Kategorier
Vardagstrams

Att informera gravida om riskerna medövervikt kommer inte göra nån skillnad alls

Så hur ska barnmorskorna göra då, undrar ni? Ska de inte informera om riskerna med övervikt? Är det inte ansvarslöst om det låter bli? Asså så här tänker jag om vården: Den ska fylla en funktion. Om viss vård eller information inte fyller nån annan funktion än att det får patienten att må dåligt så tycker jag att det är bäst att låta bli att ge just den vården eller informationen. Håller ni inte med mig?

Vad händer när barnmorskan berättar om ”riskerna för övervikt”? Vad händer när barnmorskan säger till den gravida att ”nu får du inte gå upp mer i vikt” eller ”du väger för mycket”? Tänk efter en stund. Vad tror ni?

Tror ni att:

– den gravida slutar äta?
– den gravida börjar motionera
– den gravida slutar lyssna på kroppen och börjar gå emot signalerna hen får?
– den gravida håller vikten? (och till vilken kostnad)

Eller tror ni kanske att det är jättejobbigt att vara just gravid och att man kanske har fullt upp med att klara dagen och illamåendet och värken? Det är nästan omöjligt att gå ner i vikt som icke-gravid. Föreställ er då hur otroligt mycket svårare det är när kroppen inte mår som den ska. Så vad ska den gravida göra med den informationen? Kan den förändra nåt? (Svar nej). Det kommer bara få hen att må dåligt. Inget annat.

Så nej nej och åter nej, barnmorskor ska inte prata övervikt alls. Eller förhålla sig till det för som jag sagt miljoner gånger så VET redan alla om ”riskerna med övervikt”. Det finns inte en människa i moderna västvärlden som har tillgång till samhället som inte blivit fullkomligen tvångsmatad med information om ”riskerna med övervikt”. Det är ju bara att ta en titt i varje kommentarsfält under den här typen av diskussioner, alla som tror sig veta exakt hur farligt det är att vara tjock just för att de matats med denna gamla paradigm.

Jag skrev ett svar på Olgas debattartikel. Läs gärna! 

Det blir vanligare att gravida går på dieter, drar in på maten och regelrätt bantar med bebisen i magen. Eller ”tänker på vad hon äter” som det heter nu för tiden när kvinnor göder sitt självhat och samtidigt späker sina kroppar för att passa in i det nya snäva smala idealet ”strong is the new skinny”.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Att informera gravida om riskerna medövervikt kommer inte göra nån skillnad alls”

Tack! Exakt vad jag kände när jag läste Olgas artikel. Dessutom tror jag inte att det spelar så stor roll hur man lever som gravid, vissa går upp mycket ändå. Jag satt på rumpan och åt skräp och gick upp 8kg under min första graviditet. Min kompis gjorde detsamma och gick upp 25. Så även om det vore möjligt att äta ”rätt” och motionera för alla gravida så vet du inte hur kroppen blir, den gör som den vill och det viktigaste är väl ändå att bebisen mår bra??

kan inte syftet med att informera vara att blivande mammor inte ska gå hem och vräka i sig choklad i 9 månader?
Menar att det finns många som tänker ”nu ska jag ju ändå bli tjock så nu kan jag svulla på med alla sorters onyttigheter”, och det är ju varken bra för mamman eller barnet.
Självklart ska inte mamman banta under graviditeten men ingen mår bättre av att svulla choklad.
Shit vad svårt det är att formulera sig utan att folk ska missuppfatta men hoppas att folk inte missuppfattar med mening bara….
Det viktiga är att inte skamma folk för viktuppgång, någonsin!

Det här med att alla vet så mycket om vad andra mår bra av. ”Ingen mår bättre av att svulla choklad i 9 mån”. Ok, tack då vet jag. Älskar för övrigt choklad och kan lätt svulla i mig men nu när jag fick höra att INGEN mår bättre av det så slutar jag direkt.

Hej!
Måste bara fråga, varför i jösse namn har du skrivit ordet ”hen” när du talar om en gravid person? Ser du något typ av möjlighet till att den gravida personen skulle kunna vara av ett annat kön än kvinna?
Jag blir förvirrad. Jag försöker verkligen att acceptera ordet när det använda på rätt sätt men det här måste väl ha blivit galet?
Med vänlig hälsning, Lenaspena

Jag anser att barnmorskor bör informera om att man inte ska använda graviditeten som en ursäkt för att äta skräpmat, godis osv utan äta vanlig bra mat och inte i extrema mängder utan så man är mätt och mår bra. Jämfört med när man inte är gravid så anser jag att man bör tänka på att man faktiskt när en person till och att man kanske behöver tänka på den personen och sig själv i denna situation och då är näringsrik mat att föredra och kommer sannolikt leda till mindre viktuppgång än om du gör mindre reflekterade val.

Snarare att det enda som barnmorskor bör informera om i matväg är just de saker som du inte BÖR äta som gravid, såsom t ex strömming och brieost. Det som LD pratar är fortfarande fat-shaming, oavsett vad dina kompisar säger och gör.

”Den ska fylla en funktion. Om viss vård eller information inte fyller nån annan funktion än att det får patienten att må dåligt så tycker jag att det är bäst att låta bli att ge just den vården eller informationen”
Fast det här funkar inte i praktiken.
Du som vårdpersonal har en skyldighet att upplysa patienter om tillstånden de befinner sig i. Detta bla för att patienten ska kunna göra egna val. Du vet du har ju valfrihet i vården att tex säga nej till en behandling osv.
Men då måste patienten vara välinformerad.
Men. Självklart ska man ge information som inte kränker eller sårar. Samt att även ge förslag på hjälp/lösningar osv. Om det behövs.

Jag kan verkligen hävda att jag inte gör samma sak. Svarar jag på en kommentar har jag tagit mig tiden att både läsa igenom den ordentligt och begrunda den (om den är av sådan karaktär och inte typ ”håller med” eller ”ja, vad bra”). Detta med fettföraktet har jag funderat på i många år och de diskussionerna du och jag har har jag haft med många andra. Du säger inget som jag inte hört förut och kommer inte med några argument som jag inte bemött många gånger förut.
Så anledningen att du inte svarar är trots då? ”Hon ska minsann inte tro att hon kan sätta dit mig!” ”Jag tänker minsann inte svara bara för att hon verkar tro att jag är skyldig henne det!”
Så väldigt väldigt barnsligt. Jag ställer de frågor jag gör för att jag önskar att du och andra ska reflektera över era värderingar och åsikter om tjocka. Att du tror att min önskan om en värld utan det förtryck jag utsätts för som fet handlar om att sätta dit folk pga någon slags skadeglädje … jadu, det är ju bara så sorgligt så man skulle kunna gråta.
Ett tips till dig är att inte svara på mina kommentarer alls om du inte kan ta dig tiden att ge ett relevant svar pga att det är så sjuuuuukt långa. Du slösar med min tid när du svarar och jag tror att du faktiskt vill veta hur jag ser på det du säger.

Sen tar man ju en massa andra prover och undersökningar hos en bm.
Så om det visar sig att jag är frisk och hur hälsosam som helst och överviktig. Då tror jag inte bm lägger nån fokus på just vikten.
Jag tror att det handlar om de tillfällen då kvinnan även har andra värden som pekar på att tillståndet inte är hälsosamt. Och att då inte prata med kvinnan om övervikten vore ju ett tjänstefel.

Problemet med övervikt vid graviditet är ju att det ökar riskfaktorer som inge ses på bara värden. Som ex. Större vikt hos barnet, förlossningsskador mm. Därför lägger bm vikt vid vikt (pun intended) även när den gravidas värden är bra.

Hm. Varför ska barnmorskan fokusera på vikten ens, låter okonstruktivt. Vem fan bryr sig om vikten, det är på sin höjd ett symptom på något annat. Barnmorskan bör istället prata om saker som är bra att käka/göra för en och (främst) barnet, alt. saker som är mindre bra osv., för detta vet inte folk i lika hög utsträckning, om ens alls (för en tia för varje gång jag hört ”när jag blir gravid ska jag äta SÅ MYCKET SKIT” så hade jag inte ens behövt leta efter en shejk). Sen får en ta det som en vill. Har verkligen no fucks to give för huruvida barnbäraren blir ledsen i ögat eller inte tbh.

Att det är sån hysteri kring kvinnors vikt handlar om rent o skärt kvinnohat. Om de går upp för mycket under ex en graviditet betyder det ju att de typ har ”njutit av graviditeten(!)”
(nu vet vi ju att det inte är sant då hormonerna spelar roll i hur mkt man går upp, gener osv) men folk tänker direkt tjock= ätit mkt gott/unnat sig. nä kvinnor ska helst slå sig själva medan de är gravida/ tar hand om barn/jobbar osv.
Det finns inget mer som provocerar så mkt som kvinnor som mår bra eller sätter sig själv först. Patriarkatet har tutat i oss att vi inte får prioritera oss själva. alltid ska vi sätta ngn annan framför: våra ofödda barn, våra egna barn, våra män, våra föräldrar…lixom ”kvinnor – intressen? de ska de fan inte få ha” ”Eller jo – de intressen som är ok för kvinnor att ha är följande: shopping, smink, smycken, laga hälsosam mat, barn, sy, städa..
Så de kan ha supersnygga sexiga kläder, va snyggt sminkande, ha smala ”snygga” kroppar och vackra smycken så de kan behaga sina män så mkt som möjligt samtidigt som de tar hand om barnen, pysslar om hemmet och städar så att huset är snyggt o rent o barnen är uppstyrda när karln kommer hem…
En tjock kvinna som sitter vid en dator hela dagen i ett ostädat hem o hon trycker en chipspåse o kanske en öl samtidigt medan karln är ute med barnen(<—-JAG, true story)…HAHAHAHA hemska tanke…

@LD:Tack för att du tar upp detta viktiga ämne! Denna vikthets måste stoppas…
För vad händer om blivande mammor får nog av vikthetsen och inte finner det meningsfullt att gå på koll hos MVC om det ändå bara ska handla om viktväkteri? Vad händer med den gravida som har symptom på något allvarligt fysiskt som inte fångas upp? Med den gravida som går på oro och funderingar hon inte hinner ta upp för barnmorskan ville prata viktmål. Med den gravida som låter bli att ta söka för eller behandla depression pga risk för viktuppgång?
Vad händer med alla de kvinnor med förlossningsdepression som vården, med några få undantag är komplett ointresserade av att hjälpa eller stödja. Vad händer med alla förlossningsskador när eftervården numera handlar om att få godkännt om du gått ner till ursprungsvikt eller underkänt om du inte gjort det på en viss tid.

…och hur kommer det sig att enbart kvinnor ska utsättas för icke efterfrågat viktväkteri inom vården? Om det nu är så superfarlig med några kilo ”för mycket”. Varför just hacka på nyblivna mammor som bäst behöver sina extrakilon för amning/återhämtning? Hur kommer det sig att inte den blivande/ nyblivna pappan kallas in för vägning/moralpredikan om farorna med det för män mer riskfyllda bukfettet?

haha eller hur! hur många gånger har en inte hört hur faaarligt det är med bukfett?? särskilt kvinnors bukfett då… kanske dags att ~*upplysa om riskerna*~ hos män med? 😉

Är så tacksam att jag sluppit den skiten. Har en vän som är överviktig sen innan och fy fan för bemötandet hon fick… Nä, fy. Hon hade ångest över varje kilo som hon gick upp under graviditeten. Helt sjukt. Och BM var inte sen att haka på det skammandet.
Däremot bör ju en BM informera om typ graviditetsdiabetes och vad för höga sockervärden gör med både mamman och barnet, men det kommer ju efter prover har tagits och inte efter en okulär besiktning av mammans kroppshydda.
Jag vägrar läsa Olgas skit, men tycker du skriver så bra om tiden efter och just hetsen att ”komma tillbaka” till sin pre-preggo kropp. Vidrigt! Alltid ska vi kvinnor vara vackra och tilltalande, aldrig får åren (och barnen) sätta sina spår på våra kroppar.
Själv har jag träning som intresse men just därför får den inte bli ett måste. Jag undviker att prata om den för mycket just för att folk ser mig som så himla duktig och ordentlig och ordningsam som minsann tränar efter graviditeten. Vilket ju är att säga att andra kvinnor är kassa som inte gör det. Vägrar de premisserna. Försöker att inte vara en del av hetsen, typ.

Jag håller faktiskt inte med dig helt angående detta ämnet. Till viss del absolut. Men på vissa sätt inte alls. Jag var själv gravid förra året, (Fick min son i oktober) och jag fick då veta att mitt BMI var högt och det är viktigt att jag tänker på vad jag äter. – När min barnmorska sa detta till mig tog jag inte ill vid mig för jag förstod vad hon menade. Det är många som tyvärr ”äter för två” och speciellt när det gäller saker som innehåller socker och snabba kolhydrater. Men när det gäller näringsrikmat som broccoli, lax, spenat så äter de knappt för en ens en gång, och när det gäller den vanliga maten som potatis och sås, så äter man kanske för en i bland en och en halv.
Nu säger jag absolut inte att alla gör så. Men jag tror att många tyvärr går så och ser graviditeten som en chans att kunna ”äta för två”. – När min barnmorska berättade att jag hade högt bmi, nästan på gränsen till övervikt sa hon att det var lätt att ”åka dit” när man blir gravid och sedan ha svårt att gå ner i vikt till både utgångsläget och till ett hälsosammare bmi. (Jag vet även att man inte bara ska gå på bmi för muskler väger mer än fett, men för någon som inte tränar är det ändå bra riktlinjer) Jag
Jag slutade absolut inte äta. Men jag slutade äta vitt bröd, pasta, (vetemjöl i stort sätt). Jag slutade äta godis, chips och jag slutade dricka läsk. Cola Zero kunde jag dricka varje dag innan. I ställer började jag äta mat med mycket näring i och bra fetter. Jag bakade fröknäckebröd och bakade mellanmålbars utan mjöl och vitt socker för att jag smidigt skulle kunna få i mig något och även för att ha något ”när jag blev sugen och egentligen hade gått och kollat om vi hade något gott hemma”.
Jag började motionera efter vecka 12, det blev längre och längre promenader och tempot blev snabbare och snabbare,jag började även gymma lite lätt och jag lyssnade på min kropp hela tiden och jag märkte hur min kropp blev starkare och starkare. Tillslut kunde jag hänga med på riktigt fyspsas men fick självklart anpassa endel övningar allt eftersom magen växte. I mitten kunde jag även jogga, det gick inte i slutet för magen blev för tung.
Kort och gott kan jag säga att jag gick upp 7 nödvändiga kilo, min kropp var i sitt esse och jag har nog aldrig mått så bra som jag gjorde under graviditeten fysiskt. Jag valde att börja med jobbet folk gör med sina kroppar när de ska ”tillbaks” redan när jag blev gravid. Jag mig själv ett försprång och jag är såååå glad att min barnmorska berättade den ”hårda sanningen” så att mina ögon öppnades och jag gjorde detta valet. Som jag skrev innan, min kropp var i sitt esse, den var stark och ”renad” från skräpmat och socker och förlossningen gick galant, hade ork kvar att födde en till efter 18 timmar. (Kan inte säga att den gick bra och orken kommer från enbart detta, men jag tror de hjälpte massor) Två månade efter min son föddes var jag där jag var när jag blev gravid, viktmässigt.
För mig handlade det inte om att banta eller gå på diet. Utan att hitta en kost som funkade, som var bra för både mig och barnet. En kost som funkar i livet, vardagen och något som inte blir ett hinder utan möjligheter. En balans och ett sunt tänk liksom!
Nya resa är att försöka komma ner till ett bättre BMI inför graviditet nummer två. Så att förutsättningarna blir ännu lite bättre. Det jag menar är att det är nog väldigt olika. Vissa som för höra det blir ledsna, mår dåligt, tycker synd om mig själva eller bryr sig inte alls. Andra (som jag) får höra det och ser till att göra det absolut bästa de kan med den infon de får.
Det bästa man kan är också individuellt precis som alla graviditeter är olika!
Här kan du läsa om hur jag tänkte när jag var i vecka 40, om det här med träning, kost & BMI
http://emmabeyond.com/2014/september/sju-kilo.html

Jag har ingen erfarenhet av att vara gravid, då jag har valt bort barn i mitt liv. Därför undrar jag om någon vänlig själ kan och har tid att förklara för mig:
1. Är barnmorskor utbildade i näringslära, kostrådgivning och liknande? Det bör de väl vara om de självmant ger sig in i sådana diskussioner?
2. Ges diet-tips till blivande mammor för att övervikt hos mamman är skadligt för fostret (tex högre risker vid förlossningen) eller är det mammans egen hälsa som oroar BM? Är det barnens bästa som BM har i åtanke när de råder mammor att inte gå upp för mycket i vikt eller är det, vad de tror, är mammans bästa?
Brist på t.ex vitaminer och mineraler, tror man kan orsaka både psykisk och fysisk sjukdom hos människan. Om gravida lider brist på dessa samt utsätts för stress, är det sannolikt att fostret kan skadas fysiskt och psykiskt och därför hoppas jag att BM vet vad de gör, när de råder mammor att ”hålla igen” under graviditeten.
Psykisk ohälsa ökar i samhället, inte minst bland barnen (diverse bokstavsdiagnoser) och jag håller det inte för osannolikt, att dagens mammors ständiga bantande och hård motion, före, under och efter graviditeten kan ha med nutida barns ohälsa att göra.
Mammor – tänk på era barn och er själva först och främst. Den som dör smalast har inte vunnit.

Vad bra skrivet. Olga och alla andra som livnär sig på att göda kvinnors självhat borde skämmas. Och vad är grejen med barnmorskor? Ingår det i utbildningen att lära sig att håna och trycka ner folk eller vad? Vilka skräckhistorier man läser här i kommentarerna. Så tacksam att jag är normalviktig (för att slippa detta hån och förakt), men om jag någon gång blir tjock ska jag skälla ut skammande vårdpersonal efter noter och inte minst anmäla till IVO varenda jävla tillfälle.

Nu har jag själv aldrig varit gravid och hurvida kvinnor använder graviditeten som en ursäkt eller ej har jag ingen aning om.
Men om det är så, så är det väl inte så konstigt ändå?
Hade vi sluppit bli hetsade när vi inte är gravida hade vi heller inte behövt gömma oss bakom graviditeten för att vi inte orkar ha dåligt samvete längre. För det är ju ett faktum att vi kvinnor måste ha en jävligt god anledning för att tillåtas gå upp i vikt.
Jag skulle säkert se graviditeten som ett frikort för att slippa känna denna ständiga ångest.

Jag blir ju livrädd för att bli gravid alltså. Tror jag kommer vara väldigt motstridig den dag jag blir gravid.
Men har vänner som varit och är gravida och det är blandad kompott man får höra. En var och är överviktig och blev oerhört dåligt bemött när hon väntade sitt barn. Hon berättade det att hon ofta grät när hon varit hos BM och hade extrem ångest inför att föda. Istället för att prata om den oro och ångest hon hade inför kroppens förändringar, tjatade BM enbart om vikt och hur detta skulle lösas bäst. Jag var alltid så ledsen varje gång vi träffades under hennes graviditet, och hon inte ville äta något för hon var så rädd att gå upp i vikt. Men hon var ju gravid så det hade varit konstigt om hon inte gjorde det! Jag blir så arg.
Jag förstår verkligen inte den här hetsen kring vikten när man är gravid. Det är väl meningen att mamman och barnet ska må bra?

Jag har gått upp väldigt mycket i vikt mina graviditeter, men eftersom jag är en liten tunn person från början så har jag aldrig fått några förmaningar. Man ser liksom inte på mig hur nyttigt/onyttigt jag äter, så jag har förmånen att komma undan. Fast jag verkligen är en av de där som borde få skäll, som på riktigt har tagit tillfället i akt att mosa ansiktet fullt med choklad i nio månader. Och inte pga att det varit det enda jag fått i mig.

Huvudet på spiken! Som oftast 😉
Jag gick från smal innan graviditeter till att precis som du må pyton under bägge och äta det som gick. Gick upp 25 kg och hjälp vad ALLA var tvungna att påpeka det. Som att jag missat det själv!? Efter barnet var ute var det ut med barnvagn som gällde och svältkost. Amningen sket sig totalt, konstigt eller hur! Resultat en smal kropp igen och beröm från omgivningen. Psykiskt mådde jag dock inte toppen.
Nio månaders ångest över att folk skulle påpeka hur stoooooor jag blivit, som att det var något hemskt och skamligt. Det kände jag att det var iaf.
Om det blir något mer barn ska jag fan vägra de skamfyllda vägningarna hos MVC. Och försöka göra det som jag mår bra av istället, vare sig det är choklad eller en promenad (troligtvis inte det senare med tanke på tidigare foglossningar from hell).
Mkt bra debattartikel btw!

Jag fick veta på inskrivningen vid min första graviditet att jag var överviktig. Tio (eller var det kansle tolv) kilos övervikt, och det var inget jag visste om. Jag tyckte att jag var alldeles lagom, och bra mådde jag. Barmorskan skickade mig till dietist och jag var så ledsen. Så himla ledsen. Lyckan över att vänta barn kom liksom av sig, när det antyddes att mitt barn skulle kunna ta skada. Jag hade utmärkt blodtryck, Hb och blodsocker. Det var tydligen mindre viktigt. Att få denna info, få känna den skammen och få pekpinnar jag mycket väl redan visste hjälpte ingenting! Jag hade redan koll, är vegetarian och är intresserad av mat. Klart jag åt snarr, men som alla andra. Iallafall. Jag var så stressad över det här, och det fanns inget jag kunde göra, för jag var överviktig och gravid och googlade på riskerna med det och fick bara ångest för ja jävlar det kunde vara farligt men man ska ju inte banta.
Jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på de där dagarna med ångest och skammen jag kände, innan jag bestämde mig för att inte ta åt mig. Att mer lita på att jag mådde bra.
Min andra graviditet hade jag gått ner till ”normalt” BMI 25, men hunnit gå upp till BMI 26 de första veckorna. Även då ville barnmorskan (en annan) skicka mig till dietist. Jag typ skrattade ett laugh of madness när hon sa det, det var liksom det fräckaste!
Min tredje graviditet, oplanerad och jag var i samma form som vid den första, VÄGRADE jag väga mig vid inskrivningen. Jag höll ett långt och engagerat försvarstal om att INGET gott kom ut av att gå igenom detta igen, att jag lovade att ha koll på egen hand men vägrar ta emot skammande råd och ingå i deras förnedrande statistik om ”feta mammor”. Fan alltså.
För övrigt har jag fött tre friska och fantastiska barn.

Usch jag blir så ledsen när jag hör det här. Och ännu mer ledsen när jag tänker på att trots otaliga liknande berättelser sitter fettföraktarna i detta nu och mässar ”det är FARLIGT med övervikt, BM MÅSTE informera om det, det är gravidas ANSVAR att inte vara överviktiga, alla gravida är SKYLDIGA att vara smala!”

Jag tycker det är så märkligt att du som i vanliga fall ofta utgår ifrån strukturer och att folk besitter olika typ av kapital, i sånna här diskussioner alltid utgår ifrån att folk besitter samma slags kunskap som du själv. Du säger att alla redan vet om riskerna med att vara överviktigt, men hur kan du veta det?
Vårdens uppgift måste vara att informera om risker och komplikationer och där anser jag att vården måste utgå ifrån att folk är okunniga. Detta pågrund av att det faktiskt finns folk som inte är lika pålästa och kunniga som du. Jag anser att det är mycket värre om någon gravid kvinna drabbas av en komplikation tillföljd av bristande information än att någon som besitter kunskapen får den påtalad ytterligare en gång. Jag såg ett svar från dig tidigare till en kvinna som löd ” märkligt att du inte visste att bröd var dåligt” vad är det som är märkligt med det? Personligen vet jag hur många som helst som tror vittbröd är näringsrikt och bra och detta är folk jag inte skulle klassa som ”opålästa”. Nu råkar du ha stor kunskap om just detta men det betyder inte att alla här det och just därför SKA vården påtala risker

Nej, vården ska inte utgå från att folk är okunniga. Det mina lärare tryckte på under tandhygienistutbildningen var att FÖRST ta reda på vad patienten visste, SEN fylla i eventuella luckor (om det ens var motiverat att ge mer information). Ser vi att patienten har emaljskador börjar vi inte med att spy ur oss hur farligt det är att dricka mycket cola. Vi börjar med att ta reda på vad patienten äter och dricker, om den kanske haft en ätstörning, vilka mediciner den tar. Visar det då sig att patienten dricker två liter cola om dagen frågar vi om patienten vet varför cola inte är så bra för tänderna. Vet då patienten bara att cola inte är bra för att det innehåller socker FÖRST DÅ kan vi nämna att det är surt (har ett lågt pH-värde) och att syran påverkar emaljen. Sen pratar vi TILLSAMMANS med patienten om vad hen kan göra för att minska lite på cola-drickandet. Tar patienten kanske hand om en nära anhörig som ligger för döden är det inte läge att börja dra ner på koffeinet (colan), utan låta patienten fokusera på det som är viktigast just då. Precis som en gravid som spyr flera gånger om dagen och har foglossning inte kan börja lägga om kosten och börja motionera

Tycker det är en onödig nyhet, då fetma är båda vanligare och farligare för män. alltså, det är vanligare att MÄN drabbas!
Att uppmuntra gravida att sluta äta så mkt under graviditet kan i värsta fall innebära att barnet får svagare hjärta, eller värre, outveclklad hjärna Om svälten är för stor. Denna nyhet låter bara dum och farlig.

Jag fick vid mitt första besök hos barnmorskan (hälsosamtalet) höra att jag helst inte skulle gå upp ett endaste kilo i vikt under denna graviditet. Barnmorskan försökte få min sambo att instämma i ett käckt ”nu ser vi till att hon inte går upp något alls, eller hur?”. Hade då ett BMI på 34,5. Även vid mitt andra besök var det mycket fokus på viktprat och jag blev väl informerad om både träningsmetoder och att jag kunde få träffa en dietist.
Har haft ätstörningar hela livet och tack vare ångesten kring min vikt inte ”velat” bli gravid förrän nu. Detta bemötande satte genast igång störda tankar hos mig angående maten. Nu i v.20 har jag gått ner nästan 10 kg, främst pga illamående men även pga att jag medvetet tänker på vad jag stoppar i mig och äter ”nyttigt”. Har dock världens bästa sambo som stöttar mig och som direkt reagerar om jag börjar minska på matintaget.
Tror att det ofta gärna glöms bort att vi tjockisar också kan vara ätstörda, vi är inte bara fetton som inte orkar tag i vår övervikt.

Tack! Är så förbannat less på olgas jäkla vikthets kring ALLA! ingen får vara ifred, inte ens spinkiga tjejer med revben som sticker ut som hon PROMT ska kalla smalfeta om de ha en antydan till mage. Jag själv är smal, gick upp 40 kg under senaste graviditeten, gick ner 45. Hur jävla nyttigt är det på 18 månader? Men det kvittar väl… jag är ju smal nu, och smalast vinner. Väl? Tack Lady för att du gav denna hjobbiga människa svar på tal!

Just gällande graviditet håller jag ju verkligen med om att man inte kan gå och ha panik inför VIKTEN, jisses.. Såg ett inslag på nyheterna härom morgonen där de pratade om max 5kg viktuppgång?? Men det är väl nästan ohälsosamt åt andra hållet – för bebisens skull? (Mkt möjligt att jag hörde fel?!) och tanten i rutan tydliggjorde att det var mkt viktigt att så fort som möjligt gå ner till ursprungsvikten efteråt – helst skulle man gå ner så man vägde mindre än innan graviditeten?!? Liksom, va?? Här sitter jag 8mån efter förlossning med barn nr2 med 5-6kg extra (9-10kg extra om man ska räkna från innan första barnet) ska jag ha panik? Ne, jag har inget problem med min vikt.. Suck

Tack för ett jättebra inlägg! Jag väntar mitt första barn och i de möten jag haft med min bm hittills har min vikt varit i fokus 90% av tiden. Jag tänker på vilken info jag möjligen missar, vad pratar hon om med sina normalviktiga patienter?! Dessutom känner jag hur glädjen över det nya, den spännande tid som ligger framför oss, förtas lite. Jag gråter och känner mig dålig efter de där mötena. Har varit överviktig hela mitt liv, men mår bra och har bra värden. Jag vet om riskerna, jag kan alla viktminskningsmetoder. Det är inte det som är problemet. Jag har nästan alltid undvikit att söka vård, om det inte varit akut, jag orkar inte med att det hela tiden hänvisas till vikten, oavsett vad det handlar om.
Tack för en bra blogg. Keep up the good work!

Ville bara kommentera för jag tycker min mvc skötte detta så bra. Jag svällde mycket min första graviditet och eftersom jag startade min andra betydlig tyngre var jag orolig att slutvikten skulle bli riskabelt hög (med onödiga komplikationer) men samtidigt var jag ju hungrig. Bm pratade inte vikt alls innan jag tog upp detta då betonade hon vikten av att äta, förstås, och sedan hänvisade hon till deras dietist om jag kände att jag ville ha hjälp med vad som var bäst att äta. Jag tycket detta var bra- hon hänvisade till proffset och gav sig inte in med pekpinnar utan att veta något om min mathållning.
(Och jag bestämde att en dietist skulle stressa mig att tänka för mycket på maten- men det är ju bra att servicen finns- så jag går på vad jag själv tycker funkar för mig)

Jag läser och känner en värme i att jag inte är själv med dessa känslor av skam och nederlag.
Jag har verkligen kämpat för att hålla vikten för det är så man ”ska” göra. Min övervikt är ordentlig och beror bland annat på medicin men även på prioriteringar i livet. Och jag var väldigt stolt över att på fem månader tappat 7 kilo och den senaste månaden tappat ett helt kilo. Så kom jag till barnmorskan och hela mitt inskrivningssamtal i stort sett handlade om hur farlig min vikt var för mitt barn.
Jag vet. Precis som det står ovan en trillion gånger, jag är inte dum i huvudet. Jag har ansträngt mig för att åtgärda min ”hälsorisk”. Men enligt barnmorskan spelar det ingen roll att jag hade fina värden för jag skulle minsann vara medveten om att för varje kilo jag har i övervikt så producerar min kropp mer insulin än nödvändigt och mitt barn måste ta hand om mer socker än nödvändigt och då kommer mitt tredje barn att blir jättestort! Jag grät när jag satt i bilen efteråt.
Inte för att jag vill ha en ryggdunkning med ett bra gjort men BM kunde ju ha stannat vid frågan ”förstår du”? när vi pratat om vikten av vikt.
Så nu sitter jag och kämpar med att inte äta för mycket. Och äter troligen för lite. För jag är livrädd för att jag ska förlora mitt barn eller lägga på mig vikt. Och jag är ingen läkare så hur ska jag kunna veta huruvida jag är rätt eller fel ute när mina känslor skriker efter mitt BM-besök.
Alla är inte lika sköra. Vissa kan säkert ta det. Men jag är i småsmulor.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *