Kategorier
Vardagstrams

Helt plötsligt har jag noll insikt i mitt barns vardag

Nån mer än jag som har ett nyblivet skolbarn? Hur känner ni inför det?

Ninja går i skolan i grannbyn så hon åker skolbuss varje morgon. Vi kliver upp tidigt och så klär vi på oss. Jag skär upp frukt och lägger i skolväskan och påminner om att hon ska komma ihåg ditt eller datt och det gör hon ju alltid för hon är så ordningsam och sen så promenerar vi tillsammans ner till hållplatsen där alla barn i byn kliver på. Frukost äter de i skolan, tack och lov egentligen för våra morgnar hade varit alldeles för stressiga annars. Idag skulle hon äta gröt så hon blev varm i magen.

Men jag lämnar iallafall henne där, vid bussen. Ser henne kliva på, vinkar och sen hämtar jag henne på fritids här i segersäng vid fyra. Jag låter henne gå på fritids för att hon inte ska missa den sociala biten efter skolan och hon tycker det är jätteroligt. Iallafall av att döma av hennes ilskna uppsyn när jag hämtar henne.

Men under hela dagen så är hon där borta och när jag hämtar och lämnar henne så möter jag inga lärare. Och helt plötsligt har jag ingen insikt i hur hennes dagar ser ut och hur hon mår och vad hon gör.

Nyss, alltså verkligen nyss, gick hon på förskolan och jag kunde samtala med hennes pedagoger varje dag. Höra hur hon haft det, vilka hon lekt med, om hon gjort nåt. Ta upp funderingar och oro och tillsammans jobba fram en perfekt plan för just henne och hennes behov. 

Nu får jag liksom bara förlika mig med att inte veta nåt. Är hon ensam? Hur har hon det? Hon säger sporadiska saker ibland men det är svårt att få svar. Igår sa hon att hon inte har nån att leka med efter frukosten när de är ute. ”Jag bara går runt” sa hon. Jag försökte, med klumpen i magen, fråga lite mer men hon sa att hon frös på morgnarna och så var det med det. Jaha? Är det därför du inte leker med nån då? Vill du ha en varmare jacka? Ja det ville hon. Ok?

Hon är bara sex år. Hon tycker om att leka med kompisar. Hon är för liten för att kastas till vargarna så här. Jag känner mig faktiskt inte trygg alls.

fritids

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Helt plötsligt har jag noll insikt i mitt barns vardag”

känner igen mig så mycket!! så jobbigt att ha noll insyn i vardagen hos de en tycker mest om, efter skolan vill barnen helst prata om något annat, vilket såklart måste vara okej men det är ju liksom bara genom dem jag kan få info? suck, vi saknar förskolan på många sätt, bland annat detta.

Jag känner igen mig till viss del. Min 6-åring pratar inte så mycket om vad som händer, men svarar ibland när man frågar. Fast mest blir hon lite ilsk om vi frågar vad hon har gjort och vem hon lekt med.
Det som är bra är att skolan och fritids är på samma ställe, i samma lokaler och med samma pedagoger, så man får alltid en rapport om vad som hänt både på skolan och fritids när man hämtar. Dessutom skickar pedagogerna ut ett veckobrev varje fredag där de summerar veckan, vad de pratat om och annan nyttig information. Jag vet, det är inget substitut för mänsklig kontakt men det hjälper oss föräldrar för det hjälper oss att samtala om skolan även hemma. (tex om de pratat om svampar under veckan så kan vi be vår dotter berätta vad hon lärt sig, etc)
Och jag känner igen det där med klump i magen. Min dotter har kommit hem nån gång och sagt att hon varit ensam på raste, att hon inte fått vara med…..

Känner med dig. Min börjar till nästa höst. Men du, ta och maila hennes lärare eller ring om du känner oro, eller ta dig ner till skolan en dag ihop med Ninja. Jag förstår att du tycker det är jobbigt, det du beskriver låter så. Det är som du säger, barnet är bara 6 år. Jag brukar hämta ett grannbarn på fritids ibland och där är det samma pedagoger som är deras lärare så man får möjlighet att fråga. Bjud hem någon av kompisarna till lekdate så får du mer insyn i hur de beter sig mot varandra och Ninja får djupare kontakt med sina vänner. Själv brukar vi ha ungar över här från dagmamman och det är skitjobbigt för mig som egentligen lider av social fobi men jag gör det för det är ett bra verktyg till att få insyn. Min u ge hade problem med ett av barnen som slogs och retades, jag bjöd hem grabben så de skulle leka bara de två (mitt barn tyckte idén var bra), efter det har problemen löst sig och jag fick bra med insyn.

Förr fanns det ju kontaktdagar. En möjlighet för vårdnadshavare att vara med en dag (eller flera) i förskola och skola. Jättebra tycker jag!
Förutom ökad insyn i verksamheten så tror jag att engagemanget och förståelsen för barnomsorgen ökade då. Dessutom tyckte många barn att det var väldigt roligt att ha med sig sin förälder en dag på ”jobbet”. Jag minns fortfarande då min far var med mig (och tom. vad det var för mat den dagen!).

Jag förstår din känsla. Det där var en mycket jobbig period när barnen började i skolan. Gamla förskolekompisar försvann, ny klass med nya barn men man får ge det tid och inte bli oroad bara för att de ibland upplever att de är lite utanför och inte har kompisar. Det tar tid innan ”rollerna” är besatta och alla brukar finna sin plats i flocken.
Själv hade jag en parvel som var så egensinnig att hon lekte hellre själv än att foga sig efter andra. Det blev ensamt i bland, men hon stod på sig. Hon fick dock vänner senare men det var ofta tjafs och tandagnisslan dem emellan.
Du är i en ny fas i livet där du måste släppa taget lite grann och låta henne utforska sin nya situation och finna sinn plats i ”flocken”.
Finns ingen anledning till oro såvida inte ensamheten blir utanförskap och permanentas. Men hon verkar ha en bra och stabil grund så den risken torde vara försumbar. Det är nog mest du som har bekymmer med att släppa lite mer på kontrollen.
Istället för att ägna tid och tankar åt det, använd din delvis nyvunna frihet till att odla dina egna intressen och finnas till hands när du behövs.

Brukar jobba i förskoleklass och fritids.
åk gärna och fråga eller ring pedagogerna så kan de berätta lite. Det bör de inte ha något problem med!
Jag brukar mer än gärna berätta för föräldrarna om allt som hänt! Så de håller sig uppdaterade 🙂

Låter jobbigt 🙁
Går det inte att fixa lite lätta uppdateringar ifrån lärarna? Förstår dock att de har en hel del att göra om dagarna så de knappt hinner med att skriva individuella ”updates” men det vore ju inte helt fel, så föräldrarna får nån insyn.
Barnen kanske borde ha nån liten bok som de kan skriva i innan de går hem? T.ex vad de har gjort, eller vad de tyckte om dagen i skolan, som föräldrarna sen kan kika i på fredagar eller nåt sånt.
Bara en tanke. Värt att ta upp med lärarna kanske?

Jag är lärare och har för f-klass just nu. Mejla läraren. Fråga om kompisar, vad de brukar göra på rasterna, har de bara fri lek eller nån gemensam? Har de lekgrupper för att hitta nya polare?
Och du har rätt att vara med en dag i skolan, däremot brukar en vänta några veckor in på terminen så att gruppen får sätta sig först.
Men som sagt: mejla!!!

Häng med henne en dag. Men låt det gå lite lite tid. jag håller helt med och det blir bara värre och värre. efter mellanstadiet har man NOLL insyn. inte ens om de verkar knarka. och om man inte bor kvar i samma samhälle område och känner föräldrarna sen dagis så glöm att det finns någon föräldrasamverkan om man inte lägger ner hela sin tid på det. och vem fan orkar det om det inte är något akut. gillar inte att man inte har koll alls. en del av mina barn gick i en skola som man alltid var välkommen till och det var så nice att se hur lektionerna var och hur de var justa mot varandra. faktiskt. men det är inte alltid det ser ut så.

Jag kan förstå hur jobbigt det kan kännas!
Själv har jag inga barn, men jag kom att tänka på när jag själv var liten och precis hade börjat skolan.
Att läsa vad barnen idag får för förutsättningar och jämföra det med vad jag själv gick igenom för 20 år sen, det är ju så olika som det kan bli!
Vi sexåringar var lämnade åt vårt öde. Visst, fröknarna försökte hjälpa till om någon blev utanför, men ingen riktigt plan för sådant fanns. Vissa av dem vägrade att prata med föräldrarna. Minns en dam som aldrig hade ”kvartsamtal” för hon inte ville träffa föräldrarna.
Vi var ensamma, bråkiga, mobbade, mobbare, utstötta och stötte ut folk. Killarna utsatte oss tjejer för alla möjligt konstiga övergrepp (som ansågs vara helt normalt eftersom de säkert var kääääära i oss). Ett jävla flugornas herre pågick på skolgården alltså.
Min morsa och farsa måste vart skitoroliga för mig och brorsan!
Sånt jag själv inte tänkt på eftersom jag inte har barn..
Men som andra skrivit så minns jag ändå att vi hade dagar där föräldrarna skulle följa med till skolan och vara med hela dagen. Och ibland fick föräldrarna komma med utan att det var såna dagar också, bara för att de ville (jag fattar ju först nu vad mamma tänkte, när hon bad mig om att få komma med till skolan).
Det känns som en bra idé. Visst, ungen kanske blir lite grinig, men en får bra insikt i deras skoldag antar jag!
Och med tanke på hur väl du verkar förberett Ninja för världen så ska det nog gå fint ändå =)

Jag känner likadant! Min son verkar dessutom tycka att övergången är lite svår. Många killar verkar leka en typ av lek som inte passar honom. Tex skojbråka samt brottas. Han gillar att bygga lego och leka rollekar och i förskolan lekte han ofta med flickor. Nu i skolan tycks detta vara ett undantag att killar och tjejer leker tillsammans tyvärr. Han sa också att fröknarna i skolan ”pratar med arg röst om man bara gör något litet fel”. Jag har tänkt vara med en dag i skolan ganska snart. Tänker också försöka hjälpa honom genom att bjuda hem ngt barn att leka hos oss som både sonen och jag tycker verkar snäll. Jag tänker att du kan prata med personalen för ett minimikrav är ju att de har lite koll på just ditt barn.

Hade exakt samma fundering idag om min äldsta som börjat förskoleklass i år. Hade sedan ett samtal med småsyskons pedagog på förskolan om just detta att man saknar den slags relation och information som man får från just förskolan. Den är ju liksom mer personlig än skolvärlden upplever jag det som. Men jag försöker ha en dialog med skolpersonalen så gott det går och försöker få min äldsta att på något kreativt sätt som hon gillar att beskriva sin dag, typ rita något, leka ut det eller skriva en berättelse.

Gör just nu min praktik på en F-6 skola som kurator, har då fått viss insyn i förskoleklassens verksamhet där. De har nu sedan cirka en vecka tillbaka haft ”lära känna samtal” tillsammans med barn och vårdnadshavare. Det jag kan uppmana dig till är att ta kontakt med pedagogerna och uttrycka din oro över Ninjas situation och be dem om ett möte.

Jag har inga barn, men flera av mina vänner har delat den här länken, och både de och jag tycker att den ger lite inspiration till nya frågor, som kanske kan ge lite andra svar än de man annars får från barnen.
Jag vet att du säkert gör liknande redan, men det kan ju ändå ge nya idéer.
Sen förstår jag också att det handlar om större frågor än så, hur skolan är för barnen, och den nya situationen som man som förälder måste släppa barnen i. Med det sagt kan det kanske ändå ge lite nya frågor när fantasin i vardagen tryter, även om det inte är det som är essensen i dina och andras oro.
http://m.huffpost.com/us/entry/5738338?utm_hp_ref=parents&ir=Parents

Har vantrivts större delen av min skoltid(går nu 2:an i gymnasiet) och mycket lidande hade besparats om jag berättat tidigare, men ville aldrig. Var rädd att det bara skulle bli värre eller att inget kunde göras och det bara skulle orsaka större lidande. Men vad du än gör, var den där jobbiga föräldern som alltid frågar hur det varit i skolan och nöj dig INTE med otydliga och osäkra svar.

Varför åker du inte till skolan och pratar med fröken? Du jobbar väl ändå hemifrån och även om du inte gör det ibland så måste du ju ta dig tid till sådant. Har du ingen bil så får du väl åka en vanlig buss. Visst finns det utvecklingssamtal men de är ju inte många.

Det känns verkligen som en kastar barnet ut till vargarna. Det blir helt plötsligt väldigt många andra som får stort inflytande på barnets mående. Det finns inget som krossar ens hjärta som när ens barn säger att hon inte har någon att leka med. Och vad kan en göra? Bara hoppas att en har lyckats bygga upp barnets självkänsla och självförtroende tillräckligt för att hon ska tåla bett från vargarna. För varesig en vill eller inte så kommer dessa bett.
Jag har kastat ut mitt fjärde barn till vargarna nu i höst och oron blir inte mindre för varje barn som ska tampas mot verkligheten. Tack och lov har jag bra relationer med mina barns lärare och pratar med dom nästan varje dag. Men jag är väl medveten om att lärare inte ser eller vet allt som händer ens barn. En kan bara hoppas att en gett barnen tillräckligt tåligt skinn.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *