Kategorier
Vardagstrams

Fetmaepideminär en myt

Den s.k ”fetmaepidemin” är ju en sanning som etablerat sig. Ingen ifrågasätter den och nästan alla upprätthåller tron på denna fruktansvärda fetmavåg som sköljer över oss i västvärlden för så här såg det ju inte ut tidigare, antal tjocka har ju ökat lavinartat (vad kan det bero på?) och detta är ju ett samhällsproblem som bara måste tas tag i!

fetmaepidemi myt

(Titta, människor! M Ä N N I S K O R.
Inte rekvisita till ditt personliga korståg mot feta.)

Men det finns ingen epidemi. Folk blir inte alls tjockare och tjockare. Faktum är att de allra flesta är ganska normviktiga och majoriteten av de som klassas som överviktiga har kanske några trivselkilon extra. Gatorna är inte fyllda av 100-kilos människor som bara väntar på att kollapsa i diverse sjukdomar. Det är bara skräckpropaganda som upprätthålls av människor med egenintresse och en lättlurad fettskrämd befolkning utan intresse för källkritik.

Så här ligger det till va:

Ja! Övervikten har ökat.

– 1980 låg den på 30.7 procent.
– År 2009 låg den på drygt 49 procent.
– Sen början av 2000-talet har det stått still.

MEN! Boven i dramat kallas BMI och uppfanns för drygt 100 år sen av en statistiker. (jamen ni hör ju hur tillförlitligt det är) BMI är en slags uträkning som man kan ta till om man vill veta om man är tjock eller inte.

BMI tar lite hänsyn till hur kroppen är byggd och huruvida man har muskler eller inte. En kropp som är vältränad och fit kan klassas som fet enligt rådande mall osv. Jag har ett BMI på 33. Jag lider inte bara av övervikt, jag lider av fetma. Eller lider gör jag ju knappast men ni fattar vad jag menar.

Så vad ÄR övervikt?
Alla som har ett BMI över 25. D.v.s alla som väger ett kilo över gränsen. Ett kilo räcker. Ett kilo åt endera hållet gör en enorm skillnad. Råkar du kanske gå upp en två, tre eller fem kilo så kan du helt plötsligt klassas som överviktig men vill ni veta något ännu mer intressant och relevant?

Innan 1998 så låg gränsen för övervikt enligt BMI på runt 27,5 men sen sänktes det till just 25 och helt plötsligt blev hundratusentals om inte miljoner normalviktiga människor tjocka.

Utan att ha gått upp ett endaste kilo.

Paniken var ett faktum och minnet kort, var kom alla tjockisar ifrån undrades det snart och voilá myten om FETMAEPIDEMIN etablerades. Statistiken mellan 1980 och 2009 ter sig i ett helt nytt ljus nu va?

Vi sammanfattar:
1980 var alltså 30,7 procent överviktiga. 2009 låg det på 49 procent. Det låter som ett ganska enormt steg med andra ord, herregud vad mycket övervikten har ökat… eller hur? Men nej, så var det ju inte alls eftersom att det just mellan dessa två tidpunkter skedde en förflyttning av gränsen.

Det påminner lite som när Åkesson blint tror att en våldtäktsvåg väller in bara för att Sverige har fler anmälningar nu än tidigare.

tjock statistik

Läs mer om varför BMI suger här.

Epidemi antyder dessutom att det är något smittsamt. Ord har makt och att benämna kroppar som en del av en epidemi bidrar till att avhumanisera överviktiga. Tjocka blir till en sjukdom som måste botas kanske rentav sättas i karantän.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Fetmaepideminär en myt”

Det undrar med den bilden och när TV går runt på stan och filmar tjocka rövar och ryggar, munnar flottiga av pommes frites osv… Har de tillåtelse att använda de bilderna som skräckpropaganda på TV? Och vad händer när jag ser mig själv i ett sånt inslag? Har jag några rättigheter att de klipper bort mig?
Tycker det finns moraliska inslag med den skiten, helst skulle de väl inte hålla på och smygfilma människor sådär, men jag antar att det är lagligt eftersom det sker i öppen stadsmiljö. Och ”de inte filmar ansiktet.”
Hur ser du på detta?

Jag har också funderat jättemycket på det här – det är så extremt förnedrande. Hur kan det vara okej att filma folk på det sättet? Det är ju som att dom som filmas inte är människor med känslor, utan bara (för stora) kroppar. FY FAN för att se sig själv i ett sånt inslag.
Lady Dahmer, kan du inte skriva nåt om detta som får media att uppmärksamma det och kanske sluta med det?

BMIs popularitet som måttstock de senaste 20 åren beror också på att flera läkemedelsföretag säljer in BMI hårt till läkare för att få dem att skriva ut mer bantningsmedel. Om BMI-gränsen för övervikt är lägre kan ju fler få preparat som till exempel bajsa-ut-fett-medlet Xenical från Roche utskrivna till sig = saftig vinst.

Jag hatar BMI. Hatar hatar hatar. Det är en sån snäv bedömningsmall vilket jag sett flera exempel på.
Min pojkvän till exempel, extremt hårdtränande man, ligger inte bara ett utan tre, fyra steg ovanför fetmagränsen – när han är nerdeffad. Det vill säga han räknas som fet när han har magrutor.
Ett annat exempel är en närstående till mig. Hon har en diagnos som gör att hon överproducerar testosteron (helt naturligt). Detta leder till att hon bygger mer muskler än ”en normal kvinna” utan att anstränga sig eller träna speciellt mycket, och hon ligger därför så högt på BMI-skalan att hon bara har ett alternativ till preventivmedel. Barnmorskan fick en chock när hon räknade ut hennes BMI, kontrollräknade fyra gånger och sade sedan att ”siffrorna stämmer inte överens med tjejen jag har framför mig”. Tyvärr gjorde det ingen skillnad i längden, då BMI är den heliga lagen i sjukvårdskretsar.
En bekant som är transperson, höll inte på att få genomföra sin mastektomi för att han i sin strävan att gå ner i vikt för att få operationen, råkade lägga på sig muskelmassa istället och därför inte gick ner önskat antal kilon i vikt. No shit Sherlock.
Så nej, BMI är VERKLIGEN inte ett pålitligt sätt att gruppera människor, men det var ju inte syftet med det från början heller. Det blev liksom hi-jackat. Man kan ju tycka att i alla fall sjukvårdspersonal borde ha hittat ett bättre och mer flexibelt sätt.

Jag var hos barnmorskan för ett tag sen för att ta min P-spruta, och hon passade på att ställa lite allmänna hälsofrågor. Så kommer vi till vikten. Jag säger att jo, jag väger runt en 80 kg, varpå hon sneglar surt och bara ”hm. Det är ju för mycket”. Jag trodde först hon menade att det var för mycket för sprutan (har hört att t.ex. p-piller kan funka sämre på överviktiga), men nä, hon ville bara kommentera min vikt. Att den var fel. Helt utan relevans till mitt besök i övrigt. Jag är dessutom fullt frisk och tränar flera gånger i veckan, vilket hon redan frågat om….

BMI suger. Jag klassas jämt som fet fastän jag drar S/M i kläder och tävlar i cykel. Vikt är sjukt relativt. Vägde förresten lika mycket som nu för fem år sen då jag drog L/XL i kläder.
Risken med snacket om fetmaepidemin är ju att blickarnas vänds mot YTAN snarare än innanmätet på folks. Hellre fet på ytan än smal som satan (för att man har genetiska anlag som gör att man inte går upp i vikt) och sjukligt fet inuti.
Fetma är egentligen problematiskt när det rör sig om små barn, som matas med snacks till oigenkännande och får aldrig röra på sig. De feta barnen är det faktiskt synd om.

Detta är viktigt att komma ihåg och att BMI är extra diskriminerande för ”extrema” kroppar. Är du någorlunda medellängd så värdena mer lättolkade än om du är kort eller lång och om du har lätt att bygga muskler. Därmed inte sagt att BMI ens från början är tänkt att mäta enskilda människor, det är faktiskt tänkt för att jämföra populationer för vilket det inte är ett så dåligt mått.
På en sida där jag använde ett redskap för att räkna ut BMI så räknade de dessutom normalt BMI som 23 och inte 25 så det finns nog en del krafter för att ytterligare flytta normen lägre.
Om jag ska se till när jag är som mest nöjd med min kropp och när jag känner mig som friskast och vackrast så har jag då kring 27 i BMI och jag tror också att det är här min ultimata kropp ligger hälsomässigt.

Hatar BMI. Lik förbaskat går man in och kollar ibland, tur då att jag inte har en aning om vad jag väger eftersom jag inte äger en våg. Väger mig då och då hemma i barndomshemmet för att bara ha ett hum typ, men det ger mig bara ångest och knäppa tankar och blä. Tur för mig att jag är alldeles för lat för att orka väga mat, tänka på antal kalorier, räkna i all evighet eller för all del träna alls, heh. Tycker minsann att man får göra som man vill! Och att BMI suger, det är det viktigaste. BMI suger.

Det är så bra att du skriver om det här. Det är inte särskilt mycket som gör mig riktigt riktigt ledsen längre (kanske för att jag börjar bli gammal och inte orkar uppröra mig som när jag var yngre) men fettföraktet gör mig ledsen. Det är en av de saker som kan framkalla förtvivlad gråt hos mig.
Jag kommer aldrig glömma den gången jag gick genom ett köpcentrum. Det är några år sen nu, jag har inte gjort det sedan dess. Jag var på bra humör, hade lite pengar över och skulle shoppa fina saker som jag sett fram emot att få köpa. Så kände jag att någon tittade på mig. Jag vände på huvudet och där stod en kvinna och stirrade på mig. Hennes blick var fylld av ett sånt äckel och ett sånt oförställt förakt att jag bara krympte till ett ingenting. Jag sa till maken att jag ville åka hem på en gång utan att ha köpt nånting och sen skyndade jag genom centrumet med blicken i marken, tillintetgjord och fylld av skam över mig själv.
Folk tror att deras ord inte sårar bara för att de skriver på nätet och inte säger vad de tycker direkt till någon fet ansikte mot ansikte. Som om det inte påverkar både feta och smala när de kallar såna som mig för samhällsfaror, belastningar, lata och icke värdiga skattefinansierad sjukvård. Om det bara hände vid något enstaka tillfälle hade det inte gjort varken till eller från, men det händer hela tiden, precis överallt, och därför påverkas alla, även de som tror att de inte gör det.
Det är socialt accepterat att problematisera feta och överviktiga. Ingen kommer tycka att du gör någon skada, snarare att du är en ansvarstagande och medveten samhällsmedborgare som bidrar till att fetmaepidemin uppmärksammas som det enorma problem det är (vilket det inte är men sägs det tillräckligt många gånger blir det en sanning). Och i förlängningen antas du minska fetman och få folk att gå ner i vikt. Att folk inte har några belägg för detta utan går på vad de tror är sunt förnuft utan att ifrågasätta och ta del av aktuell forskning spelar ingen roll.
Det borde inte angå någon annan varför jag och andra är feta och därför får jag hålla i mig för att inte berätta varför det blev så här för mig. Jag vill så gärna få mina anledningar godkända och det känns bara hemskt. Ibland orkar jag inte stå emot utan drar upp min sjukdom och allt annat som har samverkat, bara för att få vara en av de som på nåder blir tolererad. Så tragiskt och ledsamt.

Hmm…arbetar inom sjukvården o mitt intryck är att de flesta har koll på att BMI är ett rätt så trubbigt verktyg. Intressant inlägg dock. Blir lite nyfiken på varför man valde att flytta gränsen? Borde kommit ngn motivering tänker jag (ska försöka googla fram men om ngn vet på rak arm så..)
Lite OT så kan jag i efterhand tycka att fatshaming borde tagits upp bättre när jag gick läkarutbildningen (kan ha ändrats, var ca 4 år sedan). Finns ju enkla tumregler som jag upplever hjälper mig undvika att fatshame:a som läkare.
*Inte ta upp vikt eller bantning om pat inte aktivt söker för det. Ej relevant vid tex halsfluss.
*Vid samtal om vikt inte anta att person vräker i sig ohälsosam mat o ej tränar utan höra om pats vanor INNAN man kommer med råd.
* Inte ”måla fan på väggen”, det är som mest en riskfaktor.
Nu är detta lite OT men ämnet tangerar vården o bemötande så passar på. Skulle gärna höra om ovanstående tänk är bra (o vad som skulle kunna läggas till)?

Tycker det är jättebra riktlinjer. Lägger till:
Öht inte komma med råd om inte patienten ber om det. Det finns inte en människa i Sverige (världen?) som inte vet att rörelse är bra och att sitta still och överkonsumera fett och socker är dåligt för kroppen.
Ofta finns det en problematik bakom den fetma som har sin grund i stillasittande och att äta mer än vad kroppen behöver och det är ytterst sällan att folk är lata och ointelligenta. Sjukdom, livssituation som fattigdom och stress, psykisk ohälsa osv är ganska vanliga orsaker (enligt min erfarenhet) och har man som personal inom sjukvården inte verktyg och ekonomiska medel att påverka patientens situation hjälper det inte att komma med hurtiga råd eller förmananden.
Att lyssna och visa förståelse och empati om patienten pratar om sin fetma eller attityder kring fetma hjälper mer än det värdelösa rådet rör dig mer och ät mindre/nyttigare. Återigen, feta människor är inte dumma i huvudet. Förutsätt att de redan vet detta och använt sig av ett antal metoder redan utan något varaktigt resultat.

Blir så less… Minns så väl skolsköterskan som sa åt mig att om jag gick upp ett kilo till måste jag tänka på vad jag stoppar i mig… Jag var 14 år, tränande 3 ggr i veckan och vägde helt normala och smala(!) 69 kg till min 1,72 m långa kropp. Tur att jag inte fick ätstörningar den gången men ett livslångt förakt för min vikt såg hon till att späda på.

Först och främst, jag håller med om att BMI-hetsen går överstyr i vårt samhälle. BMI är ett väldigt dåligt sätt att mäta inviduell hälsa på och ska aldrig användas på det sättet. Så det jag skriver i resten av den här kommentaren ska inte ses som kritik på huruvida BMI för mått av övervikt är bra eller inte, utan mer som ett försök att klargöra fakta.
Så, efter att ha läst ditt inlägg så gick jag själv in på SCB för att se vad för sorts statistik man kan få ut om BMI vid de årtal du har i artikeln. För 1980 fick jag då ut ungefär samma som du anger (30.9% av alla i åldrarna 16-89). För 2009 fanns ingen data, men för 2004 var siffran 42.5%. Så är alltså frågan hur SCB’s data klassar de överviktiga de åren. Är det enligt de definitioner som gällde när datan samlades in eller de som gäller när datan läses ut (dvs. nu)? Jag försökte hitta någon information om detta, men det närmaste jag kom var att både BMI och BMI-klass finns i den databastabell som rapporten är baserad på, men ingen information om vad som används när rapporten genereras. Du kanske vet?
Jag blev också lite nyfiken när du sa att att gränsen för övervikt hade ändrats 1998. Det enda jag hittar efter lite Googlande är att USA flyttade gränsen från 27.5 till 25 1998 för att ha samma definition som WHO, men jag kan inte hitta något belägg för att Sverige skulle ha gjort samma sak vid den tiden?

Haller med om att BMI ar skit men tror att det anvands fortfarande for att det ar den basta indikatorn de har – trots sina brister finns det anda valdigt tydliga samband mellan hogt BMI och t.ex. diabetes eller hjart o karlsjukdomar.
Sen aven om BMI-nivan for fetma har sankts till 25 och de flesta ar ”normalviktiga” i Sverige sa ar det valdigt svart for mig som bott i bade england och skottland att forneka att det finns en s.k. fetmaepidemi da det ar otroligt manga som ar feta har.

BMI är väl ganska värdelöst på den enskilda personen? Alltså att BMI är något man mäter en hel grupps genomsnittliga vikt med? Tror jag läste nåt sådant för ett tag sedan. Totalt värdelöst är BMI iaf och jag har aldrig brytt mig om det. Gick nu för skojs skull in och räknade ut mitt och just nu är det 26.5. Inte så farligt alltså. Om jag skulle ha ”perfekt” värde skulle jag väga mellan 65-70 kg. Eh. Jag har redan gått ner till 73 kg från ca 85 kg och trivs bra med vikten jag har.
Var inne på en tjejs facebook igår och läste att hon skulle göra en gastric bypass. Kommentarerna var faktiskt mestadels negativa och jag förstod varför. Tjejen väger runt 90-100 kg och var alltså inte särskilt stor. Men hon var fast besluten att hon skulle göra en operation. Hon ville gå ner runt 20 kg. Förstöra sin kropp för så lite.
Antar att det mesta av ”fetmaepidemin” är till för att tjäna pengar. Sjukt är ordet.

Kommentarerna på kvinnans fb-sida är en del av dubbelbestraffningen mot feta. Du ska vara smal och hälsosam, vilket är detsamma för många, annars är du en samhällsfara och uppmuntrar andra till livsfarligt leverne, men du får endast uppnå god hälsa dvs smalhet med träning, diet och svett, blod och tårar.
Klarar du inte det ska du skammas och skuldbeläggas och nåde dig om du försöker vara oss till lags genom kirugi. Då har du utnyttjat våra skattepengar, ”förstört” dig själv och legat samhället till last och dessutom gett oss bevis för hur lat och oansvarig du är.
Som fet blir du endast godkänd om du är sjuk eller böjer på nacken och ödmjukt erkänner att du har varit dum som valde fetma och lovar att bättra dig genast.

Väldigt intressant den här faktan om BMI! Sjukt att det här med vikt ska behöva angå någon annan än en själv.
Jag vet att du är kritisk till Disneys filmer. Vad tänker du om filmen Frozen? Hade varit intressant att höra dina tankar. Givetvis kan jag tänka själv, men är ändå givande att höra vad du har att säga.
Tack för en grym blogg!!

Men alltså ja! Jag har länge funderat var alla dessa feta människor bor, för jag ser knappast någon fetmaepidemi här i min stad. Väldigt sällan man ser väldigt tjocka människor måste jag säga. Tycker snarare att det är en träningshets utan dess like som pågår just nu.

BMI är största bluffen. Borde avskaffas omedelbart, vilket jag har propagerat för i över 15 år nu, så det lär väl inte hända snart 🙁
Sanningen är den att enda tillförlitliga metoden som går ut på att mäta fett% är alldeles för dyr, så man duperar folk istället med att man har en ”ny mätmetod” dvs BMI.
Något som stämmer är dock att medelvikten bland barn och ungdomar har gått upp. Den bör ses som en ganska tillförlitlig källa till att viken ökar bland befolkningen. Så som LD själv skriver, ja vikten bland befolkningen har ökat.
Jag är dock trött rent allmänt på inflationen av ord som används likt LDs beskrivning av epidemi. Får alla ord att förlora sin betydelse och när de väl behövs användas inte finns tillgängliga i sin rätta betydelse längre. Detta är tyvärr mer ett tecken av vår tid, vad frågan än gäller dock.

Jepp, försök räkna BMI när du är kvinna, 180 lång och atletiskt byggd från början. Mitt ”sunda viktspann” ligger mellan 60-80 kilo.
Kommer liksom inte under 80 kilo ens när jag tränat bort nästan allt kroppsfett.

Ja alltså vikt, vad säger det egentligen? Min läkare ringde mig igår för att skriva ut ny medicin och frågade hur mycket jag vägde, funderade sedan på vad mitt svar att ”jag väger x antal kg” egentligen sade hen? Eftersom vi aldrig träffats (eller pratat innan) så har hen ju ingen aning om hur dessa är fördelade som fett, muskler, vatten, benmassa? Inte heller hur mycket jag rör på mig, vad och hur jag äter, min ämnesomsättning eller mina hormonnivåer osv…känns liksom lite skevt att basera dosering endast på en ”tom siffra”? Speciellt då jag påpekat att jag alltid haft problem med mediciner, med biverkningar och att de inte fungerat som de ska…men ändå finns det alltid bara en viktig faktor, och det är ”random kroppsvikt”?

ella: Det ende trubbiga instrument en läkare har (om en inte ska göra mycket noggranna mätningar på hur du bryter ned din medicin etc) för att veta hur hen ska dosera din medicin är din vikt. Inte ditt BMI alltså utan hur många kilo du väger. Väger du mindre så ska du ha lägre dos, mer högre.
Din läkare var faktiskt ovanligt noggrann då mycket av standarddoserna av mediciner är beräknade på en genomsnittlig man och hur mycket han väger och många läker bara ser till fass och sedan ordinera utifrån den inte utifrån dig som idivid.

När jag var anorektisk och inte hade haft mens på ett år hade jag naturligtvis ett perfekt bmi. Nu väger jag 15 kg mer,rör mig, äter bra, mår bra, har massor av smalhetsprivilegier och ser helt ”normalviktig” ut men enligt bmi är jag naturligtvis överviktig och trots att jag har timglasform så är mitt midjemått klassat som ohälsosamt och minsann förenat med risker. Så oerhört stört!

BMI är ingen bra mätmetod. Vid de flesta hälskontroller så är BMI bara en faktor som vägs in. Den som har mer relevans är midjemåttet. Dock så är det ställt utom allt tvivel att fetma är en epidemi som kommer att kosta samhället enorma pengar.

BMI är helt tokigt. Lika tokigt som resten av fixeringen vid hur mycket vi väger. Man kan ju tro att vi alla ska ingå i något slags exakt makronrecept där hela alltet kan bli förstört om nån stoppar i två gram för mycket av nåt.
Jag har aldrig varit tjock. När jag var liten var jag en vandrande pinne och då sa min mormor alltid drömmande: ”När jag var ung var jag som du. Smal som en vidja.” Jag älskar min mormor (som numera är död), men hon fetthatade. Även sitt eget fett. Så tragiskt…
Min ömma moder var också en vidja och jag växte därmed upp i den trygga uppfattningen att jag aldrig skulle bli en sån där som min mormor pekade på utan för mataffären och väste: ”Titta så tjock!”
Helt plötsligt över en sommar hände något. Boom, boom! Pubertet. Jag tyckte jag var rätt stor hela tonåren. Men nu när jag tittar på bilderna så ser jag att det var jag ju inte. Fast ingen vidja (size zero) heller, bara mig själv liksom. (Kulturella hallucinationer?)
Hur som haver så är jag hos företagshälsovården många år senare. Har fött två barn och haft en längre sjukdomsperiod och under tre år i rad varit sjukskriven i långa perioder. När jag mådde som sämst var jag som smalast. Inte särskilt mycket muskler och fettet brände väl kroppen på att kämpa mot sig själv. Trött hela tiden och inte särskilt mycket aptit heller. Men nu äntligen några diagnoser senare hade jag börjat medicinera och mådde bättre än på flera år. Hade lagt på mig 2-4 kilo nånstans sedan året innan när jag var på hälsokontroll. Tyckte jag var rätt snygg när jag inte längre såg ut som ett vandrande skelett och folk slutat kommentera och säga att jag var så smal. Bättre kondis hade jag också (rätt bra faktiskt,obs:SKRYT) och mer muskler. Mina värden var tiptop. Så säger sköterskan: ”Du har ju gått upp lite i vikt?”
”Ja”, säger jag. ”Jag mår bättre än nånsin.”
”Mmm, det är ju bra”, svarar hon.” Men håll koll på det så att det inte skenar iväg. Men du är ju absolut inte överviktig”, tryckte hon på och pekade på mitt BMI på 23. ”Fast det är ju inte så bra när man börjar gå upp i vikt.”
Eeeehhhhhh, nähä. Okej. Ska genast gå tillbaka till mitt sjuka jag som ibland inte orkade lyfta ett mjölkpaket och absolut inte mina barn. Som inte orkade promenera genom huset, som sov större delen av dygnet. Som fick körförbud, satt på jobbtoan i tre timmar på grund av yrsel. DET var ju hälsosamt. Jag var ju så SMAL!!!
Och när man var gravid så vaktade mvc-sköterskan över vågen som en hök. Mer över den än hjärtljuden ibland. För gud förbjude att man skulle gå upp för mycket i vikt! Och sedan ska man SNABBT ner igen! För det finns ju liksom inget specialBMI för nyss gravid. Bara för gravid eller ej gravid och bara TJOCK!
Fetthatet måste utrotas! Och ditt inlägg om plus sizemodeller fick mig nästan att kräkas i papperskorgen. Världen är ju helt sjuk!
Och en massa kärlek till When Darkness Falls!
Och till er som tror att fetthat inte finns och att det bara handlar om att man vill tipsa nån om lite god hälsa vill jag tipsa om instagramkontot Fet kvinna. Jag gråter nästan varje gång jag läser där, men jag gör det ändå för att påminna mig själv om hur världen ser ut. För om vi ser att den är ful kan vi renovera den. Let’s do it!

Måste säga att jag inte riktigt förstår upprördheten över BMI och debatten i stort. Visst, måttet är långt ifrån perfekt och för människor med ovanlig kroppsbyggnad tom missvisande. Vet inte heller vad siffrorna kommer ifrån med enligt folkhälsoinstitutet har andelen feta ökat även efter 2004 (3%) och kostar samhället många miljarder varje år (gruppen >BMI 40 står för den största kostnaden). Ingen ifrågasätter väl att grav fetma är ohälsosamt? Samt att vältränade människor som lever en hälsosam livstil självklart inte är eller har ett problem, oavsett deras BMI? Om en relativt kort kvinna som håller på med bodybuilding får ett BMI på 29 (ej klassat som fetma) kan det väl inte vara majoriteten som ”klassificeras fel”.

Trots att BMI inte alls är tillförlitligt används den ”skalan” inom vården och jag kan inte förstå varför! Den tar inte hänsyn till muskelmassa, benmassa, vattenmassa, fettmassa osv. Den räknar bara ut din vikt gånger din längd. Så jävla puckat.
När jag opererade mig fick jag inte vara över 25 i BMI, vilket gjorde att jag fick ner 8 kg så mitt BMI var på 24. Men hade jag gått upp två kg hade jag varit över den gränsen. Precis som att mina besvär blev bättre/sämre för att jag gick upp/ner ett eller två kilo… Så jävla dumt.

BMI för den enskilda personen är totalt värdelös ja. Vi har olika kroppar och muskler väger mer än fett osv. MEN det kan vara bra för att se på en hel grupp. Ser vi att en grupp har ökat i BMI över en tid är det ju mer troligt att BMI:t har ökat pga gruppen har ökat i vikt och inte att de alla blivit biffiga body builders. Sen finns det ju bättre sätt att mäta fetma, ex genom att mäta fettprocent mm, men rent krasst är BMI både enklare och billigare så därför används det mycket. Sen är det fel att man bortser det faktum att man ändrade gränsen och användandet av ordet epidemi är fel.

BMI är totalt värdelöst i alla avseenden där håller jag med till 100%
Men sen börjar jag undra lite… Jag skulle jätte gärna se lite källor på att fetman inte har ökat radikalt!
Om jag endast utgår ifrån mitt egna liv som superprivilegrad övre medelklass, dvs inte den del i samhället där fetma framförallt finns så har jag bara på tio år observerat stora skillnader hos framförallt barn!
Läste i någon kommentar högre upp personen i fråga inte förstår var dessa ”feta människor bor” antar att hon då inte varit i USA? Senast jag var där, då var jag endå i new york, konstaterade vi att nästan var fjärde människa led av kraftig övervikt.
Att säga epedemi må vara fel ord men att förneka att fetma är en sjukdom rycker jag inte heller är rätt…

På mitt jobb måste vi vartannat år skaffa oss ett sk friskhetsintyg.
Sist det var dags för mig så kollade som som vanligt blodtryck, blodvärde och fan vet vad alla tester är….
Alla mina värden var så vansinnigt bra. Jag är enl dom kärnfrisk.
MEN sen var det dags för vågen och måttbandet. Enl mitt bmi lider jag av ”grav fetma” (ja inte är jag smal, det påstår jag inte. Men grav fetma? Hallååååå? )
När sköterskan konstaterat mitt skyhöga bmi vart genast tonen en annan. Från att ha vart posetiv och trevlig så fick hon genast en dömande blick och påpekade väldigt tydligt att detta var ju inte bra.
Detta TROTS att alla mina värden var asbra! !!!
Jävla idioti!

Vad jag har förstått råder det ”fetmaepidemi” i USA. Närmare bestämt Texas om jag inte har fått något om bakfoten. Där är det mer regel än undantag att du är väldigt stor. När jag säger väldigt stor syftar jag på mer än +30 kg.
Jag förstår att du vill normalisera större kroppar. Dock kan vi inte sopa under mattan att det finns de som faktiskt lider av sin vikt. Återigen, jag snackar inte om kilon hit och dit utan det finns beviserligen folk som inte ens kan ta sig ut och dö av sin vikt. Dessa procent är för mig okända. Dessutom inte hört om något sådant fall i Sverige.

Jag rekommenderar Julia Skotts ”Kroppspanik” så så mycket. Hon sätter ord på och förklarar fettskräcken och hur allt knäppt hänger ihop så himla bra. Det är den bästa boken jag läst på många år, och har förändrat hur jag ser på min och andras kroppar för alltid.

Fast det finns ju andra indikatorer än BMI som visar på att övervikt och fetma ökar i samhället. Exempelvis har typ 2-diabetes ökat kraftigt de senaste decennierna, och det har ett påvisat samband med fetma. Antalet överviktsoperationer ökar också stort, tyvärr även bland barn, och det är operationer som medför risker. Och nu pratar vi inte om några trivselkilon utan om 15-åringar som väger 150 kilo.
Du skriver inte om din statistik gäller för hela världen eller Sverige. Folkhälsomyndigheten har mätt fetman bland svenskar de senaste 10 åren och kommit fram till att den ökar. En undersökning baserat på BMI vilket förstås kan problematiseras på individnivå, men svenskars BMI har ökat generellt mellan 2004-2014 enligt den nationella folkhälsoenkäten som baseras på ett urval av 20 000 personer.

Diabetes får man av kosten man äter, inte av vikten man bär. Att man ”ser samband” beror på att många tjocka äter en kost som gör dem sjuka. Väldigt vanskligt att tolka det som att det är fetman i sig som är farlig.
Men gå ut på gatan och titta efter. Ser du flockar av feta människor? Åk till närmsta skola: kryllar det av 15åringar som väger 150 kilo?

Enligt senaste rapporten från BRÅ så har antalet våldtäkter ökat med 13% från förra året, ska vi utgå ifrån att det inte är så utan bara att tjejer anmäler mer? Är det bevisat att det är så att tjejer anmäler våldtäkter mer nu och att dom faktiskt inte alls har ökat?

Det är vanligt att man skyller de ökade våldtäktstalen på ändrad lagstiftning. Lagändringen är en del av förklaringen precis som ökad anmälningsbenägenhet, men om man tittar på sexualbrott totalt (det som var brott 1975 är även brott i dag även om rubriceringen ändrats) så är ändå ökningen enorm. Från 1975 till 2011 har befolkningen ökat med 16 %, men sexualbrotten har ökat med 873 %.

Ja BMI alltså. Minns när vi hade årlig hälsokoll hos sjuksyster på gymnasiet och hon kollade allas BMI för att sedan tala om för oss om vi var överviktiga/underviktiga/alldeles ”lagom”!? En tjej kom ut från sin undersökning helt nedslagen då sjuksyster konstaterat att hon var överviktig. Det här var för övrigt en väldigt sportig tjej som var allt annat än överviktig. Förmodligen vägde hon ”mycket” delvis för att hon hade muskler men också för att hon hade en väldigt stor byst, och så var hon också ganska kort vilket inte direkt höjer förutsättningarna till ett ”godkänt” BMI.
Det här var inte så många år sedan heller och såhär i efterhand blir jag riktigt förbannad över att vi ens behövde bli bedömda på det sättet. Vad fick någon ut av att veta sin BMI liksom? Förutom kroppskomplex dårå..

Men usch jag visste inte detta!!! Det värsta är ju att sjukvården använder bmi för beslut. Jag är 159 cm och väger 65 kg vilket ger bmi på 25.7. Det innebär att jag inte får göra en bröstförminskning. Jag har storlek 70J och hur ska jag kunna sänka mitt bmi när jag inte ens kan träna pga för stora bröst för att typ röra mig?
Och varför ens den gränsen?! Har en problem med brösten ska en väl få hjälp oavsett hur resten av kroppen ser ut?
Har aldrig reflekterat över min vikt förut men nu har jag för första gången dåliga tankar kring min kropp (brösten har jag iofs alltid hatat men väntat på att fylla 18 så att jag får operation betald av landstinget

BMI är ett mycket trubbigt instrument. Vad jag läst så var den tidigare gränsen för män 25 och kvinnor 27,5 – från början togs en viss hänsyn till kvinnors annorlunda hormonuppsättning och att kvinnor har mer underhudsfett än män – generellt.
Så det var för kvinnor gränsen sänktes, för att det skulle vara lika för män och kvinnor… Vilket är rätt absurt i det fallet eftersom män och kvinnor är olika biologiskt, kvinnor har som sagt av moder natur generellt sett ”rundare” kroppar av rätt uppenbara skäl.
Att kalla det ökade problemet med stora övervikter epidemi är hemskt, som om det är smittsamt.
”Problemet” finns, främst i länder som USA, Storbritannien och i en del sydamerikanska länder, att det blivit vanligare med BMI runt 40 och mer. Det kan medföra sjukdomar men måste inte göra det per automatik. Och som vanligt hjälps inget av skuldbeläggande eller ”tjockdemoniserande” och att prata i termer ”fetmaepidemi” är ju inte något konstruktivt på något sätt alls.
BMI är ett statistiskt ”instrument” och funkar oerhört dåligt som en sorts mått för enskilda individer. Måttband är ett bättre sätt om en har behov att hålla ordning på kroppsform och hälsa, en smal person med stort bukomfång kan ha större risk för ohälsa än en tjock person som har fettet på lår och rumpa snarare än på magen. Men även där är det inget som är skrivet i sten.
Det finns t o m rön som pekar på att för kvinnor som passerat klimakteriet är det hälsosamt med lite övervikt…

Jag håller med om att BMI ensamt inte är något bra mått, men kan tillsammans med andra mått indikera på en ohälsosam vikt (hög eller låg).
Sedan är det ju kanske tokigt att använda ordet epidemi då det oftast förknippas med infektionssjukdomar men det har ju inget med det att göra egentligen.
Kraftig övervikt och fetma ÄR en riskfaktor för ökad sjuklighet (ex. Cancer, problem med leder, diabetes, hypertoni) och det är också en ökad risk för både mamma och foster vid graviditet. Så att säga att kraftig övervikt och fetma inte är ett problem och risk tycker jag bara är dumt och det hjälper definitivt inte de människor som lider av sjukdomen.
Dock håller jag fullständigt med om att fettföraktet är ett problem både i samhället och i vården. Jag, snart klar sjuksköterska, tycker det är mycket viktigt att bemöta patienter och gravida med fetma på ett respektfullt sätt. Precis som alla patienter (och människor överlag) ska bemötas! Att tex tala om för en gravid kvinna att hennes vikt är en risk för både henne och fostret är dock inte att fatshamea. Skulle jag inte tala om det skulle jag bryta mot de etiska koder som finns i vården. Men det är viktigt HUR informationen förmedlas!

Jag jobbar själv som sjuksköterska och jag är övertygad om att det inte hjälper på något sätt alls (utom negativt) att en säger till en överviktig person att hen är just överviktig och vilka risker det medför osv. På vilket sätt bryter du mot de etiska koderna?
Jag har själv alltid haft issues med min kropp och min vikt,även när jag var och sågs som ”normalviktig”. Jag mådde mycket mer dåligt när jag var ”normalviktig” än jag gör nu. Och jag är i dagsläget mycket väl medveten om att jag nu har si och så många kilos övervikt och vad jag ”bör” göra för att gå ner i vikt.
När jag skulle ringa och boka tid hos barnmorskan nu när jag vart gravid så var första frågan personen ställde om jag var överviktig. Jag vart väldigt chockad över frågan och svarade att jo,det är jag väl.. Har du ett BMI över 25,fortsatte personen och jag sa att Ja,det har jag med all säkerhet. Då sa personen att jag skulle få gå till en barnmorska som var specialiserad på övervikt och fetma. Hen undrade inget om vilken vecka jag var i eller hur jag mådde, men om jag var tjock eller inte var tydligen det enda som var värt att notera! Efter jag lagt på börja jag storböla (skyller även på gravidhormonerna här) men sen vart jag bara förbannad.
BMI är förövrigt som många sagt ett helt värdelöst mått! T.ex är många av de cancersjuka patienterna jag möter i jobbet på normalgränsen eller överviktiga enligt BMI, fast att det är uppenbart att så inte är fallet.

alltså. När min lärare maler på om fetmaepidemin i världen och jag mår lite illa för så mycket saknas i resonemanget (suck…) men kommer in hit på bloggen och TADAA! Allt va en myt :’) Tack för tänket <33

Men whaaaat?! Helt jävla stört samhälle vi lever i… Ungefär som när jag var på företagshälsovården ca 6 månader efter jag fött barn. Jag är 1.78 lång och vägde då 78 kilo. Och så säger kärringen ”ja, du har ju några kilon att få bort”. GNHH!!!! Tänkte svara ”det är DU som ska bort kärringjävel!” Men eftersom jag är en väluppfostrad mes som dessutom kämpade på med amning och sömnbrist sa jag inget…

Om man ser till riskerna med övervikt så är det bukfettman som är riskfaktorn (hjärt och kärlsjukdom, cancer, diabetes etc). Man kan med andra ord ha ett ”normalt” bmi och samtidigt vara i riskzonen. Samtidigt som man kan ha ett högt bmi och inte ligga i riskzonen.
Kvinnor räknas som feta med ett midjemått över 80.
Män räknas som feta med ett midjemått över 88.

Men jag undrar lite vad en som har s.k. bukfetma ska göra åt saken? Det går ju inte att flytta om fettceller på kroppen, alltså påverka en enskild kroppsdel.
Svälta sig (även känt som banta) vid varje måltid resten av sitt liv, och hoppas på det bästa?

Jag tror att det bästa sättet att mäta ”farlig” övervikt är att mäta ryggliggande bukhöjd. Fett på höfter armar och ben spelar inte så stor roll för hälsan. Det är fettet som lagras runt de inre organen som är en stor riskfaktor.
BMI är förkastligt i många fall.

Jag tycker det vore intressant att diskutera fetma som strukturellt fenomen och vad det säger om det samhälle vi lever i. Alltså att någon, istället för att stirra sig blint på siffror, skulle gräva djupare med sin analys än att bara slentrianmässigt dra slutsatsen att vi ökar i vikt och mår allt sämre. Vart vill ni komma med detta riktigt? Varför är det ingen som frågar sig hur vårt samhällssystem påverkar våra kroppar, hjärnor och mänskliga relationer? Jag hoppades så att någon skulle analysera detta och sätta det i en historisk-kulturell kontext istället för att gapa om HUR JÄVLA DÅLIGT fetma är jämt. Ja, det är dåligt, men vi måste komma vidare från detta i vår analys. Jag tror nämligen inte på att det ”bara” är att propagera för ”hälsosamhet”. Fetma lär säga mycket mer om vår samtid på en djupare nivå än vi anar och det kommer vi aldrig att nå genom att tvinga folk att banta och träna.

Enligt data från who (ja bmi-relaterat) har västvärldens ökning av överviktiga o de med fetma stannat av sen 2006 men fortsatt öka i utvecklingsländer. I det landet jag bor (low-income country i södra afrika) där 60% av befolkningen lever under fattigdomsgränsen ökar välfärdssjukdomar kopplade till övervikt typ diabetes 2 o högt blodtryck osv.
Det är självklart att detta ska diskuteras. Om ni lyfter blicken från er egen person så inser man att ett land som kämpar med både malaria hiv osv kombinerat m välfärdssjukdomar inte har optimala förhållanden för att utvecklas.
Vet inte om det är det du syftade på c men ökad övervikt o välfärdssjukdomar ÄR ett problem globalt o det handlar inte om att samma tjocka dessa studier görs utan för att kunna genomföra lämpliga interventioner tex granska livsmedelsindustrin (förbjuda transfetter tex) öka utbildning om matt i skolan införa mer sport på schemat. Där jag bor kan man tex bygga säkra cykel o gångvägar o köra kampanjer för att ändra folks attityder till att gå o cykla (lågststus tyder på fattigdom). Det handlar även om att reglera snabbmatskedjors aggressiva reklam.
Att låtsas som om övervikt inte är ett globalt problem är att egocentrerst stoppa huven i sanden. Nä din övervikt är säkert inget hälsoproblem om du är medelklass o har råd med pt o bra mat har kunskap om mat o bor så du kan röra dig utomhus.
Pratet om den globala fetmaepidemin handlar inte om svenskar med lite trivselkilon.

Jag är med dig hela vägen vad gäller fat shaming och hur tjocka och feta behandlas av samhället. Hur impregnerat det är i förakt och hur sjukvården aldrig ser längre än till fettet och missar vitala aspekter för att kunna ge värdig och relevant vård.
Men, i detta inlägget har du tyvärr tagit dig vatten över huvudet, BMI är ju tänkt att använda på populationsnivå vilket gjorts här ex. och jag har vridit och vänt på hur jag ska förklara, nu har nån annan gjort det istället, tyvärr med några mindre lämpliga ordval, men iallafall:
http://tranastyrka.se/nej-fetmaepidemin-ar-ingen-myt/

Vad det är tänkt att göra och vad det faktiskt gör är helt olika saker. (BMI är och förblir ett hittepå av en astronom med noll kunskaper om människokroppen.)
Att BMI fortsätter användas är för att:
1. Det kräver egentligen bara mellanstadiematte, men parenteserna gör att puckon tycker det ser avångsert ut. Bra för puckon som gillar att låtsas att de är smarta.
2. Det ger ett snabbt svar på en komplex fråga. (Vad är hälsa? Hälsa är att falla i en påhittad kategori. Döh.)
3. Det är lysande underlag för skambeläggning.
Jag brukar ha som tumregel att utgå från att folk som försöker försvara BMI är vanemässiga mobbare eller har något slags narcissistisk personlighetsstörning som gör att de får panik vid tanken att bli fråntagna sitt mobbningsverktyg.
Det är förvånansvärt pricksäkert och de få, lurade, stackare som faller utanför den kategoriseringen kan vi svepa med av bara farten. För det är ju HELT okej att påföra folk egenskaper utifrån grova generaliseringar. Tillräckligt många BMI-kramare är sociopater så då kan vi för enkelhetens skull säga att de alla är det.
Det vet jag, för jag har kvar min mattebok från femman.

Har inget med moral att göra, det är bra att det finns vissa riktlinjer att gå efter då man vill mäta en hel befolkning etc. Om nu fler människor blir feta i den grad att kostnaderna i samhället, i form av vård etc, ökar, är det inte bra att det läggs lite energi i frågan? Varför är folk överviktiga och vad kan vi göra åt det? Detta gäller män, kvinnor och barn.

Jag förstår er verkligen inte. Även om det nu faktiskt skulle vara så att vi har en fetmaepidemi (vilket jag starkt betvivlas), så är det något som främst drabbar låginkomsttagare idag. Det är alltså meningslöst att kasta smuts på individer, så som vård och media gör idag, när det är systemet som felar. Varför är godis billigare än nötter, och varför är det billigare att äta på donken än från salladsbaren på ICA?
Det är något som samhället måste ta tag i, istället för att skuldbelägga människor.

Ett enkelt sätt att kolla om vi har blivit fetare eller inte är att kolla fotografier från 50, 60 70 och rentav 80-talet. Jag kollade mina skolfoton från högstadiet i slutet av 70 , 1 var lite rundare resten 20 ”normala” , jämförde med min barns skolfoton och då räknade jag 3-4 av 20. Och denhär trenden syns i alla gruppfoton från nu och då.. så att hänvisa att det inte finns fakta eller statistik är i mitt tycke irrelevant, fetma epidemin är ingen myt.
Och till er som tror att dagens unga ” sk smala” sportiga är friska, de först är en myt. De är mer sjuklediga i året än vi 60 talister är på 10 år fastän vi har blivit lite lönnfeta.

Mina personliga reflektioner utifrån en vardag ihop med ”experter”:
Sjukvården HAR mycket att lära om bemötande, normkritik mm.
Det finns alltför mycket av grundlösa antaganden, ren fatshaming, dåligt bemötande, skuldgivande och strösslande av allmänna råd, sk ”enkla råd”. I all välmening oftast – okunskap. Men jag ställer inte riktigt upp på bilden av hsv som lakejer eller lurade.
Vi talar om alla risker och sjukdomar och ger råd. Men sällan kan vi erbjuda något vettigt stöd eller hjälp att kunna genomföra det vi föreslår. Till det ges inga resurser. Vi borde prata mer om hur komplexa sambanden är som ligger bakom. Vilken utmaning det kan vara med ofördelaktiga gener i ett fetmafrämjande samhälle. Hur svårt det är att genomföra beteendeförändringar, vad det än rör sig om. Vi borde skippa råden och lägga fokus på hur vi kan skapa förutsättningar för just individen framför oss att genomföra förändringar som kan leda till viktminskning. Vi måste anpassa behandlingen efter individen. Vilket kan vara att få hjälp med helt andra saker; avlastning i vardagen, hjälp med ekonomin, psykologisk behandling mm.
Vi borde erbjuda behandling som vid andra diagnoser, alltså evidensbaserad behandling, bästa möjliga! Att få kostråd av en duktig dietist och inte en distriktssköterska. Få professionell hjälp att göra beteendeförändringar, inte Livsmedelsverkets kostråd från en läkare. Att få långsiktigt stöd, inte två besök. Fetmabehandlingen idag är inte utformad efter det vetenskapen säger. Inte ens för barn. Vilket rimligtvis också påverkar resultaten.
Din blogg har vidgat mina perspektiv även om jag många gånger inte håller med dig i sak- och faktafrågor, men här finns massa kunskap och erfarenhet som gör mig mer ödmjuk och klokare. Hur kan vi ge dessa perspektiv en större plats inom sjukvården? Debatten du håller igång är viktig tycker jag, ledsen att du får ta mycket skit för det. Tack!

Fetmaepidemin är ingen myt tyvärr utan kalla fakta. Jag har läst folkhälsovetenskap och ett ANTAL forskningsresultat som alla visar på samma sak:
http://www.folkhalsomyndigheten.se/nyheter-och-press/nyhetsarkiv/2014/februari/fler-har-fetma-och-overvikt/
Ett land där fetmaepidemin däremot verkar ha bromsats in är USA som alla gillar att använda som skräckexempel.
BMI är bara ett sätt att mäta övervikt. Ett annat är att mäta antal procent i kroppsfett samt bukhöjd som nämnts ovan.
Gällande övervikt och graviditet finns det en risk för förtidsbörd om modern är överviktig. Att födas för tidigt är allvarligt. Detta MÅSTE vården informera om. Framförallt borde detta informeras om till kvinnor som planerar graviditet. Ingen ska banta under graviditet, det stämmer ffa pga många miljögifter som lagrats in i kroppsfettet frigörs och kan gå över till fostret. Av samma anledning ska man inte banta då man ammar. Däremot så kan den som är gravid lägga om kosten och äta nyttigare. Det gäller alla gravida.

Fetmaepidemi? Cancerepidemi då?
Lägg energin på att lyfta något vettigt som typ cancer eller hjärt – och lungfonden, romernas situation
Istället för att klaga på tjocka personer! (de själva väljer om det vill göra något åt sin vikt)
I Centralamerika såg jag mer tjocka personer än här (en som var så fet att hon inte kunde gå) men det beror på fattigdom, här i Sverige är det mera träningshets och Ätstörningsepidemi
Hörde ni det? ÄTSTÖRNINGSEPIDEMI!

Hej. Jag diggar dej och försöker inte vara otrevlig utan bata förstå. Är det inte bra att ha god hälsa? Med övervikt kommer många sjukdomar osv. Samt att det måste vara jobbigt att känna att man pallar vissa saker. Långa promenader eller likande. Jag var själv ösverviktig med för högt blodtryck och krämpor. Tyckte de Va jobbigt å ba knyta skorna. Men fick ner 30 kilo och mår nu toppen. Bättre värden,orkar mycket och har inte ont. jag Sveg att jag inte kommer dö i förtid osv. Jag menar det är risker med att ha 30 kiLos öVervikt. Visst kan man dra paralleller till att smala kan äta lika onyttigt å ha dåliga världen blablabla eller folk som röker(det borde diskuteras mer). vad jag vill komma till är att jag i denna fråga inte förstår hur du tänker? De e ju asjobbigt å va tjock??

jag klarar av både långa promenader och att springa 6 km utan att stanna, jag är förmodligen starkare än dig eftersom att jag är starkare än alla kvinnor jag umgås med och känner. Är det inte jobbigt att inte kunna lyfta och bära tungt, skulle jag kunna fråga smala personer. Vad är det jag inte pallar som andra pallar menar du? Och pallar smala personer verkligen att göra allt som tjocka gör? Vad är det som jag inte pallar som är så pass viktigt att det påverkar mitt liv? Jag har liksom inga planer på bergsklättring eller friidrott. Och är det inte min privatsak isåfall?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *