Kategorier
Vardagstrams

Att sparka på den som redan lagt sig platt

IMG_3653.PNG
En person reagerar på mitt inlägg om misslyckande och askungehistorier. (Hos bloggkommentatorerna)
Denna person har alltså läst mina inlägg om klass, tyckt om dem men ändå inte fattat nåt av det jag försöker berätta? Och total oförståelse för psykisk ohälsa, svårigheter och bristande resurser och hur dessa tar sig uttryck. Hur kommer det sig att vissa inte orkar arbeta? Hur kommer det sig att uppförsbacken är brantare för vissa och hur påverkar det motivationen och energin?
Hon fortsätter:

Ja men är man oförmögen att jobba så får man ju hjälp? Däremot finns det inget bidrag för lata. (eller det är inte tanken med de bidrag som finns iaf).
Och hon har ju en inkomst, hon får väl annonsera mer på bloggen eller vad som helst om hon nu inte orkar ta ett riktigt jobb. Det finns hjälp att få och det finns mängder av olika typer av jobb. En bra idé kan ju vara att skriva in sig på arbetsförmedlingen för att få några slantar.
Poängen är att alla andra klarar sig men LD sitter och skriver om hur synd det är om henne OM hon blir lämnad. Hon har ju det för fan bra nu. Passa på att bygga upp ett liv nu då innan mannen sticker så kanske det blir lite enklare sen. Orkar inte folk som sitter och klagar över sina liv och hoppas att någon annan ska styra upp allt åt dem.

Ja det måste verkligen vara jättejobbigt att behöva lyssna när människor som mår dåligt berättar om det. Anledningen till att det är så svårt att prata om psykisk ohälsa är för att man nästan alltid möts med förakt och ibland regelrätt hat. Orden nästan spottas fram. ”Det är inte synd om dig” som om det är medlidande jag är ute efter.
Personen får medhåll:

Varför skulle inte hon kunna utbilda sig eller skaffa ett jobb men det är ju uppenbarligen något fel på henne så det är kanske till och med synd om LD

Ord kan vara som ett slag i magen speciellt för den som redan ligger ner. Lat. Slapp. Bekväm. Självhatet kommer som ett brev på posten för ord blir till sanningar om man hör dem tillräckligt ofta. Vad är det för fel på mig? Varför är jag så värdelös? Är jag lat? Varför klarar jag inte av att bara ta mig i kragen? Varför är jag en belastning? Förtjänar jag förakt?
Problemet är ju att dessa ej är ensamma om sin trångsynthet. Det är tyvärr en epidemi som drabbar de som är mest utsatta. Med det säger jag inte att just jag är speciellt utsatt för jag är ju som sagt medveten om att jag har det tryggt och bra just nu. Men att försöka förklara varför man ej funkar som alla andra inför en publik som redan bestämt sig för att man är en lat jävel som bara vill få allt serverat är ett dödsdömt projekt men hur fan får man folk att förstå egentligen? Jag vet inte. Men fortsätt berätta under inläggen. Att veta att vi inte är ensamma är ett ljus i mörkret.

IMG_3663.PNG

IMG_3662.PNG

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Att sparka på den som redan lagt sig platt”

Blir tårögd av att läsa det här för det slår an en sådan ångestpunkt. De där frågorna som ständigt mal någonstans i en (Vad är det för fel på mig? Varför är jag så värdelös? Är jag lat? Varför klarar jag inte av att bara ta mig i kragen? Varför är jag en belastning? Förtjänar jag förakt?) och den där kören av föraktfulla röster (den starkaste alltid inifrån en själv). Jag är egentligen nöjd med mitt liv – trots mina begränsningar har jag så många bra saker – men det tär så fruktansvärt på en att alltid känna sig ifrågasatt. Att veta att andra ser på en och bara ser en lat, misslyckad jävel som borde skärpa sig och bete sig mer som alla andra.

Fast vad har det med klass att göra om du inte kan arbeta för att du mår psykiskt dåligt? Du har ju råd att gå till psykolog isf nu? Och du pratar om kapital i form av kunskapsbank/känslomässigt/motivationsmässigt som du och många andra inte har för att ni vuxit upp fattigt. Men det blir konstigt om du är medveten om det men ändå inte orkar göra något åt det… Alltså, du är medveten om att du mår dålig pga ditt förflutna vilket gör dig oförmögen att arbeta, men du gör inget av den medvetenheten? Det känns svårt att kommentera på din blogg eftersom man ofta får slängt i ansiktet att man inte förstår och därmed är diskussionen slut. Men jag kan förstå att det sticker i folks ögon att säga att ”jag kan inte göra något åt min situation fast jag idag har både ekonomi (rik man) och medvetenhet om varför det blivit såhär”. Alltså nej, det är synd om alla som mår dåligt, har haft det skit, blivit misshandlade, mobbade, haft ensamstående föräldrar som ej haft tid etc. Men grejen är att majoriteten av alla människor har haft det jobbigt någon gång. Vem ska jobba då?

Du är stark och pratar för alla oss som mår dåligt och faktiskt inte orkar. Jag har slutat att prata om mina psykiska besvär eftersom det gör så ont att helt plötsligt inte bli tagen på allvar alternativt få massor av råd hur jag skulle kunna göra för att vända allt så att det blir jättebra och så vidare. Från människor som inte förstår och tror att allt bara handlar om att ta sig i kragen. Orkar du ta hand om ditt hem och göra ditt hem till en borg och trivs så orkar du jobba .. men om man då skulle jobba skulle man ju inte ha nån trygghet och då skulle man ju gå totalt sönder? Suck. Vilka jävla elaka och tomma människor det finns.
fortsätt vara dig så blir allt så som det ska <3

Rika är svin. Trust no överklass. All rika are bastards. Alla rika.
Längtar tills vi styrt upp det här samhället och det ekonomiska systemet så vi alla kan leva lika i överflöd. ✊

Folk är fan dumma i huvudet.
Minns när jag var deprimerad i gymnasiet och fick underkänt överallt men lyckades ta mig till skolan tre dagar i rad en vecka och berättade att det kändes skönt för en klasskompis som svarade ”ja asså det är ju bara att ta sig i kragen och komma hit som alla andra vi är också skoltrötta”. Jag gick såklart hem och dog för att jag trodde att jag var så misslyckad och värdelös och korkad som trodde det var en hjälteinsats att gå till skolan tre dagar en vecka – men det VAR det. För mig. Då. Alla människor har inte samma förutsättningar och jag kan inte för allt i världen förstå hur folk inte kan fatta detta????????

Shit vad jag känner igen mig. I högstadiet mådde jag väldigt dåligt och hade också svårt att gå till skolan. Det var väldigt sällan jag klarade en hel vecka. En dag när jag försökte förklara om min ångest (panikångest och dödsångest å allt sånt) sa en ”kompis” till mig ”vadå, vi har alla det jobbigt”. Som att jag skulle fan inte tro att det är synd om mig, alla andra mådde också skit. Tack liksom.
Jag grät hela vägen hem efter det och kunde inte gå tillbaka till skolan alls efter den händelsen, som tur var var det bara en två månader kvar på sista terminen i grundskolan…

Jag har ett ganska bra jobb med bra lön och så har jobbet också ganska hög status. Känner mig dock aldrig riktigt hemma i det, känns aldrig som om jag förtjänar det. Funderar ständigt på detta med att jobba… Det är skittungt i min bransch. Jag har privilegiet att kunna byta och utbilda mig på nytt också, och det skrämmer mig också. Har ångest varje dag, svårt att sova på nätterna. Blir nog att byta stad och umgänge i nåt skede. Måste ”neråt” igen, detta jävla liv alltså…

Åh vad trist att läsa sånt. Jag känner mig i alla fall inte lika konstig när jag läser det du skriver. Jag har de tankarna ju också men det är skamligt att ha dem, man blir stämplad som lat och oduglig. Fast man är inte oduglig, bara lite skör för tillfället.

Alltså, jag tror att grejen är att vi aldrig verkligen kan gå i nån annans skor. Två personer kan ha samma yttre omständigheter men vara olika sköra. Sen finns det också normer från omgivningen som påverkar en i olika grad till att ”ta dig i kragen”(ibland tills man stupar kanske?), eller söka hjälp, få diagnos osv. Kan tänka mig att om du satte en diagnos på dig så skulle du bli bemött annorlunda i inlägget.

hade också fruktansvärt svårt att klara av att gå till skolan som yngre. minns att någon i klassen ville att läraren skulle läsa upp hur mycket frånvaro alla i klassen haft under terminen som gått (alltså bara det är sjukt mycket va???) jag hade mest frånvaro. 32 dagar på en termin. då vände sig en klasskompis sig mot mig och sa högt framför alla ”ööh har du cancer eller?” kommer ALDRIG glömma det. hur kan man uttrycka sig så?

Jag vill bara säga att jag beundrar dig så otroligt mycket. Det enda jag vill med mitt jobb och min utbildning är att så småningom få redskap för att kunna göra skillnad och hjälpa människor (vafan är meningen annars) och jag har ingen förhoppning om att någonsin kunna göra det i den omfattning som du har gjort. Jag har liksom dig och Fanny att tacka för att jag pallade med gymnasiet utan att hata mig själv och svälta mig som många av mina vänner gjorde. Bara den grejen. Om jag kan åstadkomma något sådant i framtiden kommer jag vara sjukt jävla stolt. Så tack!!

Herremin. Jag får så sjukt ont i magen när jag läser det där. Idag är jag under högskoleutbildning och jobbar vid sidan av. För att jag hittade min nisch till slut. Men jag har varit just där, i den där situationen där man blir bedömd och värderad efter sina prestationer.
Värst var när jag bodde i min f.d. pojkväns föräldrars källare när hans far gick hemma och var sjukskriven. Nåde mig om jag då gick upp efter klockan tio på förmiddagen. Då borde jag ju enligt hans standard ha varit ute och knackat dörr med mössa i hand på varje café och butik i hela staden sedan timmar tillbaka. ”Legat i, tjatat och övertygat” liksom. (Och sedan aldrig vågat visa mig där igen.) Hade jag misslyckats med detta, genom att gå upp klockan tio på morgonen, så möttes jag av en suck och besviken skakning på huvudet. Alternativt en hurtig föreläsning om hur lätt det skulle gå om jag åt lite fil till frukost. Eh.
Knuten i magen varje morgon när man gick upp för trappan. Suck. Skak på huvudet. Besviken ton. Föreläsning.
Ironiskt nog så orkade jag inte börja jobba förrän jag kom därifrån. För det är så det funkar. Pekande fingrar kan vara jäkligt taggiga och ta luften ur en.
Ursäkta off topic.
Utöver detta så vill jag bara säga att du har gjort så jäkla mycket för feminister i Sverige (och kanske även utomlands). Att vara ”lat och bekväm” är KNAPPAST de rätta ordenför att beskriva din kamp på barrikaden. Tvärtom så är du väldigt obekväm och orädd, och det är vi väldigt väldigt tacksamma för. 🙂

Såg den kommentaren på BK, vidrig. Vissa har ingen empati, så är det med det. Så lätt att tycka när man inte själv går i personens skor, men det betyder inte att man bör göra det.
In other news, såg den här debattartikeln http://www.dn.se/debatt/att-straffa-overviktiga-riskerar-att-marginalisera-dem/, tangerar ju helt klart det du skriver om så tänkte du kanske kan vara intresserad. (Även av debattörens bok kanske, köpte precis den och tror den är intressant/viktig.)

Det gör alltid lika ont att se vilken liten förståelse många har när det gäller psykisk ohälsa. Men om man inte varit där själv har man förmodligen inte fått den där förståelsen och medkänslan som krävs. Jag själv har varit där (och är fortfarande där) så jag kan inte annat än att vara glad för deras skull, jag önskar ingen det även om jag på något sätt skulle vilja få dom att förstå. Ändå.
Jag känner verkligen igen mig i ”Eff” kommentar. Den där känslan när man verkligen kämpade för att ta sig till skolan, och faktiskt kände sig lite bra när man klarade av det. Men sedan fick höra att man borde anstränga sig, ta sig i kragen osv, för att man inte var där varje dag. När det för en själv bara var en kamp att ta sig upp ur sängen. För mig började den kampen redan när jag var 9 år gammal. Och det där självhatet som växer fram när man alltid får höra att man inte duger, att man BORDE klara av någon man inte förmår, det borde ingen behöva uppleva. Under gymnasiet fastnade jag i princip varje dag framför hallspegeln och tänkte att ”fan, vem försöker jag lura? jag är för värdelös, ful och fel för att ens visa mig ute” -ta mig till skolan. Gud vad skit jag fick för att jag, i andras ögon, inte ansträngde mig. När jag i själva verket inte gjorde annat. Min högsta önskan var och är fortfarande att vara som alla andra -lyckad. Men jag vet inte hur man är eller blir det.
Det är ju inte så att någon VILL vara misslyckad, vilket vi med psykisk ohälsa är i mångas ögon. Det är för mig obegripligt hur andra människor kan ta sig rätten att döma och kritisera andras insatser, när dom inte ser eller förstår den ständiga kampen som någon annan har inom sig.

Ja, var ska jag börja… Jag är svårt psykiskt sjuk och jag har varit det i mer än halva mitt liv. 12 år var jag när jag blev deprimerad – vilket jag fortfarande är nu 16 år senare – och senare utvecklade jag en fobisk personlighetsstörning (numera ängsligt personlighetssyndrom). Märkligt nog har jag varit så gott som förskonad från kommentarer om att jag borde rycka upp mig, med undantag för bland annat en överläkare som i sitt läkarintyg för vidare sjukskrivning börjat med ”Pat. vill inte arbeta”.
Vill inte arbeta? Jag är rädd all min vakna tid. För ALLA sociala interaktioner. För alla människor. För alla barn. Att vara rädd hela tiden kostar enorma mängder energi. Att därutöver brottas med självförakt som sitter så djupt att man varenda dag tänker att man inte är värd att leva, det hjälper liksom inte.
För även om ingen talat om för just mig att jag är en samhällsparasit, så vet jag om det ändå. Det står skrivet och det blir sagt, mer eller mindre rakt ut, på så många ställen och av så många människor att jag inte har en chans att värja mig från budskapet. Att jag är en lat, dum människa som inte har ett människovärde.
Och det här med att söka hjälp. Hur människor har uppfattningen att om man bara söker hjälp så blir man frisk. Jag har gått i terapi under mer än tio års tid. Jag har provat över tjugo olika läkemedel. Jag har varit inlagd, gått i gruppterapi, deltagit i dagsjukvård och jag är fortfarande lika rädd, lika begränsad av min ångest och minst lika fylld med självförakt. SSRI-preparat (som många verkar tro är rena mirakelmedicinen) har för övrigt en effekt som är densamma som eller marginellt över placeboeffekten.
”Man väljer vem man vill vara”, hävdar hurtfriska livscoacher och Facebookcitat och jag vill bara skrika rakt ut. Jag har INTE valt min personlighetsstörning. Jag har INTE valt att vara deprimerad. Mitt liv är en kamp varje dag. Mot rädslan, mot självföraktet och mot en tomhetskänsla som stundtals är så överväldigande att jag vill dö. Men jag ser ut som vem som helst, jag är ingen kuf som går omkring med flottigt hår och mumlar för mig själv. Jag är gift, bor i bostadsrätt och numera pluggar jag faktiskt på heltid hemifrån. Jag har några vänner, jag går på bio ibland och jag springer åtskilja mil i veckan. Det finns säkerligen gott om människor som tror att jag var sjukskriven i tio år för att jag var lat, för det vet man ju att människor som kan gå på bio eller springa två mil inte kan vara svårt psykiskt sjuka. Det finns så mycket som inte syns på utsidan och det är så lätt att döma, men å som jag önskar att den som dömer fick leva inuti mitt huvud en dag. Kanske skulle de då få en förståelse för hur det är att leva med konstant ångest och att den där löprundan är vad som håller mig ifrån psykiatrisk slutenvård (som skulle kosta samhället upp till 10.000 kronor per dygn).

”Tror ofta det handlar om att den som är psykiskt sjuk inte hittat ett yrke som hen vill göra. […] så jo jag förstår faktiskt hur dom som arbetar och sliter för att få livet att gå ihop kan störa sig på alla människor som går hemma och ändå lever gött och öppet (på nätet) visar att de faktiskt inte alls är sådär sjuka.”
Ja, det är väl klart att folk stör sig på psykiskt sjuka om de tror att psykisk sjukdom beror på att man inte hittat ett roligt yrke. Jag trodde att folk hade lite bättre koll 2015 men tydligen inte. Psykisk sjukdom styrs från hjärnan precis som alla andra icke-smittsmamma inifrån kommande sjukdomar. Man blir varken schizofren eller bipolär för att vardagen är tråkig, och dessa sjukdomar går inte över för att man hittar något kul att göra. Det är rätt katastrofalt faktiskt att det finns människor som går omkring och tror att psykisk sjukdom är en inbillning som går över bara man jobbar lite på det, som att se till att skaffa sig ett kul jobb t ex.
Nej, det är väl klart som fan att folk inte visar öppet hur dåligt de mår. Skulle jag hamna i ett depressivt eller maniskt skov igen skulle jag aldrig i livet berätta det på nätet. Inte med tanke på hur gärna och lustfyllt folk kastar sig över de svaga och sjuka för att smula sönder dem och tillintetgöra dem. Lite självbevarelsedrift har även vi psykiskt sjuka.

Jag måste bara säga att jag håller med i allt du skriver om klass och klassförakt. Plus att jag tycker du är så in i helvete jävla modig som vågar skriva om alla dina tankar och hur du mår.
Jag skrev ett inlägg på min blogg (som inte har speciellt många läsare ändå) om hur jag mådde och min utbrändhet och jag raderade det efter en natt (skrev det på kvällen) för jag var så skraj.
Du är fantastiskt modig och jag tycker du är helt underbar.

Jag skulle vilja se det som hackar på dig för detta våga skriva något lika självutlämnande och ta konsekvenserna av det efteråt i form av nedlåtande kommentarer osv. Och sen se hur länge de skulle behöva ta semester eller vara lediga för att hämta sig efteråt. Jag skulle nog behöver två veckor minst.
Jag har träffat många inom näringslivet som inte gör skäl för sin lön, de befinner sig oftast väldigt högt upp i hierarkin, jag tycker vi ska rikta blickarna dit istället och gräva runt lite. Trots återkommande avslöjande om människor som lyfter helt orimliga löner och banker som tjänar storkovan så stannar aldrig ljuset på dem särskilt länge utan istället handlar debatterna om vem av tiggarna som ljuger, varför psykiskt sjuka behöver ta sig i kragen och att alla kan jobba om dom bara vill. Jag fattar inte.

Min man sökte hjälp för psykisk ohälsa. Han fick dock ingen hjälp för han ”hjälpte inte till” när han var hos de olika psykologerna. De menade att han behövde samarbeta bättre, prata mer och ta mer ansvar över situationen. De gillade inte att behöva ”dra ur honom” det jobbiga. Så trots att han förklarade att han vid flera tillfällen funderat på att ta sitt liv så sa de att de inte kunde hjälpa honom.
Han var arbetslös vid tillfället och sjukvården kopplade hans mående till detta. De menade att han skulle bli bättre så fort han skaffade sig ett jobb. (Precis som att det är lätt att ”skaffa sig” när man mår psykiskt bajs.) Han menade däremot att han inte alls skulle må bättre av att jobba, men att han heller inte mådde bra av att vara arbetslös – dvs jagad av AF/FK etcetera.
Det har gått flera år sedan han sökte vård och fick nobben. Han mår dock fortfarande dåligt. Han har jobb nu, men han mår fortfarande dåligt. Han mår dåligt av att jobba, och skulle så också må dåligt om han slutade eftersom att han då skulle bli jagad och föraktad. Jag är konstant medveten om att det kanske kommer en dag när han inte orkar mer.
Jag vet inte riktigt varför jag skrev det under just det här inlägget. Men Lady Dahmer förstår psykisk ohälsa och det relaterat till arbete och klass. Men de allra allra flesta gör inte det. De allra flesta är helt jävla oförstående.

Jag känner igen det här så väl. En vän till mig kraschade totalt förra året. Hon blev arbetslös och sen hemlös när hennes ex kastade ut henne på gatan (bokstavligt talat) ett par veckor efter att han övertalat henne att säga upp sitt boende och flytta in hos honom så att han kunde ”ta hand om” henne.
Så hon fick komma och bo hos oss och jag hade förmånen att kunna bli försörjd av min man och istället för att plugga/jobba ägna i princip min full tid åt att försöka plocka upp spillrorna av henne.
Vad det här har gjort med mitt förtroende för det svenska skyddsnätet, vad gäller allt från försäkringskassan till soc till psykvården kan jag knappt beskriva. De första två instanserna är i bästa fall uthärdliga och som värst rent vansinnesframkallande. Ex: soc slarvade bort hennes papper som hon kom in med personligen. Detta för att hennes handläggare sa upp sig och inte gjorde en vettig överlämning. Så papprena låg i hennes akt men registrerades inte i systemet så de hörde aldrig av sig till oss. När vi till slut försökte få tag på dem för att vi tyckte det var märkligt att de inte hörde av sig tog det runt tio försök. Först försöka ringa handläggaren som visade sig ha slutat (utan att meddela oss på något sätt om det), sen ringa växeln för att försöka få namnet på den nya handläggaren, sen sex samtal (och flera intalade meddelanden) till nya handläggaren och även två samtal till växeln där jag bad dem lämna meddelanden till handläggaren. Till sist var jag så arg så att växeltelefonisten erbjöd att koppla till chefen. Då har hon mage att insinuera att min vän inte alls kan ha lämnat in några papper för hon kunde minsann inte se att något hade kommit in och hade de lämnats in så skulle de minsann ha registrerats. Jag var så arg att jag kokade! Dagen efter ringer den nya handläggaren och säger att de ”hittat” papprena och att de låg i hennes mapp, men tro inte att chefen hör av sig och ber om ursäkt för att hon anklagat både mig och min vän för att ljuga. Och då pratar vi alltså om en människa som inte skulle ha tak över huvudet eller mat för dagen om vi inte hade kunnat förse henne med det!
Och då är det ändå inte så illa jämfört med psykvården. Jag orkar inte ens beskriva men sammanfattningsvis så har det nu gått åtta månader och hon har ännu inte haft sitt första psykologsamtal. Hon har fått veta att hon får en begränsad hjälp för sin ptsd på en instans och första samtalet är bokat i arpil (!) men hennes stressproblematik kan de absolut inte hjälpa henne med så den måste hon remitteras vidare för. Samtidigt vill försäkringskassan prata om arbetsträning! För det finns ju inget viktigare än att få ut folk i arbetslivet minsann. Så de inte kostar minsann. Så jävla åt helvete säger jag bara!

Vilka bisarra komentarer..! Klart en blir negativ ibland i den situationen, gör ju inte rästen av texterna mindre sanna. (Är i liknande situation själv så det känns nice att kunna relatera)

Detta har jag också fått höra, fast i min yrkesroll som skötare på psyk. När folk undrar vad jag jobbar med och jag svarar, tror folk att de på psyk är galningar som dunkar pannan blodig mot väggen, pratar med plantor och äter sitt eget bajs – ungefär.
Jag blir faktiskt ledsen på synen allmänheten har på psykisk ohälsa. Jag har själv problem med återkommande depressioner blandat med andra saker och jag förstår inte varför folk håller liv i myten av psykisk ohälsa.
Det är helt vanligt folk som hamnar på psyk. Allt från läkare till städerskor, pensionärer som unga, män som kvinnor osv. Det är inga galningar!
Jag blir återigen ledsen när jag läser/hör att människor blir bemötta med sån här attityd.

Det provocerar mig något enormt när folk tror att samhället bara fiskar upp och hjälper en om det går snett och om du har utbildning! Den där jävla utbildningen som alltid är lösningen på allas problem?!
Alltså jag utbildade mig fem år till lärare, fick ett fast jobb, fick utmattningssymptom (psykiskt sjuk) och blev samtidigt fysiskt sjuk. ( Hjärnan styr liksom hela kroppen men det verkar inte folk fatta).
Enligt försäkringskassan så var det bättre för mig att jobba 100%?! Jag kunde inte ta hand om mitt barn, fick extrem yrsel och svimningskänslor bland folk, jag kunde inte resa mig upp plus en massa annat med fel mediciner och Gud vet vad.
Eftersom jag inte fick ersättning då jag enligt dem kunde jobba (trots flera läkarintyg) så slutade det med att jag blev utan pengar. Jag kunde ju inte jobba (ska tillägga att jag älskar mitt jobb)!
Jag fick säga upp mig, sälja huset och flytta ”hem” för att kunna läka och bli frisk.

Hög igenkänning. Blev sjukskriven 2009 för social fobi som var så svår att jag kunde inte ta mig hemifrån själv + utmanningsbesvär efter en depression. Jag ville gå i terapi och börja arbetsträna för att öht kunna bli frisk nog att kunna jobba. Trots det gav FK samma besked som till dig; jag skulle kunna jobba till 100% med vilket jobb på arbetsmarknaden som helst inom ett år. Dvs. jag fick inga pengar.
Lyckades lösa arbetsträningen tack vare min dåvarande sambo som kunde försörja mig, jag gick samtidigt i terapi, fick senare jobb och är idag nästan helt frisk. Men trots att det gått flera år efter detta kan jag ännu inte och kommer aldrig kunna jobba 100% med vilket jobb som helst. Men max ett år skulle det ta enligt FK som visste bättre än min läkare, arslen är dem!

Usch vad ont det gör att läsa. Vill skriva något om min depression när jag gick på gymnasiet och hur ojämnt den påverkade vad jag förmådde i skolan och vad jag förmådde socialt, men jag orkar inte. Och då vet jag ändå att jag haft tur och kommit lindrigt undan…

Usch det här fick mig att minnas tillbaka till skoltiden. Jag tänker bland annat på alla lärare som har fått mig att skämmas så för mig själv, min psykisk ohälsa, min osäkerhet och trasighet. Minns speciellt en händelse på högstadiet. Jag hade social fobi och räckte aldrig upp handen. Några killar i klassen skrek efter hjälp i vanlig ordning, och då utbrister läraren HÖGT ”Vänta lite, jag måste gå till Moa först för hon har inte vett nog att räcka upp handen!” Känslan av att vilja sjunka genom jorden har nog aldrig varit starkare än då.
Den enorma oförståelsen och dubbelmoralen att säga den meningen i den situationen, tycker jag idag, är så oerhört obehaglig.

När jag har varit som mest deprimerad och önskat att jag bara fick somna in och slippa vakna igen har jag av läkare bemötts med kommentarer som ” Du får planera ditt liv bättre” och ”Du får ta de här tabletterna om du tror det kan hjälpa. Sjukskrivning? Nej, jobba måste man.” Flera läkare har även varit tydliga med att uttrycka att det hela bara varit ett påhitt från min sida. Trots djup depression, självmordstankar, ätstörningar och panikångest. lMår fortfarande skit rent ut sagt även om det är lite bättre än tidigare men går till jobbet ändå för inte får man fler vikariat om man har för hög sjukfrånvaro. Är livrädd för att känna efter hur jag egentligen mår och kör på i 110 för det håller inte att göra annat som ensamstående förälder utan fast anställning. Möter total oförståelse för att jag inte orkar och hinner lika mycket som de som har en partner att dela vardagen med och vågar inte ens tänka tanken attnämna något om mitt egentliga mående. De som tror att det är så j-a lätt att lata sig och bli försörjd av samhället får ju gärna tipsa om hur man bär sig åt så att jag kan få chans till att återhämta mig innan botten nås med en stor fet smäll.

Jag har blivit sjukskriven från studier pga. psykiska problem. Har varit psykiskt sjuk sen puberteten började men det är det senaste året som det har blivit mycket värre.
Så fort jag mår lite bättre så följs det alltid av mer ångest. Ångest för att det känns fel att må bra, för jag blev sjukskriven för att jag mår dåligt. Jag får tankar om ”Tänk om någon såg mig vara här och skratta när jag är sjukskriven för psykiska problem. Alla kommer hata mig och tro att jag bara fejkar”
Det är mina samtal med min psykolog som är det enda som gör att jag orkar. För det känns som att han är den enda som fattar hur det är att vara psykiskt sjuk liksom. Väldigt sorgligt hur oempatiska och oförstående många är :/

Ytterligare en kommentar från samma ställe:
”Har även haft utmattningssyndrom och när det var som värst levde jag på näringsdrycker, antidepp, lugnande och starka sömnmediciner. Jag orkade ingenting. Inte träffa vänner, inte ta hand om mitt hem, inte skriva, inte roa mig. Var heltidssjukskriven (för det blir en när en på riktigt inte kan jobba, när en inte bara ”inte orkar”). Sedan tog jag tag i mig själv, gick i terapi och arbetade mig upp igen, sökte jobb inom det jag utbildat mig till och jobbar idag”
Hipp hipp hurra för hen.
När jag tog tag i mig själv, gick i terapi och arbetade upp mig igen, så… gick jag in i väggen igen.
Och igen.
Och igen.
Och igen.
Jag har varit heltidssjukskriven större delen av mitt vuxna liv (för det blir en när en på riktigt inte ORKAR jobba) och är idag sjukpensionär på 50%. Jag tål inte stress eller yttre krav, min kropp klappar ihop och min hjärna tappar förmågan att tänka en tanke till slut.
Så fantastiskt det är varje gång någon säger att, eftersom de lyckades, kan vem som helst lyckas.
Folk kritiserar mig för att jag inte försöker, när det enda som skyddar mig från att ytterligare bryta ner min kropp och mitt psyke är det faktum att jag inte aktivt försöker.
Att hålla en balans: att tänka positivt och göra saker, utan att vilja för mycket och göra för mycket, är det svåraste jag gjort i hela mitt liv.
Jag har redan gått i väggen fem gånger över en period av tolv år. För varje gång tar det längre tid att fungera i vardagen igen, och för varje gång försämras mina kognitiva förmågor permanent.
Att kunna jobba är en dröm som kanske aldrig kommer att uppfyllas, att gå i väggen igen är en alltför trolig utgång. Och för varje gång jag gör det, kostar det mig mer och mer, i termer av grundläggande vardaglig funktion, som att planera en måltid, åka och handla, passa en tid, ringa ett samtal, läsa ett stycke text, eller komma ihåg instruktioner.
Tack för att du tar upp det här, Natashja, och för att du för vår talan. Vi är här, vi är många, och vi står med dig.

Herregud. Så mycket dumheter på så få ord. Det är nästan imponerande.
Det är verkligen sjukt vanligt att folk inte vet det allra minsta om psykiska sjukdomar och tyvärr minst lika vanligt att de helt skamlöst häver ur sig allsköns dumheter om just psykiska problem. Varför kan inte folk lära sig hålla truten när de inget vet?
Att dessutom inbilla sig att det skulle vara samma sak att utöva sina hobbies av fri vilja och på egna premisser som att gå till ett jobb av nödvändighet och tvingas göra saker en kanske inte vill i sammanhang en inte känner sig bekväm i och med människor som en kanske inte mår bra av, det är fan höjden av idioti. Om de hade faktiskt satt sig in i ämnet så kanske de skulle ha kunnat få reda på att det är en del av den medicinering som förespråkas många med psykiska problem att just utöva hobbies, träffa vänner och göra saker de tycker om. Men inte ska väl sån där unken kunskap komma i vägen för lite mysigt svaghetsförakt? Det vore ju verkligen trist.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *