Kategorier
Vardagstrams

Jag behöver tid på mig att reflektera och landa innan jag kan ta till mig att jag sagt eller gjort fel

glädjeflickorna

glädjeflickorna podd

Jag har hängt med dessa fruntimmer i helgen. Vi har spelat in podd, vårdat våra kvinnliga relationer och pratat om allt som händer i sociala medier. Syjunta och skvallertant får en helt ny dimension när dessa paranta damer slår sig samman!

Men apropå just relationer, sociala medier, debatter och samtal så tänker jag på hur lättkränkt, envis och trög som satan jag faktiskt är emellanåt – en del saker tar lång tid för mig att greppa och acceptera, speciellt när det krockar med min världsbild eller kunskapsarkiv. Det kan ta dagar, veckor, ibland till och med månader eller år beroende på vad det är, hur det hanteras och framförallt beroende på hur pedagogisk feedback jag får innan jag landar helt och nyktert kan tänka igenom händelser och reaktioner.

Jag tänker t.ex på hur jag i tidigare vänskapsrelationer kanske betett mig illa eller gjort övertramp och hur jag hanterat de reaktioner jag fått. Människor är mänskliga liksom och ibland kan jag känna att det finns lite utrymme för att vara just det, att tillåtas reflektera och ta till sig i sin takt. Samtidigt som det är helt orimligt att man som kränkt eller utsatt för en orätt ska finna sig i att vänta. Svår balans och jag har svårt att hitta nåt svar egentligen som tillfredsställer.

Och då tänker jag såklart på min roll som debattör. Oavsett vilken roll jag har så är jag ju fortfarande människa och fungerar utifrån det, det kan vara svårt att komma ihåg ibland när det är så snabba vändningar och man har ett enormt hav av människor att ta hänsyn till men diskussionerna med mina följare och läsare och ja, kritiker hjälper mig att reda ut när allt blir trassligt.

Nu så funkar inte det helt smärtfritt heller för jag står ofta och stampar surt första dagarna (eller veckorna) (Men tänker och funderar ändå konstant, ältar och vrider och vänder på alla perspektiv som presenterats) men jag tror de flesta, jag inkluderat, kan behöva tid att landa, andas och reflektera över sånt som händer, saker en kanske sagt eller gjort innan man kan ta till sig och gå framåt. Så funkar jag iallafall, jag vet inte hur det är med er? Känner man sig dessutom anklagad (och kanske då oförtjänt) så sätter man ju upp nån slags skyddsbarriär och ju mer det bankas på den desto mer håller man emot.

Men det blir ju svårt när man är offentlig som sagt för man har inte tid för reflektion då när så många väntar på att bli bemötta. Många refererar till mig som nån med makt och att det innebär att jag måste ta det i beräkning och det stämmer säkert men jag känner det inte, jag ser ju inte mig själv utifrån liksom. Där jag står så upplever jag bara maktlöshet. Och ofta panik. Menar alltså ej att avsäga mig ansvar utan helt enkelt att det är nåt jag har svårt att relatera till och därför inte alltid tänker på. Äh nu trasslar jag in mig igen. Det är så svårt att förklara, hoppas ni förstår hur jag menar?

Hur funkar ni?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag behöver tid på mig att reflektera och landa innan jag kan ta till mig att jag sagt eller gjort fel”

Tycker det låter väldigt sunt att vilja reflektera över vissa saker. Det stämmer kanske inte alltid med det otroligt snabba klimatet i sociala medier men borde få vara okej men lite politikersvar á la ”jag tar med mig frågan och återkommer” även för en debattör och storbloggare.
Har man dessutom följt dig ett tag vet man ju att du faktiskt lyssnar på kritik och gör omvärderingar ibland, precis som alla vi andra. Och det är väl ganska få som snabbt omvärderar sina värderingar eller åsikter, för mig tar det också ett tag.

Förstår precis vad du menar.
”så sätter man ju upp nån slags skyddsbarriär och ju mer det bankas på den desto mer håller man emot.”
Så funkar jag och så fungerar nog majoriteten av alla människor. Något att ha i åtanke när man vill få fram sitt budskap. Vill man bara skrika en stund så visst, men räkna inte med att ”motståndaren” kommer att ta till sig av det du säger.
I övrigt så är jag nog mer direkt att ändra mig eller se en alternativ väg att se på saken, dvs jag går inte och grunnar på saken. Gör jag inte det direkt så behöver jag fler argument innan jag ser saken annorlunda.

Beroende på hur kritiken presenteras reagerar jag olika. Framförs det konstruktivt och lugnt, då tar jag in informationen, funderar och processar och försöker tänka på det nästa gång. Jag bättrar mig helt enkelt.
Men framförs kritiken på ett aggressivt sätt, så att man känner sig attackerad, då tar det tvärstopp. Jag lyssnar inte alls och blir trotsig. Då brukar jag göra det där jag fått kritik för, oftare, bara för att.
Sån är jag.
Jag kan tänka mig att om jag vore i dina skor, LD, hade det nog inte gått så bra för mig. Kritik framförs sällan konstruktivt på sociala medier och jag hade nog sparkat bakut på en gång och därmed förstört lite för mig själv. Det är inte lätt att stå till svars för så många, speciellt om en del tar åt sig riktigt ordentligt och blir arga. Så jag tycker ändå du verkar hantera det där rätt bra, du håller ju fortfarande på och jag tycker du blir bättre och bättre på alla sätt.

Jag tror att folk ofta tillskriver bloggare mer makt än de faktiskt har och då blir kraven både skyhöga och orimliga, som om de vore politiker eller tidningar, dvs första, andra och tredje statsmakten.
Bloggaren får aldrig göra fel, ha en dålig dag eller snäsa av någon. Man ska alltid vara nyanserad, balanserad, trevlig och tillmötesgående – oavsett vad folk skriver till en och hur man bemöts. Man avkrävs förlaringar och ursäkter på löpande band, något de som kräver knappast skulle vara villiga att göra själva.
Och det tror jag har med avhumanisering att göra. Man tänker inte på att oavsett hur många följare bloggaren har och oavsett hur populär den är så är den först och främst en mämmiska med känslor, precis som du och jag. Hur stor man än är är man inte immun.
Men det finns ett område bloggare faktiskt har makt, och det är över hur kommentarsfältet ser ut. Jag har skrivit om det förut, bl a när det handlade om Bloggkommentatorerna. Och jag undrar fortfarande varför man som bloggare tillåter personpåhopp och drev mot enskilda personer. Vad är meningen med detta? Vad tänker man sig att det ska komma för gott ur det?
Det är ju ingen som vill utsättas för det själv. Folk kan påstå att de själva inte skulle ”ta åt sig” och annat trams men det tro inte jag ett dugg på. Det är väl klart som fan att man blir ledsen och tycker att det är obehagligt när en grupp ger sig på en i någon annans kommentarsfält. Att ge sig in där blir bara som att stoppa ner huvudet i en bikupa. Så risken är stor att folk får mobba och förtala hur mycket de vill eftersom ingen sätter stopp. Vuxna människor dessutom. Man trodde ju att högstadiet var över för länge sen när man är medelålders, men icke.

Yes. Jag fungerar likadant, behöver tid på mig att landa ibland. Kan vara ganska trångsynt och behöver vidga mina vyer. Ofta när jag läser din blogg får jag en ”aha”-känsla. Inser att det finns flera sätt att tänka och se på saker än mina egna 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *