Kategorier
Vardagstrams

Vad händer om jag blir lämnad?

Men asså alla som snusförnuftigt frågar mig om jag tänkt på vad som händer om Oskar vill skilja sig, tror de att jag är helt dum i huvudet? Ja, jag har tänkt på det. Jag har tänkt massvis på det. ”Snälla skriv om det!” Så att gamarna kan gotta sig ordentligt i hur korkad denna feminist är, riktigt smaska i sig alla detaljer som tyder på ett misslyckande? Aaa, okej då:

Detta händer om Oskar lämnar mig:

JAG ÄR FUCKED.

End of story liksom men ytterligare ett bidrag till den vardagsångest jag konstant bär på, men man får väl tacka för påminnelsen.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vad händer om jag blir lämnad?”

Jaha? Och va vill frågeställarna ha sagt med ditt svar då? Att du inte förtjänar att vara en så stor ikon för feminismen i bloggsfären? Inte förtjänar någon respekt?
Den största idioten här är definitivt inte du.

Folk borde inse att det aldrig finns några garantier. Och sköta sitt istället för att skriva dig på näsan med det som skaver.
Har själv levt i en situation där jag i stort sett satt fast p g a skitdåligt avlönat jobb. Till slut lämnade han mig – men då hade jag fått upp lönen en liten bit så jag åtminstone kunde hanka mig fram någorlunda. Efter det har jag bestämt mig att aldrig bli beroende av en annan person, vare sig ekonomiskt eller känslomässigt.
Men det kanske skiter sig ändå, uppsagd som jag är från jobbet och 50-plussare inte precis är jättepoppis på arbetsmarknaden.
Så hur en än väljer att lägga upp sitt liv finns aldrig garantier. Och det är nog de flesta ganska medvetna om.
De som verkar anse att du ska leverera ett svar på vad som händer ”ifall om att” kanske ska ta och reda upp sina egna affärer och låta dig sköta ditt liksom.
Personligen kommer jag att fortsätta kämpa för att inte bli ekonomiskt beroende av den jag delar vardag och boende med men det är mitt sätt att hantera livet, andras val är deras och något jag respekterar till fullo.
Vore så mycket enklare om ”folk” accepterade att mitt liv är mitt att hantera som jag finner bäst för mig och ditt liv är ditt att hantera som du finner bäst.
Det är bra att du tar upp den här frågan och delar med dig. Trots alla vackra ord om jämställdhet och rätt till ditten och datten finns det fortfarande alltför många kvinnor som är beroende av sina män, p g a lågavlönade arbeten eller andra situationer.
Samhällsfråga som borde vara bättre löst i Sverige 2015 men som tyvärr inte är det…

Alltså de där frågorna (Har du tänkt på vad som händer om du blir lämnad? Har du tänkt på hur det blir med pensionen? Har du tänkt på hur det ska gå för barnen? osv osv osv) Tror människor på riktigt att den de ställer frågorna till aldrig har tänkt på de sakerna? Att någon enda människa i en utsatt position befinner sig där hen är därför att hen helt bara INTE HAR TÄNKT PÅ hur utsatt situationen är?

Men tänkt på och ha kunskap om är ju inte samma sak finns nog många som inte har full koll på allt som rör pensionen det är ju långt ifrån ett helt okomplicerat system så i och för sig inget konstigt i det

Jag fick frågan en gång ang mitt val att inte ha barn ”har du tänkt på hur det konmer kännas på ålderdomshemmet om ingen besöker dig?”.
Trodde det var den dummaste frågan någonsin. Tills jag läser vilka frågor som ställs till dig. Jag har liksom inget svar, och funderar på om dessa ens förtjänar ett svar. Går det att ge ett svar? Det är som att dessa frågeställare lever ett annat liv på en annan planet i en annan galax.

Jag brukar anklagas för egoism och elakhet för att jag valt att ha ett barn och inte flera. Har du tänkt på att barnet kommer få begrava dig ensamt eller att barnet inte kommer ha några närstående? Lika idiotiska frågor som barnlösa får eller de som lever med män som tjänar mer. En svägerska sa till och med att det är synd om min man som har en dotter bara och ingen son för han kan inte känna samhörighet med ett flickebarn. Idiotiskt.

Men det är du inte, du kommer göra det som funkar då. Och lära dig o barna att det funkarfint också. Det är omöjligt att spekulera i vad, men livet går sin gilla gång. o man gör det man måste, i any given situation.
men oskar skulle vara en fool, i say a FOOOOOL to leave ya!!!!!! Lady dahmer rocks! o hon skulle skapa en fin tillvaro, hej kreativitet!
love

Din blogg är riktigt bra, lär mig mängder, och det är riktigt wow:ande att se dig svara den anonyma massans hatiska attityd och påstående (se kommentaren från Sara ovan som passande exempel). Som någon skrev tidigare i bloggens kommentarsfält – längtar tillbaka till tiden innan Internet. Folk var troligen lika dumma i huvudet då men en slapp se det.

Jag tror dessutom att folk har blivit värre. Nu måste man inte längre ta sig ut ur sitt hem och samla ihop andra med samma otäcka beteenden och åsikter för att få utlopp för sin inre fulhet. Det är ju rätt besvärligt och ansträngande och kräver mer än ett ljumt människoförakt för att organisera sig så.
Nu finns tillgången till instant utlopp i var persons dator och telefon. Och jag är övertygad om att ju mer man uppmuntrar de här fula sidorna av människans natur och får dem uppmuntrade av andra, desto mer hänger man sig åt dem och får kickar av tillfredsställelsen som man vill känna igen och igen.
Lösningen är social kontroll och social bestraffning. Det måste vara så pass obehagligt för den enskilda personen att gotta ner sig i de här sidorna att den medvetet eller omedvetet väljer att trycka ner dem och istället beter sig decent mot andra människor. För det verkar ligga jäkligt nära till hands att släppa fram otäckingen inom en själv. Den måste kontrolleras och klarar man inte det själv måste omgivningen sätta stopp.

Jag upplever folk frågar mycket om det också.
Jag har varit med om det tidigare.
Jag och mitt ex hade barn, jag vart då försörjd av honom för vi ville att barnet skulle få vara hemma som liten, vi valde då att leva med begränsade tillgångar (12000 i inkomst totalt) just för att jag skulle kunna vara hemma med barnet på heltid. Men när barnet närmade sig 3år så var jag inte lycklig i relationen, jag trivdes inte med vår familj eller ekonomi eller tillvaro.( Han var också våldsam och elak både psykiskt och fysiskt). Jag hade härdat ut i många år men Så JAG valde att skiljas.
Jag hamnade på soc med barnet under en kort period.
Jag har aldrig mått så bra, eller haft så mycket pengar heller! Jag började plugga och barnet fick hamna på dagis på halvtid. Det var en enorm frihet vill jag minnas! Dock kändes inte dagiset värst bra, och jag saknade möjligheten att finnas där för mitt barn.
Sen träffade jag den rätte, vi blev gravida rätt så fort och vi flyttade ihop fort också. Sen när vi fick barnet så valde vi att jag skulle vara hemma med barnet. Jag hade ju varit det med första och jag kände att jag verkligen vill ge barnen ett lugn att ha en förälder hemma.
Nu har jag varit hemma i många år och jag trivs med relationen, livet, äktenskapet, familjelivet, och min vardag.
Men framför allt så är jag inte rädd för det okända. Jag vet att jag reser mig igen. Skulle min man vilja skiljas, eller dö eller dylikt så kommer jag anpassa mig helt enkelt och likaså mina barn.

Jag tänkte på en annan sak. Jag skulle mycket hellre ha det som ni att ni ser det som hela familjens pengar oavsett vem som tjänar dem och inte att man har sina pengar för sig. Tänker att den modellen inte funkar när man har barn men funkar när man är två vuxna. För vem är det som oftast köper barnens kläder och saker? Som jag har uppfattat det är det vanligast att kvinnan gör det.

Vi gör det enkelt
(vi har ett barn, min sambo tjänar 10.000kr mer än mig /månad)
– behåller samma summa var i fickpengar
– resten av lönen in på gemensamt konto
– därifrån dras saker mat etc, inkl. kläder mm till barnet

Jag vill bara tack, tack för att du skriver om detta. Jag är 26 och har de senaste 9 åren pendlat mellan att jobba/plugga och vara sjukskriven/ha aktivitetsersättning. Jag har diverse npf och beroende på en massa saker klarar jag jobb/arbete mer eller mindre bra. Nu pluggar jag och kommer förhoppningsvis orka med det denna gången. Samtidigt är jag helt säker på att jag aldrig kommer orka jobba heltid speciellt inte om det är barn inblandade kanske orkar jag inte jobba alls. Min sambo och förhoppningsvis blivande förälder till mina barn tjänar bra, har både fysisk och psykisk hälsa och ett stort intresse för sitt jobb.
Alla runt mig berättar hur viktigt det är att inte vara beroende av någon annan, att ha sina egna pengar, dela lika. Men om man inte har den möjligheten ska jag ge upp önskan om en familj då? Om ett förhållande? Eller handlar det om att jag måste möta någon som har det precis som jag?
Tack för att du visar att man får vara beroende, man får tycka om sin situation och samtidigt tycka det är jobbigt.

Jag är i din situation och ska jag sammanfatta är det väl att visst får man kämpa. Skulle jag ge ett råd vore det att berätta så lite som möjligt om dina begränsningar till folk. Need to know basis. Bara de som kan ge dig hjälp behöver veta. Förbered dig på att allt kan hända och ha en backup plan, barnvakt att ta till om du blir dålig och den andra föräldern måste jobba eller så. I vårt fall har det funkat strålande även om det är kämpigt ibland. Fördelen är att man kan bli en cool förälder som inte orkar nojja om småsaker för man har upplevt verkliga problem…:)

Märkligt att det alltid är kvinnors deltidsarbete/hemarbete som ska problematiseras. Men hur många höga manliga chefer som jobbar jämt får frågan om de inte tänkt på vad som kan hända den dagen frun vill skiljas/ hälsan sviktar och de står där utan en enda nära vän att stödja dem för allt de gjort i livet var att jobba? (statistiskt sett betydligt vanligare scenario dessutom). Visst är pengar bra att ha men de är inte allt här i världen och man kan vara rätt så rökt i en krissituation ändå oavsett hur fint man tycker sig ha planerat. När jag bodde med en man som kontrollerade minsta rörelse jag gjorde var det mina vänner och kontakter, inte jobbet som räddade mitt liv.
LD och WDF, ni bägge har redan gjort mer för att stödja andra kvinnor än alla politiker tillsammans. Ni borde få statlig lön som upplysare av idioter. Tack för att ni finns! 🙂

Men herregud, vem fan är inte fucked om man byggt ett liv på två ekonomier och sedan plötsligt står med en? Skulle jag kunna behålla gården med all mark, behålla min fina lilla bil, kunna åka till badhus/lekland/djurpark på helgerna med kidsen? Pffft. Men min kvinnolön inom vården hade jag fått maka mig in i lägenhet och jobba mer än jag kunnat träffa ungarna.
Så det är inga konstigheter, mannen hade också fått göra andra prioriteringar.

Oj vad bra att du faktiskt skriver ut det som en själv inser men inte vill tänka fullt ut. Jag är beroende av min man för att ge barnen ett bra liv. Fruktansvärd känsla. Snacka om att sitta i en ”kvinnofälla”, då jag valt mindre arbete och dessutom typiskt kvinnoyrke ( med lägre lön) för att vara mer med familjen. Händer nått är det mig det biter i röven. Kul. Jättekul.

Och sålänge systemen ser ut som de gör kommer vi fortsätta att frivilligt kliva rätt in i kvinnofällan för mitt barns uppväxt är viktigare för mig än min ålderdom. Sen försöker jag kompensera för det men hej, jag kommer förmodligen bli änka lagom till pensionen om inte förr så jag VET att jag kommer bli ”lämnad” med en skitpension om jag inte gör nåt åt den när barnen blivit större.

Ja, exakt! Alla som är i ett förhållande har någon gång funderat på vad som skulle hända om det tog slut, och vad man har för förutsättningar då. Och de allra flesta, både män och kvinnor faktiskt får sänka sin levnadsstandard. Men oftast så är det en som tjänar mindre och får ta en större smäll, och det är ju oftast kvinnan.
Men varför skälla så på den som tjänar minst!?! Varför ge sig på och attackera den som av någon anledning drar in mindre pengar till förhållandet? I stort så skäller man på kvinnor för att de tjänar mindre och därför inte är självständiga och därför DÅLIGA FEMINISTER. Så märkligt.
Dessutom så klarar man ju sig på något jävla sätt ändå, även om man inte har råd att bo kvar i stora villan.

Vill bara säga att jag fick för mig att gå tillbaka i den här bloggen och läsa igenom gamla inlägg från början. Ägnade typ en hel dag åt det av någon anledning, heh.
Inser folk att Lady Dahmer har utsatts för sexuella och våldsamma övergrepp? Att hon levde med en kvinnomisshandlare i 7 år? Att hon hade en fattig barndom med frånvarande föräldrar? Att hon som barn blev antastad? Detta är information ur inlägg jag hittade längre bak i tiden, hoppas det är ok att jag tar upp det nu.
Inser folk att så här svåra trauman kanske sätter sina spår och att det skapar problem senare i livet? Att det inte är att ”bara rycka upp sig”? Att hon faktiskt fick sämre förutsättningar än gemene man för att klara sig? Man säger väl inte åt någon som råkat ut för en olycka och hamnat i rullstol att ”rycka upp sig” och ”_försöka_ gå åtminstone”? Det är inte lika lätt för exakt alla för vi har alla olika förutsättningar.
Gud vad blinda människor är, som vägrar erkänna denna typ av trauman eftersom de inte går att se med blotta ögat.
Att Lady Dahmer snarare lyckas vara en bra förälder trots allt hon utsatts för, det är ju helt fantastiskt. Det finns allt för många som annars projicerar sina trauman på sina barn (jag har tyvärr drabbats av en sån förälder). Jag tänker att det krävs stor medvetenhet och känsla för rättvisa för att lyckas vända allt och bryta trenden gentemot sina egna barn. Där verkar hon ha gjort ett jättejobb. Önskar att jag hade haft en sån mamma!

hej hej sitter i samma sits. försöker dock att inte tänka på det för vilken ångest det kan framkalla alltså!? helt sjukt. Fick barn direkt efter gymnasiet så har typ aldrig jobbat. Hade jag levt själv hade inkomsten legat på 7000 kronor. MEN min kille vill leva med mig så varför skulle jag bli lämnad? Man får ha lite tillit till varandra så äre lugnt 🙂 Och om det skulle bli så att man blir lämnad så ordnar det sig nog tillslut ändå. Det gör oftast det.
Jag tror nog att du inte behöver fraser som ”skit i sådana kommentarer, de är dumma i huvudet” för har märkt att du har rätt mycket bakom pannbenet så du förstår hur jävla idiotiska människor det finns. hejdå! PS. Vill bli din kompis.

Du är inte alls fucked! Du är en sjujäkla talangfull typ som kommer att hitta på nåt. Och om inte annat så får väl dina läsare gå ihop och fixa nån lösning åt dig tills du fixar nåt själv! Men du, du BLIR inte lämnad.

Äsch, allt löser sig ju på ett eller annat vis. Om det nu skulle skita sig mellan dig och Oskar så skulle du säkert ha det jättetufft ett tag men jag tror ändå inte världen går under helt och hållet. De allra flesta (även du, tror jag säkert) har ju släkt eller vänner som gärna stöttar och bidrar med boende osv tills man kommer på fötter igen. Man måste ju inte alltid klara precis allt själv.

Men det är väl inte så säkert?
Jag vet inte hur ni har det med privatekonomi såklart. Men familjer med höga inkomster har ju ofta stora tillgångar. Bara vårt hus t.ex. är värt 4 miljoner och sedan någon miljon i sommarstugan. Det är 2,5 miljoner som jag får i en skilsmässa om han ska ha kvar dem. Sedan ska det delas på bilen och bohaget m.m. plus pensionsförsäkringarna (inte alla sorter som delas). Även om jag inte hade jobb så skulle jag inte vara direkt ”fucked”, jag skulle iaf ha pengar nog för att försörja mig medan jag utbildade mig eller skaffade jobb, eller startade eget eller liknande.
Sedan finns det ju LÖSNINGAR på ojämlik inkomst i ett förhållande. ETT sätt är ju att föra över enskild egendom till den som tjänar minst. Det kan man göra genom inbetalning på ett konto som är enskild egendom, eller som ett par jag känner där huset de bor i är fruns enskilda egendom och de amorterar ganska kraftigt på det. Om de skulle gå isär så kan hon sälja huset (eftersom det är hennes enskilda så får hon hela summan) och jag tror att det är värt i storleksordningen 10 mille nu (men det är fortfarande lån på det).

Jag har nog missat något om varför men…varför vill du inte jobba?
Det är ju folk som dig man vill ha på en arbetsplats! En stark, ”vet vad jag vill” person! Tänk bara att få skicka in dig till chefen -herr mann på lönesamtal ☺
Näe…du kommer klara dig bra om du blir ensam. Ta efter Gudrun Schyman å gå långt vettja!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *