Kategorier
Vardagstrams

Det handlar om att vissa inte tycker att alla människor är värda att ha det bra

Anna-Maria//Bloggkommentatorerna skrev ett till inlägg; ”Iskalla och okänsliga åsikter” där kommentarsfältet fortsätter att leverera.

”Jag personligen blir enormt provocerad av friska människor (notera ej sjuka, varken psykiskt eller fysiskt) som är så nöjda med att gå på bidrag och inte vill kämpa för något bättre för sig själv (och tro fan jag vet att det inte är enkelt men i min åsikt ska man iallafall försöka). Att man inte vill göra rätt för sig är så vidrigt i min värld. Jag har en rad personliga exempel på folk i min omgivning som sjukanmäler sig varannan vecka, vägrar ta ”skitjobb” utan hellre lever på bidrag, osv.”

Anna-Maria satte fingret på kärnan till föraktet och hatet mot människor som är svaga. Att det handlar om dålig människosyn säger sig själv, men just deras människosyn bottnar i att man inte tycker att alla är lika mycket värda och att alla inte förtjänar att ha det lika bra. Vi har ju pratat om det förr här: värdiga vs. ovärdiga fattiga/utsatta där man bara är värdig om man slitit och lidit tillräckligt mycket. En person som har det bra trots att hen inte behöver lida speciellt mycket för det är ovärdig och förtjänar förakt. 

11006137_1791818384377615_608630524_n
Fanny Åström skriver i sitt inlägg ”Det Duktiga Psykfallet och föraktet för svaghet”: ”Jag tänker att det är en form av internaliserat självförakt. Att en föraktar de delarna hos en själva som är ”svaga” och ”sårbara” så mycket att en hatar dessa delar av andra människor också. Om en jobbar med att förneka sig själv saker så ligger det väl kanske nära till hands att även göra det mot andra.”
Internaliserat självförakt och Det Duktiga Psykfallet. Kunde jag så kan alla och kan de inte så är det för att de inte vill och då är de lata och ovärdiga.

”Jag har gått genom en djup depression, är fortfarande psykiskt instabil. Jag har jobbat röven av mig i åratal, trots att jag nästan gått på knäna. Det är ett är ett fritt land och vem har tvingat mig till det? Kan man undra? ( hade ju kunnat hanka mig fram på min partners lön och lite bidrag) MEN tyvärr. I min värld låter du bara LAT , Lady Dahmer. Dessutom hade din psykiska ohälsa blivit bättre av att ha ett fast jobb att gå till. Kul eller ej, att finnas i ett sammanhang är bra för den psykiska hälsan .”

Det handlar ju liksom inte bara om mig den här debatten, den handlar om tusentals med andra människor som dagligen blir bemötta som parasiter. Jag känner själv människor som pratar så här om utsatta och det gör mig förtvivlad. Kan man inte rycka upp sig så har man sig själv att skylla för jaaaag känner minsann en tjej utan ben vars hela familj dog och nu är hon egenföretagare och tjänar massvis, kan hon så kan du ditt lata åbäke.

”Och psykisk ohälsa, bakgrund och resurser är ingen ursäkt om en uppenbarligen är kapabel att ta hand om två barn, spela in podd, gå på intervjuer och tillställningar, hänga med kompisar osv. Alltså, jag har själv vuxit upp med svaga resurser, jag är den enda i min släkt som utbildat mig. Och jag har social fobi och har i perioder haft svår panikångest. Har även haft utmattningssyndrom och när det var som värst levde jag på näringsdrycker, antidepp, lugnande och starka sömnmediciner. Jag orkade ingenting. Inte träffa vänner, inte ta hand om mitt hem, inte skriva, inte roa mig. Var heltidssjukskriven (för det blir en när en på riktigt inte kan jobba, när en inte bara ”inte orkar”). Sedan tog jag tag i mig själv, gick i terapi och arbetade mig upp igen, sökte jobb inom det jag utbildat mig till och jobbar idag”

Jag har ju berättat om när jag levde på soc, hur jag invaggades i det livet och lärde mig vara nöjd med det för jag var ju nöjd med det och jag tyckte att det var soft att kunna supa och slappa. Självhatet och ångesten var såklart alltid närvarande, speciellt de där tankarna ”what if…” – men jag var nöjd för att jag inte visste om nåt annat. Tanken på att jag skulle kunna göra eller vara nåt annat slog mig aldrig. Det slår mig inte riktigt nu heller även om jag inser att jag kunnat vara bättre om jag bara orkar ”ta tag i mig själv”. Men jag var nöjd där och då för jag såg inga andra alternativ.

Jag trodde dessutom att jag var lat och dum och slapp. Jag har levt en livstid med den självbilden, skapat av samhällets normer och andras fördömande. Jag tror fortfarande att jag är lat och dum och slapp för det mesta även om jag logiskt vet att det inte riktigt är så enkelt, jag ifrågasätter mig själv varje dag, min oförmåga, min oduglighet. Men jag ifrågasätter också de normer som säger till mig att jag bara är värdig och bra och duglig om jag presterar och är produktiv. Varför måste alla jobba? varför handlar feminism till mycket om att bli mer som männen? Finns det andra samhällslösningar som ger kvinnor mer frihet att välja?

”Jag känner en person som lever på bidrag och hen är nöjd med det och vill inte jobba”Ja ok, visst… men 1. är du säker på att din kompis är helt ärlig mot dig? Vi som självhatar brukar inte vara snabba med att fläka ut vårt eget självförakt till folk så där hipp som happ, speciellt inte inför människor som fördömer och ser ner på oss. 2. har du någonsin frågat dig själv VARFÖR? Varför är hen nöjd? Varför vill hen inget annat? Varför orkar hen inte? Varför är folk ”lata”?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Det handlar om att vissa inte tycker att alla människor är värda att ha det bra”

Vilken bullshit att alla med psykisk ohälsa skulle må bättre av ett jobb. Att det stämmer för henne betyder _INTE_ att det stämmer för alla. En del blir helt sönderstressade bara av att veta att de har en förpliktelse varje dag, även om det så bara är några få timmar. INTE okej någonstans att 1) försöka få det till att de bara är lata och inte alls mår dåligt, 2) säga att en vet bättre än de själva vad de känner.
Så himla egocentriskt att anta att ens egen erfarenhet av psykisk ohälsa är den enda giltiga? Att inte klara av att jobba betyder inte att en inte klarar av att umgås med vänner. Det är liksom två helt olika saker? För en del kan den senare delen vara ett betydligt större stress-/ångestladdat moment än den andra, men för andra kan det ju vara tvärtom, att det fasta jobbet ger massor med stress och ångest medan att kunna välja att träffa vännerna någon timme då och då inte alls är så jobbigt. Eller i alla fall hanterbart jobbigt, plus att man ju faktiskt kan välja att bara ställa in en träff om man inte orkar, vilket inte går att göra bara sådär med ett jobb.

Jamen exakt!
Precis som att det kan hjälpa att ge vissa som ser dåligt ett par glasögon men om personen ser dåligt för att hen typ råkar ha en hjärntumör som trycker på synnerven så är kanske inte allt enhörningar och regnbågar om hen bara får ett par glasögon.

Ett stort problem till med att vara svag (som du beskriver det) är att man är så otroligt sårbar. Inte bara i sina personliga relationer. Politiska förändringar kan i ett slag förändra ens livsvillkor.

Herregud vad jag skämdes när jag läste det här inlägget. Jag lider själv av psykisk ohälsa, som yttrar sig på ett helt annat sätt än så här, vi är ju trots allt olika människor allihop och reagerar olika. Det du skriver här speglar väldigt mycket en av mina bästa vänners mående. Eller ja, ganska exakt hur hen har agerat i sitt liv. Och jag har verkligen gjort alla de sakerna jag inte borde. Jag om någon borde ju ha haft förståelse. Som sagt – skäms oerhört mycket. Tack för ögonöppnaren. Den behövdes.

Oerhört intressant inlägg. Lat vs oförmögen. Normal vs onormal.
Vore mer spännande att lyssna på människor med egen erfarenhet som berättar sin egna historia än att läsa hur hur folk utan erfarenhet av detta ämne dömer och anklagar och ska bevisa hur andra har det eller är utan att veta själva.
Är man bara sin prestation? Hur perfekt mamma man är jämnfört med den yttre bilden man ser av andra mammor? Hur bra man lyckats på jobbet? Hur fantastisk semester man hade i fjällen? Är livet bara en show som ska visas upp hela tiden?
När premieras god vänskap? Ärlighet? att man försöker så gott man kan? andlighet? Andra värdegrunder? Spela sällskapsspel ihop? Äta nybakade scones? Läsa en dikt?

Vore mer spännande att lyssna på människor med egen erfarenhet som berättar sin egna historia än att läsa hur hur folk utan erfarenhet av detta ämne dömer och anklagar och ska bevisa hur andra har det eller är utan att veta själva.
Verkligen. Att lyssna på folk som berättar sin egen historia är konstruktivt, men att anklaga och döma dem över deras huvuden tjänar bara ett syfte, nämligen att försöka lyfta sig själv genom att trycka ned andra. Men på något sätt tror jag inte riktigt att det går att lyfta sig själv på det sättet. All form av självkänsla som sker på bekostnad av andra är i grunden falsk.

Jag tycker detta är väldigt svårt att hantera. Framför allt eftersom jag är uppväxt i en familj där det mest centrala var att man ska göra rätt för sig, aldrig belasta samhället, aldrig be om hjälp. Min släkt är full av undersköterskor och metallarbetare som minsann alltid gjort så gott de kunde och är stolta över det. När min pappa var arbetslös levde han på min mamma, när min mamma förlorade sitt jobb gjorde de tvärt om och hon utbildade sig och vi levde på luft verkar det som. Jag är helt enkelt uppväxt med att man ger inte upp, och det sitter fruktansvärt långt inom mig. Det hade helt enkelt varit närmast hädelse att inte vara stolt över sin familj som minsann alltid kämpat på och aldrig närt sig på någon annan.
Samtidigt vet jag ju rent logiskt att lika många människor som det finns, lika många öden finns det som gör att olika människor har olika gränser för vad de klarar. Därför väljer jag helt enkelt att göra mitt bästa för att aldrig ge uttryck för denna syn som är helt inpräntad i mig.
Detta är helt enkelt en typisk situation där man ska hålla tyst eller säga en väl vald förstående fras och aldrig någonsin döma.

Jag tror iofs inte att det handlar om en åsikt att alla människor inte förtjänar att ha det bra. Jag tror det handlar om en upplevelse av att själv ha kämpat sig upp och sedan se att andra inte behöver kämpa för att ha det bra, vilket provocerar. Inte för att de inte vill att personerna ska ha det bra, utan för att det skaver att det inte upplevs rättvist att alla inte behöver kämpa, eftersom människan generellt sett är känslig för orättvisor. Att gifta till sig pengar och därför inte behöva jobba tror jag kan upplevas precis likadant som att födas in i en rik familj och därför inte behöva jobba.

Vilket gräsligt kommentarsfält. Om jag orkade skulle jag gå in och försvara dig, men min energi till såna saker är väldigt låg just nu (det här är enda stället jag skriver på nätet för tillfället). Jag tänker iaf på dig varje dag och jag förstår precis hur värdelös man kan känna sig när man inte bara kan ”rycka upp sig”. Alla andra kan ju så varför klarar inte jag det? Vad är det för fel på mig? Så tänkte jag ofta innan jag fick min diagnos. Det var en befrielse att få veta att det faktiskt var något fel på mig och att det inte var jag, WDF, som var felet. Min personlighet plockades bort ur ekvationen och det var en sån lättnad så det kan jag inte beskriva. Jag vill bara gråta när jag ser hur elaka människor är mot dig (och andra) <3
Ytterligare en sak jag tänkt på är hur mycket det provocerar folk att psykiskt sjuka/de med psykisk ohälsa inte lider 100 procent om dygnet alla dar i veckan. För att förtjäna medmänsklighet och någon slags allmän mänsklig respekt får man aldrig nånsin må bra eller klara av något. Då ska man genast bestraffas med verbala hugg och slag. "Din lata bortskämda jävel, skaffa dig ett jobb och sluta ligg samhället till last!"
Personer med psykisk ohälsa förtjänar med andra ord inte att ha bra dagar eller lindrigare perioder OM de inte då genast sätter igång att söka jobb/slutar gnälla/säger upp alla bidrag – oavsett hur det skulle påverka deras liv och mående. Så förutom att de redan är på botten (ofta både ekonomiskt, hälsomässigt och socialt) ska de dessutom ALDRIG NÅGONSIN få träffa vänner, skriva något, baka en kaka, gå på bio eller skratta.
Jag kan säga att jag hade inte förstått hur totalt föraktet är för de svaga, sjuka, fattiga och utsatta förrän jag började vistas på de sociala medierna. De har inget och ska ingenting ha. Och har de något som ger dem glädje i vardagen ska det tas ifrån dem för annars provocerar de alla som minsann har slitit och kämpat, för de har ju de där parasiterande latmaskarna självklart inte gjort. Så bedrövligt så jag finner inte ord.

”Ytterligare en sak jag tänkt på är hur mycket det provocerar folk att psykiskt sjuka/de med psykisk ohälsa inte lider 100 procent om dygnet alla dar i veckan. För att förtjäna medmänsklighet och någon slags allmän mänsklig respekt får man aldrig nånsin må bra eller klara av något”
När man är ute och surfar på nätet så ser man att detta inte bara gäller dem med psykisk ohälsa utan alla som är sjukskrivna. Jag har läst hur folk är helt oförstående för att tex en med fibromylalgi (<- stav?) som kan motionera borde ju helt klart kunna jobba. Om hen orkar mata sina hästar så klara hen av att ha ett jobb etc etc. Okunskapen är enorm för vad som krävs för olika att kunna ens klara att ha ens 25% jobb eller att kunna utför vissa vardagssysslor. Och att dessutom greppa att om hen jobbar 25 % så kanse hen inte skulle orka att också motionera eller ens klä och laga sin egen mat. Jobb = 0 vardagsliv. 0! ink basala saker som att tvätta sina kläder etc. Men som du säger, klara hen något litet som att fika ibland, ja då ska hen minssan också kunna jobba. 🙄
Okunskapen i Sverige är kolossal inom kolossalt massa områden!
(Vem som nu kan jobba 25% (vilken sorts jobb som skulle kunna tillåta så lite tid) och dessutom aldrig veta vilka dagar dessa 25% skulle kunna infalla på är ju en fråga som vi kan diskutera en annan gång. 😉 )

Internaliserat självförakt, tja kanske. Tror dock mer på den nyliberala hegemonin i vår tid som förklaring. Individualism, marknadsanpassning av hela samhället, stenhård konkurrens där folk som inte håller måttet förskjuts ur trygghet och gemenskap. Var och en är sin egen lyckas smed. Tävlingsandan medför ett förakt för svaghet, särskilt hos dem som inte kan identifiera sig med den svaga personen pga kön, etnicitet, funktionsnedsättning etc. Det viktiga att komma ihåg är att denna filosofi har ett mål, att dölja och rättfärdiga att ett mindre antal berikar sig på den stora massans bekostnad. Vi måste inte låta det fortgå…

(Triggervarning för suicidtankar.)
Jag är ett sådant där ’duktigt’ psykfall. Jag har levt med psykisk ohälsa (dystymi som med jämna mellanrum dippar ner i klinisk depression i kombination med rejäl SAD som bara blir värre för varje år) i princip hela mitt liv. Har hoppat av utbildningar för att jag inte orkade, varit tvungen att säga upp mig från jobb som fick mig att må sämre, kämpat och kämpat för att hålla näsan över ytan, dragit på mig massvis med skulder, men trots det har jag inte varit sjukskriven pga min psykiska sjukdom enda dag. Idag har jag ett heltidsjobb som fungerar bra och håller på och utbildar mig för att förhoppningsvis kunna ta den examen som krävs för att få ett jobb jag älskar.
Har jag för ett enda ögonblick gått runt och varit bitter för att andra i min situation får bidrag och kan vara hemma och ’lata’ sig? Skulle inte falla mig in. Det enda jag kan tänka på är vilken himla tur jag har som inte behöver. För det är faktiskt bara ren och skär tur det handlar om. Jag har haft tur som ändå har en relativt lindrig åkomma i jämförelse med andra. Visst, när det är illa är dagens stordåd att ta mig ur sängen på morgonen och jag har haft tankar på att hoppa framför närmsta tåg bara för att få slippa den där eviga kampen. Kämpa sig igenom en dag bara för att gå och lägga sig och vakna nästa morgon och kämpa sig igenom den dagen också.
Men jag kan göra det och det beror på att jag har haft tur. Tur nog att det finns läkemedel som lindrar mina symptom, tur nog att ha familj som ställer upp för mig, tur nog att äntligen ha hittat en husläkare som tar mig på allvar och litar på min erfarenhet av min egen sjukdom. Tur nog att kunna fungera hjälpligt i sociala sammanhang (även om jag är tvungen att gå hem och vila efteråt.)
Jag är inte duktig och jag är ingen inspiration och jag hatar att det finns folk som använder mig som slagträ för att kunna banka på dem som inte har haft samma tur som jag.

Ibland funderar man på hur sjuk man måste vara för att det ska vara okej att vara sjukskriven.
Jag har åtskilliga gånger under hela mitt liv fått höra att jag bara är lat och ska ta mig i kragen.
Jag har i hela mitt liv fått höra att jag är lat och bortskämd.
”Dumma lilla flicka, du måste ju förstå att du måste ha ett jobb” och ingen tycks inse att man kan vara svårt sjuk och ändå prioritera saker som man mår bra av, just för att man behöver de sakerna för att orka fortsätta kämpa.
Att jag orkar skriva på min blogg, att jag umgås med vänner och träffar familjen gör mig inte mindre sjuk, men det är det som gör att jag överlever och får mig att orka fortsätta kämpa.
Hade jag inte prioriterat att orka dessa saker hade jag gått under.
Så nej, jag kan inte jobba och ja jag har ändå orken att träffa min familj och driva en blogg.
Men det verkar som att den enda gången man är sjuk nog att vara sjukskriven är om man är så sjuk att man inte kan göra någonting mer än ligga hemma och dö och samtidigt kämpa allt man kan för att ta sig tillbaka till jobbet. Då är man värdig att vara sjukskriven.
Jag har på riktigt hört folk komma med argument om att ”Den och den var si och så sjuka och klarar ändå av att jobba” som att det skulle få mig att må bättre och komma in i ett arbete?
Jag önskar mer än något annat att jag var frisk och kunde ha jobb och klara allt det där som man förväntas klara av.
Oförståelsen är så stor och ingen vill riktigt sätta sig in i hur det är att leva med de sjukdomar och problem som jag har, så varför då säga åt mig att jag skulle klara av att jobba om jag bara inte var så lat?
Jag känner mig som en så fruktansvärt dålig människa för att jag lever på aktivitetsersättning. Jag känner mig dålig för att jag inte klarar av att plugga eller jobba. Just för att jag alltid har fått höra om alla som har det värre och ändå kan jobba och hur lata alla sjukskrivna är. Jag får dåligt samvete när jag gör något för att må bra, för jag har så många gånger fått höra att om jag orkar det så borde jag orka att jobba också. Det är som att om jag inte jobbar och sliter så förtjänar jag inte att ha något bra alls i livet.
Är det meningen att man ska behöva lida genom hela livet tills man drivs till att ta sitt eget liv för att det är så viktigt att ha ett jobb?
Jag har flertalet diagnoser som alla enskilt skulle vara nog för en sjukskrivning och ändå så har jag dåligt samvete över att jag är sjukskriven.
Jag skäms alltid över att jag inte är en duktig sjukling som klarar av att sköta hem och jobb.

”Jag skäms alltid över att jag inte är en duktig sjukling som klarar av att sköta hem och jobb.”
Just den där meningen borde få folk att förstå att det förmodligen är oerhört få som fuskar sig till en sjukskrivning.
(Och få dem som fuskar att skämmas som hundar för att de utnyttjar systemet och sprider dåligt rykte till dem som behöver hjälpen)

Som andra redan kommenterat här: Varför skulle jobb göra folk psykiskt friska!? Jag själv drevs djupare ner i en av mina depressioner (haft återkommande i ca 15 år)av mitt jobb och jag klarade inte av att vara kvar. Stressen var förjävlig (hemtjänsten) och man kände sig hela tiden så dålig för att man inte kunde ge den vård som de gamla EGENTLIGEN skulle ha. Plus att man ju har förväntningar på sig själv och hur man vill utföra sitt jobb. Om inget av det möts och går ihop, mår man inte bra.
Å andra sidan skulle jag må bättre av att jobba. Men det måste vara rätt jobb, för just mig. Många drivs ju till depressioner av sina arbeten för att det mer och mer handlar om att producera oavsett vad. Man har varken ork eller tid till något annat, även om man egentligen vill och då mår man ännu sämre.
Att sen klanka ner på någon som ”gift sig rikt” (LD har väl gift sig pga kärlek och inte pengar!?) är inte rätt. Hade man sagt nåt om LD hade varit rik sen födseln och gift sig med en höginkomsttagare? Troligen inte. Även om hon kanske inte jobbat en dag i sitt liv. Hade LD’s man varit en låginkomsttagare och de gift sig, hade folk inte sagt nåt om det. Det handlar om klassförakt. I alla fall i mina ögon.
Blanda det med att alla ska ”förtjäna” sina liv. Alltså, man kan inte detaljstyra allt i livet. Vi föds inte om till typ bajsätande flugor bara för att vi var dåliga människor i vårt ”förra” liv. Så hur ”förtjänar” man sitt liv? Det handlar ju om så många aspekter! Allt från uppväxt, område man har bott i, attityder man mötts av, vilket kön man tillhör, egenskaper och styrkor i t.ex skolan osv.
Det är samhället det är fel på, inte individen.

Det är den största myten av alla – att folk skulle bli friska av att JOBBA som om ARBETE hade ett egenvärde.
Vad ÄR jobb? Definiera ARBETE.
Något man får pengar för? Eller något man gör oavsett om det är en alldeles liderliga intresse som att måla, skriva, uppträda, bygga möbler – eller sådant som man absolut inte vill göra pga astråkigt tax latrinrensning?
Något man får betalt för – Något man gör utan ersättning – Något man kanske tom betalar för at få göra?
Men sure, vi lever i en kapitalistisk värld där allt vårt värde räknas efter hur profitabla vi är.
Praktiserande av kunskap som i decennier gav en anställning med en lön som låg över medel, dalar på bara ett på bara ett år från att vara ett aktat jobb med respekt med hög lön till att vara precis det samma – eller alltå: utförandet av samma konster är precis likadant – meeen, hurvida det är aktat och respekterat är helt beroende på vad ”folk” vill betala. Folk är oftast = privatföretag, för arbeten på statliga instanser har som alla vet fett lägre status.
SÄLJARE.
Det är ett jobb.
Är man en dålig försäljare räknas det som världens mest bespottade jävla pissjobb. Hur KAN man NEDLÅTA sig till att ta ett sådant jobb? Ingen självaktning alls? Del av destruktivt självskadebeteende som sätter djupa sår i själen snarare än på handlederna? (Ofc, har du inget ekonomiskt kapital och det är det svårt att hitta jobb, och säljare är det enda som föreslås av AF är det ju mer: SLÄNGER du dig inte på ”möjligheten” att ”få” detta jobb med glädje så intensiv att du gör en frivolt på stället är du en lat parasit som sviker sitt folk genom att neka det dess rättmätiga arbetskraft, betraial ala landsförräderi, sådant som gör folk rädda och misstänksamma mot varandra och i sin tur skapar hat och får folk att MÅ DÅLGT!)
Dvs telefonförsäljare eller stå i en sån där jävla monter på stan utanför stora butiker och terra folk som går förbi.
Är man en BRA försäljare ser säljandet lite annorlunda ut…
Då praktiseras säljandet/köpandet på flotta restauranger med efterföljande klubbliv, kryssningar, alphotell med pool, bastu och spa, osv…
Så vad ÄR jobb? Klart som fan det sistnämnda säljjobbet låter jävligt mycket mer lockande för dom allra flesta.
Har man social ångest vet man dock att man mår MYCKET sämre av det alternativet än att utföra försäljningen via telefon.
Samma tid slösad.
Är man dessutom kvinna på affärsresan är det ännu jobbigare, när man redan på förväg vet att det är upp till kunden vilken krog man ska gå till efter restaurangen, hur länge ”affärsmiddagen” ska pågå – samt det faktum att dom flesta på höga positioner är sexistiska oattraktiva medelåldermän och man vet att man kommer få sitta där och förväntas bli megalycklig to last a lifetime över att – helt orelaterat ämnet, dragna från ingenstans – få höra ”komplimanger” om ens utseende. Och DET är ändå INGENTING jämfört med alla jävla sexistiska kommentarer, skämt och beteenden som kommer praktiseras alla affärsmiddagens män emellan. Inte sällan förekommit att några män snappar upp att man kanske inte är helt bekväm med något sexistiskt skämt, går tillsamman och börjar utmana en genom att säga mer och mer sexistiska saker – sure, med glimten i ögat men fortfarande maktutövande och förnedrande när man är en av 3/15 tjejer eller tom ensam tjej.
Flirtig, tacksam och skrattade trevlig. Absolut ej ligga med någon. Helst ha fast pojkvän så att männen kan åberopa logik till varför dom inte fick ligga.
Prostitution av själen.
Men välbetalt alltså är man VÄRD semestern i Indonesien, byta ”upp” sin bil mot en snyggare mer bensinslösande sådan, veckoshopping av kläder, skor och accessoarer, osv. Va, invände någon mot detta, MISSUNNAR DU MIG DETTA!? Jävla jante blabla, typiskt svensk att vara ogrundat avundjuka och bittra och… <— Detta borde hellre användas att beskriva folk som är emot statliga ersättningar och ser ner på folk som (någon gång i livet) försörjer sig på detta sätt. Sparken där den hör hemma, dvs uppåt.

Jag har varit arbetslös och det var ett helvete. Värst var det förakt man fick utstå som ensamstående arbetslös mamma. Jag var värdelös. För jag var inte bara arbetslös…jag var singel också! Och om man är singel så måste man ju vara värdelös för det betyder att ingen MAN vill ha en.
Jag skickade flera ansökningar om dagen. Jag utnyttjades som gratis arbetskraft (praktikant) Mitt självförtroende gick i botten. Jag skämdes över att behöva ansöka om soc och jag slutade umgås med folk eftersom jag stod inte ut med frågan ”så vad jobbar du med?”.
Nu har jag äntligen ett arbete och jag trivs jättebra! Men jag är ÖVERTYGAD om att det är FÅ människor om inte VILL jobba! Och för de ytterst få som av någon anledning inte kan eller vill jobba, så har jag inget emot att betala skatt så att de kan ha ett värdigt liv.

håller med dig till fullo. Jag har varit på den sidan, då jag mådde som sämst och bara ville ta ut det på andra. Att jag tänkte att fan, ingen har mått så dåligt som jag men ändå går jag klart gymnasiet och allt vad det är, och det gjorde att jag blev så FÖRBANNAD på folk som tog medicin och tog paus i skolan.
Men jag tror att i och med att jag började må bättre så insåg jag att den bilden jag fick av andra när jag mådde så dåligt var bara, som du säger, självförakt. Jag mådde så dåligt över mig själv att alla som hade det sämre var egentligen bara ”fake” enligt den skeva världsbild som jag målade upp. Men det är verkligen aldrig okej att anklaga andra för att inte må bra, eller inte orka, eller inte kunna.

Jag har levt med psykisk ohälsa i ungefär sexton år nu och det har aldrig riktigt tagits på allvar. Känner igen mig så med den person som kommenterade ett tidigare inlägg, om hur hen kände sig så bra och duktig som fixade att gå till skolan tre dagar på raken. Det var likadant för mig i gymnasiet, det var då jag började bli dålig. Minns särskilt en gång då jag tvingade mig till skolan, alltså, det går inte att förklara vad det krävdes av mig, men jag kände mig stolt som fixade det. Jag kom dock några minuter för sent till lektionen och läraren var förbannad och kastade ut mig. Jag gick till toaletten och grät i ungefär trettio minuter, innan jag orkade ta mig hem igen. Det var ju inget som motiverade mig direkt.
Jag har pluggat till och från, läste upp betyg på Komvux under 1,5 år och har även pluggat en hel del på universitetet, bara det att jag oftast hoppar av, för jag fixar inte det sociala och jag fixar inte att åka dit kommunalt. Sitter med så jävla mycket skulder från CSN som ska betalas tillbaka, trots att jag inte alls fått ut något av det egentligen… Vissa perioder gråter jag konstant och klarar inte av något, kan inte ens ta disken eller laga mat. Sover tre timmar på nätterna, resterande tid ligger jag och vrider och vänder mig… Har fått höra samma visa som många andra, att bara man vill så går det, det är bara att ta sig i kragen osv i all oändlighet. Ungefär samma reaktion har jag också fått från läkare, hur kan jag vara deprimerad om jag inte är självmordsbenägen? Nej, men du är inte deprimerad! Här får du några sömntabletter som du kan ta när du sover dåligt. Sjukskriven? Nej nej, det blir man inte bara sådär! Tack och hej!
För min del är mitt jobb triggande. Min arbetsplats gör mig sjuk. Jag vet inte varför, men det är samma med skolan och där väljer jag ju att vara! Det spelar ingen roll hur intressant kursen är, jag fixar inte att ta mig dit, att vara där… ibland har jag varit tvungen att lämna föreläsningar och seminarier för att jag får sån kraftig ångest…
När jag läser de där fruktansvärda kommentarerna så känner jag mig så jävla matt. Självhatet är ständigt närvarande, det behövs liksom inte mer från andra som inte vet ett jävla skit.
Jag vet inte riktigt vart jag ville komma inser jag nu… så ja… Jag avslutar här.

Men det här med att endast de som sliter förtjänar att ha det bra, var inte det lite det ni pratade om i det omdisskuterade klass-poddavsnittet? Inte för att försöka sätta dit dig eller liknande, utan bara en tanke jag fick? Där snackade ni ju mycket om hur bankdirektörer eller liknande inte alls jobbade så hårt för den lön de får? Att de många gånger haft det betydligt lättare i livet än många andra och inte alls har kämpat osv. Men det kanske återigen handlar om att det är ok att sparka uppåt?

Alla människor är olika.
Varför alltid detta hat?
När ska folk fatta att alla inte har samma ”förmåga” eller vad jag nu ska kalla det.
Innan en ska uttala sig om en annan människa ska nog denna gå några mil i människans skor..
Jag är en sådan där som hela tiden ska vara duktig och absolut inte vara beroende av någon man.
Jag ska jobba,jobba,jobba.Jag fixat allt med ungarna själv när mannen jobbar borta.(Skulle aldrig be någon om hjälp eftersom dom då kanske fattar hur jävla slut och trött jag är.)
Jag är rädd att visa mig svag.
Jag är rädd att folk ska se hur jävla trött jag är vissa kvällar.
Jag måste heeeela jävla tiden visa mig själv att jag klarar mig själv.
Det är rätt jävla tröttsamt,och jag kan bli så jävla trött på mig själv.
Hur jävla svårt ska det vara att ringa min mamma och pappa och be om hjälp.
Men det sitter så jävla långt inne,för att jag alltid ska vara så jävla powerpuffig..

Alla dessa människor som brukar använda argumentet, att de minsann själva var deprimerade osv. och att de ändå jobbade verkar missa en grej- depression är förvisso en sjukdom som har symptom som är specifika just för den sjukdomen, MEN varje människa regerar på/ hanterar symptomen på ett individuellt sätt. Och dessutom är det faktum att de själva var sjuka inte ett bevis på att de inte föraktar den sårbara delen av sig själva. Been there, done that.

Det spelar ingen roll hur många diagnoser och intyg man visar upp heller. Jag har blivit kallad parasit för att jag bara klarar att arbeta 25%. Blir misstrodd av FK trots alla utredningar och är utförsäkrad. Det är ett hårt liv och sedan kommer folk och ifrågasätter om man försöker LEVA och göra något roligt. Fattar de inte att man måste unna sig NÅGOT?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *