Kategorier
Vardagstrams

Att fläka ut sitt innersta är som att skala av sig huden

Min ångest är som en gammal vän som kommer på besök. Alltså ni vet en sån där jobbig vän man egentligen vill göra slut med men som ändå är bekant och som går att hantera. Jag har varit deprimerad samt haft ångestproblematik (med självskadebeteende) sen jag var typ 12. (kanske tidigare?) Det kommer och går i perioder. Har ups och downs. Mår bra i långa perioder för att sen djupdyka totalt för att sen må bra igen. Ibland bara på en handvändning. Om och om igen. Men jag är liksom….. van? Har det under kontroll men blir såklart otroligt jobbigt ibland speciellt när man har en vardag att hantera.

Jag har tidigare valt bort att skriva om min psykiska ohälsa just pga rädsla att avfärdas som uppmärksamhetskåt, martyr eller offerkofta. Det är så otroligt ömtåligt. Att blotta mig för andra är ren skräck. De som känner mig IRL vet att jag biter ihop, ler och säger ”allt är bra” (och de kommer aldrig få nåt annat svar heller så fråga inte, men tack för omtanken!) Att fläka ut sitt innersta är som att skala av sig huden. Låta andra pilla. Peta runt. Titta. Bedöma. Det har varit en lång process att ens våga öppna upp och bemötandet från min publik har varit så fantastiskt.

Jag säger ofta att jag inte gillar att gnälla och det är sant, men jag skriver inte om min ångest eller dåliga mående för att fiska sympatier, för att deraila, för att positionera mig själv som mest utsatt och mest förtryckt eller för att ifrånsäga mig mina privilegier. Jag vill bara ventilera och när det stormar som mest dvs när jag får mkt kritik från många håll eller hat (oavsett hur befogat det är) så blir det behovet större. Inte för att det är synd om mig utan för att JAG lätt djupdyker.

Och jag förstår att det blir provocerande för många (Jaha nu tycker LD synd om sig själv igen usch och fy) men jag vill inte behöva tänka på det när jag behöver tänka på mig själv om ni förstår hur jag menar? Ber om ursäkt för det.

ångest

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Att fläka ut sitt innersta är som att skala av sig huden”

Förstår, så gott det går, att det krävs enormt mycket mod för att tala om psykisk ohälsa, speciellt sin egen, men även andras. Vi har en dotter (7 år idag) som fick bla en ångest diagnos som 5 åring. Det var som en avgrund. Skam, sorg, förtvivlan, maktlöshet, okunskap och panik. Vad gör vi nu? Hur hjälper vi? Vad har vi gjort för fel? Och tiotusen andra frågor. Men som alltid, kunskap är nyckeln till framgång. Vi har läst på, gått alla kurser som finns, fått hjälp av bup, hab och skola.
Nu är det Förebilder jag saknar. Andra som varit igenom och kommit ut på anda sidan. Vuxna som vet hur en barndom med ångest är, föräldrar till barn med samma diagnos, barn som har samma problematik osv. För ingen känner ingen, ingen vet något om någon. Det finns inga där ute i verkligheten som har eller erkänner att de har barn med ångest. Fast statistiken visar ngt helt annat….vi känner oss helt ensamma, och lägger man då till skammen att ”ha misslyckats så mycket som förälder att man gett sitt barn ångest…” ja då vet ni hur vår verklighet är. Men vi VET att det inte är så, vi HAR inte gjort ngt fel, men ändå…alla som i alla välmening, ur en äldre generation, på kalas, jular, påskmiddagar osv förklarar för oss att sådant inte fanns på deras tid, att det är ett symptom på dagens samhälle och hur stressade, kassa vi e som föräldrargeneration…jo men tack! Det värmde.
Det hjälper oss oändligt att det i det sociala rummen nu börjar talas om detta, att andra, framgångsrika personen öppnar upp och sätter ord på, DET gör skillnad, för oss, för vår dotter och för hennes självbild i framtiden! Det finns ett liv med ångest, ett gott sådant, och det är inget, INGET att skämmas över!

Det ÄR fortfarande tabu och jag vet hur rädd man är för det bemötande man får. Har själv fått höra att det bara är ”att rycka upp sig” osv.
Just därför är det viktigt att andra berättar. Så jag tycker det är modigt av dig att våga. Men framförallt hoppas jag såklart att du kommer tillrätta med dina depressioner och inte accepterar att ”det är såhär det är”.
Inget att be om ursäkt för.
Kram!

Att det ska vara så tabu att tycka synd om sig själv och att få vara svag… Att folk blir provocerade bottnar i inget annat än i svaghetsförakt. Tack för att du delar med dig.

Gud ja, finns inget jag skäms för så mycket som mina depressioner, kan inte fläka ut hela min ocean av ångest, går bara inte. Även i perioder då man mår bra är det så jävla skämmigt att ens tänka på att avslöja nåt. Galet att det är så när vi är såååå många med ångest.

Jag tycker du är jättemodig som berättar detta. Jag ser det verkligen inte som självömkande eller uppmärksamhetsfiskande, snarare som något viktigt att lyfta eftersom det är så jävla tabu. Jag har själv brottats med ångestproblematik av varierande slag sedan unga år och det ska liksom döljas in i det sista. ”Vad gjorde du i helgen då?”, ”Jo jag hängde på psykakuten, själv då?”, nä så har jag aldrig svarat en måndagmorgon. Jag önskar att fler vågade öppna sig så att alla slapp gå runt och känna sig så ensamma och konstiga. Fan vad modig du är! Tack! Heja! Pepp! Och kärlek!

Jag längtar efter den framtid där det är okay att vara människa, få ha känslor, reaktioner, upp- och nedgångar och ångest för den delen. Utan att känna behovet utifrån att be om ursäkt för sig.
Du har absolut inget att be om ursäkt för, även om det egoistiskt nog känns skönt att höra att du också känner behov att be om ursäkt för din ångest. Även det är en viktig pusselbit i vem du är och vem du förväntas vara och vem du tror du förväntas vara.
Men du kommer aldrig va en Birro. Jösses.

Nu är det inget som jag själv ofta gör, men faktiskt ibland, men jag förstår verkligen inte varför det är fel att tycka synd om sig. Det är väl ett annat sätt att älska sig själv? Att säga att man är värd bättre än så här.
Precis som att det är vikt att vara sitt eget största fan så är det viktigt att vara sin egen största sympatisör.

Ja man ska inte vara öppen med sig själv verkar det som, man får ändå inget för det
Spelar ingen roll vad man säger, om folk fått för sig att man är ”psykiskt sjuk” för att man att man har asperger,
och då har man berättat privata saker om sig själv för vad man trodde var hyfsade människor, men vissa folk gillar att leta ”fel” på andra så de kan avfärda en
Det är så jävla dumt att stigmatisera andra för att de har någon psykisk åkomma, det är vad jag vill säga

Alla sätt att lyfta fram och därmed synliggöra psykisk ohälsa är bra!
Det tycker jag som mamma till en son med asperger och ångest. Så det är nog bra både för oförstående/okunniga personer som inte själva har sådana problem, eller har någon i sin närhet med ångest. Förhoppningsvis kan de på sikt vidga sina vyer lite grann och få mer förståelse…
Och som sagt så är det bra för både ”drabbade” (kommer inte på något bättre ord just nu) och anhöriga att få bekräftelse på att de inte är ensamma. För det kan kännas jävligt ensamt ibland.

Att vara psykiskt sjuk är fortfarande skambelagt, vilket jag tycker är vansinnigt. Vi har kommit så långt i vår utveckling, men vi ser fortfarande ner på de som inte är ”synligt” sjuka.
Jag förstår och respekterar ditt val att inte skriva om detta, men jag tror du skulle kunna vara ett föredöme även i det här ämnet om du valde att prata om det. Det är inget att skämmas för och det visar bara att man är mänsklig.
Men som sagt, jag förstår ändå ditt val!

Det här med skambeläggningen av psykisk ohälsa måste hänga med patriarkatet tror jag. På något sätt att kvinnor generellt är mer emotionellt intelligenta och mår dåligt i detta samhälle som män styr mycket över. Egentligen en helt sund reaktion på någonting sjukt alltså men det gör ju männen allt för att dölja genom att skambelägga offret istället. Inte hela orsaken men säkert en del till att många(kvinnor) mår dåligt idag..

Tack för att du delar med dig av ditt liv.
Du gör ett viktigt arbete i din blogg!
Jag unnar dig en OFF-Knapp till inkorgen av näthat.
Och så unnar jag dig istället en ON-Knapp till inkorgen av all nätkärlek.
Heja dig!

Åh! Jag tycker du är så stark som vågar vara så självutlämnande, särskilt om psykisk ohälsa som fortfarande är å himla tabubelagt. Jag har också lidit av ångest och depressioner, ätstörningar och alla möjliga självskadebeteenden. När jag var 28 brast det efter en lång utbildning och min kropp orkade inte mer. Jag har varit arbetslös i tre år nu och försöker kämpa mig tillbaka in i vårt oförlåtande och hårda samhälle. Såg på nyheterna häromdagen att 90% i en undersökning svarat att de inte kan tänka sig att arbeta med en person som lider av psykisk ohälsa/sjukdom. What liksom??
Nu har jag iaf har fått diagnosen bipolär och utreds för add, jag går hos en underbar terapeut och ska snart påbörja KBT. Jag upplever själv att min skam och ångest minskar när jag är öppen med detta och vägrar att skämmas för det. Tack för att du delar med dig, jag tycker du är grym!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *