Kategorier
Vardagstrams

Mina erfarenheter av rasism och av att rasifieras. (Och vad för slags oliv är jag?)

I helgen spelar vi in fler avsnitt av glädjeflickorna. Om nån har frågor eller förslag och önskemål på ämnen så är det bara att skriva här.
Men tills dess, jag förstår att ni längtar efter min ljuva stämma, kan ni lyssna på senaste avsnittet av Amra och Paulas (vardagsrasismen) podd ”unite the fight”.
Vi pratar om klass och klassresor samt om hur rasifiering påverkas av klass. Jag berättar om mina egna erfarenheter av att just rasifieras, av att utsättas för rasism och hur jag aldrig passerar som svensk och vad det betytt för min självbild och utveckling.
Lyssna nu för fan!

IMG_4358.JPG

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Mina erfarenheter av rasism och av att rasifieras. (Och vad för slags oliv är jag?)”

Jag har slutat raka benen och låtit håret där vara ifred i nästan ett år snart men reagerar FORTFARANDE på kvinnors benhår, hajar nästan till ibland och gjorde typ det av den här bilden. Störd värld. Hoppas det går över.

Jag kände igen mig i det du och Amra beskrev, i beskrivningen av hybriden. Jag har själv fått säga stopp till en vän som uttryckte sig problematiskt och kallade mig för exotisk och identifierade mig med mitt födelseland som för henne var positivt men för mig blev problematiskt så jag inte identifierar mig så. Jag är dock född i Europa och har ljus hy och ljusa ögon vilket gör att jag har privilegiet att hamna under radarn också. Det med efternamn kunde jag också relatera till och övergången från underklass till arbetarklass och nu medelklass. Jag och min man valde ett påhittat efternamn för mitt efternamn var för knepigt och hans för svenskt för att passa ihop med min hybrididentitet.

bästa podden helt klart enligt mig. Vilka härliga kvinnor ni är! Jag är en nybliven mamma och jag har snart lyssnat igenom alla era avsnitt som jag lyssnar på när jag är ute och går. Något som jag skulle vilja höra är hur det var för er när ni fick barn.
Tack för en grymt bra podd!

Det här har inget med ditt inlägg att göra, men prövar ändå att ställa en fråga här. På mitt jobb har man nämligen börjat med ett projekt, det att satsa på vår hälsa och att därmed få ner sjukfrånvaron (förstås). På vårt senaste APT hade vi två jättegulliga unga och smala (förstås) friskvårdsonsulter på plats och som talade om hur det hela (iofs frivilliga deltagandet) skulle gå till. JO det börjar med att man får boka en tid då blodtryck, puls, socker e t c tas, so far so good, men sedan skulle man också vägas och mätas, samt andelen fettprocent i kroppen skulle analyseras. Ehrm det sistnämnda fick mig att bli lite irriterad. Hoppas du förstår varför och att jag önskar att få din syn på det hela.
Kram

Jag hoppas för din skull att du vet att detta är inget de kan tvinga dig till. Om någon fick för sig att mäta mitt fett skulle de få en rak höger!
Som blivande sjuksköterska och senare barnmorska har vi haft otaliga föreläsningar om vikten av respekt för patienter och att ALLA undersökningar är frivilliga. Så om de försöker tvinga dig, be dem dra käpprakt åt skogen, eller läsa socialstyrelsens riktlinjer och regler om detta. Vilket du än känner för, båda är befogade!

Jag är förvånad över att människor med utländskt utseende får såpass mycket reaktioner. Själv har jag motsatt problem, jag passerar som infödd tills jag öppnar munnen. Oftast är det inget problem, men det händer att jag har känt mig dumförklarad eller som om jag inte riktigt räknas. Sen är det lite tråkigt att varken ha skriftspråket eller vara lika verbal som på sitt hemspråk.
Lite lustigt är det när folk kommenterar att vi bor utomlands eller frågar om vi ska flytta hem. Vi bor nämligen i min mans hemland och mer hemma än vi är nu kommer vi som ett par med olika nationaliteter aldrig att bli :).

Personen som ställde frågan menade nog inget illa. Har själv råkat ställa en liknande fråga, handlar nog mest om att man visar att man är intresserad av att lära känna personen bättre. Men kanske uttrycker sig lite klumpigt.

Vad ska en säga till idiotiska män som vägrar acceptera att kvinnor också utsätts för förtryck? De som helt enkelt vägrar inse att feminism behövs. Är det värt att ta diskussionen eller ska en bara gå vidare och låta dem tro att kvinnor har det sååå bra att lägre lön-snacket bara är trams och att det finns mycket värre saker i världen som ex krig? Hur kan man få kvinnokampen att framstå som viktigt när den jämförs med folk som dör i krig? Jag blir gaaaalen på detta snälla hjälp mig!

skulle vilja höra er ta upp det här med död. Att vara liten och tänka på det, hur pratar man med och om en sån sak På ett bra och pedagogiskt sätt. Eller hur förhåller sig vi vuxna oss emellan till unga som som har dödslängtan eller har många tankar om detta. Hur var vi när vi var unga och någon närstående gick bort? Hur pratar vi och stöttar andra som drabbas eller oss själva?
Ska vi prata mera om döden? Finns det en klassfråga ifråga om att dö?
Vet någon hur man gör på en begravning? Vad är det som gäller?
Kan döden vara ett skämt? Skojar vi om döden för att det är ett svårt och tungt ämne? Många kanske känner till Ingemar Bergmans ”det sjunde inseglet” – jag är döden och jag har gått länge vid din sida (tror jag repliken löd) Ser döden ut så? En skepnad med lie som tar en? Eller är livet en väv vars trådar är av bestämd längd? Är det viktigt att bli ett snyggt lik? Ångest och död är det förknippat med skam? Lite förslag som kan tas upp givetvis med hänvisningar till olika stöd man kan ringa om lyssnare får det svårt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *