Kategorier
Vardagstrams

Kroppen efter en graviditet?

Har er kropp förändrats efter era graviditeter? Alltså nu menar jag ej det uppenbara: ihopraserat innanmäte/fitta, bristningar, hemorrojder och tomma pås-pattar. (Ni som ej fått barn än: JA DET ÄR VAD SOM VÄNTAR)

…Utan typ… min kropp har blivit så trasig liksom. Känner mig som en påkörd gammal gumma. Fogar som fortfarande gör ont, höfter som knakar, en rygg som ej orkar hållas upprätt och som är väldigt stel. (Svankar mycket mer nu och blir snabbt trött och tung i ryggen) magmuskler som spruckit itu och inte orkar hålla ihop buken.

Hur är det med era kroppar?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Kroppen efter en graviditet?”

Nu är jag fortfarande nyförlöst som det kallas så jag vet ju inte hur länge detta håller i sig, men ryggen! Som du säger, ska den orka hålla upp mig hela livet? Sen att höfterna har breddat sig så att alla mina gamla byxor är bye bye och jag måste köpa nya är segt pga DYRT!!
Och bara mellan amningstillfällena ser jag ju hur påsiga tuttarna kommer bli… Tänk vad kroppen utsätts för.

”Ni som ej fått barn än”
Är inte det en lite anti-feministisk formulering som antar att barn är något som händer förr eller senare för alla kvinnor? Många av oss gör ett aktivt val att inte skaffa barn.

Öh?
Hur får du ”ni som inte fått barn än” till ”alla måste skaffa barn”? Hoppas man någon gång få barn tillhör man målgruppen för meningen, vill du inte ha barn så är meningen inte riktad till dig och du behöver inte ta åt dig.
För övrigt är inte alla som kan föda barn kvinnor.

Min kropp har klarat sig ok. Jag gick upp i vikt efter att jag fött barnet, gick upp ca 15 kg och då rasade kropphelvetet ihop. Har tappat 11 nu och börjar känna att det börjar repa sig. Mitt enda problem är att jag typ kissar på mig om jag hoppar jämfota på en studsmatta, men hag var lat gällande knipövningar. Fiffi mår finfint 🙂

”ihopraserat innanmäte/fitta, bristningar, hemorrojder och tomma pås-pattar. (Ni som ej fått barn än: JA DET ÄR VAD SOM VÄNTAR)” Nej det behöver inte bli så, alla graviditeter är olika beroende på vem man gör och hur man beter sig under graviditeten och tiden efter.
Jag fick barn för 5 månader sen, mitt andra, och min kropp är i princip som innan. Har inte fått tillbaka musklerna precis som det var innan men det är på god väg och jag känner mig för övrigt som det var innan.
Du kanske inte har de där besvären endast på grund av att du fött barn för flera år sen utan faktiskt för hur du väljer att leva idag. Detta är bara en teori och ingen kritik men det kommer väl sticka i ögonen på dig och andra som påstår att tjocka inte alls är ohälsosamma utan hälsan själva.

Tvillingarna är nu 16 månader och det stora problemet för mig är de delade magmusklerna. Har tränat med appen mammamage vilket hjälpt men fortfarande har jag en djup vik! Alltså konstant putmage (estetiskt eller ej, det är ganska obehagligt ibland då allt liksom hänger fram). Och svankar gör man ju lite mer. Väger betydligt mer förstås, med tanke på mathållningen med småbarn hemma 😉 De är snittade så underlivet klarade sig. Har ej ont i övriga kroppen relaterat till graviditeten.
Och vad fasiken vad vissa har ömma tår. Ja, ni som ej fått barn än, har något att se fram emot! Heja Natashja som orkar blogga 😀

Nu kanske inte jag räknas för mitt senaste barn är endast 9 mån än men jag känner av i ryggen något enormt, säkerligen pga övervikt under grav. Men även allt bärande som har pågått nu i snart ett år oavbrutet.

Förutom det uppenbara du nämnde, förutom fittan som nog (?) är som innan eftersom jag blev snittad, känner jag mig som innan. Tror jag i alla fall? Över två år sen jag blev mamma så har lite svårt att komma ihåg hur jag kände mig innan om jag ska vara ärlig. Starkare efter att ha burit en växande bebis i armarna är jag i alla fall och höfterna är bredare. Mentalt har man ju blivit ”svagare” av att se barn som har det svårt på Tv/tidningar sen man fick ett eget att älska.
Men inget som påverkar livet till det sämre vad jag vet.

Upplever precis samma sak. Inga kroppsliga problem efter graviditeten egentligen. Det är nu tre år sen jag fick mina tvillingar.
Men håller med om att jag är svagare psykiskt. Klarar inte av bilder/tv där främst barn far illa bland annat. Dör lite då. Gråter flera gånger i veckan 😛 Å andra sidan ser jag det inte som en dålig grej att känna empati.

OT men det finns viktväktarreklam på din blogg!
Jag vill inte klaga och förstår om du inte kan göra något åt det men det känns tråkigt att mötas av det när man är på sådana här bloggar.
Smalhetsen smyger sig på överallt.

Förstår att varje graviditet och kropp är individuell men vill säga att det inte behöver vara problem. Jag var smal och vältränad innan graviditeten, gick upp 17-18 kg. Hade lätt graviditet men lite ryggont. Utan att anstränga mig (vräkte i mig mat o godis pga amningen) rasade jag i vikt efter förlossningen. Efter 2 mån hade mina magmuskler hittat tillbaks och min fitty mådde precis som innan, Tack för det knipövningar!? Skulle säga att jag var helt återställd efter 6mån och kunde börja träna igen. Nu inför kommande gravidplaner ska jag se till att ha tränat ryggen lite extra 🙂

Min kropp klarade sig fint efter graviditet och förlossning. Födde vaginalt, men fittan klarade sig bättre än jag trodde. Sprack inte, fick bara några småbristningar på fittläpparna som läkte ihop på nån vecka.
Blev mer muskulös än innan graviditet på grund av barnakånkande.
Nu fyra år senare är jag gravid med andra barnet och hoppas att det kommer gå lika smidigt den här gången, men jag är tröttare i ryggen och har diffust ont i svanskotan.

Gick upp 30 kg under min graviditet och hade jävulskt ont den första tiden efter förlossningen i ryggen. I övrigt har jag inte märkt av ngn förändring. Nu ett år efter känner jag mig som mitt vanliga jag (gått ner alla kilon) och kan sova normalt. Träning tror jag stenhårt på för att få tillbaka styrkan!

Jag kände mig så efter senaste graviditeten men började träna styrka och orkar nu hålla upp kroppen och ryggen och har aldrig ont. Det är nog skillnaden före och efter barn för mig, att jag BEHÖVER träna med viss regelbundenhet för att inte säcka ihop. Kan vara ålder också, men graviditeterna har nog skyndat på det hela. HATAR dock att göra mammamageappen pga urtråkig men tvingar mig ibland när svanken/putmagen återkommer och den hjälper.

Jag har enorma ryggproblem. Under hela graviditeten mådde jag fruktansvärt dåligt. Kräktes hela tiden och sen följde foglossning from hell. Sen blev det akutsnitt på det med livmoderinflammation och det tog ganska länge innan jag kände mig som en människa igen. Bebisen växte och frodades och väger en bit över 11 kg nu efter 8 månader. Min kropp har inte alls hängt med dock. Har sökt vård nu för detta med ryggproblemen och har mest mötts av spydiga kommentarer om att man borde tänka på detta INNAN och hålla igång kroppen under graviditeten. För det är ju så lätt när man knappt kan röra på sig pga foglossning och är inlagd med dropp.

Min yngsta är snart året och jag känner mig inte direkt som innan. Blir lätt trött i ryggen men tänker att det kanske även är på grund av att jag burit små barn nu under snart 4 års tid…
Efter första märkte jag att bäckenet vidgats så trots ner till samma vikt så är det en storlek större på byxorna som gäller. Hur det blir nu återstår att se då jag tack och lov inte känt samma press att försöka få tillbaka kroppen i samma skick som innan. Dels för att jag tack vare dig har släppt kroppsidealen, och för att jag kanske också insett att det är svårt att ta sig igenom två graviditeter och förlossningar (och småbarnstiden) och komma ut fysiskt oförändrad på andra sidan ;P

Är gravid med mitt första barn nu.. Det är verkligen inte så himmelskt som jag tänkt mig!
Har spytt som en gris, foglossningar och ischias och diskbråck ifrån helvetet, ryggont, höftont, knäont, är ändå inte överviktig och tränade flitigt i 1,5 år innan graviditet för att stärka upp kroppen(har inte hjälpt)
Får hasa fram på kryckor varje kväll.. Är ganska orolig för hur det ska gå att rehabilitera mig efteråt! Men bara barnet är friskt så får det gå som det vill med kroppen!

Och jag som trodde kroppens förfall var pga ålder! Men det allra mesta är nog grav som gjort! Jag knakar, ont i fogar, ryggen är typ död och allt möjligt. Usch! Tur att det är värt det! 🙂

Mina barn är nu 8 och 11 och jag är snart 50 och nä, jag har en bra stark kropp. Brösten är helt ok, vikten är som före barnen, ingen värk eller några besvär öht. Tränade regelbundet innan barnen och har fortsatt träna så ”tyvärr”, jag tror man får jobba lite för att kroppen ska vara kompis med en 🙂

Sex år nu sedan senaste, som ett mirakel slutade alla krämpor i rygg och fogar när jag slutade med barnvagnen. Jag hade gått helt fel, alltid ute på promenader minst 1-2 timmar om dagen.
Nu kan jag gå bakåtlutad mer och det är jätteskönt för ryggen och höfterna att inte hänga över en vagn. Skaffat hård säng också.
Tyvärr så är det värre med snysningar och skratt, måste knipaöva. Brösten är fortfarande sjukt stora, ömma och tunga, det är drygt.
Min rygg var paj i 4 år men nu har den läkt. Inga övningar, bara bekväma skor och att jag verkligen tänker på hur jag belastar kroppen, skjuta fram höfterna och dra bak axlarna osv
Hoppas det blir bättre snart!

Jag är med dig i ”känna sig som en trasig gammal gumma” typ. Har lite svårt att komma ihåg hur kroppen var innan (barnen är fem och tre) men nog sjutton var jag smidigare och hade mindre ont? Jag gick upp ganska mycket under bägge graviditeterna och har ca 10 kg övervikt kvar, dvs inte så värst mycket. Tränar och har mig regelbundet och är i mycket bättre form fysiskt och psykiskt än innan barnen, men ryggen är stel – eller hela jag är stel. Lederna knäpper och det tar ett tag om morgonen innan jag mjukat upp kroppen så pass att jag kan böja mig/resa mig normalt. Magen hänger och putar och fötterna har blivit en storlek större – magiskt.
Har dock GAD och utmattningskänsla och ont i kroppen kan bero på att jag i perioder går på helspänn jämt. Det kan jag inte skylla på graviditeterna direkt 😉

Men JA! Jag gick upp 30 kilo typ och hela kroppen rasade ihop. Tränade till v 38 och började igen efter ca 3 månader. I maj började jag med PT och kan nu säga att ryggont, osv är borta men är fortfarande betydligt större än innan och fogarna är sega som sjutton. Fattar inte alla mina kompisar som kilona bara runnit av och de verkar vara som innan. Jag sliter som ett djur med 3-4 ggr på gymmet i veckan och nu kan jag köpa byxor igen. Att jag knappt kan röra på mig utan att kissa på mig trots knipövningar är inte en hjälp direkt.
Hela min självkänsla försvann i och med att kroppen rasade samman och att jag blev så stor. Tänkt mycket på detnär du skriver om att vara tjock. Jag är inte jättestor, men känner ändå av att jag inte är lika mycket värd som innan.

Har inte fått barn men har haft mycket problem med kroppen pga mitt jobb går ut på att stå och gå i många timmar i sträck.
Jag har haft ont i mina höfter och ländrygg i minst 4 år nu, men aldrig tagit tag i att söka hjälp pga ena dan har det varit ok, andra dan ont osv. Nu pajade mitt knä och då blev jag liksom tvungen att sök hjäp pga kunde inte gå upp för trappor osv. Gick till vårdcentralen och fick träffa en fantastisk sköterna som tog mina problem på allvar och aldrig påpekade min vikt eller livsstil! Så befriande! Hon gav mig tid med sjukgymnast på en gång och nu gör jag dagliga rehabövningar! Dom gör ont, jag gråter, jag kämpar o ibland tappar jag hoppet pga vet att det kommer bli en lång process, men pga att sköterskan o sjukgymnasten tog mina problem på så stort allvar så känns det jättebra!! Sjukgymnasten undersökte hela min kropp, klämde, kände, var verkligen skitnoga!
Har du testat att söka hjälp hos en sjukgymnast? (alltså inte inom gravid-förlossningsvården). Vet att sådana här bemötanden inom vården inte alltid är så positiva men värt att testa om du inte redan gjort? Ibland går man runt o har massa ont som man ändå kan leva med, och det behöver man egentligen inte! Lycka till verkligen, OCH FUCK ALLA SOM PÅPEKAR VIKT!!!! Ni har ingen aning om vad ni pratar om, sluta fatshamea!!!

Jag har inte heller fått barn men min kropp har varit nog trasig för det. Började med ett överansträngt knä när jag gick i mellanstadiet kanske och sen dess (är 23 idag) har jag gradvis fått ondare i knä, höfter, rygg och ben. Gick till sjukgymnast och fick övningar, hjälpte inte alls. Blev röntgad i höfterna men ”det var inget dom kunde göra”. Då brast det totalt, tårarna bara sprutade när jag gick från reumatologen. Kan säga att jag haltade konstant, undvek vridmoment i höften, alltid gick med vänster ben först i trappor osv för att minska stöten i höger sida. Minns så väl en gång när jag satt i soffan och mitt ex satte sig bredvid och liksom gled åt sidan mot mig och stötte sin höft i min lite lätt och jag skrek rätt ut, grät och tappade andan för det gjorde så ont. Sexet var tråkigt för jag kunde inte böja benen hur som helst. Doktorn sa ”vissa har mer eller mindre ont, ta några ipren. Det får man lära sig leva med” 22 år och helt trasig i kroppen, mådde så dåligt så jag ville dö. Allvarligt. Så som sista desperat utväg gick jag till en kiropraktor. Och vet ni? Alla mina besvär försvann redan när jag satte mig i bilen för att köra hem! Fick lov att ställa om speglarna för satt på ett mycket rakare sätt och kunde växla med pedalen utan att det högg i höften och den låste sig! Grinade hela vägen hem tror jag för jag var så lättad. Åkte på ett till besök och sen dess har jag knappt känt av mina höfter/ben alls! Det jag ville ha sagt med det här är att även om sjukgymnast kan vara bra så kan det vara bra att gå till en kiropraktor med dom kan räta ut ryggen osv! Bästa 1000 kr jag spenderat i mitt liv (för två gånger) do it!

Mm, känner igen det men för min del har träning gjort det bättre. Tror att det är jätteviktigt att träna, inte för viktminskning nödvändigtvis, men för att stärka upp rygg och mage. Rörligheten brukar ju kunna bli bättre av träning och stretching också. Du kanske redan gör det förstås, det vet jag ju inte.
Tycker kanske inte att du ska säga att allt det där med förstörd fitta osv är något som väntar för så är det ju inte alls för alla. Självklart är det viktigt att prata om risker och vad som kan hända men det måste ju inte bli så. Synd att behöva gå och oroa sig för allt sånt skit när det kanske inte ens inträffar liksom…

Mitt lilla monster har hunnit bli sju månader nu.
Kroppen har inte tagit någon skada av varken graviditeten eller förlossningen, brösten är väl lite urmjölkade och höfterna bredare men annars är allt precis som innan. Kände mig helt återställd 2 månader efter.
Den stora förändringen har helt klart varit den mentala för mig. All denna ångest och oro över den nya lilla människan tar död på mig.

Jag vet inte faktiskt. Jag hade stora problem med min kropp före graviditeten också med kronisk smärta, stelhet och diverse andra symtom. Självklart så slet det hårt på min kropp att vara gravid, men jag tror inte det blir lika märkbart i och med problemen jag hade innan.

Fått tre barn på fem år och de första gångerna när jag var nitton och tjugoett hade jag inga ”men” alls, alla kilon var borta dagen efter och endast ett par bristningar vittnade om att jag ens varit gravid. Nu några år senare, då jag varken hunnit med (eller prioriterat ehrmm) träning så känner jag mig som en dåligt tillverkad marionettdocka där trådarna nätt och jämt håller mig uppe. Dvs känner inget vidare stöd i vare sig mage eller rygg, höfterna är bredare, har samlat på sig en massa vadd och känns som att de hamnat helt fel i förhållande till överkroppen (antagligen pga jag liggammar och sover sjukt oergonomiskt) Och så rent estetiskt så deppar jag över allt hår jag fäller. Men får väl trösta mig med att det mesta är övergående, ogillar att se på kroppen som att den blivit förstörd när det handlar om helt naturliga processer.

Alltså, jag fattar inte varför i princip alla som mår såååååå bra efter sin grav då de träääänar och byggt upp kroppen och absoluuuut inte har nån övervikt verkar tro att bara för de inte har fått problem så skulle alla kunna må bra bara de gjorde på deras sätt (dvs ansträngde sig, gymmade och höll vikten före/under/efter grav) för brösten och fitty mår ju jäääääättebra också och vadå jag gör ju knipövningarna både framför filmen och då jag städar *tihi* såklart jag inte läcker (Ps funkar liksom inte för alla)
Vad sägs om att sluta vara så nedlåtande mot folk som har problem och läsa på lite om vad de problemen faktiskt beror på och vad som ens går att göra åt dem? Suck.

Jag tänkte också på detta när jag läste kommentarerna. Att det liknar diskussionerna om så mycket annat i samhället. Så länge man tränar är allt toppen. De som tränat men ändå fått problem har säkert gjort något annat fel. Och ständigt alla dessa tips på ”så här gjorde jag, tror det är enda sättet faktiskt”.
Individualism när den är som sämst. ”Tråkigt för dig att du har problem men det har inte jag så nu pratar vi lite om hur bra jag har det istället”.
Lider när jag tänker på alla gravida som får problem och får höra alla ”stackars dig men så här gjorde jag historier och allt blev toppen” från sin omgivning. Ska verkligen försöka tänka på det framöver själv, att inte dras med i ”vem har det bästa tipset” hysterin när ingen faktiskt ber om råd. Har det någonsin hjälpt någon som vill prata om sina upplevelser?

Efter ett barn var kroppen fortfarande rätt okej. Efter två barn – not so much.
Men värst tror jag ändå det varit att sova med barn i snart sju år, att ständigt ligga på spänn på kanten av sängen med en fot eller armbåge mellan revbenen! 🙂

Den här känslan av att vara så SVAG i kroppen är det värsta. Var stark och vältränad, kunde inte träna av olika anledningar under graviditeten, bara promenera. Men ändå var det inte graviditeten som var det slitigaste för kroppen, utan TIMMAR DAGAR VECKOR MÅNADER av amning (grymt mysigt dock, skulle definitivt göra det igen) och bärande av stor, tjock härlig bebis som var fullständigt ovillig att vara någon annanstans än i mina armar, ståendes eller gåendes, aldrig sittandes. Är fortfarande så svag i kroppen; gör övningar för att bygga upp bl.a. bålstyrkan igen och det hjälper men känner mig ändå frustrerad över krokryggig hållning, smärta i nacke/axlar/rygg, smärta i svanskotan och det är definitivt något som har hänt inne i bäckenet (eh, förutom att ett barn har legat där då). Har börjat med pilates för att få ordning på kroppen. Var förberedd på hängtuttar, bredare röv och slapp mage (inte så kul men ok, bara vänja sig lite) men inte den här enorma känslan av kroppslig svaghet och konstant molande smärta i nacke/axlar etc…

Fogarna värker en hel del efter lite hålligång. Skitstörigt! Var sjukskriven sista tiden efter graviditeten pga fogarna men räknade då kallt med att problemen skulle upphöra en tid efter det var över.
Men en positiv grej är att det känns som min blodcirkulation blivit bättre sen graviditeten! Det är tre år sen nu men det håller i sig. Jag var en såndär som ALLTID frös innan, långkalsonger och yllevantar i augusti liksom. Nu sover jag med bara påslakan o tycker det är så skönt. Har inte ändrat livsstil i övrigt med träning eller nåt. Har ett fysiskt krävande jobb dock, tunga lyft och på fötterna jämt, men det är samma arbetsplats som innan. Endometriosen tror jag eskalerat däremot, bara för att avsluta allt med nåt dåligt igen.

Ligger på danderyd kvinnokliniken nu, opererade mitt framfall i förrgår. Blev en större operation än väntat och fan har så jävla ont Så jag bara grinar. Men skönt att få det gjort.
Förutom framkallat så känns det som jag åldrats 20 år av mina graviditeter. Magmusklerna som inte existerar längre. Tror perioder av hård träning så… Ingenting, de är liksom delade för alltid och de Håller inte ihop. Dålig hållning. Fortfarande ont i svanskotan. Hemorrojder som blöder och fan och hans moster

Ordentligt delade magmuskler pga graviditet kan du inte träna bort. Däremot kan man tydligen operera med gott resultat. Fast här i Sverige kan man behöva tjata och bråka om det och kanske ändå slutar med att du får bekosta det själv. Postgravida kvinnokroppar anses ju inte längre värda att lägga pengar på..

En vän till mig hade samma problem ungefär. Värk i ryggen osv.
Hon tog och började simma 2h*2 dagar i veckan och nu när musklerna har byggt upp sig lite så har hon inte ont längre.
Det kanske skulle vara något?
Simning är, tydligen, snällt mot kroppen 🙂

Jag tror det är vår västerländska livsstil som ställer till det. Hade vi levt som nomader och ätit hälsosamt hade säkert många sluppit post-pregnancy krämpor. Men hur kul är det att leva på tallbarr liksom. Nä skärmtittning och skitmat är roligare.

Hade väl tur att jag var relativt ung när jag fick barn. Annars vette fan hur kroppen hade varit.
Fitty är ok eftersom jag snittades. Upplever dock mild inkontinens i samband med mens. Inga knipövningar i världen verkar hjälpa.
Magmusklerna har inte gått ihop helt, men efter fyra år så är inte glappet så markant längre. Dock kan jag inte göra vilka magövningar som helst utan måste hålla mig till plankan.
Ryggen och axlarna har jag alltid haft problem med, men post-grav så är drt sju resor värre. Så fort jag inte tränar regelbundet så kommer värken som ett brev på posten. Stel blir jag fort också om jag varit stilla en stund. Känner mig som en 70+ reumatiker.
Har hört det där om att höfterna blir bredare och oroade mig för det. Mina var breda redan innan och skulle de bli ännu bredare så skulle jag aldrig mer kunna ha byxor. Dock blev mina SMALARE, hur det nu gick till.
Magen ser ut som innan bortsett från att huden är några storlekar för stor. Navelpiercingen är ett minne blott. Tuttarna är samma storlek som innan, de har bara blivit randiga och flyttat ner ett par våningar :p

Ni tjejer som säger att magmusklerna delat på sig och trots träning har förblivit så – är det så pass illa så kan man faktiskt sy ihop dem igen så att buken inte bara hänger ut oskyddad. Det kan man här i UK iaf så ett litet tips bara!

Ja. Far jag har så svårt att sätta fingret på allt. Min första grav var jag 16 år och min andra 22. Kommer knappt ihåg min unga kropp innan mina barn. Men jag kan säga att jag har fruktansvärt ont i höfterna tilöoch från. Samt att min mens har blivit förstörd. Nu bättre än för ett år sedan då jag hade mens i 6 månader och fick opereras. Mina rygg muskler är försvunna. Men pga mina höfter han jag inte träna. Dessutom fick min sjukdom ( reumatisk) en jävla skjuts iom belastningen på kroppen. Livet blev jävligt hårt . Speciellt som ensamstående tvåbarnsmamma. Har barnen heltid och yngsta är 2,5. Så ja. Fan.

Jag har burit och fött tre barn, men det är längesedan. Sista graviditeten var för 12 år sedan. Jag har haft tur och klarat mig bra. Skulle säga att kroppen i princip har återhämtat sig helt bortsett från att jag har ”foglossningsvärk” i ryggen ibland, särskilt om jag gått mycket under en dag. Och sedan kosmetiska grejer som bristningar och åderbråck, men det är inget som besvärar mig.
Men jag upplevde att det tog lång tid innan kroppen återhämtade sig ordentligt. Först 5-6 år efter sista förlossningen började jag känna mig stark och återställd på riktigt. Säkert hade det väl också med småbarnstiden att göra att det tog så lång tid – att få sova ordentligt, äta i lugn och ro, få tid för sina egna intressen och tid att träna osv gör förstås stor skillnad för kroppen.

Jag har alltid vart rätt stark, även innan jag började träna. Ont i rygg har jag alltid haft.
Nu, ont i lederna, fogarna känns helt paj och ryggenSka vi inte prata om Det värsta är väl att jag känner mig såååå svag. Och stel! Precis som du känner jag mig gammal i kroppen.

Jag har inte barn än, så min kropp är någorlunda hel =)
Angående hållningen så är det jobbigt, jag sitter framför en dator hela dagen och får jättedålig hållning. Försök göra lite styrketräningsövningar för ryggen så att den blir starkare, det kanske får bort svankningen också?

Tänk på att svankning ofta är på grund av svaga bålmuskler, magmuskler främst. Att bara träna mer rygg kan göra svankning värre, du måste träna framsida höft, magmuskler osv. Svankning har lite med svag rygg att göra. En måste träna muskler jämnt, för en balanserad kropp.

Okej såhär. Graviditet kan utlösa många skador i kroppen (du ska klämma ut en 3-4kg plump i fittan, vad tror du liksom), och knä/ryggproblem är vanliga, pga den extra påfrestningen på kroppen. Och ja, övervikt försvårar dessa problem i de flesta fall, det är nog inte en nyhet för någon, särskilt inte för överviktiga personer. Vissa får jättemycket problem efter en graviditet och vissa får nästan inga kvarvarande skador. Varje kropp är unik och vi reagerar olika på olika påfrestningar, vilket gör att vissa överviktiga inte känner av några problem från sin övervikt och vissa känner inte av några problem från sin graviditet. Bra för att det motsatta är vanligare kan det inte bara antas

Var rejält förlossningsskadad efter första barnet…men tack vare det så var jag tvungen att göra vissa övningar och hålla mig i form för att inte det problemet skulle bli värre (en sjukgymnast på BB skrämde halvt vettet ur mig med hot om framfall och inkontinens och andra otrevligheter)samtidigt så varken fick eller kunde jag träna på riktigt utan det blev att promenera, knipa och göra anpassade övningar för magmusklerna som hamnat rejält isär.(det var lite av en chock för mig som alltid haft bra stöd av dem och aldrig haft ryggvärk tidigare, troligtvis pga det..för så fort jag fick ordning på dem så försvann den också)
Nu 23 år senare har jag inga kroppsliga problem efter vare sig den eller den andra graviditeten förutom ärr och bristningar då, men det gör mig inget. Är närmre 50 än 30 men i bättre skick än då när jag var 20 🙂

Min kropp känns starkare än någonsin efter graviditet. Födde barn för tio månader sedan och kom igång med träning några dagar efter förlossning. Började lugnt såklart för att sedan trappa upp mer och mer. Jag märkte att jag blev piggare och gladare av träningen. Det ska såklart tilläggas att jag hade en enkel graviditet och okomplicerad förlossning.

Jag har lite ont efter edan. Men kroppen mår bättre nu än innan. Jag gick ned 40kg efter graviditeten. gick upp 9kg bara av att vara gravid, så jag mådde sämre av övervikten än av graviditeten.
Det tog tid att få tillbaka en del funktioner i kroppen, att ha en stadig väl osv, men jag har tränat i perioder och rört på mig och mår skitbra nu. Har på inga sätt platt mage, väger 75kg till mina 168 cm och därmed bmi på 26, mår prima. Bmi på 40 var inte schysst för mig.

Alltså seriöst, inte så att jag tänker att det är en dans på rosor att vara gravid + föda men måste det verkligen vara så farligt? Tror ändå att jag vill ha barn i framtiden men blir verkligen ens kropp så förstörd? Även om man försöker bli vältränad innan och göra allt ”rätt”? Min mamma fick barn relativt sent, när hon var 35, och hon verkar inte haft en så svår graviditet eller förstörda leder efteråt. Nu är hon 56 år och är ute och springer och är aktiv. Alltså är det kanske genetiskt hur ”tur” man har när det gäller graviditet? Finns det någon medicinskt kunnig person som kan säga något om mina chanser att genomgå en graviditet?

Är inte medicinst kunnig men har en mor som fött fem barn utan problem…
Själv var jag vältränad och stark. Idag två barn senare är kroppen totalt förstörd av foglossningar, försvunna muskler och diverse andra problem. Det är hormonellt. Har inget alls att göra med hur fit man är. Den som tror det (som många i detta kommentarsfält) är ute och cyklar.

Aaaah, hjälp…inte för att jag ens är sugen nu, men OM så tror jag att jag får vänta tills en kan skaffa barn externt istället 😀 Känner mig redan gammal så kan ju tänka mig hur det skulle vara efter en graviditet. Är fan livrädd för allt som har med graviditet och förlossning att göra…samt förbannad för att vården inte prioriterar allt detta utan bah ”de e NORMAAALT”. Barnafödare ska liksom bara göra sitt jobb för samhället och hålla käften 🙁

Jag fick nåt skitskumt efter förlossningen. Varje gång jag vilat på dagen, och om jag går upp på natten ibland, får jag panik-värk/knip/kramp i mellangärdet. Så att jag inte kan sitta eller stå upp. Enda sättet att komma undan var att lägga mig ner och vila lite till. Gick till läkaren som inte hade en aning trots provtagningar etc, blev remitterad till en dietist som under 6 månader följde min kost och vikt men inte kunde förstå ursprunget till värken.
Nu e jag gravid med unge två och senast inatt när jag var tvungen att susa upp och vagga om lillan fick jag panikvärken och sprang halvböjd in till sängen och fick sjasa upp mannen till lillan istället.
Så länge jag håller mig uppe så gör det inget ont, men nåde mig och jag lägger mig i soffan och vilar lite efter jobbet, eller tar en tuppis nån gång….
Nån som känner igen det? Något orolig är jag ju faktiskt…

Gick upp 35 kilo med första, gick ner dessa 35 kilo, resultat: Lös hud på magen med tillhörande bristningar. Ser ut som 95 år på magen.
Nu med andra barnet är ju allt skitsamma för magen är ju ändå helt fucked up.
Skrattar så jag kissar på mig åt inställningen ”men jag har ju rutor på magen och är i mitt livs bästa form efter mina 17 ungar så ALLA KAN ju, med rätt inställning och vilja”.
BA DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ.
För man kan ALDRIG utgå ifrån sig själv som norm för alla andra.
Jag utgår ALDRIG ifrån att alla andra är lika smarta som jag är 😀

Men exakt ba dööö! Själv tränade jag gravidgympa ända fram till tre dagar innan nedkomst och levde supersunt under första barnets graviditet. Spelade noll roll. Jag fick en PRAO elev under förlossningen, födde i ogynnsamt läge, fick en höftfraktur som inte är bra än, blev inte heller sydd som jag skulle och jordens förlossningsdepression. Fick noll hjälp och stöd efteråt, fick själv låna en rullstol privat. Tre månader senare när jag fortfarande hade nervsmärtor togs äntligen MR och man insåg att höften ju faktiskt hade en fraktur. Har fortfarande men av det. Denna graviditet har jag tränat noll gånger pga varit mkt sjuk/förvärkar. Ändå haft en betydligt bättre förlossning. Så ni som försöker ge kvinnorna skulden här, bara döö. Det är helt enkelt ett lotteri vilka skador/vilken hjälp man får.

Knappt fyra månader kvar till förlossning. Eh, så pepp.
*internally screaming*
Bara graviditeten har påverkat mig fysiskt, mer än någonting annat i mitt liv. Jag trodde inte att det var möjligt att vara såhär TRÖTT? Alltså, bortom all rimlig nivå av utmattad av ingenting, det är ju helt sjukt! Kroppen är vansinnigt stel, konstant halsbränna, riktigt ont i musklerna kring livmodern, underlivet luktar annorlunda, jag känner inget när jag kissar längre(?!), illamående osv osv osv. Är så sjukt orolig för vad som ska stanna kvar, och vilka nya helveten som väntar. -.-

Nu är jag bara 20 och vet inte så mkt om barnafödande alls, är rätt så rädd för det och främst ”kvarlämnorna” =min kropp. Vad jag har hört prioriteras inte vård och ”återuppbyggnad” av kroppen efter barnafödande särskilt mkt av vården. Vilket behövs. Tror det är långt fler kvinnor än män som har ryggbesvär och detta pga barnabärande osv..
Är inte post-barnafödselvård för mödrar viktigt?

Ischias, men rek. övning mot soffan gör susen för stunden!
Största problemet är att jag är oerhört yr efter förlossningen! Typ ständig svindel vilket sabbar allt. Yr när jag går/ cyklar/ sitter still/ ligger i säng osv. Bilkörning är bara att glömma. och löjligt öm på ett specifikt ställe i ryggen. Tror det hör ihop alltsammans.
Trodde jag var hulkenmusklig efter allt bebiskånkande och alla promenader med vagnen men dr hävdar motsatsen. Tydligen är jag muskel- lös (höhö)! Ska börja simma o se om det hjälper.
Dr gav åksjuketabletter som gjorde att jag somnade… Inte effekten jag hoppats på så de tar jag aldrig mer!

Huga! Bär just nu mitt första barn och blir mer än nervös och ledsen över att läsa sånt här. Konsekvenserna på kroppen efter en förlossning och graviditet såklart är mycket individuella och här i kommentarsfältet verkar fokus ligga mycket på vikt av en anledning (vart är forskningen som visar att tjockisar återhämtar sig sämre liksom?! nä just det) men det ingen nämner är detta med ålder. Är själv 23 och har både fått höra och läst att desto yngre man är när man skaffar barn, desto mer ”återställd” blir kroppen. Stämmer det? Någon som har erfarenhet av detta och vill dela med sig?

Jag var 19. Supersnabb förlossning, hade ont i några månader efteråt (överkomligt, mest störande). Barnet är nu 1 och jag har sett ut precis som innan sedan länge, allt känns som vanligt förutom möjligtvis mjukare bröst trots att de annars är ”på plats”. Nu är inte utseendet efteråt viktigt för mig, men bara för att konstatera hur det är. Det enda jag känner av nu är ryggsmärtor pga sämre hållning (svankar), och att jag gått ner mycket i vikt i o m amningen, vilket jag kämpar med att öka på.

Kan någon förklara för mig VARFÖR i HELSKOTTA man utsätter sig för en graviditet?? Faaan ni riskerar ju erat liv och hälsa för någon som inte ens existerar eller har träffat. Försöker hitta en rimlig anledning men hittar fan i mig ingen.

Kan bara svara för mig själv men för mig fanns en enormt stark längtan efter barn. Och trots att min förlossning var fullkomligt vidrig på alla sätt och vis (jag menar nu inte att den ”bara” gjorde ont, det goes without saying) så skulle jag gärna gå igenom både graviditet och samma förlossning igen och igen och igen.

Bröstkorgen expanderar ju för att barnet ska få plats och efter min andra graviditet gick det inte tillbaka, upplever jag. Förmodligen inte supermånga centimeter, men ändå.
När man tittar på något läskigt, t ex någon som slår sig illa, så känns det i blygdbenet först. Helskumt!
Det gör ont i hjärtat när spädbarn skriker, fanns inte alls på samma sätt pre-grav.

Fog-skiten gick aldrig bort. Det gör fortfarande ont mitt i höften ( från sidan) när jag ligger på sidan eller går långt. Magen är väl inte som den brukar, men så pass normal att jag överlever.
Jag är dock inte säker på vad som är post-graviditet och vad som är: ”FAN, jag börjar bli 30ish and something och är egentligen rätt gammal. Och inte har jag tagit hand om ett skit, utan rökt en massa år i ungdomen, festat lite för hårt före barnen, ätit som en berg-o-dalbana, inte tvättat bort sminket på kvällen och glömt solskydd och återfukt och TRÅÅÅÅKIGT blaj i alla år.” Man är typ sliten och trött, och orkar inte lyssna på gnälliga barn… för man har inte sovit ordentligt sedan före Viktoria gifte sig.

Svanskotan!
Vårt barn är nu 5 mån. Hade lång tid efteråt så jäkla ont i svanskotan.
Tycker att vården ställer fel frågor. Typ ”hur mår du?”. Som duktig nyförlöst tjej svarar man bara ”bra”. Jag fattade inte att jag hade så ont förrän nu när smärtan är nästintill borta.

Alltså fan va härligt det var att läsa om alla era problem (sorry)! Jag har nämligen känt mig som ett road kill efter två mycket påfrestande graviditeter. Jag har så ont i fötter och knän att jag har svårt att gå vissa dagar, men en svindyr reumatismutredning har bara visat att jag är fullt frisk (skönt att höra iofs). Jag tränar så mycket man kan när man ska sköta barn och hushåll och räknar kalorierna för att försöka bli av med övervikten. Jag kissar på mig när jag hoppar, nyser och går snabbt, och vissa dagar känns kroppen ’förgiftad’, som om allt (fysiskt) går på högvarv inombords till ingen nytta liksom. Svårt att förklara. Tack Lady D. Ännu en gång har du gjort livet lite lättare att leva genom att visa att det inte bara är mig det är fel på.

Alla kvinnor känner nog mer eller mindre av dessa krämpor, men det blir sju resor värre om man är överviktig med otränade svag kroppar. Tyvärr. Jag är gravid nu och tänker varenda dag att jag måste stärka upp ryggen och shit. Sen orkar jag inte. Men jag vet ju att det kommer straffa sig.

Två barn på 12 månader. Förutom den uppenbara löshuden, lösbrösten och bristningarna, problemen med att kissa och bajsa (svag muskulatur i slidväggen) och en allmänt hängig stil, muskellös kropp, är kroppen trasig. Extremt trasig.
Jag är 29 år gammal och lider av konstanta ryggsmärtor för att magmusklerna inte gått ihop (yngsta blir åtta månader nu). Leder har tagit stryk, har ont i knän och handleder ffa. Jag är extremt trött fysiskt och svag, så fruktansvärt svag.
Till saken hör att jag får så jävla mkt beröm över min viktnedgång, väger idag mindre än då jag blev gravid första gången. Beröm liksom? För att jag är smal. Jag hade hellre varit stark/sluppit smärtan i min kropp. Men visst. Smal är viktigt så jag har väl tur ändå………….. Att jag helt saknar muskler ooch ork är väl sekundärt antar jag.

Sonen snart 6 månader. Mina knän har gett upp och gör fruktansvärt ont
Foglossning till och från, tuttar som har olika storlekar / former. En buk som hänger halvt över Fittan(ursäkta ordvalet men jag gillar inte ordet fiffi ;p)
Känner mig lite (läs; förjävligt jävla) svag i kroppen.

Kroppen förstörs och livet blir aldrig mer som förut. För mig dog väl mitt sista hopp om den naiva drömmen om kärlek. Allt handlar om sex för män och jag kan inte längre erbjuda en oskadad kropp och därför kan jag aldrig finna kärlek. Alla män vill ha unga släta trånga storbröstade men toppiga tjejer-när en fött barn är en inte längre en riktig kvinna-en ung kvinna utan en är förbrukad begagnad.
Jag anser att vi måste lära våra döttrar saningen: kärlek från män existerar inte. Alla män som är tillräckligt rika skaffar sig unga kvinnor. Resten drömner och tittar på unga kvinnor och önskar att de hade chans att lämna sin fru vars kropp är skadad av barnfödande.

Hej kära Erika. Jag blev så berörd av det du skrev, jag är 27 år och har gjort tre aborter de senaste två åren av olika skäl medans min sambo har vart förtvivlad över detta, hans högsta önskan är att få ett barn och han är noga med att påpeka att han inte bryr sig om hur min kropp ser ut och jag är beredd att tro honom eftersom jag tycker att jag känner honom så pass bra, jag förstår det du säger och jag har liknande tankar ofta. MEN kom ihåg att du ALLTID är värd att älskas och det finns män som inte bryr sig om en perfekt kropp. Det gäller bara att hitta dom, och dom som inte tycker att en duger som en är, de är ändå inget att ha, de idioterna vill vi ändå inte ha, så det så. Du förtjänar all kärlek i världen, glöm för tusan inte det!!!!
Kramar

Jag har inte hemorrojder och mina tuttar har återgått till precis som de var. Svaga handleder dock vilket tydligen ska ha med foglossningen att göra. Men fogarna som under graviditeten ställde till besvär, alltså bäckenet, känner jag inte av. Mutteriet är dock slappt och jag tycker det är tråkigt och svårt att komma ihåg att göra knipövningar. (Barnet är drygt ett år.) Annars inga förändringar, ja, förutom lite viktuppgång.

Japp, kroppen känns svag, överallt. Blir panikkissnödig och det händer att det inte går att hålla, måste fokusera intensivt. Också svårt att hålla igen pruttar, de slinker liksom ut. Fick en grad-3 bristning första gången och dommen från sjukgymnasten var knipträning 15 min minst 2-3 gånger i veckan i resten av livet! Denna tid måste jag vara ifred i ett tyst, lugnt rum för att kunna koncentrera mig. Det blir således inte av och jag fortätter ha en mutta som numera har ett utveckat klick-språk. Någon som har utvecklat en automatisk bäckenbotten-stärkare? Typ en sån där TV-shop grej som man kan ha under tiden man gör andra roligare, mer utvecknade saker med sin tid.

Jag tänker på Smartballs. Har inte provat själv men de har tydligen en liten kula på insidan som far runt när man går, vilket i sin tur ska aktivera bäckenbottenmusklerna. Kolla upp det, har läst på familjeliv att det känns som att de bara sitter fast där utan att göra något, men sen får man en ordentlig träningsvärk om man haft dem för länge, så något måste de ju göra

Genetiskt lotteri om graviditet och förlossning. I land går det bra, ibland mindre bra. Hade jämförelsevis lätta graviditeter och förlossningar utan stora skador, några stygn bara. Fittan blev till och med bättre efter andra förlossningen, hur det nu kan bli så. Har däremot blivit äldre och tröttare, och svag! Orkar liksom inte hänga i träd längre, och kan inte byta däck på bilen eller skruva upp lock på burkar när de fortfarande har vakum. Jävligt störigt att vara handikappad så när man är van att klara allt själv. Klarar däremot att hålla emot när jag är kissnödig och kan använda menskopp. Man vet aldrig hur det blir med kroppen efter förlossning…

Ja skador hua.
Jag är hälsan själv, äter bara nyttigt och är normalviktig och tränar.
Första barnet var jag 18 år. Hade en enkel gravidtet gick till vecka 40+3, en hemsk förlossning som tog flera dagar och många timmar av krystningar. Tur som var klarade jag mig bra trots igångsättning,sugklocka och klipp. Jag läkte super fint och det enda som var dåligt var att jag fick en extrem förlossningsdepression av händelsen. Men annars fysiskt mådde jag bra.
Tog många år att våga föda igen.. Jag ville inte föda utan ville ha snitt pga av den tidigare upplevelsen. Men vart nekad och fick endast igångsättning som alternativ.. Så i vecka 38+9 så satte det igång och jag fick sättas igång.
Förlossningen var helt brutal.. Tog lång tid, krystade i 5 timmar. Barnet fastnade, personalen fick hänga på magen och trycka ut barnet eftersom hjärtljuden sjönk.
Jag vart klippt och totalt felsydd. Återhämtningen efter den förlossningen att bli okej, inte bra eller återställd utan enbart okej tog 1 år..
I dagens läge 4 år senare har jag fortfarande problem med inkontinens från båda hålen.. Urinläckage varje gång jag tränar eller går, lyfter,skrattar,nyser,hostar eller sätter mig.
Jag har haft inflammation i svanskotan sen förlossningen så att gå lång promenader har varit omöjligt. Har max kunnat gå 30 min, och bara vissa former av träning då andra gör att jag blir sängliggande.. Har även fått ett bakreframfall vården inte har tänkt att fixa om det inte blir värre.. Jag har problem från där jag vart sydd i underlivet då dom gjorde det extremt dåligt.
Ja förutom bristningar, hängtuttar, inkontinens, bakreframfall, svanskotan, så är jag väl okej.
Vården har inte hjälpt mig, jag har vänt mig dit upprepande gånger för hjälp men inte fått hjälp. Eller fått ”hjälp” som inte fungerat alls…
Som sagt detta beror inte på övervikt. Då jag gick upp endast 13 kg med andra barnet och jag har gått ner allt. Jag äter bara nyttigt, så beror heller inte på min kost. Jag tränar ochär sund så beror inte heller på min livsstil.
Jag var omföderska så berodde heller inte på att det var första barnet och jag var ung. Jag är nog snarare förstörd för livet utan anledning.
Galen som man är försöker vi få flera barn.. Det är dock inte lätt med tanke på problemen jag redan har med kroppen.
Men om jag någonsin blir gravid igen så kommer kejsarsnitt krävas av mig. Jag kommer aldrig mer låta mitt underliv förstöras mer.

Jag kände mig stark som vanligt ett halvår efter första barnet ungefär, joggade och tränade och så. Innan dess gjorde jag knipövningar, långa promenader och lite mamma-träning på gym. Men jag hade ändå väldigt dålig hållning. Då började jag med några enkla yogaövningar 10 min varje dag och det blev ganska snabbt bättre.
Fittan blev betydligt bättre än innan (särskilt sexuellt) några månader efter förlossningen. Ren tur tror jag.
Nu är jag gravid igen. Mår illa och orkar ingenting. Samma som förra gången. Men jag hoppas att jag blir helt återställd denna gången också.
Ni kanske inte vill ha tips men jag tror verkligen att träning kan hjälpa mycket. Men det måste vara rätt träning! Absolut inte för hårt för tidigt. Några enkla övningar för rygg, mage och bäcken kan hjälpa hela livet (kanske måste man också fortsätta med det så länge). Det har hjälpt mig och många jag känner i alla fall. Det är helt galet att inte alla får hjälp med detta genom MVC.
Vissa har tyvärr otur och får besvär som inte enkelt kan tränas bort. Men många kan få betydligt mer hjälp genom sjukgymnastik/sjukvård än de vet om. Det finns t ex enkla operationer som hjälper många med inkontinens om inte knipövningar hjälper. Jag hoppas att alla kämpar för detta för det är verkligen förjävligt att vården inte hjälper kvinnor efter att de har fått barn.

Är 22, födde barn för 2 veckor sedan och inget av det där har hänt mig. Inget gick sönder, jag duschade direkt efter förlossningen och skuttade upp till bb med min sambo helt överväldigade över att blivit föräldrar. Åkte hem dagen efter, det tog en vecka för magen att dra ihop sig och för de överflödiga vätskorna att försvinna. Fattar verkligen inte vad ni pratar om i kommentarsfältet. Fick ett häfte med rekommenderad sjukgymnastik att utföra för att stärka de försvagade musklerna i rygg och bäcken. Krävs väl bara lite diciplin för att göra ett pass som max tar 10 minuter av ens dg att göra. Plus att jag inte äter skit eller sätter mig själv före mitt barn. Mår inte jag bra, och läker inte jag ihop, hur fan ska jag då klara av att uppfostra, föda och ta hand om en helt ny försvarslös liten människa? Håller på diciplin och hälsan för hans skull, för det är nu mera mitt ansvar. Väx upp för fan, sätt era barns hälsa lite före era egna ”det äää sååå jobbigt!!”-inställningar. Jesus vad trött jag blir på sånna inställningar.. >_>

Är 22, födde barn för 2 veckor sedan och inget av det där har hänt mig. Inget gick sönder, jag duschade direkt efter förlossningen och skuttade upp till bb med min sambo helt överväldigade över att blivit föräldrar. Åkte hem dagen efter, det tog en vecka för magen att dra ihop sig och för de överflödiga vätskorna att försvinna. Fattar verkligen inte vad ni pratar om i kommentarsfältet. Fick ett häfte med rekommenderad sjukgymnastik att utföra för att stärka de försvagade musklerna i rygg och bäcken. Krävs väl bara lite diciplin för att göra ett pass som max tar 10 minuter av ens dg att göra. Plus att jag inte äter skit eller sätter mig själv före mitt barn. Mår inte jag bra, och läker inte jag ihop, hur fan ska jag då klara av att uppfostra, föda och ta hand om en helt ny försvarslös liten människa? Håller på diciplin och hälsan för hans skull, för det är nu mera mitt ansvar. Väx upp för fan, sätt era barns hälsa lite före era egna ”det äää sååå jobbigt!!”-inställningar. Jesus vad trött jag blir på sånna inställningar.. >_>

Efter att jag fött mitt barn så skulle dom sy mig efter dom klippt och dragit ut Loke med sugklocka. Hon råkade då sy så en del av slemhinnan hamnade på utsidan av sliduppningen. Jag får problem att det svider och kliar. Sen får jag svårt med Att föra upp tampong. Jag har varit i kontakt med gyn, dom kan givetvis klippa upp mig igen och sy det ”rätt” men jag vill/ vågar och årkar ej genomgå detta. Efter en fruktansvärd förlossning. Så jag får leva med det helt enkelt. Det tog flera år innan jag vågade titta med spegel på mitt underliv och känna efter förlossningen.

Är 40 o har fött två barn. Efter första barnet var jag ”back in buisiness” rätt så med en gång. Trött som sata. Förstås av att amma varannan timme dygnet runt.
Efter andra barnet-född med akutsnitt-som nu är nio månader har jag fått diskbuktning, ischias i bda benen, nerv i kläm även på framsida låret. Ont som satan i ena höften ibland. Jag kör sjukgymnastik o mammamage varje dag. Så att säga att ”det bara är att skärpa ihop sig” visar bara på otrolig dumhet-och att man haft tur.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *