Kategorier
Vardagstrams

Nej tack till välgörenhetspepp!

De värsta sortens komplimanger måste väl ändå vara välgörenhetskomplimangerna? Ni vet när nån tycker liksom lite synd om en för att en är tjock eller ”ful” och vill muntra upp och hjälpa självkänslan lite på traven. Typ som när man säger till barnen att de ritar fint fast det är skitfult.

Jag minns när jag skulle fotas av en stor tidning och sminkades samt kläddes för detta. (För övrigt skitfult. Sminkning och kläder, jag såg ut som en medelålders tant) och alla kvinnor i rummet inklusive chefsredaktören och fotografen ba ”åh du blev jättefin nu!” Samtidigt som de liksom tittade medlidsamt på mig och nickade ivrigt som för att övertyga mig. ”Du blev jättefin!” ”Ja verkligen” ”mmmm!”

Lite stackars fula tjockis vi måste säga nåt snällt så hon blir glad!  Jag bara skrattade såklart men tänkte att damn, vad håller ni på med? Jag behöver inte er jävla välgörenhet!

nej

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Nej tack till välgörenhetspepp!”

Jag håller med dig och avskyr också falska komplimanger som bara är i syfte till att smöra eller för att det MÅSTE sägas något. Men smaken är ju som bekant som baken -delad, och någon kanske verkligen tyckte att det blev fint även fast man själv inte tyckte det. Det är ju lite subjektivt det där. Men jag säger: Ärliga komplimanger eller ingen alls är det bästa.

När jag var tjock fick jag alltid höra ”du har så sött ansikte”. Sen jag blev smal har inte en jävel sagt något om mitt söta ansikte. Nu får jag istället höra att jag är snygg. Men konstigt att viktnedgång skapade den förändringen. Mina drag har ju inte direkt förändrats. Märkligt det där!

Du har verkligen fått mig att öppna ögonen för hur det funkar med komplimanger/kroppsfixering och jag håller med dig i vad du skriver. Har dock en fråga. Hur gör jag som smal och normativ när en överviktig/tjock och inte så snygga (objektivt sett) kompis säger att hon är så tjock eller att hon är så ful? Vad svarar jag? Hittills ger det varit ”men jag tycker du är världens finaste och gulligaste” men det hjälper ju liksom inte? Borde jag säga att det inte borde spela någon roll för fokus borde inte ligga där (lätt för mig att säga liksom!)? Hur gör en i dessa situationer?

”Du förtjänar bättre än att trycka ner dig själv”? För tankarna är ju säkert inte objektiva, utan förgörande och negativa. Även om man råkar vara ”ful” jämfört med normen mår man inge vidare av att säga det till sig själv gång på gång som om det vore en värdering av vem man är.

Jag avskyr komplimanger av den enda anledningen att jag blir obekväm när folk granskar mitt utseende. Även om personen tycker att jag har snygga kläder, fin sminkning eller frisyr blir jag väldigt tillbakagraden. Jag vill inte bli granskad. Jag ser ut som jag gör, för att det är vad som gör mig bekväm, alltså behöver jag inte få höra det. Jag vet redan det eftersom jag har det på mig, annars skulle jag ju inte klä mig så, till exempel.
Jag brukar inte heller kommentera andras utseende för att jag helt enkelt inte bryr mig om hur folk ser ut. Jag antar att de är nöjda med hur de ser ut eftersom de har valt att se ut så, alltså behöver de inte få bekräftelse eller ”acceptans” ifrån mig. De är inte mer/mindre värda för att de ser ut på ett visst sätt.
Sedan undrar jag också hur man ska förhålla sig till andra som VILL ha komplimanger och bekräftelse. Min mamma har ett enormt bekräftelsebehov eftersom hon är så utseendefixerad.
Om jag inte säger nåt om hennes utseende tar hon upp det i stil med ”Syns det att jag har gått ner i vikt?”, ”Vad tycker du om min nya tröja/skor/byxor?” osv. Det gör mig också otroligt obekväm, för då måste jag vara artig och tvinga fram nåt snällt att säga (nu låter det som att jag tycker hon har en ful stil, vilket inte är fallet).

Så sant. Minns när jag snabbt hade gått upp i vikt för ett par år sedan och på bara ett par månader gick ifrån få ganska mycket giftiga blickar från omgivningen till att i princip varenda jävla tjej man mötte hade komplimanger i överflöd till övers.
Upplevde det som väldigt förolämpande och kunde inte riktigt sätta fingret på varför först. Men hade ju trots allt SJÄLV faktiskt gjort detta (fjäskat och gullat röven av mig för – och OM – mindre piffade/norm-snygga) och då OFTA helt enkelt för att 1. en kände att en hade RÅD att göra det då en upplevde att dessa inte utgjorde något ”hot” och en ändå såg på dom som ”ute ur gamet” och 2. för att det ibland medförde att man själv samlade diverse poäng. Så jävla vidrigt tankesätt så det är inte klokt. Och kan ju såklart inte tala för att ALLA som gör detta tänker likadant, men genom sig själv tror jag absolut att man känner andra i någon mån. ”If it looks, swims and quacks like a duck..” osv.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *