i telefonen till exempel. Vad är det för en barnunge som är rädd för ett telefonsamtal liksom? Och mer: Vad är det för en fjant som inte följer med på sambons familjemiddagar? Vad är det för en konstig arrogant människa som inte säger hej när hon går in i ett rum fyllt med folk? Vad är detta för en idiot som fortfarande betalar på en studenthemsförsäkring fast hon inte bott i studentlägenhet på 4 år (eftersom hon inte vågar ringa och säga upp det)? Hallå eller?
Ångest kan få en att ta de mest konstiga slalomvägarna genom livet.

Folksam har varit till 100% hjälpsamma när jag kontaktat dom via formuläret 🙂 hoppas på samma resultat för dig! Jag har avslutat försäkringar och uppdaterat andra försäkringar. Fått frågor att svara på per mail och så har jag fått bekräftelse per snigelpost 🙂 här är nämligen en till som inte kan drista sig till att ringa…. tack för att det finns mail alltså, det är iaf lite lättare än telefon.. även om det kan ta flera dagar innan jag vågar skriva klart ett mail också när det är illa..

Känner igen mig. Jag är högkänslig (HSP) och att växa upp i ett samhälle där alla ska vara på samma sätt och väldigt extroverta har gjort att jag alltid setts som fel och värdelös i andras ögon och också i mina egna. Men nu har jag smått börjat respektera mina egna känslor och hur jag är som person och aktivt börjat välja bort sånt som jag tidigare gjort för andras skull som bara fått mig att må skit. Men pressen utifrån på att vara som alla andra är enorm och påverkar mig ännu mycket.
Tror ingen av dina läsare skulle beskriva dig som lat och oengagerad LD utan snarare tvärtom.

Innan jag fick barn så förstod jag inte hur man inte kunde ”snap out” ur kronisk ångest. Att vara sjukskriven för depression var för mig oförståeligt.
Sen fick jag barn. De två veckorna som följde efter förlossningen var för mig de tyngsta i mitt liv. Ångesten var så påtaglig att jag kräktes galla (åt inget så fanns inte mycket annat att spy upp). Kändes inte som mina lungor fylldes med luft när jag andades och när brev kom från försäkringskassan och skatteverket så la jag dom under en tidning i hallen för jag KUNDE inte öppna dem och ta tag i ”pappersarbetet” runt den lilla tjej som jag fått med mig hem. Kände varken kärlek eller lycka. Bara en stor klump i magen.
Detta var tack och lov ”bara” en baby blues som gick över efter ett par veckor – men det öppnade verkligen mina ögon för hur dom som lever med faktisk ångest och depression har det. Jag sa till min man i en av mina mörkare stunder att jag hellre skulle göra om förlossningen (som var helvetisk) än att känna som jag gjorde.

Jag vet skillnaden på att leva utan och med ångest. Jag har endast haft ångest och panikångest de senaste 6 månaderna p.g.a en sak som hände. Det har blivit bättre faktiskt, jag var på semester i tre veckor i ett annat land och kunde fokusera på annat än samma jäkla rutinvardag som jag har hemma.
Men även om jag vet hur det var innan och hur det är med ångest så är det så himla svårt att förklara hur det verkligen är att ha ångest.
När det började så läste jag mycket på internet hur man skulle ta sig ur det, mindfulness skulle man tydligen utöva. Så på bussen till jobbet satt jag och andades djupt och försökte kolla hur fina löven på träden var. Men klumpen i halsen och bröstet var fortfarande kvar… Jag fick ångest över att kanske få en ångestattack på jobbet, som en ond cirkel. Jag fick dåligt tålamod, var sur på jobbet, kunde inte fokusera mig på saker, var på dåligt humör hemma, även om ”allt var bra”.
Jag har alltid varit introvert så jag känner igen mig i det där att behöva tvinga sig att göra saker.
Igår hade vi möte på jobbet och jag har haft ett litet gräl med en kollega på jobbet och helt plötsligt kände jag ”tänk om hon tar upp det på mötet och jag måste konfrontera henne inför alla!?” det blir som ett vakum och man kan inte koncentrera sig på någonting.
Bra att du tar upp det här med ångest LD, fler måste förstå vad det handlar om! =)

Är i samma sits. ”Vanliga” människor verkar ha noll förstående eller insikt i hur jävligt detta kan vara. Eller lärare. En del av min utbildning är ”arbetspsykologi och bemötande i vården”, och där pratar vi bara om ångest, självskadebeteende etc. Sjukt triggande för oss som kämpat med sånt tidigare i livet. Och hur har det något med att göra när det gäller ”arbetspsykologi”? Halva klassen är skitförbannade och kommer kontakta rektor etc pga detta. Idioti.

Sjukt. Jag förstår precis. Jag lever i ångest varje dag. Jag är 25 år nu. Ångesten har alltid funnits där mer eller mindre. Länge tänkte jag att ”det skulle lösa sig” med åldern. Som om att ”bli vuxen” på något sätt också skulle innebära en automatiskt förändrad inställning till saker, inge självkänsla och ett enklare liv. Folk omkring mig menade att ångesten var en del av puberteten. Efter puberteten menade man att ångesten låg i ovissheten och vägvalen som genomsyrar alla ”unga vuxna”. Men jag har kommit till insikten att det nog alltid kommer att vara såhär för mig. Och jag önskar att någon hade tagit min ångest på allvar och erkänt ångest som en del i vissa människors liv, istället för att inge förhoppningar om ”vuxenskapet” och skylla på att ångesten jag känt skulle vara en del av en övergående fas. Istället för att ta tag i min ångest har jag därför väntat på att den ska gå över. Men det har inte blivit bättre, snarare tvärtom. Det enda ”vuxenskapet” har lett till är mer ansvar, mer krav och högre och fler förväntningar.
Den värsta konsekvensen av ångest för mig är just självupptagenheten. Det är precis det jag inte vill vara. En stor del av min ångest handlar just om hur jag vill bli uppfattad av andra. Och självupptagen är motsatsen till vad jag vill vara.
Om ångest hade kunnat ”bekräftas” och fastställas genom typ en diagnos hade det känts så mycket lättare. Då hade jag kunnat hänvisa till den när folk tycker att jag är lat, undvikande, självupptagen eller initiativlös. Nu känner jag bara hur folk omkring mig tröttnar. Och vissa verkar till och med ge upp. Att öppna ett mejl är en självklarhet för de flesta, men för mig innebär det styrka och mod. Det är svårt att få folk att förstå.

Har aldrig haft den typen av ångest som gör att det utlöses av vissa situationer, utan har haft, vad jag uppskattar vara, en relativt mild ångest som är som ett konstant tryck som pendlar mellan oro och mer ren ångest. Nu mår jag mycket bättre men det är riktigt energidränerande att gå runt och typ känna sig konstant ledsen/orolig/livrädd och samtidigt försöka maskera detta för sin omgivning för att man känner skam inför att man gått runt och mått dåligt i flera månader fast man inte har några riktiga problem. Och trots att jag mår bättre är min energinivå varierande, om jag haft ett par intensiva dagar kan det ta ut sig efteråt i någon slags mental utmattning och koncentrationen är betydligt sämre nu jämfört med några år tillbaka.

Stor igenkänning på det du beskriver! Den där krypande ledsenheten, oron, obehagskänslan, nervositeten inför något så enkelt som att säga hej till någon vid kaffemaskinen på jobbet eller gå in i ett fullsatt café ensam och den där konstanta ångestskuggan över allt man gör. Det dränerar all ens energi, ger huvudvärk och sömnsvårigheter och det kan vara helt omöjligt att koncentrera sig.

Tack för att du tar upp det här LD!
Jag har själv under cirka 10 års tid gått runt med en ständig känsla av att behöva maskera och tränga undan ångest. Precis som du skriver kan ett mail eller telefonsamtal utebli – ibland vecko- och månadsvis. Tvättider sover en sig igenom och närvaron på utbildningen ligger numera nere på mindre än 20%.
Sedan jag började få mycket välformulerade panikångestattacker, blev sjukskriven och började medicinera i vintras har jag förstått att den ständiga oro, prestationsångest och det självhat som kommit med dem inte är del av ett drägligt liv. Men att ta till sig informationen och att göra något av den är verkligen två vitt skilda saker.
Skam, skam och åter skam är det enda en känner. Skam för att utbildningen inte är klar, skam för att en inte orkar träna, skam för inte kunna hålla deadlines, skam över att behöva förklara sig och sällan ha ett förstående öra som lyssnar, skam över att inte kunna försörja sig själv, skam över att inte våga ringa ett samtal till någon som skulle kunna hjälpa till. Skam över att inte göra några framsteg. Bara tanken på att erkänna att problemet finns och ta tag i det är oövervinnerlig, eftersom det finns en risk att misslyckas. Och det skäms jag för.
Men en dag i sänder. Om en kan börja fokusera på en dag i sänder är det lättare att hålla ordning på bakslag och vinster och då känns det inte fullt lika dystopiskt de dagar en ligger soffan som en grönsak och plöjer TV-serier bara för att slippa tänka på sitt eget liv.

Det är svårt att förklara saker som inte syns för folk som aldrig upplevt det. Jag har själv haft panikångest och ångest efter att min moster dog ifjol sommar. Det är första gången jag haft detta och plötsligt så förstod jag. Kan erkänna att jag tidigare varit en av de som tänkt att ”så farligt kan det inte vara”. Nu har jag mer förståelse. Jag har kämpat med kronisk smärta och andra symtom ända sedan jag var 11 år så jag är rätt så besviken på mig själv att jag inte kunde förstå ångest innan jag själv upplevt det.

Det låter som en liten hint av Aspergers som är lätt att maskera för omgivningen, för kvinnor.
Det finns tests på nätet, jag har en släng av det och jag är som du beskriver.
Det är en människotyp, inte en störning. Kolla! Kram oxoxox

Intressant (?) att du skriver om detta.
Tänker att många av dina läsare, mig inkluderad, känner igen sig i det du skriver.
Jag känner igen mig i det där att man blir så himla egocentrerad, liksom jag måste bara bli kvitt dessa basala behov som ska göra så att jag blir av med ångesten innan jag bryr mig om något annat.
Däremot känner jag verkligen inte igen mig i det där med att inte gilla scheman. Jag gömmer mig i scheman och skriver upp listor på absolut allt. Får panik när jag inte vet vad jag ska göra närmaste månaden, och skriver gärna listor på annat som blogginlägg eller efterrätt.
Tänker att det är olika slags ångest? Har du funderat på att prata mer om psykisk (o)hälsa på din blogg? Detta är inte något krävande fråga, utan jag undrar just varför du tagit upp det 🙂
Sympatikramar från en trogen läsare <3

Det finns hjälp att få, som fungerar. För mig som levt och styrts med och av min ångest hela mitt liv har äntligen blivit fri. Jag har provat allt från antideppressiva till lugnande samt massor med terapiformer och hjälpmedel. Till slut fick jag en tablett som egentligen är en tablett för bipolära personer och liknande, den är ångestdämpande och stabiliserande och den hjälper bra på mig trots att jag inte har någon sådan diagnos. Vissa blir hjälpta av antidepp medans jag får motsatt effekt. Men denna kände jag på en gång att den passade mig.
Tveka inte att kontakta sjukvården, det finns mycket hjälp att få. Även sådan man inte trodde skulle hjälpa från början. Lycka till!

vill bara säga att uttrycka det så många känner (som du gör här öppet och ärligt), men som de aldrig nånsin skulle erkänna är så skönt för de av oss som ibland känner precis det du beskriver men tror oss vara ensamma om. tack. helt enkelt.

Visst finns det säkert många som inte har en aning om vad ångest innebär.
Men ibland tror jag att folk som ger uttryck för att man måste bita ihop faktiskt gör det själva.
Så är det för mig.
Jag bryter ihop av ångest i stort sett varje dag, ofta flera gånger om dagen, men åtminstone hittills har jag alltid lyckats samla mig tillräckligt för att klara av att göra mitt jobb (som innebär en hel del sociala kontakter).
Och nu är det säkert så att en del menar att då har jag inte haft ångest på riktigt.
Såna kommentarer kan jag tycka är jobbiga precis som jag förstår att kommentarer som det är bara att bita ihop är jobbiga.
Ursäkta om jag uttrycker mig otydligt men det är så svårt att jämföra känslor och intensitet att det är minerad mark att prata om vad man ska acceptera och vilka krav man kan ställa på sig själv och andra.
Själv är jag livrädd för att minska mina krav, även om det skulle kanske vara bra för att minska ångesten, för jag tror att om jag släpper taget lite så rasar allt jag byggt upp. Det är en sån hårfin gräns mellan att utåt sett fungera och att falla hårt och totalt.
sorry för ett negativt inlägg

F*ck omvärlden om den ändå bara tänker trycka ner dig säger jag! Fokusera på de delar som peppar, förstår och vet att livet är svårt ibland och skit fullständigt i alla jävla idioter som tror sig ha rätten att tycka att andra är sämre. Ångest är fruktansvärt i sig, du ska fan inte behöva ha ångest för att du har ångest!

Jag har också blivit anklagad för att inte ha ambitioner och inte försöka tillräckligt. Lever man inte med en psykisk sjukdom kan man omöjligen veta hur det är. Jag skulle hellre vilja fysisk smärta än psykisk, alla gånger.

Det är synd att du är så avogt inställd till att söka/be om hjälp. det finns vettig vårdpersonal och bra psykologer- man kan lindra och bota ångest.
Du förtjänar bättre än att må sådär.
Ta hand om dig. <3

Jag tänker att det finns så många sätt att leva livet ”riktigt” på (alla sätt är bra utom de dåliga) och att mycket av all ångest bottnar i fåfänga försök att passa i samhällets mallar och samhället, dvs VI, förväntar sig att alla gör det.
Så himla synd. Du, t.ex verkar leva ditt liv på ditt sätt och bidrar och berikar så mycket. På ditt sätt. Du måste inte leva på något annat vis.
Min yrkesgrupp (konstnär/musiker) är full av folk med diverse psykiska lidanden. Bland oss är det socialt accepterat att folk mår dåligt och har ångest ibland. Det är klart att om det går ut över egen och andras inkomst och arbete, så är det ju inte bra, men det finns iaf en förståelse för det och bara det hjälper massa.
Vad menar jag? Jag vet inte. Jag förstår. Been there done that.

Jag känner också igen mig i detta som har pågått i 3 års tid. Min sorg över dem som har försvunnit är borta men detta utmattningen och tröttheten att bara inte orka psykisktoch fysiskt ta tag i saker och ting ger mig ångest..men antar att det handlar om ångest från början. Tidigare hade jag panikångest attacker men har inte haft det på ca 8 mån, men det är den här orklösa som förföljer mig och att allt jag har försökt göra under denna tiden som ta tag i skolan går bra åt skogen hela tiden, idag är det mitt fjärde år på gymnasiet och det är bara årskurs 1..jag ber till Gud att det blir bättre snart!

Det är nog lika svårt för utomstående att förstå hur jobbigt det är att leva med denna gräsliga berg-o-dal-bana som depressionen är, som det är för de som inte förlorat ett barn, att förstå hur det känns att förlora ett barn.
Jag har ångest och depressioner, och fem andra diagnoser som inte är livshotande men ändå gör livet till ett litet helvete allt som oftast, inget syns såklart utanpå.
Idag, efter kl 16, ringde jag ett samtal som jag borde ringt en tisdag kl 10:30 för flera veckor sedan. Sejfade och hoppats på att den jag behövde tala med hade gått för helgen, och hade tur. Eller otur hur en nu ser det. Eftersom det är olika från gång till gång vad som ger mig ångest, så skjuter jag upp olika saker, men telefonsamtal även av godartad ”natur” är sånt jag brukar undvika i det längsta.
Det jobbigaste (för mig) förutom att de flesta som inte känner mig djupare inte kan förstå att jag är sjuk, är att inte orka vara social. Jag värdesätter mina, få, vänner högt, men även de tröttnar på en person som orkar ses högst en gång i kvartalet.

Fantasktiskt att du lyfter mental ohälsa, lider inte av depression men har en annan diagnos och jag uppskattar verkligen att mental ohälsa avdramatiseras genom att det pratas om i offentliga rum som din braiga blogg! Som du säger, det syns inte utanpå och iaf för mig så berättar jag aldrig utan håller det privat, och kämpar i tysthet med biverkningar av min medicin… det vore så skönt att vara öppen men jag törs inte riktigt.

Vi hade en föreläsning om retorik idag där jag fick många aha-upplevelser.
Bland annat sa vår föreläsare att en person som har scenskräck alltid kommer att ha det, men man kan lära sig att hantera det.
Man kan lära sig att hantera den nervösa energin så att man inte blir paralyserad om man får en black-out eller en ångestattack.
Och jag känner att detta redan hjälpt mig. Bara att veta att jag inte behöver bli ”frisk” från mina ångestattacker i samband med framföranden (speciellt föredrag), men att jag kan lära mig att hantera det och rikta energin rätt i stället.
Sen är det såklart jättejättemycket jobb kvar innan jag är en trygg retoriker, haha, men jag har tagit ett viktigt steg idag 🙂

Jadu, hur förklarar man sånt…det funderar jag fortfarande över, efter fyra och ett halvt års bloggande i ämnet. Jag tror faktiskt inte att det går att få någon som inte själv upplevt det att verkligen förstå hur det är…men jag tror ändå att det går att skapa medvetenhet om och förståelse för oss som lever med det, genom att öppna upp och prata om det istället för att bara hålla det inom sig. Så cred till dig för detta blogginlägg (och alla andra fantastiska blogginlägg du skriver förstås). /Malin

Det där att känna sig värdelös för att man inte klarar av att leva upp till omgivningens förväntningar känner jag igen alldeles för väl.
En annan värdelös grej är att jag ibland verkligen försöker förklara att jag har ångest som ibland slår ut mig helt och hållet och därför har jag svårt med motivation och ork… Och får till svar ”Om du hade ångest på riktigt skulle du inte klara av att plugga/jobba/umgås med vänner/gå upp ur sängen”… Så, när jag anstränger mig duger jag inte, när jag förklarar varför jag inte kan leva upp till vad de förväntar sig av mig duger inte min förklaring..

Det gick upp ett ljus för mig nu. Har alltid levt med ångest och har alltid hatat rutiner. Nu de senaste åren har jag känt precis som du, pallar inte att möta folk oftast, allt blir krav. Men jag kan vara så grymt kreativ, effektiv och bra! Det är bara det att arbetsgivare sällan förstår att vissa behöver jobba på sitt sätt. Aargh!
Kram på er alla!

Hej!
Intressant inlägg men jag skulle faktiskt inte säga att ångest är alldeles för osynlig i samhället. Jo på ytan så klart – men det är väl nästan så alla människor fungerar. Man har en fasad och en inre som inte alltid är spegelbilder. Varför? För att ingen annan människa är lika intresserad av ditt inre som dig själv. Och för att det faktiskt finns en poäng med ett positivt yttre. De flesta mår ganska bra av att bli sedda som glada och framgångsrika människor. Thats it. Men Googla ångest och du får upp hur mycket som helst. Prata med vänner nära och det är återkommer gång på gång.
Jag vågar bara uttrycka mig själv om detta ämne för att jag också har och har lidit av ångestproblematik. Ångest som ledde till panikångest och psykosomatiska symptom (frossa, domningar, andnöd, svimningsanfall) som fick mig själv och andra i min närhet att tro att jag var sjuk. På riktigt. Det jag fortfarande är chockad över är hur dålig sjukvården är på att diagnosticera och ge hjälp? Själv fick jag gå på antibiotika i månader och ett flertal felaktiga diagnoser innan jag själv lyckades googla mig rätt.
Efter det har jag jobbar med egenpåhittad KBT, mindfulness och olika metoder för att inte bli för stressad och stänga av dåliga tankar samt känna av signalerna och hitta en väg ut när jag väl är där mitt i ångestcirkusen.
Så det jag vill komma till efter detta långa inlägg är.
1. Många har det.
2. Sjukvården måste bli bättre på att diagnosticera och hitta individuellt anpassade behandlingar.
3. Jag tror att absoluta majoriteten av de som skriver här kan ta sig ur ångesten och bli funktionella men mitt (och många andras) trick är att faktiskt lära sig styra sina tankar – för även om ångesten är väldigt fysiskt så är tankarna oftast gödslet som får ångesten att växa. Ta bort gödslet och det kommer kanske inte försvinna men sakta tyna bort.
4. Sänk kraven men tro på er själva!

Jag har med lidit av ångest länge och vet hur fruktansvärt det är. ångest för små saker i vardagen, gå till jobbet. jag är så dålig för att komma i tid för jag får alltid ångest innan jag ska iväg någonstans. panik om jag har med allting, ångest för hur jag ser ut, ångest för hur dagen ska vara.
till skillnad från dag måste jag ha rutiner och gillar inte förändringar i vardagen iaf inte plötsliga. Kan bryta ihop totalt. försöker kväva ångesten med atarax eller försöka klara den själv. känns som ingen annan förstår hur jobbigt det faktiskt är att leva med ångest. så du är stark som skriver om det och berättar för andra.ger oss andra stryka att vi inte är ensamma.
Tack!

*hoppas det här kommer ut på rätt sätt*
Jag och min sambo gjorde slut för ungefär en månad sen. Skälen var många, men mest beror det på hens ångest. Jag klarar inte att leva med en person som jag älskar men som inte orkar älska sig själv, typ. Och nu när det är slut är det såklart asjobbigt för oss båda. Hens ångest har självklart inte minskat, och jag känner mig övergiven då hen inte kan säga en enda känsloyttring längre. Min undran/fråga/rop på hjälp är väl vad personer i närheten kan göra? Vi gjorde slut därför att vi hamnar i otakt med varann och mitt tempo stänger in min sambo ännu mer i sig själv. Men vad kan nån/jag göra för att underlätta det minsta?

Jag förstår till viss del vad du menar. När det gäller rutiner så är jag tvärt om, jag mår bäst av rutiner. Jag har diagnosen GAD och ångest samt får ibland panikattacker. Det syns inte utanpå och jag berättar bara för närmsta familjen. Psykisk ohälsa är tabu i Sverige.
Jag har ett ”vanligt” liv, följer samhällets oskrivna mall. Men jag skulle må bäst av ett annat typ av liv, tex att jobba hemifrån. Jag har börjat ta små kliv mot de liv som jag vill leva, det som är bäst för mig och min sambo.

Jag tycker att det är sjukt jobbigt, sedan jag fick barn blev min ångest och depression värre eller helt plötsligt var det två små liv som skulle tas hand om. Jag jar varit föräldrarledig med båda barnen och mått riktigt dåligt av det men har inte haft studier eller jobb att gå till. Jag har behövt hjälp men den enda hjälpen jag kan ta är av min sambo. Jag kan inte ta hjälp av någob annan, det går liksom inte det bara skapar önnu mer stress och ångest i mig. Att låta min mamma eller min sambos mamma komma till mitt hem för att hjälpa till med barnen. Det bara går inte! En ond cirkel känns det som. Mitt mående drar liksom ner hela familjen känns det som. För min sambo måste jobna för att få pengar till familjen samtidigt som jag är jättekrövande och hade helst haft han hemma hela tiden men kan själv inte dra in några pengar och kan onte öåta någon annan hjälpa till. Hur fasen gör man då?

I skolan skämtar vi väldigt mycket om ångest, vi alla lider av panikattacker och ångest, så det hjälper att skämta om det. Vi går på IB, världens mest prestigefyllda och tuffaste gymnasieutbildning. Våra exams är i maj, och vi har haft panikattacker i flera månader redan. Vi gråter framför lärare, vi säger att vi har inget liv för vi pluggar, vi tvingas till ett liv via creativity action and service, men vi har inte tid. Vi fick en anti-stress kurs i ettan, men ingen lyssnar när vi vill prata om stressen, pressen och gråtattackerna halv tre på natten för vi inte haft tid att sova på två dagar. Vi är 18 år och slutkörda, och vår framtid hänger på det vi presterar i maj på våra exams. Varför pratar ingen om ångest, hur vi kan hjälpas för vi behöver det. Tror inte att vår ångest kan mätas med vissa andras… men samtidigt som vi lär oss nya grejer ska vi hålla gammal info i huvudet, söka till universitet, förbättra våra svagheter och göra alla uppgifter vi får… det är sjukt, och ingen hjälper till, för ”ni har ju valt det själva”.

Jag har haft dödsångest sen jag var 5-7 år gammal. Jag tänkte på döden, förstod att vi människor skulle dö, att JAG skulle dö och kunde inte komma över det helt enkelt. Att leva med ångest? Jag vet ärligt talat inte heller hur jag skulle kunna förklara det…
Det är när din hjärna tar över och relaterar något du tänker på till att du en gång kommer att dö, tankarna går i 190 km/h och din kropp, utan att du kan kontrollera det, i panik reser sig upp på en millisekund, eventuellt börjar panikspringa tills ångesten har lagt sig, pulsen så hög att du lika gärna kunde ha sprungit ett maratonlopp. Det är när du tvingas att lägga dig i fosterställning, gunga fram och tillbaka tills tankarna slutar av sig själva för du kan själv inte stänga av dem och ifall du lyckas stänga av dem kommer de tillbaka ännu värre nästa gång du får ångest. Det är när du önskar att en kirurg kunde öppna din hjärna och ta ut den delen som ger dig ångest så att du kan få leva i lugn och ro, för paniken över att du ska behöva leva med den här ångesten för resten av ditt liv är outhärdlig. Det är när du gråter och önskar av hela ditt hjärta att vampyrer fanns, för då hade du aldrig tvekat att bli en, allting för att undvika att dö. Det är att önska att du blev den äldsta människan på hela jorden, bara för att du vill leva så länge som det är möjligt. Det är att i ångestattackerna önska att du aldrig blev född för då skulle du slippa att dö, döden och allt vad det innebär. Det är att vara så rädd för någonting att du hellre i din ångest önskar att du var död för att slippa känna sådan ångest över att dö.
Ungefär så…

Att ångest är så pass vanligt idag får man höra från höger och vänster. Och det är pissvanligt att må pissdåligt.
Jag har brottats med ångest sen jag va en liten människa. Och brottas även nu när jag är 30+
Det här är nåt som aldrig kommer att gå över, bara vara olika starkt i olika perioder. Men likt förbannat så kommer skam och skuld över mig när jag inte kan fungera i sociala sammanhang, när jag inte kan vara stark, när jag har vridit utochin på mig så många gånger att jag måste be utomstående om hjälp. Och skammen över att vara till besvär och dra ner andra på en obekväm nivå.
Att det inte syns utanpå är ju också för att det finns denna norm av att vara en människa som egentligen aldrig skulle funka att vara, varken fysiskt eller psykiskt.
Den dagen då ångest kan vara som en förkylning väntar jag varmt på, alltså att man vet att den är på g, man snyter sig och väntar med halvgod min på att den ska försvinna. Att inte behöva skämmas och dölja.
Nu vet jag ju att det inte är samma sak, ångest och förkylning. Men det hade varit skönt om samhället och människor överlag är inkörda i att veta vad som gäller. Att veta hur man kan vara där och ta hand om den som har svår ångest, utan att känna sig hjälplös (om det ens går) och själv har stöd från andra.
Det är jobbigt att vara till besvär och det är jobbigt att inte kunna finnas till på ett bra sätt. Upplever jag det som iaf.

det är väldigt jobbigt men medicin kan göra mkt. medicin och bra rutiner, göra saker som stärker och utvecklar en. jag käkar ssri och dom har gjort underverk, dom är ju i sig inte ångestdämpande men serotoninstabiliserande och ger mkt mindre ångest och oro.

Du är så klok, du skriver så bra texter och jag vill tacka dig för att du gör just det, skriver texter. Texter om dig själv som man kan känna igen sig i, och texter om viktiga ämnen.
Jag trodde jag var ensam om att ha ångest. Jag brukar också planera, men i sista stund ställer jag in det planerade för att jag faktiskt också får panik. Jag vill så gärna umgås och vara social, men jag vet inte alls hur man gör. Det är det som ofta får mig att strunta i att göra sociala saker, jag vet inte HUR man gör!!?? Det är också en ångestfylld känsla.

Det jag tycker är svårt med min och min sambos psykiska ohälsa (depression och ångestproblematik) är att inte låta den bli ett hinder för våra barns utveckling. Jag vill t ex att våra barn ska få bli starka och kunna klara saker som vi inte känner att vi klarat pga vår problematik. Hur tycker du LD att din problematik fungerar med familjeliv och barnens utveckling?

Jag går en utbildning där vi just nu läser om bl.a. Ångest. Det sägs att det för det mesta drabbar känsliga människor vilket jag ser som en styrka och fördel. Man ärver tydligen en benägenhet att utveckla ångest men man kan ju lära sig hantera den på olika sätt. Provat kbt? Det ska tydligen vara effektivt vid bl.a. Ångest

Jag har haft exakt samma sak hela mitt liv… Eller så länge jag kommer ihåg i alla fall. För nästan exakt ett år sedan blev ångesten så illa att jag inte klarade av att sköta mitt liv och sökte då hjälp. Nu ett år senare har jag fått diagnosen bipolär och jag är mitt uppe i en ADHD/ADD-utredning. Det är så jävla skönt att veta att det faktiskt är en sjukdom och att inte alla människor runt mig hade rätt. Jag är inte bara lat för att jag har dålig karaktär utan det är faktiskt en sjukdom som går att medicinera (tyvärr har läkarna fortfarande inte hittat en medicin som passar mig men jag antar att det kommer) och det känns skönt att veta att det kommer bli bättre! Känns dock drygt att jag tog tag i detta nu (27 år gammal) och att ingen reagerade under tiden jag gick i skolan.

Ångest är fruktansvärt. Det är verkligen bland det värsta, har själv haft panikångest och varit väldigt sjuk. Men det slutade när jag tvingade mig själv till att ’se utanför’ mig själv. Att börja uppmärksamma saker och ting, hur otroligt vackert mycket är. Djur hjälpte mig också. Att ta hand om djur och få vara nära naturen räddade mig. Börja med att ägna mycket tid i naturen, där finner man alltid kraft. Uppmärksamma och lyssna till dess egna språk.
Jag tror inte på det moderna samhället. Jag tror att det är möjligt att överleva det men inte leva i det. Jag tror heller inte på stress, aggressioner och manshat. Det gör en bara ännu mer frustrerad. Jag tror på kärlek och ödmjukhet, det har hjälp mig något otroligt. Sedan tror jag på att lära känna sig själv och sin ångest genom andra. Fråga ut dina anhöriga, ibland vet dem mer än en själv. Man är så bunden vid sitt eget att man glömmer bort vem man egentligen är. Hur andra uppfattar en hjälper att veta.
När jag nådde insikten att jag tog mig själv för på stort allvar ändrades mycket. Idag mår jag bra men självklart finns det fortfarande avbrott i balansen men det är det som hör livet till. Jag tror på dig!

I hela mitt liv har jag burit på oro. En gnagande känsla, kan inte kalla det ångest, mer lågintensivt gnag i magen. När jag har träffat mycket människor blir jagpsykiskt utmattad. Måste sova och blir ledsen utmanat kunna sätta ord påvarför… På ”ytan” är jag socialt skicklig och jag kan njuta av att socialisera, men tröttheten och utmattningen kommer alltid efteråt. Jag kan läsa människor bra och har alltid tentakler som känner efter stämningar och människor. Har gått i terapi för oro etc, det hjälpte mig inte mycket men det har ssri gjort.

Tack för att du tar upp detta Lady Dahmer! Jag känner igen mig så mycket i allt som skrivs här ovan. Jag är sjukskriven för depression, panikångest och social fobi och det är som en mardröm som man inte kan vakna upp ur. Jag har fått all tänkbar hjälp i form av mediciner och terapi och ändå känns allt så himla omöjligt ibland att jag tvivlar på att jag ska orka. Ångesten och oron stjäl så sanslöst mycket energi att man ständigt är utmattad. Att få svårt att andas om telefonen ringer eller om det knackar på dörren. Att försöka undvika människor till varje pris. Den där klumpen i magen. Det är verkligen svårt att förklara när det inte syns utanpå vad man går igenom. Samtidigt är jag ju livrädd för att det ska synas på mig att något är fel…

Min pojkvän har liksom mig vuxit upp med ångest. Han har (förutom diverse självdestruktiva praktiker) hanterat den genom flykt och att uttrycka sig via musik och nörda in sig ordentligt, han har idag ett eget skivbolag. Själv har jag suttit i mitt hörn och bitit mig i armarna. På ett sätt misstänker jag att detta är könsbundet. Män uppmuntras att fly från sin ångest och förverkliga sig själva medan kvinnor blir fast på pottan i en ond cirkel av passivitet

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *