Kategorier
Vardagstrams

Alla gillar ju en lyckad askunge-historia men när prinsen tröttnar så är det tebax till rännstenen igen

När ni känner er misslyckade så kan ni tänka på mig. Alltså på riktigt. Stirra er inte blinda på villan och tapeterna jag slösar pengar på. Det är bara till låns om jag har otur. Jag gifte mig nämligen upp ur rännstenen. Jag klättrade inte ur på egen hand, jag blev upplockad av nådige herrn som gick förbi och gillade vad han såg. Askungen träffade prinsen och thats it. Jag har åstadkommit noll egentligen när man tänker efter. Inte så att jag är missnöjd med mitt liv, tvärtom så älskar jag det men jag är medveten om hur verkligheten faktiskt ser ut även om jag inte klarar av att göra nåt åt det.

Om jag inte fött barn så hade min existens varit helt meningslös. Ingen utbildning, inget jobb, ingen karriär, inget körkort, inga talanger som tar mig nånstans utanför bubblan, ingen egen försörjning annat än de där kaffepengarna jag knåpar ihop genom att ”självförverkliga” och självförneka. Jag är medveten om detta, men jag orkar och kan inte göra nåt åt det. Varför kunde jag inte bara ha skärpt mig? Gått ut skolan som alla andra normala människor? Utbildat mig, lärt mig köra bil, lärt mig jobba. Varför kan jag inte skärpa mig nu? Andra kan ju? Andra jobbar, pluggar, tar hand om barn. Jag klarar knappt av att kliva ur sängen.

”Men det är ju bara att….” säger ni kanske. Men nä det är det faktiskt inte. Men jag vet hur omvärlden betraktar människor som jag. Förlorare brukar man säga, förakta och förkasta. Ingen ”bra” feminist om man pratar ur det perspektivet för en bra feminist gör sig inte beroende av en man. En bra feminist tjänar egna pengar och gärna mycket av dem och en bra feminist kan ta hand om sig själv, en bra feminist är en STARK kvinna och jag är motsatsen till allt detta.

Alla gillar ju en lyckad askunge-historia men tillvaron är ju så jävla skör också när man lever på nåder. Askungen lever alltid bara på nåder. När prinsen tröttnar så är det tebax till rännan igen.

Jag skaffar nog fler barn istället. Det är det jag kan. Nån ska ju göra det också. Hemmafruliv for life. Mvh misslyckad feminist.

fördriver tiden

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Alla gillar ju en lyckad askunge-historia men när prinsen tröttnar så är det tebax till rännstenen igen”

Ungefär samma här *vinkar från mitt askungeslott*
Bortsett då från att jag inte dagligen inspirerar massvis av människor till feministiska tankar. För att vara en ”misslyckad” feminist har du ändå åstadkommit fantastiskt mycket. Feminism får inte reduceras till att varje kvinna på egen hand ska skapa sitt eget lilla jämställda mini-utopia i patriarkatet (kan nästan tycka det är kontraproduktivt och bortkastad energi att jobba allt för mycket med sin egen lilla bubbla), det handlar ju om att förändra samhället så att ALLA kvinnor har samma möjligheter.

Hemmafrulivet kan vara förtjusande, men allt har sin tid. Jag älskade att vara hemma med fyra ungar och min då fortfarande trevlige make, och nu älskar jag att vara skild och jobba och njuter av mina stora barns sällskap, nu när vi har kommit ur blöj-och-amningsträsket. Livet är faktiskt långt, det gäller bara att strunta i stresspuckon som tycker att de måste göra allt på en gång. Vissa av oss behöver lite mer tid för att upptäcka vad vi vill och kan göra. Kramar till dig!

Det är kanske illa i sig, men rädslan att hamna i din situation (och kvinnorna i min släkts situation och miljontals kvinnor i världen) har varit en drivkraft för mig att utbilda mig, skaffa körkort, spara ihop ett eget kapital. Den dagen jag möter en man kommer jag kräva att standarden sätts efter min ekonomi, köper vi ett hus ska jag äga lika stor del i det. Jag skulle nog inte våga vara hemma med eventuella barn längre än 6 månader, man kan ju förlora sin plats på arbetsmarknaden osv.
Ibland tänker jag på att jag kanske ägnar mitt liv åt saker som inte helt passar mig bara för att jag söker den där karriären som helt säkert kan rädda mig ur ”fällan”. Egentligen känns det ju sjukt att drivas av rädsla istället för t.ex. nyfikenhet, vilja och glädje. Tänker ibland att tjejer jobbar hårdare än killar i skolan och är stressade just för de vet vad som riskeras om de inte jobbar dubbelt så hårt. Upplever att de män jag pluggat med är mindre rädda för att misslyckas och förväntar sig enklare inträde på arbetsmarknaden.
Lite reflektioner såhär på fredagseftermiddagen. Nu ska jag jobba lite till.

Samma har! Mamma gick inte klart gymnasiet, har inget korkort, aldrig haft ett ”riktigt” jobb da hon stannat hemma for att passa barnen. Nu ar hon 50 och i ett karlekslost aktenskap hon inte kan lamna for att hon inte har ett ore i sitt namn. Lika hemskt for pappa som lange, lange viljat lamna henne men kanner att han inte kan da hon inte kan forsorja sig sjalv.
Har darfor alltid lovat mig sjalv att aldrig hamna i samma situation och det driver fortfarande mitt plugg och mina jobbambitioner. Usch, ryser bara jag tanker pa att vara i samma situation som mamma.

Jag lajvade normalitet under många år. Det gick naturligtvis åt skogen. Nu är jag som jag är, och oftast trivs jag med det. Men ibland gråter jag blod över att jag inte har karriär och samband och sambo och samhällsdeltagande… Jag har inte ens barn ffs! Sen tar jag en kopp kaffe till och minns att jag faktiskt gillar mitt liv. Jag hoppas du gillar ditt, det låter så, även om du ibland, som vi alla, drabbas av tvivel och klåda.

Det må vara sant det du skriver, men misslyckad feminist? Oh no! Tvärtom! En fantastiskt lyckad feminist som inspirerar och öppnar upp ögonen på folk (mig!) Jag har dig och din blogg att tacka för att jag nu stolt kallar mig feminist och för den barnsyn jag numera har! Tack!

Jaaaa! Asså förlåt om jag låter full (är full) men jag kom nyss hem från baren och det första jag gjorde var att öppna din bloogg! Så misslyckad person? I think Not! Snarare en jätte-ögonöppnare för många andra <3 så taaack!!!!!

Förstår hur du menar men vägrar att gå med på att en är misslyckad eftersom ens liv inte levs efter normen (plugga, karriär) Dessutom har ju du åstadkommit massor. Du är så jäkla viktig!!
Är så spytrött på att alla måste jaga samma grej. Vi är ju olika och har olika förutsättningar att göra olika saker bra och du gör din alldeles fantastiskt! Dessutom tycker jag att allt ditt arbete är värt en himla massa pengar, du borde helt enkelt ha lön för det du gör.

Usch, får sån ångest av att tänka på det här. Fyller 30 om en vecka och är fortfarande inget, kan inget. Allt jag har har jag fått genom tur eller serverat av släkt och familj -människor som kämpar och klassrest och är begåvade. Och när jag försöker förbättra mig själv misslyckas jag alltid hur lågt jag än sätter ribban. Blöh.

Jag är i samma sits, minus barn och känner igen mig i dina känslor. Men det handlar inte bara om vad man kan och inte kan eller vad man har gjort/inte gjort. Det handlar så mycket om vem man är och hur man behandlar andra och vad man strävar emot.
Och om det är nåt du gör, LD, så är det att hjälpa och leda andra till en bättre värld. Och det är mer än vad många av oss andra nånsin kommer att uppnå!
Det är inte fult att vara svag. Man måste inte vara ”stark”, det är bara bullshit. Att vara stark innebär att ta sig igenom motgångar, inte att aldrig visa svaghet. Det är starkt att våga visa sig svag. Låt inte andra få dig att skämmas!

Men usch säg inte så om dig själv. Den här bloggen tex är den ”ingenting”?!? Du är en jätteduktig skribent, debattör och opinionsbildare. Sedan att du inte tjänar nåt beror ju på det ämne du valt. Bli nyliberal så lovar jag att du kommer kunna leva på ditt skrivande.

Själv känner jag mig så förbannat misslyckad för att jag inte orkade hålla ihop med mitt ex, vilket resulterar i att vår 3-åriga son får leva varannan vecka-livet. Jag gråtee mig till sömns för att jag fuckat upp hans tillvaro och önskar så in i helvete att jag var en sån där tjej som bara kan leva för barnen, postar mysbilder på instagram och bara lägger ”jag älskar min familj”statusar på fejjan. Jag ÖNSKAR så jävla mkt att jag var nån annan! Jag är chef, har hyfsad lön, bor själv i ett radhus, betalar hyra och lån, har bil.. Blabla. Men det betyder ju INGET för mig. Jag är inte beroende av nån men känner ändå för att lägga mig på golvet och tyna bort.

Känn dig inte misslyckad för att du och ditt ex har gått skilda vägar. Jag önskar att mina föräldrar hade haft vett att göra det istället för att genomlida en hel barndom under samma tak som två människor som verkligen inte gör varandra lyckliga. Så jävla jobbigt att alltid behöva vara beredd på att försöka medla i skitkonflikter som egentligen inte handlar om nånting alls och nu, som 35-åring, drar jag mig fortfarande för att besöka dem för att det är så sjukt dränerande.
Jag tror alla gånger att en harmonisk varannan vecka-uppväxt kan vara oändligt mycket bättre än en disharmonisk kärnfamiljsuppväxt, så gör bara ditt bästa för att du och ditt barn ska ha en kärleksfull och respektfull relation så tror jag att han kommer må alldeles utmärkt. <3

nr 1. man känner sig lika misslyckad av att vara inne i systemet att gå hjögskoleutbildningar som betyder skvatt sålänge du inte är ”driven, egen osv som person och faktiskt kan förverkliga terin i praktiken vilket är ett helvete” då du inte får en chans idag att komma in på arbetsmarkanden sen är du 30 år och aldrig haft ett långvarit jobb men en massa utbildningar på papper.
nr 2. det är tur de finns ”hemmafruar” elr folk som skaffar barn för då finns där fortfarande jobb för oss inom förskola och skola. så skaffa du fler barn, visst fasen bidrar du med något och mycket genom detta forumet. trodde dett vart ditt heltidsjobb där du käna mkt pengar ?????? märkligt isf hur ”mindre viktiga” bloggare som enbart är ytliga.. 15-25 åringar som kan tjäna svin mycket pengar på det och du gör inte det på denna?? isfall bör du ta tag i det för du bör tjäna lika mycket på denna som de andra, hälsningar 23 årig tjej.

Äh tycker du är grym! Du inspirerar och utbildar så många till att bli bättre människor och föräldrar. Alla måste inte jobba på det normala sättet, det är ju inte säkert att det skulle ge dig mer än det du har nu.
Tycker du ska satsa på skrivande och folkbildande, kanske skriva en bok om genusmedvetet föräldraskap, du har ju mycket att hämta ur bloggen!
Främsta nackdelen med att inte arbeta är väl rent krasst pensionen och tryggheten vid eventuell skilsmässa. Hoppas att du och mannen (minns inte för stunden vad han heter) har någon bra deal med gemensamt sparande eftersom du sköter hans kids och därmed möjliggör hans karriär.

Hm, mycket intressant. Jag tycket inte att prestationer är någonting att sträva efter. Att ha någonting som ser bra ut utåt men inte känns bra på insidan. Typ ett jobb en avskyr. Jag kan bara föreställa mig att sitta i din sits. Just det att vad fan gör du om Oskar lämnar dig? Redan i tonåren bestämde jag mig för att ALDRIG bli beroende av en man. I mitt första samboförhållande levde jag enbart på studiebidrag och barnpension efter min avlidna mamma. Min sambo var en hyfsat välbetald industriarbetaRe. Jag krävde att vi skulle dela hyran rakt av och dela på matinköpen trots att han erbjöd sig att stå för en större del. Jag var 18. Idag skulle jag kanske inte vara lika rabiat och klart att det är annorlunda om en har barn. Men aldrig att jag skulle göra mig beroende av en annan person. Fast jag är ju lite störd som tänker så också.
Förbannat skönt att inte ha ynglat av mig förresten. (Frivilligt barnlös for life) Jag hade liksom möjligheten att tvärt säga upp mig från mitt jobb och börja plugga på Komvux trots att jag inte kommer få så mkt studiemedel som jag skulle behöva. Utbildning är inte heller någonting som visar att en är lyckad. Med högskoleutbildning kommer jag bara förhoppningsvis kunna slippa ta de där jävla skitjobben med idioter till arbetsgivare.

Äh, Askungen får halva kungariket om prinsen drar… 🙂 Livets lott faller olika och vi orkar, kan, vill och får med oss olika mycket att starta ifrån. Du är en suverän åsiktsmaskin, och kan säkert gå runt som lokalpolitiker/nämndekvinna över ditt eller datt som kräver sunt förnuft, eller ge ut dina bästa bloggerier som bok eller vad som, om det en dag skulle knipa.

Vilken tur att Oskar fick möjligheten att dela md sig av överflödet till dig och att vi andra på så sätt fått ta del av så många fantastiska blogginlägg.
Medborgalön, vad skönt det skulle vara. Så vi slipper alla dessa konstiga normer för hur ens tillvaro och framför allt insats på arbetsmarkanden bör se ut.

Jag tycker verkligen inte att du är en misslyckad feminist. Skitsamma att du är hemmafru (vilket jag för all del inte tycker är något dåligt och svagt) du är helt freaking awesome! Det som definierar dig som grymaste feministen är allt fantastiskt du skriver ju! Läser din blogg varje dag fast kommenterar sällan. Jag har lärt mig så oerhört mycket av dina ord. Att inte ta skit, att förstå att det finns folk som är så mycket mer utsatts än jag och även många (förskräckta) skratt och facepalms av vidriga, kränkta män som du skrivit om. Tack för att du finns! <3

Jag kan känna så också och ändå har jag läst upp mina betyg och går på Universitetet nu och snart har en kandidat, ändå känns det som att jag bara är falsk och haft tur, lallat mig igenom utbildningen, gift mig med en kille som tjänar pengar. Men så tänker jag också att mitt värde sitter inte i mina prestationer, alltså sättet jag värderar mig på. Jag är alldeles för optimistisk för att inte tro på en prinsessaga för och om mig själv så att säga. Skulle vi gå isär så skulle jag nog inte tappa bort min självkänsla, jag skulle däremot tappa mitt självförtroende. Jag vet vilka mina styrkor är och även svagheter men svagheterna låter jag inte vara statiska för de får inte definiera mig. På pappret, ur samhällets ögon är jag nog en dålig investering men livet är inte över ännu… Så tänker jag om mig själv när jag läser din text.

Fan vad befriande att läsa. Är less på det här ambitiösa och duktiga idealet som råder. Alla ska ha ”mål” och ”drömmar” och vara så himla supermotiverade och strääääva efter allt. Jag känner mest att jag halkar fram på ett bananskal. Precis som du så har jag ”gift upp mig”. Bor i ett hus, har husdjur och kan lägga tid och pengar på grejer jag känner för. Hade jag inte träffat min sambo hade jag fortfarande bott hemma hos mamma tror jag.
Jobbigt när man fastnar i hur duktiga och ”fulfilled” (?) andra i bekantskapskretsen är och jämför sig. Men så himla skönt att höra någon sätta ord på allt det och liksom acceptera det. Nej, jag är kanske inte den mest meningsfulla varelse på denna jord, men det får fan gå ändå.
Massa kärlek till dig! ♡

Åh.. 🙁
Du skriver: ”Ingen utbildning, inget jobb, ingen karriär, inget körkort, inga talanger som tar mig nånstans utanför bubblan”, som om detta vore att berättiga din existens som meningslös. Det där sakerna är bara trams. Jag VET, jag vet, orden suddar ej bort känslan osv., känner likadant ibland tbh, men din existens är meningsfull. Den är meningsfull för människorna i ditt liv, din man, dina vänner, dina läsare. Vänskap, kärlek. Detta är viktigt! Detta är VIKTIGARE, skulle jag säga, än körkort och jobb och skit. Dels i sig va, för dig själv! För att du ska leva och njuta och utvecklas/utveckla och lära och odla vänskap och kärlek och göra jorden till ett lite varmare ställe (ej växthuseffekt obs). Karriär och körkort och skit är snubbiga påfund, fan ska man med dom till. Och utbildning; du är ju BILDAD. Det är fan så mkt bättre. Finns femtio olika måttstockar, snubbsamhällets måttstock kan ta sig i röven seriöst. Vem fan bryr sig, egentligen. Meningsfullhet. Och sen fan, jag vet inte om du värderar det eller inte, men vem behöver meningsfullhet? Varför måste det vara meningsfullt? Meningsfullt för vad? För samhället? Samhällsapparaten? Fuck heller, alla dagar i veckan är jag meningslös för samhället framför meningsfull, för meningsfull i relation till detta samhälle innebär alltid att jag knullar någon annan lite extra i röven.
Du nämner dina barn, med risk att låta som en s.k. ”dålig feminist”: kan inte tänka mig något mer meningsfullt, än att uppfostra barn. Hands down, jag tycker det. TYCKER detta. Framför allt annat, tycker jag detta. Och det är fan inte en liten grej. ”Göra karriär” är så snubbigt. Om folk ägnade lika mycket tid åt sina barn som de ägnar åt sina jävla karriärer och utbildningar och körkort och SJÄLVFÖRVERKLIGANDEN, då du, hade vi fått se på samhällsförändring. Självförverkligande är också så jävla off. Som om jag inte kan ägna mig åt att förverkliga någon annan – mina barn, mina vänner, föräldrar, partner osv., och växa själv genom detta. Som om det vore fulare eller sämre eller misslyckat. Fan ska allt snubbigt alltid vara det mest eftersträvansvärda.
Och åstadkommit. Du har två fantastiska barn och en himla stilig man och du sprider medvetenhet om feminism och andra förtryckande strukturer i samhället, du har vänner som (säkert, jag vet ju inte hah, men verkar som det) som tycker om dig och massa okända som gör också. Du betyder något för folk du inte ens känner, hur många kan säga det egentligen! Osv. Och varför måste en åstadkomma saker ens, egentligen.
Fuck skärpa sig. En gör det en kan för att inte fucka för någon annan, så gott det går, vi är inte gudar, vi är människor, vi gör fel, vi pallar inte, vi försöker igen osv. Det är okej. Fuck skärpa sig, fuck att låta kapitalistiska tentakler slingra sig in i ens själ och suga ur ens livslust och spruta i kukmäteritöntigheter istället.
Hade opponering på uppsats. Min uppsats fick mer kuk än jag fått i mitt liv, and that’s saying a lot. Och kände mig dålig och dum och kass och sämst och Allah vet vad. Men sen bah bitch-slapped straight av en väninna, som sa: okej, den är dålig, so what? Jag gör mig inte bra i akademin kanske, det är inte min ARENA s.a.s. SO WHAT. Jag gör mig inte bra i samhällsmallen. So. What. Finns annat. Finns alltid annat, och vem är HAN som ska klanka ner på det. (obs samhället har ett kön, en kuk).
Usch nu skrev jag mycket. Vet ej ens om relevant, men kände. Kram.

Ett riktigt bra och tänkvärt inlägg, LD och något som tummar på mina egna livsreflektioner. Jag är idag egen företagare i småskaliga former för att därutöver kunna vara hemma med barn, har tre stycken varav vår yngsta är autistisk med allt vad det innebär. Tänker ibland (Ja, ganska ofta) att jag egentligen inte bidrar med så särskilt mycket och att det inte var här jag såg mig själv ”mitt i livet”. Min sambo tjänar bra och står därmed för merparten av hushållets inkomst medan jag själv är navet. Borde jag göra mer? Kanske. Samtidigt så inser jag att just denna livsstil gör att jag har möjlighet att tillbringa tid med barnen – att faktiskt kunna göra det vilket i sig är en stor ynnest och något som alltför många mer eller mindre tvunget måste prioritera bort eller skala ner på.
Det du gör för oss andra, för mig, är så stort. På riktigt. Jag håller absolut inte alltid med dig och har ibland tänkt mindre vänliga tankar om dig men du får en att tänka till. Att tänka ett varv till och jag skulle vilja skriva att du är en av våra absolut största ”bloggerskor” av det skälet. Så tack!
/LindaEd

Fast nu måste vän av ordning invända. Jag förstår såklart vad du menar och innebörden i texten, men att du inte åstadkommit något är ju ändå bara bullshit. Att ha skapat den här plattformen, nå ut till så många, orka ta debatten, orka prestera i blogg, krönikor, podcast… Det är grymt bra jobbat och extremt imponerande. Något verkligen inte många förmår.
Sedan förstår jag att det du skapat tyvärr inte innebär trygghet och oberoende för din del, men det gör det i alla fall till en sämre prestation.

Problemet är ju inte att heterokvinnor skaffar barn eller att de inte jobbar full tid, eftersom de tar hand om barn och hem. Problemet är ju att kvinnor inte kan göra detta utan att bli ekonomiskt beroende av en man. Ofta för resten av livet.

Du har gjort skillnad i mitt liv. Du har varit en del av mitt feministiska uppvaknande och gjort mig till en smartare, klokare och bättre människa. Du väcker nya tankar hos mig varje vecka. I min värld är du och din röst en del av att samhället bara de senaste åren blivit mer smart och börjat ifrågasätta gamla unkna föreställningar. För att inte tala om genus. Herregud GENUS! Var det inte du som tog det uttrycket till Sverige? 😉 Det torde ju klassas som att vara lyckad, tänker jag. På något vis? 🙂 kram!

omg, the igenkänning. Du är först och främst uppenbarligen ingen dummy. En sådan skulle inte klara att ha en blogg av denna kaliber, som bara ett exempel.
Nu är jag möjligen lite partisk, men när du berättar såna här saker känner jag igen mig så sjukt mycket, och jag känner också, i och med detta, igen dig i den typiska tjejen med dold add-diagnos som ingen vill se.
Verbalt duktig, grym på att dölja sina svagheter, klarar inte av studier bra men lyckas ändå i många fall charma/snacka sig igenom skolan till en viss gräns. Verkar cool och samlad men är ett emotionellt vrak inuti. Initutiv, förstår och tar åt sig andras känslor som en svamp, estetiskt och kreativt lagd, får lätt depressioner och ångest, orkar inte med saker på samma sätt som andra, envis, har alltid setts som egensinnig, udda. Kan ha svårt med kompisar och det sociala spelet som barn. Inte särskilt ”flickig.” Ofta väldigt ojämn begåvningsprofil, kan vara jättebra på exempelvis språk och skrivande men värdelös på matte. Rörig och stökig- vilket också kan övergå i OCD-liknande symtom och kontrollbehov.
Jag skulle kunna fortsätta hela dan. =)

Tänker på det där ibland… Det finns massor av människor som aldrig kommer vara till någon lätt mätbar ”vinst” för samhället eller kommer kunna försörja sig själva. Men det finns något som är människovärde. Sådant är ju lättare att applicera på andra än på sig själv, svårt att se att man bara kan duga och att man får finnas utan det och det och det (om man inte är en poetman som heter … …….! Och inte är det heller så att samhället säger oss att vi är ok.
Och vad är drömprinsen utan dig då? Hade han kunnat göra ungarna själv? Nä, tror inte så!
+ Tänk på doktor Oppenheimer! Inte alltid så jävla bra att vara produktiv.
Noboytoy: Nähä! Kan man inte det! Tur att ingen sagt det till mig!
Vega

Det finns något som man brukar kalla ”falska sanningar” som beskriver saker som man har lärt sig att tro på men som egentligen inte är sant. Oftast handlar falska sanningar om den egna personen och den egna förmågan och ofta härstammar de från uppväxtåren när föräldrar, släktingar, vänner till familjen och små lekkamrater vid upprepade tillfällen har sagt sitt om vad man är och inte är, och om vad man kan och inte kan enligt dem. Exempel på falska sanningar kan vara ”Du är inte smart nog att plugga vidare.”, ”Du är tjock.”, ”Ingen kommer att vilja ha dig för du är för ful.”, ”Det enda du duger till är att laga mat och föda barn.”, ”Du kommer aldrig att hitta ett jobb.” och ”Enda sättet för dig att skaffa en försörjning är att gifta dig till den.”.
Ofta är det, ironiskt nog, närståenden som egentligen vill en väl som planterar de här falska sanningarna i medvetandet, ofta i syfte att skydda en mot besvikelser och misslyckanden, men det är missriktad välmening, för istället så lägger de grunden för vad som kan bli livslånga begränsningar helt utan verklig anledning.
Jag tror inte et ögonblick på att du inte kan de saker du rabblar upp, eller att du inte har talanger som är eftertraktade och värdefulla. Självklart är det ditt val, och endast ditt, vad du vill göra med ditt liv, men var snäll och välj inte bort saker för att någon har lyckats övertyga dig om att du inte kan, eller inte borde, eller inte är värd det. Enda anledning att välja bort saker i livet är för att du inte vill göra dem.
Charlotta

Härligt att du är ärlig. Men jag hoppas jag känner lite sarkasm i inlägget, för värdelös är du verkligen inte. Tycker verkligen du har åstadkommit mycket. Fast ens värde sätts inte efter prestationer öht, men ändå.
Dock vill jag peppa dig till att ta körkort! GÖR DET BARA. Det kommer göra ditt liv så mkt enklare.

Jag kan märka en stor skillnad mellan mig och vänner med stabilare uppväxt/bakgrund när det kommer till att känna efter vad JAG vill eller när det kommer till att ta hänsyn till MINA känslor. När jag växte upp fanns det aldrig utrymme för mig på det sättet så jag har aldrig lärt mig det.
Jag tror att det har försvårat jätte mycket för mig. Man gör saker för att vara duktig istället för att det är vad man vill göra. Har man inte en egentlig drivkraft och ingen som förväntar sig att man ska klara nånting är det så lätt att misslyckas och så får man någon slags skev sanning om sig själv.
Så jag tror på att släppa kraven och hitta sina egna ambitioner. Man klarar så mycket mer än man tror, och misslyckanden är inte hela världen. Det är en process.

Mycket intressant inlägg! Även om vi inte är arbetslösa eller ”hemmafruar” så säger statistiken att de flesta här i kommentarsfältet (jag själv inräknad) tjänar mindre än våra män. Jag skulle därför gärna vilja se många tips på hur vi kan utjämna löneskillnaden och försöka säkra upp vår ekonomiska framtid. Både min man och jag pensionssparar, men lika mycket, vilket ju är helt idiotiskt då vi borde spara mer åt mig som får en mindre pension, tex. Hemligt konto? Stoppa undan pengar? Hur gör ni? Jag är supernojjig med ekonomi och livrädd för att bli beroende. Har med mig det hemifrån, att se till att jag aldrig skall behöva stå med mössan i hand. Tycker tyvärr inte att jag är så duktig på det i praktiken.

Tack för din sårbarhet! Detta behövde jag! Oj alltså. Jag hade kunnat skriva detta. Minus barnen som jag inte ännu skaffat. Är livrädd att min man ska försvinna, för vad i hela friden gör jag då? Är så tacksam till honom, att han vill försörja mig och står ut medan jag inte tillför nått stabilt. Ingen utbildning, ingen drivkraft, inget körkort. Hade inga förebilder som visade mig det, uppvuxen med en sjukskriven/förtidspensionerad mamma som sov till 12 och kollade på tv hela dagarna(som gav mig väldigt mycket kärlek och som var offer för ett kasst system av att få sjukskrivna in i arbetslivet igen. ). Var så rädd att ha det likadant ändå är jag här, går hemma och känner mig dålig på allt. Om en inte har det där drivet, moroten, syftet utan istället växt upp med en känsla av kamp och hopplöshet – hur klättrar en upp? Hur tar en sig vidare? Hur bryter vi mönstret?

Vad är framgång? Det klassiska är en traditionell utbildning, men jag ifrågasätter vår syn på utbildning.
Att våga ifrågasätta sina egna värderingar och hur vi agerar och behandlar varandra är värt så oerhört mycket mer än en examen från ett universitet.
Vår syn på ”lycka” och karriär är kopplad till hur väl vi lyckas överleva. Det är dags att förändra det synsättet. Du är en tänkande och i allra högsta grad en kännande människa. Det är mer värdefullt än något annat. Än så länge har vi inget belöningssystem för detta i vårt samhälle, men det betyder inte att det är inget värt.

Tycker inte du ska tala om dig själv på det där sättet. Vem fan bestämmer vem som är misslyckad eller inte? Att jobba som aktiemäklare i Stockholm, springa på gymmet sju ggr/vecka, ha 2 barn och en man man ska ”ta hand om”, och att sedan ramla ihop i en hjärtinfarkt på Daglivs, är det definitionen av att vara lyckad? Knappast. Tycker att det du gör (uppfostrar barnen till vettigt folk, peppar andra kvinnor genom krönikor och bloggen, samt allt vardagsslit) är nog så bra. Så det så.

Tack för din ärlighet och att du belyser något som är så himla tabu i vårt karriärfokuserade, prestationshysteriska samhälle.
Som flera andra redan gjort så vill jag också komma med en invändning – vadå inte åstadkommit något? Om det är till minsta tröst så kan jag berätta att du är den absolut största enskilda orsaken till att jag är feminist. Tack vare dig kommer min dotter att få det bättre än hon annars skulle ha haft det. Hon har, tack vare dig, en medveten mamma som kommer kämpa med näbbar och klor för att hon ska växa upp så fri som det bara är möjligt från patriarkets skit och till någon som gör vad fasen hon vill, om det så är karriär eller hemmaliv med barn. Och detta är så jäkla stort! Tillsammans formar vi den kommande generationen och den framtida världen och DU är en drivande naturkraft i den kampen. Det är fan så mycket större än ett flådigt nio-till-fem-jobb.

Din man hade väl tur som hittade dig? Ni verkar ju lyckliga och två fina barn har ni tillsammans.Å du verkar ha kämpat dig fram på ditt sätt med div jobb. Inte upplockad alls tycker jag. Å om du vill ”bli något” så finns all tid i världen att fixa det eller? Vi bor ju i ett land där möjligheterna finns för alla -bara en vill. Se inte ner på dig själv så där! Hakuna matata ☺

åh, vad jag blir irriterad av att barn skulle vara ens enda mening! Jag var minsann meningsfull innan jag fick barn oxå! Å då va jag ” en sämre feminist” än du… Såklart är du meningsfull i dig själv, i vad du ÄR, och såklart vad du bidrar med – feminism på nätet ex men givetvis oxå i dina relationer! Och meningsfull för dig själv i dina lyckliga stunder… Du är en röst och en tröst för många… Å detta är inte något okritiskt hejja hejja, utan fakta. Punkt.

Jag träffade en gammal klasskamrat en ggn och hon tyckte det var tragiskt att ingen i vår gamla klass åstadkommit något. Tog ett litet tag sen blev ja väldigt upprörd. Jag tycker jag har åstadkommit mkt. Jag har ett fast jobb, litet radhus, vänner att umgås med och en underbar man. Ja e lycklig. Är inte det att ha blivit nått? Visst vill ja byta jobb, bättre hus och att gubben städar hemma utan att jag måste säga till honom men inget är perfekt, och vore det de hade ja ganska tråkiga år framför mej. Jag vet även många i min gamla klass som verkar lyckliga med sina knegar jobb och lilla rad hus och risiga bil. Grejen med att lyckas i livet är väl att va lycklig

Kvinna, snart 30, ett barn, en hund, bostadsrätt och timjobb. Aldrig fast anställning. Värdelös pension pga massa utbildningar, barn och tidvis heltidsarbetslös.
Så kan man se det.
Men själv ser jag att jag har en undersköterskautvildning som ALLTID kommet garantera mig jobb, snart en kandidatexamen från universitetet (hej bättre liv! Lön! Utvecklande arbetsuppgifter!), en bostadsrätt att sälja för att skaffa hus, en underbar hund,en make som jag aldrig vill byta ut.
Vi har på riktigt försörja varandra i omgångar och vi är så naturligt jämställda och så samspelta så jag är helt lyrisk över hur rätt vi hittat. Att vi går mot samma mål i livet.
Men… Man måste ju inte ha allt det. Man kan ”bara” skaffa barn,man tillför ändå så otroligt mkt. Jag kände att jag gjorde mina prioritingar sent i livet men vad Fan, egentligen inte. Lit otur i livet men thats life.
En klasskamrat till mig är femtio år gammal. Det är aldrig för sent,,OM det är det man vill.

Alla dessa förbannade krav hela tiden! Och såklart ska en känna sig misslyckad om en inte gör som samhället vill! Jävlar hur mycket korkad ångest jag har haft för det… nu känns det mycket bättre, fastän jag bara lever på ihopjobbade stålar och det kommer ta slut och då är det tillbaka till skitsamhällets grottekvarnar (Arbetsförnedringen och socialen – för oss som inte klarar av att jobba)…
Men du .. jag tror du har en känslomässig svacka… ? Du skriver så himla bra här på bloggen. Låt inte samhället trycka ner dig. Kram, fr Olle

Jag tycker inte du verkar misslyckad alls. Jag ser upp till dig.
Att du har dina tillkortakommanden (men jösses, heter det så?) gör dig bara mänsklig.
Hade jag någonsin sett dig IRL hade jag bara stått där typ starstruck och inte vågat säga hej.

Och så fick jag fundera en vända till..
Jag fick själv frågan ”vad är din dröm?” för ett år sedan av en man som verkligen pluggat och kämpat och nu har ett jobb där han tjänar goa pengar.
Jag blev lite ställd och sade till slut att jag har ingen dröm, jag är nöjd här och nu. Jag har mina barn, mitt jobb som jag sitter säkert på (även om jag är snortrött på det emellanåt) en sambo som ser mig, som bejakar mig , som lyfter mig. (som irriterar skiten ur mig när han inte plockar upp sin smutstvätt från golvet).
Fick då till svar att alla människor måste ha en dröm, något att se framemot, att kämpa sig till. Jag blev ärligt talat skitlack och kände mig dessutom så väldigt ..förminskad.
Jag vet att jag är en bekväm jävel som hellre ligger på soffan och pillar naveln än är ute och kämpar för regnskogarna. Men jag har åstadkommit tre härliga ungar som är trygga i sig själva, jag har växt som person och jag är jävligt glad i min sambo.(trots hans jävla smutstvätt..) Jag kan spara till min pension, jag har mat för dagen och morgondagen och nästa vecka, jag kan köpa nya kläder när jag vill.
Jag är ingen karriärist. Jag är en knegare. Jag vet precis var jag står.
Vi alla åstadkommer något dagligen, i stort och smått. Jag var en fruktansvärt ignorant typ innan jag snubblade in här. Om du bara visste vad du och dina åsikter/inlägg betyder för mig. Jag håller verkligen inte med dig om allt men du får mig att Tänka och Fundera.
För mig är det viktigaste i livet att må bra, att min familj mår bra. Då har jag verkligen lyckats.

Håller helt med!
Och jag kan ju bara tillägga att set är ”knegarna” som utgör stommen i ett samhälle? Utan knegarna har ju karriäristerna inget att göra kariär ifrån?
Visst man kan känna sig lite tråkig ibland men vi är fan skit viktiga vi med!

Jag undrar om det är lika många män som lever på sina fruar eller om det är en följd av könsnormerna med mannen som fsmiljeförsörjare att vi kan leva som vi gör, för här är det också gubben som drar in kosingen. Har på fyra år gått från att bo i mina föräldrars skafferi och hanka mig fram på timjobb samt allmosor och lån från familjen till att vara villaägare – för att jag träffade en karl som i och med att vi bildade familj gav mig halva sin lägenhet och sen köpte vi hus. Nu lever vi lyckliga i alla våra dagar förhoppningsvis… Tills han dör och jag står kvar med en kass pension men den dagen, den sorgen.
Men du, skulle du kunna tänka dig att dra in pengar på bloggen om det innebar intakt integritet och utan att behöva skriva om produkter eller ha annonsbanners?

Nej, jag tycker inte att du på något sätt är en dålig feminist, du har gjort dina val utifrån vad som är rätt för dig. Det som är dåligt är att det finns en definition på hur en feminist ska vara och en brist på respekt för den enskilda individens val. Feminismen säger sig vilja bekämpa maktstrukturer, men det finns uppenbarligen en tydlig maktstruktur även inom feminismen.
Den dag feminismen erkänner kvinnan som väljer att fokusera på barnen som lika värdig feminist som den som väljer att fokusera på karriären, den dagen kanske jag kan kalla mig feminist.

Bland det dummaste jag läst. Kortfattat är man bara en ”bra feminist” om man lever som en traditionell, framgångsrik man. Pengar, oberoende, och absolut inte hemma med barnen.
Men TÄNK om det är ett skitsamhälle som ni ”bra feminister” eftersträvar? Där alla är oberoende, har makt och pengar. Låter det verkligen som något att sträva efter?
TÄNK om det borde vara de traditionellt kvinnliga valen som borde premieras? Att vara hemma mycket och länge med barnen, att ge dem en trygg uppväxt. För mig finns det inte viktigare!! …åh andra sidan skulle jag aldrig kalla mig feminist av den anledningen att mina val föraktas av er.
Visst, det började bra, sjukt framgångsrik i mansdominerad bransch. Men när jag fick barn gav jag upp min karriär. Min man drar in pengarna och jag ger barnen en lugn barndom som inte förpestas av förskolemissären. Jag börjar nog jobba om några år igen, men just nu är våra barn min största prio och ger mig så mycket lycka och glädje. Och att feminismen med sina idiot-ideal fråntar dig, LD, förmågan/rätten/möjligheten att njuta av att ta hand om era barn gör att jag förkastar femenismen ännu mer.

Tycker visst du jobbar jäkligt hårt! Alla har inte samma utgångsläge men det du gör är så otroligt viktigt. Det faller inte under den ”normala” mallen för vad en kallar för ett heltidsjobb men den mallen passar faktiskt inte alla(långt ifrån). Du berikar mitt liv som tusan! Och alla andra 16K personer som följer dig på insta!? Du skriver fantastiskt och har genom all din ”fritid” lyckats se igenom olika samhällsföreteelser och beteenden, som andra heltidssysselsatta inte har tid eller ork att reflektera över, för vi är helt slutkörda efter 8+ timmar på (ett meningslöst) jobb+pendling…(Talar för mig själv här kanske) Har nog aldrig träffat en människa som är så bildad & kan skriva så väl utan att ha en utbildning 🙂 Nä, jag tycker du är alldeles för hård mot dig själv.
PS, din man är lyckligt lottad som har dig! <3 <3 <3

Efter att ha läst din blogg i några år nu så känner jag att ett tack sitter på sin plats.
Är 21 år och gud som du har hjälpt mig och öppnat upp mitt sinne. Ser världen med helt nya ögon.
Kör på som du gör, för du är grym!
PS. Älskar när du kör över de kränkta männen, vi behöver fler som gör det 🙂

Jag vet inte jag… Men om framgång endast kan mätas i stålar (och så även självacceptansen) så är vi illa ute. Jag har inte följt sig slaviskt, men på håll lite så där och min uppfattning om dig är inte att du inte kan något. Tvärtom. Du är bra på en jävla massa, och du har ett fett stort värde genom att bara finnas.

Finns det något inlägg där man kan läsa din bakgrund till varför du inte orkar eller kan jobba? Känner inte till så tänkte ifall de fanns något skrivet. Hur resonerar du kring pension? Vad händer om du och din man vill skiljas? Skulle även va intressant att ta del av hans tankar kring detta? Saknar du att vara oberoende?

Den här snäva normen om vem är en ”bra” eller ”riktig” feminist exluderar ju sjukt många människor.
Den utgår dessutom helt och hållet från ett västerländskt i-landsperspektiv. Om man inte kan vara en ”riktig” eller ”bra” feminist om man inte har en högskoleutbildning och en bra arbetsinkomst man kan försörja sig själv och sina eventuella barn på exluderar vi inte bara t.e.x långtidssjukskrivna och förtidspensionerade kvinnor i Sverige utan också miljoner kvinnor i länder där högskoleutbildning är förunnat en liten liten klick av människor, eller där de flesta vanliga arbetstagare oavsett kön sällan får ut en inkomst i närheten av det som betraktas som skälig levnadsnivå i Sverige.
I och för sig skulle det inte förvåna mig om de som upprätthåller den här snäva normen om hur en ”bra” och ”riktig” feminist ska vara är så inskränkta att de tror att det inte finns någon kvinnorörelse eller några aktiva feminister i Indien, Kurdistan eller på Haiti.
Sedan har jag lagt märke till en helt annan sak hos den här typen av elitfeminister som gärna kritiserar andra kvinnor för att vara ”dåliga” feminister. De verkar genomgående vara helt fixerade vid att högskoleutbildning är den enda rätta och riktiga vägen till ett bra och välbetalt jobb.
Något som inte alls stämmer med verkligheten. En högskoleutbildning är idag inte alls en garanti för att få ett jobb överhuvudtaget. T.ex har en tredjedel av alla människor i Fas 3 faktiskt högskoleutbildning.
Det finns åtskilliga höginkomsttagare och ännu fler som tro det eller ej både trivs utmärkt med sina jobb och har en helt okej inkomst som aldrig varit i närheten av ett universitet. Och jag pratar inte ens om enskilda individer utan om strukturella sammanhang.
Inom IT-branschen är det otroligt vanligt
med autodidakta personer som skaffat sig all kunskap de behöver på egen hand.
Många av Sveriges mest kända och berömda journalister har aldrig läst journalistik på universitet utan gick sin journalistutbildning på folkhögskola eller började helt enkelt som lärling på en redaktion.
De flesta professionella idrottskvinnor, författare, konstnärer eller musiker har inte skolat sig till din yrkeskunskap på universitet.
Mängder av ensamföretagare som älskar det de gör, jag tänker på allt från fönsterputsare till fotografer till tatuerare till djuruppfödare har inte heller gått på universitet , däremot har ofta arbetsförmedlingens starta eget-kurser varit till stor hjälp.
Man måste absolut inte ha ett jobb eller en inkomst överhuvudtaget för att vara en ”bra” och ”riktig” feminist.
Däremot tycker jag det är viktigt att poängtera att universitetsstudier är långt ifrån den enda vägen till självförsörjning, en bra inkomst eller helt enkelt ett jobb man faktiskt gillar och mår bra av. Folkhögskola, studiecirklar, starta eget kurs eller att gå lärling inom något man verkligen är intresserad av kan för många vara betydligt mer effektivt och givande .

Äh det är ju vad samhället säger åt en att göra. Deras regler för att få ut så mycket av oss som möjligt på vår bekostnad och för deras vinst. Konstant utbytningsbara, slit och släng. Jag klarar inte heller av sånt, men jag har lärt mig att skapa ett liv efter mina villkor. Om inte du hade funnits hade jag inte varit där jag är idag. Du öppnade så många dörrar, fick en att våga saker, fick en att tänka nytt, bli arg, inse saker, fick en att börja kämpa på flera olika håll. Föraktfulla människor är inga att leta livsinspiration ifrån. Vi är så otroligt många som har dig att tacka mycket för. Du är ju mer eller mindre den som leder den feministiska kampen i Sverige och om du bara visste hur många frön du sått genom åren. Och att du vågar ge dig in i ämnen som är tabu öppnar upp för att faktiskt våga prata om det. Den roll du har i samhället, som du ser ner på, gör så fruktansvärt mycket mer för mänskligheten än vad de flesta på ett ”vanligt” jobb nånsin kommer göra.

Inte åstadkommit något?? Du driver ju Sveriges största och bästa feministblogg som inspirerar och peppar massvis av kvinnor och som öppnar för viktiga diskussioner och lyfter superduperviktiga ämnen varje dag!!! Är inte relevant i diskussionen om vem som är en god och duktig feminist för spelar såklart ingen roll vad du åstadkommit eller inte här i livet för att vara värdig och duga men nu när du räknade upp saker: HALLÅ liksom. Det kan du ju inte bara strunta i att du driver din blogg!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *