Kategorier
Vardagstrams

Vad tycker min stackars traumatiserade make om att jag blivit fet, ful och hårig?

Det händer att antingen en läsare eller nån på typ facebook frågar mig vad min man tycker om min övervikt. Oerhört fräck och oförskämd fråga som antyder att detta är nåt hemskt som drabbat oss. (Eller snarare den vi lever med) Jag varken svarar på eller godkänner dessa frågor.

Jag har ju gått upp säkert 35+ kilo sen vi träffades och många verkar tro att detta är en traumatisk upplevelse för honom, som jag borde fundera på. ”Hur tar han det?” Ja hur skulle han ta det? Det är liksom min kropp, inte hans. Han lider rimligtvis INTE av min övervikt, eller ja så borde det ju vara men som jag förstått genom åren så brukar generellt smala människor lida mer av tjockas vikt än tjocka gör. Nu är inte min man smal och smäcker själv, han har blivit ganska småtjock (och skitsnygg, jag gillar mina män stadiga och stora) antagligen för att han gillar chips och fridays lika mycket som jag, men aldrig att nån frågar mig vad jag tänker om det. (Jag tänker alltså absolut ingenting om detta)

Samma sak med kroppsbehåringen. Många kvinnor förväntas förhålla sig till att männen de dejtar kanske inte kan hantera hår och tvingas således att raka sig. Jag är grek och hårig som fan på lår ben armar. Rakar mig ej. Min man bryr sig noll.

Skulle han bry sig, om det så handlar om mitt hår eller min övervikt, ja då får han väl sitta på sin lilla kammare och gråta över det då, inte belasta mig med sina issues.

tjock kvinna

Kvinna som inte har några fucks to give.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vad tycker min stackars traumatiserade make om att jag blivit fet, ful och hårig?”

Så jävla trött på att vi från Balkan framställs som håriga. Fattar att ditt inlägg syftar på att hårighet inte är något negativt (håller med om det) men är så trött på den stereotypen och kommentarer som ”oj du är ju väldigt len och slät” bara för att jag har icke-svensk bakgrund och naturligt gles och tunn kroppsbehåring.

Att vissa etniciteter är hårigare än andra är ju sant, framförallt att håret syns pga mörkare, sen finns det ju undantag åt båda hållen. Själv blir jag sjukt irriterad på ljusa svenskar som ba ”det är bara att sluta raka sig ju, det har jag gjort och det var inte alls jobbigt, jag förståååår inte hur man kan bry sig!” och så ser man deras bleeeeeeka osynliga behåring när man själv står där med svart tjockt hår. Eller nyfrälsta svenska feminister som skammar exempelvis kurdiska eller grekiska kvinnor som inte slutat raka sig.

Folk har så intressanta bilder av vad de är berättigade att ha åsikter om. Japp, vi förändras under livet. Gill läget liksom.
Jag har funktionsnedsättningar och det kan komma fram folk och bara GUUUD vad stark och god din partner är som är tillsammans med dig trots det! Eh… F U!
Härom dagen försökte jag boka en tid hos en frisör för att gör en frisyr som skulle lyfta fram de häftiga grå slingor jag fått i mitt hår och jag lyckades inte få frisören att förstå att det inte var dölja eller färga över det gå jag ville. Varför skulle jag vilja det? Det har för böveln tagit mig mer än fyrtio år att skaffa dem och de är awesome!

Eller som när min barndomsbästis frågade mig vad min sambo tyckte om att jag blivit så tjock efter 2 barn och i nästa andetag berättade att han (min sambo) flörtade med henne ”men säg inget till honom”………..När jag så klart frågade höll han på att skratta på sig, ”herregud, hon är ju som en jäkla marskatt när jag kommer i närheten” . Jo, hon skulle kunna slå ner någon bara för att få uppmärksamhet.
Vi umgås in längre……såklart ? och ja, hon vad jag vet fortfarande singel och har aldrig haft ett vettigt förhållande. Varken med män eller kvinnor (även kompisar inräknade)

Helt rätt!
Ändå lite kul att dem oroar sig för din man så mycket, som att de inte tror att han kan ta eget ansvar och är något slags offer? Alltså Hahha!
För övrigt har du så snygg inredning och jag älskar din tröja!

Fuck men… Jag vill inte ha med dem att göra längre. Wtf to do liksom. De är ju överallt. Skulle gärna jobba med kvinnor och för kvinnor för evigt… Nån som vill starta ett företag bara för kvinnor? 😉 Ingen jävla aning om vad man skulle göra och sälja dock….

Jag tänker att den frågan också antyder att man är en slags vara – att min man skulle ha rätt att plocka fram kvittot och säga att ”jag skaffade faktiskt en 56 kilo lätt och skitsnygg 23-åring, har inte en sån längre hållbarhet än fem år? Vad är det här för skitprodukt, egentligen?” om mig, typ reklamera mig hos Allmänna reklamationsnämnden. Att vi konsumerar varandra, att vi förbrukas av varandra och att vi kan kasta bort varandra som en urdrucken juiceförpackning eller otidsenlig tegelsten till mobiltelefon när vi inte längre har nyhetens och/eller ungdomens behag. Att vi inte har relationer med varandra, inte är mer för varandra än attiraljer och statussymboler.

Så bra text! Du satte det så bra det där med utseendefixering. Så konstigt att folk (läs män!) vill ha ”relation” med någon bara för hur dens kropp ser ut. Det är ju också tecken på hur kvinnor inte tas på allvar för sin intelligens utan värdet ligger i att vara en vacker stressboll, mysobjekt för karlar. Blä!

Jag kommer på att tänka på när jag väntade min första son. Jag var enorm. Jag hade varit hos barnmorskan och på utvägen går vi förbi pappagruppen som min dåvarande man var med i. Och ”ledaren” i gruppen säger :”oj, då! Väntar du två!?”
Jag tänker på att exet sa att jag hade inlett en romans med grädden. Alltså han sa inte det som svar till pappagruppen. Det kom fram att han tyckte det sen. Långt efter barnen var födda. Det var efter jag fått barnen. Han fick höra av en vän ”hur mycket väger hon?” Det ska väl han skita i, sa mitt ex. Men jag vet inte. Alltså jag..jag vet att ”man ska” oja sig över vikten, eller vad menar jag egentligen? Men i det här samhället verkar det vara normalt. Men jag har inte tänkt på det så mycket. Liksom. Det låter kanske konstigt , men innerst inne skiter jag i det, å ena sidan, å andra sidan har jag nu varit singelmamma sen 2010. Och helt plötsligt livrädd för att vara naken med nån intimt. Jag ver inte. Bränd och full av ångest att inte duga.

Jag är gråhårig, rynkig och bra mycket större än när jag träffade min man . Han har oxå förändrats mycket men för oss spelar det ingen som helst roll, vi tycker lika mycket om inte ännu mer om varandra fortfarande Vi har aldrig lagt någon värdering i varandras kroppar det känns liksom inte viktigt.

Jag slutade att raka ben och armhålor för tio år sen ungefär och är nog 15kg tyngre nu än jag var när jag träffade min man. Och ändå gick han med på att gifta sig med mig, helt otroligt! ?

Jag måste bara få säga hur jävla glad jag är över att du finns. Du har fått mig att sluta bry mig om vikt, behåring, smink.. You name it. Jag rakar och sminkar när JAG känner för det. Aldrig annars. Du har visat att jag duger precis som jag är. Jag har slutat se mig själv som tjock. Jag är jag. Inte min vikt. Tack Natashja.

Vad tänker de här människorna som kommenterar sånt med egentligen? Knasiga typer. Kanske de strävar efter i sitt liv att se ut precis som de gjorde när de träffade sin partner, eller tror att de blir mindre älskade om deras yttre ändras på minsta lilla sätt? Det är väl knappast utseendet som betyder något när man väl kommer till den punkten att man väljer att leva med en människa. Då väljer man att leva med en människa som man kan utvecklas med tillsammans och som accepterar varandras goda och sämre sidor.

Sen när har feminism med kroppsbehåring att göra? Ni är ju helt sinnes och har tappat det något oerhört ”skäms när jag är med feministvänner över att jag rakar mig” alltså what? Dagens feminister är så otroligt manshatande utan dess like, tycker ni alla ska läsa på lite vad feminism egentligen handlar om.

Vill jag raka mej gör jag det för att jag vill , vill jag göra det gör jag helt enkelt inte det. Får ibland nån tokryck och kör över gräsmattan men oftast så orkar jag inte bry mej. min kropp mina regler. Vad andra tycker kan dom köra upp nånstans mörkt. Kärlek har för fan inget att göra med vikt eller behåring.
Btw älskar bilden. Who gives a flying fuck liksom 🙂

Här har du ju inga ”motsägare” längre i bloggen. Diskussionerna /debatterna uteblir. De flesta har ju i princip samma åsikter här . Vart är alla som tycker tvärt emot ? Är de blockade ? ?

Har läst din blogg av och till under en längre tid men inte kommenterat något tidigare. Detta inlägg var dock så himla bra att jag bara vill rikta ett stort TACK till dig. Dina raka, sanna och ärliga inlägg gör att min egna självkänsla stärks mer och mer. Jag är en 37-årig
3 barnsmor som misshandlat min kropp hårt under många års tid. Jag har aldrig älskat mig själv utan hatar min kropp så mycket då jag inte tycker att jag duger lika bra som alla andra. Jag kan bara se fel på mig själv. Dina ord får mig att må bättre, får mig att vilja kämpa och tro på att jag är värd att se ut precis hur jag vill och att jag duger precis så som jag är!
TACK återigen för dina kloka ord!

Har väl gått upp ca 10 kg, rattarna är ur-ammade tomma ica påsar, magen lite mjukare, höfterna bredare, röven plattare, håret mörkare och tätare överallt. Konstigt nog så tycker min man fortfarande jag är värd att vara med tydligen? ?
Skämt åsido. Diskussionen dykter upp då och då, relativt nybliven småbarns morsa som man är. Om vem som minnsan rakat benen, muffen, armarna, öronen, kinderna, tamefan allt och hade hett sex med sin man när man är len som en barnrumpa överallt. Annars kan man inte visa sig naken ju! Och dessa chockade blickar nät jag förklarar att jag rakade benen i januari senast och muffen aldrig men vi har minnsan gött sex ändå.
Vill han va med mig så får han väl ta mig som jag är, tämker inte svansa och sminka raka vaxa banta för att nån annan tycker de. (tillägga att han bryr sig inte ett piss heller)

För 6 år sen på sommaren satt jag och min dåvarande bästa vän (brud) på balkongen i solen. Det kom två killkompisar på besök och vi alla satt å skrattade å skojade. Efter ett tag slängde min bff ur sig kommentaren att vilka håriga tår jag har. Jag skämdes och började skratta för jag visste inte hur jag skulle reagera. Och det är nått jag aldrig riktigt visste hur jag skulle hantera. Vi var ju vänner så lite slänga skit på varandra för skojs skull får man ju tåla, eller?! Efter alldeles för lång tid så sa jag upp kontakten ( på grund av massa andra anledningar också ). Och först då började jag reflektera över hur hon behandlade mig. Det jag kom fram till var att hon var ingen bra vän. Och jag kommer aldrig låta nån behandla mig så igen. eller?! Jag rakar fortfarande tårna, ben å fitta om jag ska ligg med nån. Så jag behandlar mig själv så. Men det är något jag bearbetar. Nån dag kommer jag nå mitt mål. Att acceptera mig själv.

Jag håller helt med om att det är fel av andra att tycka synd om din make på grund av din vikt. Däremot förstår jag helt och hållet varför ens partner eller ens vänner skulle bry sig då en viktökning kan innebära att man inte längre tar hand om sin kropp och prioriterar sin hälsa.

1. varför tror du att tjocka inte tar hand om sina kroppar och betyder det att smala automatiskt gör det?
2. nej, det är fortfarande inte min partners eller mina vänners ensak hur jag tar hand om min kropp. Jag kanske tycker det är viktigare att ta hand om min psyke och mitt välmående. Men det är också min ensak.
3. vad tror du att ens partner och vänner kan göra med sin oro? Tror du att de kan få den tjocka att sluta vara tjock?

Hela synsättet känns väldigt narcissistisk. Om man valt att leva i tvåsamhet så kan man faktiskt visa sin partner lite respekt och fråga vad den tycker om ens utseende (om man bryr sig om relationen vill säga). Vad skulle ni säga om er partner kom hem med spindlar tatuerade i hela ansiktet och sa ”Nu har jag 50 spindlar tatuerade i ansiktet. Gilla eller dra åt helvete! Det är min kropp, mina regler”…

Tycker snarare det vore rätt respektlös att Tycka att ens partner måste anpassa sig efter ens preferenser genom att banta/raka sig/låta bli att skaffa den där tatueringen man drömt om…
Om min sambo skulle tatuera ansiktet skulle jag nog gärna vilja bli förvarnad (det skulle ju vara en väldigt plötslig förändring, till skillnad från typ tjockhet eller kroppsbehåring som kommer gradvis) men han måste ju verkligen inte få något slags godkännande av mig först. Det vore väldigt narcissistiskt av mig att tro att jag har något att säga till om i frågan om hans utseende.

Helt rätt!! Jag brukade tycka synd om min man för att jag blivit tjock men inte längre! Han älskar ju mig och jag är fortfarande jag. Jag älskar honom och hans kropp har också ändrats sen vi träffades. Sen kan vi båda titta på bilder när vi träffades och önska att vi fortfarande såg ut så. Jobbar verkligen på det men det är svårt för jag hade i samhällets huvud perfekt kropp då. Men det hjälper med allt du skriver och du har fått mig att sakta börja acceptera att jag inte ser ut så längre..

Underbart inlägg!!
Men jag har faktiskt funderat själv över om din man utsätts för ”fatshaming”. Alltså: min man är från ett annat land och det leder till att jag utsätts för rasism. Jag undrar om din man utsätts för: ”har du inte pli på din fru” mentaliteten?
Kramar till dig!

Efter jag födde mitt första barn gick jag från 52 till 72. Lyckades aldrig tappa vikten o det tog så mycke på min självkänsla. Bara det faktumet e sjukt. När min son va 1 va min sambo otrogen.. Då fanns det ingen självkänsla kvar. Jag kollade mig i spegeln o tänkte att det jag såg va inte bra nog. Inte för honom. Jag slog nog ner på mig själv mer än va själva otroheten gjorde. Jag rasa efter det.. Ner till 49 kilo på 6 månader. En vardag präglad av ångest och depression. Inte mådde jag bättre för att jag va smal.. Idag vet jag att det aldrig handlade om mig. Han va en svin.. Punkt. Jag e värdefull med extra kilon och utan. Jag e värdefull med hår på benen o muttan och lika värdefull rakad. Va samhället säger om mig.. Skiter jag fullständigt i. Inget kan ta ifrån mitt värde.

Tyvärr tillhör jag skaran människor som skulle kunna ha ställt en sådan fråga, eller en liknande åtminstone. Skulle dock isåfall inte ha varit i elakt syfte gentemot dig utan i ett mer egoistiskt sådant. Jag är själv överviktig och i och med kilonas hastiga ”ankomst” försvann även självkänslan. För människor som mig, både killar & tjejer, är det guld värt att få bekräftat att det finns människor där ute som ärligt talat inte bry sig, som inte dömer en efter det…

Ennasus, om viktförändringar kommer hastigt kan det vara ett tecken på underliggande sjukdom, framför allt om det är i kombination med trötthet och/eller hjärtklappning. Jag rekommenderar dig att gå till vårdcentralen och be dem ta blodprov för att utesluta t ex hypothyreos.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *