Kategorier
Vardagstrams

Detär lätt att vara sträng

Oskar har nån slags serietittar-maraton tillsammans med polarna under helgen. Jag och barnen spenderar därför tiden hos grannen i skogen. Sover över, äter lördagsgodis ovh har oändligt med konflikter.
Underbara Clara skrev ett sånt bra inlägg om auktoritärt föräldraskap. Latmansgreppet som hon kallar det och jag skriver helt under på detta. Ju tröttare och mindre tålmodig jag är desto strängare blir jag. Jag är aldrig en sån usel morsa som när jag tar till de auktoritära greppen som mest bara går ut på att få barnen att lyda utan att ifrågasätta. Nu har jag lyckligtvis envisa ilskna små barn som ej låter sig kuvas men vad enkelt det är att bara köra över.
Jag avundas de där lugna mjuka snälla föräldrarna som alltid behandlar sina barn som likvärdiga människor. Hur hanterar de situationer som jag inte klarar? Hur gör de med barn som skrikvrålar en halvtimme utan avbrott för att hen inte fick godis precis nu? Hur får de ett uppkäftigt barn att känna sig lyssnad på? Hur hur hur gör de för att inte låta sig själva provoceras och bli arga och trotsiga och sura? (Jo vuxna är bra på det också) Maktkamper bryter bara ner barnet men det är så lätt att hamna där.
Jag har fan ingen aning om hur man är förälder hälften av tiden.

IMG_4253-3.JPG

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Detär lätt att vara sträng”

Håller med!
Åh vad man önskar man var sådär härligt harmonisk och tålmodig hela tiden.
Och naturligtvis sådär full av pedagogisk kunskap, alltid veta exakt hur man ska göra i ALLA situationer oavsett ålder på ungarna.
Istället är man en skitjobbig monstermorsa alldeles för ofta.
En sån som slänger in sexåringen på sitt rum när hen är ful i munnen eller helt enkelt inte gör som en säger. Trots att man EGENTLIGEN är helt emot sådana latmanslösningar

Vill inte ge några råd men tänker bidra med en observation som kan kanske kan leda in en på vilken väg som blir bäst.
När jag sitter och observerar barn och hur de är, vilket typ av temperament/humör de har, integrerar med andra barn/människor, så är det ofta väldigt lätt att knyta ett barn till ett par föräldrar utan att veta om de hör ihop i förväg. Barnen är ofta en spegel av sina föräldrar.
Jag vill alltså inte här insinuera att du LD skriker och blir tjurig om du inte får som du vill, så är ju alla barn mer eller mindre. Jag tänker mer allmänt. Jag vill kanske tänka som så att så som man vet att en själv lättas ”hanteras” så kan vara bäst att hantera sina egna barn.

Jag skriver under på detta! Det är inte lätt att vara förälder. Man är inte perfekt och man kommer göra fel, men jag har växt upp i en delad familj (separerade föräldrar) där det kändes som att jag levde i en diktatur. Jag hade aldrig rätt att yttra min åsikt, utan jag skulle bara håll käften och lyda. Detta ledde till att jag förlorade all respekt för mina föräldrar, eftersom de aldrig lyssnade på mig och inte respekterade mina åsikter och känslor. Jag har idag ingen kontakt med min far och träffar min morsa ytterst sällan. Jag tycker inte om nån av dom och vägrar lyssna på nåt de säger, oavsett om de har rätt eller fel.
Det positiva som kommit ur det här är att jag är väldigt självständig, envis och står fast vid mina principer. Jag står fast vid det jag tror på som en tegelmur. Men det är det enda positiva som kommit ur min uppväxt, resten är bara psykisk ohälsa och problem.

Kan man aldrig bli arg på barn? Höja rösten? Varför är det alltid dåligt? Om ett barn skrikit i en halvtimme för att den inte fått godis (varför är barn så jävla jobbiga?) varför måste man sitta ner och tala lugnt och sansat då? Jag fattar att man ska vara pedagogisk osv men ibland brister det och jag tycker inte det är fel att barnen ser de så de fattar hur man mår och känner sig när de gapat och jävlats i en timme för att de inte får som de vill – man blir ju trött och arg – varför får man inte visa det? Min väninna blir arg och höjer rösten/skäller när hennes barn beter sig riktigt illa, efteråt så förklarar hon då på ett lugnt sätt varför hon reagerade som hon gjorde, hon ber om ursäkt för att hon skrek men förklarar att det kan bli så ibland och så blir allt bra igen och de blir ”vänner” – funkar bra och ser inget fel i det.

Instämmer. Gäller det riktiga småbarn, typ två-treåringar, så beter de sig såklart inte odrägligt med flit, men lägg på ett par år bara så är barn generellt tillräckligt medvetna för att kunna bete sig illa ”bara för att jävlas”. Iaf var jag det som fem-sexåring och tror inte att jag var något unikt undantag? Kan inte heller se ngt fel i att ryta till åt barn som beter sig jobbigt och är gamla nog att förstå vad de gör, och sen prata om det och be om ursäkt när man lugnat sig, som din väninna – tusen ggr hellre det än alla föräldrar som bara ignorerar sina barn och låter de skrika sig trötta, sådana ser jag ofta ute. Tror barn mår betydligt sämre av det.

Känner precis som du. HUR GÖR MAN? En stor del av tiden iaf. Jag vill också vara den där lugna, respekterande typen. Som alltid ser sina barn och respekterar osv (såklart. Vem vill inte det iofs) Men finns dom på riktigt, såna föräldrar? Jag vet inte.

Fast varför skulle det vara idealiskt att aldrig tappa tålamodet som förälder? Eller aldrig vara sträng? Förstår inte vad barn lär sig, som skulle vara positivt, av att få lov och sitta och gapa och gallskrika om godis i en halvtimme?! Barn som curlas på det sättet borde bli helt odrägliga som tonåringar och vuxna? Det är ju inte heller så att man som vuxen alltid kan få göra vad man vill precis när man känner för det.. När jag tänker på min egen barndom så är det mkt jag minns som väldigt traumatiskt, men verkligen inte att mina föräldrar betedde sig som helt normala människor, dvs tappade tålamodet då och då, om jag betedde mig som en skitunge. Tycker att du verkar vara en helt fantastisk förälder, förstår verkligen inte detta med att barn skulle fara illa av att man ryter till ibland, så länge det är inom ”normala” gränser såklart?

Jag har tappat tålamodet många gånger på min son. Om jag tycket att jag överreagerar så ber jag om ursäkt efteråt. För faktum är, att barn ju sällan är ute efter att ”bete sig som skitungar”. De flesta gångerna när det gått överstyr hos oss och jag börjat gapa och skrika så inser jag i efterhand att det varit trötthet och/eller hunger inblandat – antingen från mitt håll eller min sons håll. Och bägge delar är faktiskt mitt ansvar, min son (snart 3) är inte gammal nog att ta ansvar för mat- och sovtider.
Sen ÄR det ju verkligen inte hela världen att man tappar humöret på sina barn ibland. Det viktiga tänker jag är hur man hanterar det efteråt. Att man ber om ursäkt om man tycker man gick över gränsen och försöker göra bättre nästa gång. För barnen lär sig ju av hur man gör, om man gapar och skriker när man blir arg så lär sig barnen att det är så man gör.
Utöver det tycker jag det är viktigt att minnas att det är skillnad på att låta barn få som de vill, och att låta barn ha rätt till sina känslor. För det är ju både förståeligt och helt okej att barn blir besvikna när de önskar något de inte kan få. Vi ska ju inte lära barn att endast positiva känslor är tillåtna, däremot tillhör det ju socialiseringen att lära sig uttrycka negativa känslor på ett konstruktivt sätt, men detta tänker jag ändå är en ganska avancerad färdighet och inte något man egentligen kan förvänta/kräva av förskolebarn. Att ”få lov” att vara ledsen över uteblivet godis kan jag faktiskt inte riktigt se på vilket sätt det skulle skapa odrägliga vuxna…? Att däremot ha en förälder som säger ja till allt så fort barnet gnäller eller blir argt – ja då kan jag följa tankegången….

Tack tack tack!
Jag vill också, men beter mig värre än min femåring rätt ofta. Skulle fylla i en lapp till BVC inför besöket nästa vecka; en fråga var om barnets humör. Tänk, sa jag till barnet, om nån skulle fråga dig om MITT humör…!
Usch för mig, alldeles för ofta…

Ops.. jag som skrev att jag inte förstod Clara riktigt.. Såhär..Hej Clara.. Jag förstår inte riktigt helt vad du menar egentligen..Som jag förstår är det inte lätt att vara lärare, förskollärare och allt det idag.. För problemet är ju att de måste uppfostra våra barn idag.. Vi föräldrar har ju inte ens hälften av tiden med våra egan barn som andra människor i deras liv har.. Vi köper ju redan sönder våra barn i dag, hänger på allt vi tror att våra barn måste ha,, materiellt, kalas osv.. De behöver kärlek som du säger och det är nummer ett, men de behöver lära sig exakt samma saker som vi vuxna.. vad som är viktigast i livet, att det finns rätt och fel. Du och jag som läser detta, du som förälder till dina barn, Du måste fortsätta precis som du gör och lita på att det du gör rätt och tro på det (såklart inom lagen) Gärna prata med andra föräldrar, vad vill vi lära våra barn idag?När du tror på dig själv och vet att du är rätt för dina barn, då gör barnen som mamma och pappa gör , inte bara vad de säger.. Kram och visa era barn vägen, rätten, möjligheterna, skyldigheterna och friheten i deras liv. Jag tror på dig. Också en mamma..

Så jäkla sant! Har själv fått en ”Sitt ner, håll käften och se söt ut, annars jävlar!”-uppfostran och kan säga att den inte lärde mig ett jävla skit om nått. Men jag var ett väldigt lätt barn att ha att göra med pga den.

Finns ens de föräldrarna som är sådär förstående och mjuka hela tiden? Jag trodde aldrig innan jag fick barn att jag skulle kunna bli frustrerad, arg och trött på en tvååring för de är ju små och förstår inte. Men min envisa och trotsiga unge kan driva mig till vansinne (speciellt när man försöker söva lillebror i vagnen och hon kommer som en ångvält med sin dockvagn, kör på mig och skriker ”flytta på dig!!!!” eller ”TULE SOVAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!”). Jag försöker att inte bli utåtagerande mot henne men ibland vill man ju bara dunka huvudet i väggen och gå ut och skrika av sig. Tror ärligt talat inte att det finns föräldrar som är perfekta och tar allt beteende med ett leende på barnets nivå och aldrig tappar humöret.

Igenkänning på detta! Jag hade verkligen – verkligen!! – ingen aning om att jag kunde bli så arg som jag blir på min snart-treåring ibland. Hur märkligt är inte det! Man är över trettio bast och tycker man känner sig själv och så kommer det en liten som knappt är tre äpplen hög (nåja) och drar fram det absolut värsta i en. På nolltid. Egentligen borde man ju bli imponerad.

Jag vet inte om det har med min egen uppväxt att göra, men jag kan verkligen känna djupt obehag inför vuxna som alltid i alla lägen är så där lugna och pedagogiska med sina barn. Det känns så falskt och hämmat – som att den vuxne döljer sitt riktiga jag för barnet. Föredrar alla gånger en förälder som är en riktig människa med riktiga känslor och reaktioner. Tror inte barnen far illa av att märka att mamma också är en människa med gränser och begränsningar. Det viktiga är väl i så fall att man kan prata om det efteråt och be om ursäkt om man betett sig illa.

Barn är olika. De där föräldrarna som ”alltid är lugna, tålmodiga och mjuka” (sanning med modifikation) har med största sannolikhet lugna, tålmodiga och mjuka barn. Som liksom inte tänjer på deras gränser lika långt. Jag var själv ett sånt barn. Det räckte med att mamma mjukt sade ”Emma, snälla gör inte sådär” för att jag skulle sluta tvärt. Brorsan däremot slutade inte förrän mamma skrek hysteriskt och slet sitt hår. Så en ska vara försiktig med att döma sig själv som förälder (och att döma andra föräldrar) samt jämföra föräldrars tendenser med varandra, för barn är väldigt olika, har olika temperament, olika beteendemönster, olika tendenser och är olika krävande.

Fast jag är som förälder väldigt lugn och tålmodig, trots att mitt äldsta barn inte alls är det. Ibland är det nästan som att jag får anstränga mig för att bli arg eftersom jag vill visa mitt barn att man ska bli arg i vissa situationer (ibland blir jag såklart arg på riktigt också, speciellt om något är farligt). Min man är tvärtom och tänder till på två sekunder.
Jag tänker att det är bra att jag och min man är såpass olika för då lär sig mina barn att människor och kan reagera olika och att man inte behöver vara rädd för att någon visar humör.
Mot min man och andra vuxna är jag för övrigt inte alls lika ”snäll”.

Fast du är den bästa förälder dina barn kan ha och om du tycker du är dålig inom just detta området så är du desto bättre på att lära dina barn andra viktiga saker, som till exempel hur man behandlar medmänniskor 🙂

Nu har jag inga barn själv men jag tror inte det spelar så stor roll vilken föräldrastil man har så länge man ser till att barna vet att de är älskade och trygga. Det finns ingen som är en perfekt förälder, det kan tom vara skadligt att vara för bra förälder då barnen får omöjligt höga krav att leva upp till om de ska bli som dig.
Det är svårt att vara förälder, det blir inte lättare av att det ska stå en massa personer bredvid spelplanen och tycka en massa. Det är en av orsakerna till att jag tvekar för om jag ska bli mamma någongång eller inte, just för att det är svårt att ha ansvar över en annan persons liv på det viset. Sen skulle jag bli pålagd en massa ansvar från min omgivning, de skulle förutsätta att jag är den som har mest ansvar för barnet, de skulle förutsätta att jag har ansvar för att min partner, om jag har en manlig sådan, skulle vara så bra pappa som möjligt. Jag skulle ha ansvar för att ungarna har det bra, har mat i magen och utvecklas så bra som möjligt enligt alla psykologiska principer, samt att jag har ansvar att uppfostra deras pappa till att ta ansvar. Jag tror vi har för höga krav på vad som anses vara en god förälder och jag tror att vi lägger för mycket ansvar på enskilda individer(mamman) när det gäller barnuppfostran. Det finns ju ett talesätt som heter ”it takes a village to raise a child”. Barna lever ju inte i ett vakum med bara dig närvarande.

Men hur befriande?? Underbart!
Jag har fyra kids, alla hur fria själar som helst, men den här sista, herre gud! Hon e tre snart, och jag vet i tusan vad jag skall göra med henne! Trodde liksom att nu, att nummer fyra bara skulle rulla på i samma hjulspår, allt skulle gå lite smidigt. Det gjorde det väl också fram tills för ett par månader sedan. Märker, precis som du beskriver, att desto tröttare jag e desto strängare och bara ”för att jag säger det” pedagogik kör jag. Skit-dåligt, men hon bits, skriker, terroriserar och lever om. Friast av dem alla tydligen, för hon är som en liten diktator! Skönt att höra att vi e fler där ute som tampas, med både barn, dåligt samvete, och vetskapen om att jag gör hur fel som helst ibland, tack för det!

Nej, jag vet inte hur de gör heller. Det roliga är att jag är lärare och kan ofta hålla mig just sådär lugn och pedagogisk med mina elever både barn och vuxna men min egen dotter… Gaaaah! Ibland tror jag att det är lättare att vara lugn och pedagogisk med folk man bara tycker om som ens elever än de man har djupare känslor för. Det betyder ju inte att man ska skrika hur som helst men man blir liksom mer upprörd när någon man älskar beter sig som en galning vilket tyvärr barn ofta gör.

Har inte barn själv men en sak jag reflekterat över när det gäller hur släkt och vänner är med sina barn är att det är ok att tappa humöret och skrika om det rinner över, men att gråta för att ens barn ”skrikit i en halvtimme osv” är mindre ok?
Vad är det med gråt, att visa att även vuxna kan bli ledsna av det barn gör och säger, som är så fel att visa inför barn?

Att lära sitt barn att det inte är ok att skrika i en halvtimme om hen inte får godis är INTE att utöva makt utan det är uppfostran. De är BARN, de vet inte alltid vad som är bäst för dem. Det är upp till oss föräldrar att fatta vettiga beslut och att sätta gränser. Jag tycker det är grymt att lägga för mycket ansvar på barnen.

Fast återigen tänker jag att man måste skilja på att få som man vill och få känna som man vill. Ett barn vet inte alltid vad hen behöver nej, så självklart ska en förälder kunna säga ”nej du får inget godis”, men däremot låta bli att säga ”nej, du får inte vara besviken för att du inte får godis” (eller någon annan formulering som betyder samma, typ ”men sluta gnäll nu” eller ”det där är väl inget att tjuta så över”).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *