Kategorier
Vardagstrams

Jag måste ju inte slita och lida så då gör jag inte det

Det är ju klart att jag är privilegierad på många sätt. Och att det inte är svartvitt heller. Att jag inte jobbar idag beror ju på så många olika saker, dels pga jag kan välja bort det, dels på att jag har andra prioriteringar och önskningar (och då kan prioritera dessa) men kanske främst för att det som outbildad är svårt att få jobb och har man dessutom luckor i CV’n så blir det svårare osv. Min ångest och psykiska ohälsa är ju bara en av beståndsdelarna. Jag har inte ens hela bilden själv för jag vet inte vad som är fel på mig. Har jag en diagnos eller är jag bara dum och lat? Jag anklagar mig själv oftare för det senare och jag är livrädd att en utredning skulle visa att det är just det som är problemet: nä Natashja du hade inte ADD, DU ÄR BARA DUM I HUVUDET.
Livrädd.

Men jag har det så himla bra ju. Jag har trygghet, familj och vänner och en man som tjänar så mycket att jag inte behöver konfronteras med mer krav än jag kanske klarar av. Jag kan välja att inte jobba som alla andra gör för jag har det valet tillgängligt. Jag kan välja självförverkligande, barnen, mitt eget om jag vill. (dock så har jag sällan energi till att självförverkliga och det får mig också att självhata lite lite mer.)

Jag har ju också jobbat heltid och det lustiga är att jag mår bättre när jag jobbar samtidigt som jag oftare har ångest. Hur går det ens ihop? Men nu måste jag inte jobba med ett vanligt jobb så då gör jag det inte. Nu kan jag skriva krönikor och sälja annonsplatser och dra in lite pengar så och det ÄR en lyx få förunnat, (dock med ett pris och det är ju det jag försöker synliggöra, det kallas ju ej kvinnofälla för intet) i ett annat liv så hade jag varit tvungen att göra andra val och har gjort det, men varför ska jag skämmas idag? Varför blir folk arga när människor som mår dåligt får en break?

Jag har aldrig framhävt mig som ett föredöme utan tvärtom problematiserat min livsstil och förväntar mig inte att andra ska leva föredömligt.

IMG_3661.JPG

Jag inte skrivit så mycket om det här innan, jag pratar sällan om mitt eget självförakt. Det är inte så att jag medvetet håller en fasad utåt men jag har inte vågat eller orkat gräva i mitt eget framför pöbeln. Jag trodde dock inte att folk skulle hugga om man la sig platt med blottad strupe men ack så fel jag hade. (Dock så är den positiva responsen större och jag märker att det finns ett stort behov av att få tala med varandra om det här så vi fortsätter tycker jag!)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag måste ju inte slita och lida så då gör jag inte det”

Men varför tycker du att du inte gör någonting när du driver Sveriges bästa feministblogg?
Förstår du inte värdet i det du gjort/gör? Du är sänd från above 🙂 – du är superviktig i debatten, du startar debatten!
Antagligen får du inte den cred du behöver pga din grekiska, hårdare attityd, kanske?
Du är värdefull, jag personligen fått upp ögonen för så mycket och ALLA dina inlägg får tankarna att spinna, och dina selfies är underbara, befriande.
Jag känner igen mig i dina beteenden och jag har Aspergers.
Som kvinna betyder inte detta att man sitter och leker med tåg i tio timmar utan den visar sig på andra sätt.
Det finns massor av tester på nätet, och man kan göra en själv för att se graden på sitt ”handikapp” – Jag ser mig som en medlem i en intelligent klubb bara. För att vi är smartare men känsligare än genomsnittet, inte skapta för detta samhälle.
När jag får min diagnos på papper så blir jag sjukskriven på livstid om jag vill – då äntligen kan jag skriva min triologi, spela in min musik, måla mina tavlor och fördjupa mig i mina specialämnen historia, beteendevetenskap, astronomi och politik utan press.
Man kan få hjälp med städ och att få iväg barn till skolan osv
Testa om du har en släng av det bara? P.s man tycker ofta att de flesta är korkade, och det är du verkligen INTE – Join the club!
Kram

Men du jobbar ju!? Du driver en väldigt stor blogg, en podd, och skriver krönikor. Ur det perspektivet har du karriärmässigt ”lyckats”, mycket mer än din man som inte är alls påverkar människor lika mycket som du. Bara för att du har svårt att klara ett ”vanligt” jobb betyder det ju inte att du inte kan arbeta, det gäller ju bara att hitta ett jobb som passar din person. Och du har ju uppenbarligen hittat det i bloggen. I dagens samhälle ställer vi väldigt stora krav på arbetstagarna, och det är tufft för många som inte kan matcha kraven, av en eller annan anledning. Personer som ofta kan fungera utmärkt och göra stor nytta om de kunde få ett jobb som passade dem.
Sen vet jag inte hur mycket pengar du drar in, det ser inte ut som om du har annonser. Jag vet inte anledningen, men tänker att du borde kunna dra in en del pengar på det om du behövde (kanske vore det bra mot självföraktet).

Jag är väldigt tacksam att du tar upp ämnet, det är så skönt att hitta andra i samma situation som en själv. Är glad för de många insiktsfulla och förstående kommentarer du fått de senaste dagarna. Fina människor! <3

Jag har alltid uppfattat dig precis så som du skriver nu. Du KAN göra vad du vill för att du har den möjligheten. Men hade du inte haft den möjligheten hade du ju inte gjort så. Då hade du väl knegat runt och haft dig som alla andra, men det betyder ju inte att du är en hycklare eller mår bra. Fattar inte varför det måste vara antingen eller hela tiden. Allt är svart eller vitt, det finns tydligen inga gråzoner..
Sedan tycker jag att svenskar i allmänhet är väldigt hårda och har stora krav på sig själva och andra. T.ex om en fritidsledare är ute och dricker på sin fritid kan det skada hens förtroende inom yrket. Så bara för att man jobbar med unga måste man hela tiden föregå med ett gott exempel, oavsett vad. Till och med på ens fritid!
Man ska liksom representera företag och arbetsplatser dygnet runt och man måste göra exakt som man tycker, annars är man en hycklare.
Bara för att jag rent generellt inte gillar att umgås med folk så ”får” inte jag ha vänner eller familj, annars ljuger jag om mitt lilla sociala behov jag har. Vilket jag inte förstår?
Eller om man förespråkar djurs rättigheter så kan man inte kämpa för människors rättigheter? Alltså, varför är det alltid antingen eller? Kan man bara bry sig om en sak åt gången? Det går inte att bry sig om fler grejer? Hur enfaldiga är människor egentligen!?

Jag tror det handlar om vanlig tråkig missunsamhet och egoism. Jag har mött det så ofta på en massa andra ställen, inte bara riktat mot de utsatta som ”lider för lite”.
Det finns en föreställning om att har den fösta personen som genomförde en sak fått kämpa sig igenom X-Z-Y och satan, då skall alla andra som någonsin vill uppnå samma sak också bli tvingade att kämpa lika mycket. Folk gör sitt allra yttersta för att det inte skall bli lättare för någon annan än det var för dem! Speciellt om ni har ungefär samma startpunkt. Har du börjat som finsalongsbrat och klarat dig bra sen, då är folk inte riktigt lika hatiska, som om två rännstensungar med samma villkor får kämpa olika mycket för att få ut samma sak av livet.

Jag tycker det är jättebra att det tas upp. Det är så otroligt lätt att känna självförakt i ett samhälle som bara blir mer och mer elitistiskt. Typ man ska sträva efter att vara så perfekt som möjligt samtidigt som man döljer allt som inte är det och sen ska man dölja att man mår dåligt av strävan att bli perfekt för annars blir det ett dubbelt stigma. För att mår en dåligt så är ju det ett misslyckande i sig. Dubbelt stigma.
Jag skulle önska att det var mer ok att inte vara ok.
Själv har jag tränat på self-compassion eller självmedkänsla och även om det för mig som växt upp med ”abuse and neglect” går det trögt men frammåt. Self-compassion handlar om att det ska vara ok att inte vara ok och man då behöver trösta och ta hand om sig själv. Det handlar inte om självförtroende eller självkänsla som ofta handlar om att man ska tycka att man är bra som man är eller vara nöjd med sina pestationer(för det är fan inte lätt att inbilla sig att man är bra som man är när man inte har mycket till meriter, inte såna som ”räknas” enligt rådande normer).
Kristin Neff- den förste personen som forskade på det buddhistiska begreppet self-compassion. Här är hennes hemsida http://www.self-compassion.org/
En artikel om det på svenska
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/vara-snall-mot-sig-sjalv-ett-satt-att-bli-klok_8546858.svd
Jag skickar styrka och kärlek till dig och alla andra där ute i samma sits, vi är tyvärr inte ensamma om att känna så som du gör.

Dessa inlägg är så viktiga för mig. Jag känner liknande. Jag vill inte heller kolla upp om jag har någon diagnos av samma anledning som du men även för att jag skulle känna mig så stämplad. Samhället ser ner på psykiska diagnoser, jag vill inte ha det i min läkarjournal. Jag vet att det är befängt men så känner jag. Jag har själv trots min skörhet svårt för svaghet. I min familj och släkt så arbetar alla hårt och håller på plikten och det förväntas detsamma från samhället och kan man inte det så förväntas man lida och kämpa, för Gud förbjude om du lider och har priviliegiet att inte behöva kämpa…

Men alltså, du borde göra en utredning. Har du add kanske du kan få hjälp att må bättre och har du det inte så har du helt enkelt det inte. Man kan ju må dåligt utan att ha en diagnos som ställer till det för en utan liksom bara av andra anledingar ställer till det för en. Och sen spelar det ju egentligen ingen roll vad andra tycker för även om du har add så kommer det någon jävel som har en moster Karin som minsann har add och minst tre andra jävla diagnoser och är bankdirektör. Och smal och hälsosam. Och självförverkligande och allt annat man nu ska vara idag.

”…så kommer det någon jävel som har en moster Karin som minsann har add och minst tre andra jävla diagnoser och är bankdirektör. Och smal och hälsosam. Och självförverkligande och allt annat man nu ska vara idag”
Precis! Det finns ALLTID någon som har det SÅ mycket värre men minsann klarar av ALLT 🙂 Tänk om bara människor kunde sluta vara så förbannat självgoda och sluta använda sig själva (eller moster Karin) som måttstock, och bara liksom lite förutsättningslöst utgå från att ingen annan är den andra lik men att alla ändå faktiskt är lika mycket värda. Men jag har tappat tron på mänskligheten för ganska länge sedan, har inte själv psykiska problem eller NPF men däremot en son med Asperger så oförstående människor har jag träffat på en del tyvärr… Och de värsta fördomarna poppar upp hos folk som man innan trodde var ganska kloka och förstående.

Jag förstår dina val fullt ut! Jag hade gjort precis samma sak om jag hade haft den möjligheten (om min sambo hade tjänat tillräckligt för att ensam försörja hela familjen, och om hon hade trivts med det).
Jag har i många långa perioder lidit av panikångest och utmattningsdepression, ibland så illa att jag behövt starka grejer för att sova, lugnande tabletter dagtid och näringsdryck på flaska för att få i mig näring. Jag är högsensitiv, mår dåligt av mycket stimuli och behöver mycket återhämtning.
Om jag hade den ekonomiska möjligheten skulle jag göra precis exakt som du. Då skulle jag inte jobba. Då skulle jag ge mig själv tiden jag egentligen behöver för att smälta intryck. Då skulle jag ägna mig åt enbart skrivandet. Och måla tavlor. Och jag skulle hänga med min bonusson i skolan för han behöver ett stöd-jag men det finns inte resurser till det. Hade jag ork över skulle jag engagera mig i något projekt, i den utsträckning jag orkade.
Nu har jag inte det privilegiet. Vi behöver jobba båda två för att kunna leva det liv vi gör (och tro mig, det är verkligen inte ett lyxigt liv med villa eller dyr mat eller några prylar utöver det allra nödvändigaste eller utlandsresor). Så jag kan inte. Jag måste de facto jobba. Men som sagt, hade jag dina yttre omständigheter så skulle jag välja som du.
Däremot föddes jag med privilegiet att ha ett läshuvud. Därför kunde jag bli den enda i släkten som utbildade mig (en tid av mycket ångest och halva studiebidraget gick till KBT) vilket gör att jag kunde få ett jobb som intresserar mig, något som alla inte har privilegiet att kunna få. Och ändå, ÄNDÅ skulle jag inte jobba om jag inte verkligen behövde.
Kanske behöver du inte slå så hårt på dig själv. Kanske behöver du inte se det som att du är en lat jävel som inte jobbar. Kanske kan du bara se det som att du ju faktiskt inte behöver och därför aktivt väljer annat. Och jag skulle göra samma sak. Och säkert väldigt många andra också. Säkert de allra flesta, om de kunde. Och säkert är det detta som innerst inne provocerar, att de också egentligen vill slippa jobba (det vill jag med!) men det kan de inte, och då skaver det att någon annan slipper.

Väldigt klok kommentar!
Sen ville jag mest säga att jag, liksom du, är en högintensiv person (HSP – för det är det du menar va? haha). Det är inte så lätt som många verkar tro att hitta och få ett jobb som passar en om man är lite speciell.
Jag klarar inte av ett socialt arbete just för att jag blir överstimulerad (= trött som fan) väldigt fort. Efter mindre än halva arbetstiden är jag så trött att jag kan somna stående. Så jag måste försöka få ett mindre socialt arbete, men jag väljer ju å andra sidan inte vilka jobb som finns lediga där ute…
Idag kan man inte byta jobb hur som helst, eftersom konkurrensen är stenhård!

Jag hatar att man så ofta endast mäter hur framgångsrik någon är via personens inkomst. Man kan vara jättefattig men ändå uppfyllt alla sina mål i livet, samtidigt som man kan ha en jättehög inkomst men livet suger ändå.
Jag själv är frilansande professionell dansare och jag har inte en hög inkomst, men jag anser mig vara framgångsrik ändå för jag gör det jag älskar mest av allt och fortsätter att bli bättre på det för varje dag som går.
Vad som räknas som ”framgångsrik” är nog väldigt individuellt. Någon kanske anser framgång vara att man har en familj och då ser sig som framgångsrik när man till exempel fått barn, medans en annan kanske tycker att riktig framgång är när man känner sig hälsosam. Hoppas ni förstår vad jag menar!

usch, tycker folk är så elaka och orkar inte med. men ska skriva ett par saker. vad är det folk är avundsjuka på? att någon mår dåligt? de menar på att den som bara mår lite dåligt (enligt dem) inte kämpar. men hur vet de det? de kanske kämpar lika mycket, eller mer, bara att det inte syns?!
jag är en jävla expert på att dölja mitt dåliga mående t.ex. samma med betyg, närvaro i skolan. har mörkat och mörkat och skämts och skämts. vad har det gjort för mig? inte ett piss. ”du som är så duktig”, ”du har ju jobbat”. så ni som tycker att ni kämpar, varsågoda att klappa er själva på axeln för det, men se för fan inte ner på folk som ni inte har en aning om hur de har det.
nu skriver ju du LD att du inte direkt mörkat men inte velat skriva om detta offentligt, men min poäng är samma, bara för att det inte syns är ju inte ditt mående mindre värt än någon annans.
apropå att du är rädd att inte tas på allvar om det skulle komma till utredning – det finns ju massor med symptom, eller problem om en så vill kalla det, som också är diagnoser. så tycker du att du vill ta reda på det ska du göra det.
jag tänkte samma sak, jag menar, jag hade bara sömnproblem, hög stressnivå, ofta ångest, svårt att sköta jobb och skola, komma i tid, gjorde mig själv illa ibland, grät och var arg mycket… jag hade ju inte så stora problem? jag var väl bara lat, gjorde dåliga val och dålig som inte klarade av allt ”alla andra” klarade? meen det fanns tydligen diagnoser för detta inom vården.

Jag skulle gärna vilja veta om det inte är de rika som käshar in mest bidrag av oss alla – fast dem klagar fan ingen på!!
För har du företag, ja då blev varenda grej momsfri plötsligt. Tackar staten för bilen! *katchiiiiing* de kan tamejfan dra av allt – tillåmed den där arbetarklasskvinnan som kommer å städar tolv timmar i veckan för betalar övruga dkattebetalare en stor del av. *kääääätching igen*
Så sorry men de summorna det handlar om i förlorad inkomst till staten är definitivt den stora utsugaren. Slå uppåt, dvs, inte mot de få som tvingats leva på bidrag pga sammhället är så jävla klass-segrigerat.

Var bara tvungen att länka till denna kampanj som ligger uppe på Aftonbladets förstasida. Handlar inte om psykisk ohälsa utan om vikt och bantning, vilket du ju skrivit mycket om på senaste tiden, så tycker länken passar dina läsare. Nu ”räcker” det tydligen inte med att vara en M, utan det är XS som behövs för att duga och tycka om sig själv. Obs, inget ont om tjejen i artikeln, good for her om hon nu mår bättre, men att aftonbladet publicerar detta, helt utan eftertanke, är svindlande…..
http://viktklubb.aftonbladet.se/kampanj/artikel/16283689/hem

Det är intressant att många reagerar så kraftigt. Jag undrar om det kommer ur att se själva har tvingats att göra val och därför gör det så ont att se andra inte behöva tvingas på samma sätt?
Jag menar att de som blir så provocerade av att andra får ”lalla på bidrag”, eller vad det nu må vara, själva hade önskat att de haft det valet tidigare i sitt liv. Att när de tidigare tvingades in i tex ett arbete och en livssituation de inte ville vara i för att överleva så blir reaktionen nu att alla ska göra samma sak. Det sticker i ögonen att andra inte behöver plågas på samma sätt. ”Varför jag när ingen annan behöver?”.
Jag vet inte, men det är intressant med de kraftiga reaktionerna över hur andra lever sina liv och de möjligheter de har. För även om alla andra också ska ”plågas” så förändrar det inte den situation de själva hade. Så de kommer inte må bättre av att andra pressas och tvingas.

Jag förstår verkligen dina val!! Jag är just nu arbetslös sedan årsskiftet och mår både fruktansvärt bra samtidigt som jag mår enormt dåligt pga hitta nytt jobb och hur svårt det är. Det hela blir inte lättare av att jag har Aspergers syndrom och är väldigt högfungerande så folk som träffar mig tror att jag är ”normal”. Det gör det hela mycket mer frustrerande. Jag har känt mig så förbannat korkad så många gånger att det inte går att räkna. Det är folk som inte vet om mina svårigheter som får mig att känna så. Men gick många år innan jag fick min diagnos och trodde att jag faktiskt var korkad fast jag visste att det var tvärtom. Det är det sociala jag inte klarar av plus diverse annat.
Mitt förra jobb fungerade. Från och till. Jag hade extrem ångest väldigt ofta men åkte ändå dit (behöver åka buss vilket gör det hela ännu värre)) och hela mitt liv har kretsat kring jobbet. Det har varit bra i perioder men sämre andra. Kommit hem så utmattad och trött av alla intryck och människor, att jag bara kunnat lägga mig på sängen och inte göra något mer den dagen. Min sambo har fått ta hand om allt (han är dessutom sjuk sedan ett halvår tillbaka och har också Aspergers så det är inte så lätt för honom heller) och vår relation har varit nära på att gå sönder ett flertal gånger. För personer som inte har Aspergers så är det svårt att förklara att en sådan sak som att bara gå utanför dörren är, för mig, många gånger ett gigantiskt hinder att ta sig över. Men jag har gjort det, för pengarnas skull, för att det är det normala och har mått så extremt dåligt av det (led av djupa depressioner i tonåren och tidiga 20-årsåldern och lider än av nedstämdhet och ångest i perioder).
Egentligen passar inte ett 9-5 jobb mig, men vad gör man? Jag vill tjäna mina egna pengar men samtidigt mår jag extremt dåligt av att gå till ett jobb varje dag. Samtidigt är jag som du och mår bra av att jobba. Gillar även att träffa folk de dagar jag mår bra och inte har ångest över att ens vistas bland folk. Helst av allt skulle jag vilja skriva och fotografera men det tjänar man ju inte på direkt. Jag ångrar ofta att jag inte mådde bra efter gymnasiet och kunde utbilda mig inom foto. Fast är bara 28 så kanske inte försent än? 😛
Är så glad att du tar upp det här för det finns så många som verkligen inte förstår. Nu är jag inte sjuk utan har ”bara” en personlighet som gör att jag fungerar annorlunda än andra, men som sagt så har jag lärt mig fungera såpass bra att det inte märks direkt. Därför blir folk så förvånade när jag berättar det och svårigheterna med att ha ett normalt jobb. Jag tror det är föväntningarna som jag tycker är jobbigast. Att jag förväntas fungera och kunna ha ett jobb som en ”vanlig” person kan. Jag har extremt mycket integritet och berättar ogärna att jag har en diagnos eftersom många har förutfattade meningar. En vanlig jag har fått höra åtskilliga gånger är ”men jag har en släkting/vän som har Aspergers och hen kan jobba och ha ett normalt jobb och liv och bla bla”. Jag blir så arg varje gång för jag är inte hen och hen är inte jag så varför ens nämna det?!?!

Du gör så mycket bra kvinna! Du om någon borde få massor betalt för det du gör.
Vill bara berätta att jag häromdagen verkligen stod upp för mig själv, mina åsikter och framförallt min feminism. Det handlade om den där tjejsemlan och en kille som tyckte att jag borde ha mer självdistans och inte se allt som könsförtryck etc. Tack vare dig och all ovärderlig kunskap jag får bara av att följa din blogg, då kunde jag självsäkert avhyvla honom, och vågade helt och hållet säga upp bekantskapen.
Fy fan va nöjd jag var efteråt som vägrade stå tyst i ett hörn när någon vräker ur sig ord som skadar.
SÅ TACK! Du har gjort mig till en mycket starkare kvinna <3

Nu blev jag lite irriterad på vissa här. Nej det är faktiskt inte så att de flesta inte vill göra något alls och leva på bidrag. De allra allra flesta vill känna sig behövda och känna att de gör en skillnad samt klarar av att stå på egna ben = är självständiga. Det är en väldigt nära basal känsla som driver mänskligheten.
Kan ni inte snälla lägga ned ert avundsjuksnack? Ni vet inte vad ni pratar om tror jag och jag är rädd för att ni bidrar till att bygga fördomar mot dem som tvingas gå på bidrag. Tro inte för en sekund att de flesta hade gjort det valet även om de fick mer pengar. Som någon tidigare skrev här, det är en väldigt vanlig inställning i Sverige att vi inte vill ligga någon till last utan istället vara med och bidra. Den grundinställningen tycker jag är väldigt fin som vi ska värna om (även om den naturligtvis inte ska slå över i en ”dum” stolthet där man inte kan ta emot hjälp.)

Det är fint att ha möjligheten att välja! Det enda man bör tänka på är att det finns ett liv ”efter detta”, nämligen när barnen flyger ut och man blir äldre. Risken finns ju alltid att den andra föräldern INTE finns där längre även om det trist att behöva ta upp det , som att måla Fan på väggen vilket man inte gärna gör som en party pooping dysterkvist. 🙁 Men man bör tänka på pensionen helt enkelt. Är man hemma och råddar hushåll och barn så partnern kan jobba och skaffa sig pensionspoäng bör man tänka även på detta. Dela på pensionspoäng, skapa ett konto där pengar avsätts för den hemmavarande för framtiden eller liknande. Som det ser ut nu så har ju halva den svenska befolkningen endast fattigpension att vänta.

LD och hennes man har gemensam ekonomi. Tror inte att hennes man sitter där med sin pension och ba ”moahahaha jag har jättemycket pension men inte duuu. Tack för att du tog hand om mina barn och gett dem en fantastisk uppväxt men jag behåller mina pengar för mig själv tack!”

Människor är så fruktansvärt oempatiska/osympatiska och har NOLL förståele för andra människor. ”Du är din egen lyckas smed” ”Du kan göra allt vad du vill!” ”Du ska göra RÄTT för dig” Men inte ens det duger har jag ju förstått. jag är t.e.x det svarta fåret i familjen. Jag gick teater på gymnasiet för pete’s sake, VÄGRADE ta körkort(är livrädd för att sitta bakom ratten) jag(och min man) va arbetslösa i två år efter gymnasiet och levde på soc. Snacka skäms-kudde för morsan o farsan.
Vi fick oss båda tillslut ett jobb för vi var lixom tvugna(för vi fick kommentarer om det hela j*vla tiden) men inte ens de yrkena duger ju så klart. Jag jobbar som växeltelefonist och min jobbar som skolkock. det är tydligen för lite betalt och inte lika mycket ära i att jobba som detta somt.e.x. Skit samma om vi äntligen lyckats göra ”rätt för oss” som det så fint heter eller att vi lyckas försörja oss själva.
Vi bor i dagsläget ganska trångt(en tvåa) men vi överlever…dock så duger ju inte det utan vi måste ju köpa hus och för att vi ska kunna göra det måste vi tjäna mera pengar(byta jobb för det är ju sååå enkelt) och sen måste vi skaffa körkort så vi tar oss från och till huset…
så det spelar fan ingen roll om man gör rätt för sig inte, lever ett anständigt liv eller inte – det duger då fan aldrig i vissas ögon.
Och man får då minsann aldrigÖNSKA heller om man nuvalt ett visst liv. Ex om jag nu har husdrömmar så ska jag då fan inte få drömma att ha ett hus för jag fixar det ju inte. ”om du inte fixare ska dufan inte klaga heller” Varför får vi inte klaga eller älta våra liv? alla människor är inte glada och nöjda hela tiden? Vi är MÄNNISKOR! Hur skulle det se ut om vi var glada och lyckliga hela tiden.(typ hej robot?)
ska LD:s blogg bara innehålla hur LYCKLIG och TACKSAM hon är hela tiden?
Och folk som ska påpeka att hennes man ska lämna henne vad fan är det??? LD påpekar att hon lever i en kvinnofälla för OM hennes man lämnar henne så blir det problem. Det var det hon ville skriva om. Men vaddå ska LD nu börja fixa en massa skit MEDAN de är gifta och gräva en krigsbunker nånstans UTIFALL ATT?
LD skulle fixa en sådan situation, men den situationen är inte nu(och kommer inte att ske om du frågar mig) och därför svårt att föreställa sig HUR fixa…
LD är den mest fantastiska feministiska förebilden för mig. För mig handlar kampen om systerskap och att vi ska hålla varandras händer när det blir jobbigt. Spelar ingen roll hur våra situationer ser ut, vi ska vara där för varandra och skydda. Självklart får vi lyfta problematik för att UPPLYSA men jag tänker inte basha mina medsystrar för de val de gör. Detta är det som LD lärt mig och jag vill bara tacka henne för allt hon sagt och allt hon stått för. Sen jag började läsa hennes blogg har jag känt mig mer värd som människa och lyckligare än någonsin!

Jag läste faktiskt nyligen om att många hemmafruar har mindervärdeskomplex. Jag bor i hemmafrulandet nr 1 (Tyskland) och en del av ”träningen” för att komma tillbaka ut på arbetsmarknaden efter barnaåren här är faktiskt att träna bort det och att upptäcka sina egna kvaliteter.
Själv mådde jag otroligt dåligt av att vara arbetslös. Fast min man tjänade tillräckligt mycket pengar för att vi skulle klara oss kändes det inte som mina pengar.

Men vad är ett jobb då kan en fråga sig? Du jobbar, fast kanske inte på ett traditionellt vis. Alla kan inte passa in på den ”vanliga” arbetsmarknaden. Det i sig är problematiskt (hur arbetsmarknaden ser ut och är organiserad alltså) men jag tror också att det handlar om vad vi anser vara ett arbete.

Det gör mig ont att se dig använda ord som självhat och självförakt med sådan frekvens och självklarhet. Kanske är det där ångesten har sitt ursprung? Vi har alla fel och brister, vissa mer synliga andra mindre, men ingen är perfekt. Som tur är behöver man inte vara perfekt för att förtjäna att älskas, tvärtom så är det bristerna som gör oss mänskliga och värda att älskas.
Och inte bara av andra utan mest av allt av oss själva. Alla förtjänar att älska sig själv, just nu, i det här ofullständiga stadiet av personlig utveckling och i den här osmickrande fasen av livet så är vi alla värda vår egen villkorslösa kärlek. Oavsett vad vi har gjort och åstadkommit eller låtit bli att göra och åstadkomma, oavsett hur vi ser ut och vad vi tänker, hur mycket vi orkar eller tåler, oavsett vad vi bidrar med eller vad vi presterar så är vi alltid värda att älskas för dem vi är, både av andra och av oss själva.
Vårt värde som människor är inte beroende av vad vi gör, det är statiskt och vi är alltid värda vår egen självkärlek och vår egen själrespekt. Det gäller ALLA, oavsett, även dig Natashja.
Charlotta

Hej,
Läser dig till och från och hamnade nu här då du skrivit om Robert Hermansson (grymt bra inlägg förresten..)
Blev uppriktigt förvånad över ditt självförakt och att du inte ”har ett vanligt jobb” då jag alltid sett dig som en väldigt speciell person, så himla bra på att uttrycka dig och ofta huvudet på spiken. Trodde du kunde försörja dig på att uttrycka dig, frilansa – genom bloggen och artiklar. Och det är ju ett jobb många drömmer om!
Själv har jag fyra barn, jobbar heltid på kontor – men skulle byta med dig vilken dag som helst.
/Tina

Jag ”levde” också på mina barns far, dels de sju år som vi kommit överens som att jag skulle vara hemma föräldra”ledig”, och dels till viss del under de fyra år jag pluggade med enbart bidragsdelen. Det var en _överenskommelse_ oss emellan, för – så vitt vi då kunde se det – barnens och vårt bästa. Jag tror jag lade ner minst tre – fyra mer arbetstimmar/dag än vad han gjorde eftersom jag per automatik tog på mig ALLT hem- och hushållsarbete och vi var båda två nöjda med det, så länge det löpte på som det var sagt…men SATAN I GATAN vad han sen höll det emot mig när vi satt i bitter skilsmässa i tingsrätten, för han hade ju ”försörjt familjen” medan jag tydligen typ bara….”var hemma” och latade mig? Rejäl örfil på mig, som i min enfald trodde att jag gjort något bra…..
Vi är så överjävligt inpräntad med vikten av att kunna försörja sig själv, att det på något sätt stipulerar vårt värde som människa. Personligen tror jag – utan att vara ekonomiprofessor – stenhårt på medborgarlön, det skulle på så många nivåer kunna få människor att må bättre.
Och för vad det är värt: du kanske inte tjänar en massa pengar på det du gör (vilket i sig är bajs) men du gör ett ENORMT jobb för medmänskligheten, för feminismen, mot utseendefixeringen och den allmänna dumheten att om jag själv hade tjänat några pengar så hade jag gladeligen delat med mig till dig!

måste bara fråga vilken eller vilka diagnoser du har i åtanke då du skriver att du tror dig kanske ha det? Jag har följt din blogg i flera år och ofta har det du beskrivit om dig kunnat varit mig du skrivit om. Både personlighet men så klart värderingar och tankesätt. Jag fick för ett år sedan diagnosen Asperger efter att jag till slut valde att göra en utredning. Min make känar inte så pass bra att vi kan leva nå jätte bra på 1lön så för mig var och är det just de med arbetet som gjorde diagnosen viktig, allt annat har jag lärt mig att leva med samt mognat så jag kan se saker från andra perspektiv. Och Ja hade jag kunnat ( vilket jag överväger ibland om än det blir tajt) hade jag utan tvekan levt på min man utan dåligt samvete, vilket jag ändå typ gjort eftersom jag fött 3 barn och gått på fp i flera år som inte är så hög :p

Du kanske mår bättre när du jobbar för att du känner dig ”duktigare” och mer självständig, men stressen ökar din förbrukning av serotonin (kontra produktionen) så att du hamnar på ett underskott = ångest?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *