Kategorier
Vardagstrams

När slutar kritik vara utvecklande?

Det är svårt för mig att veta var gränsen går när jag blir kritiserad. När slutar kritiken vara utvecklande och när övergår den till att vara nedbrytande? Hur sorterar jag? Behöver jag lyssna på allt? Vad måste jag ta till mig och vad kan jag avfärda? Hur ger jag själv kritik? Kan jag bli mer konstuktiv? Hur mottas den av andra och vad är syftet med den?

Att vara offentlig har tvingat mig att stå i skottlinjen för alla människors tyckanden. På gott och ont. Jag behöver feedback och ifrågasättande för att växa som medmänniska och för att bli en bättre feminist men ibland känner jag att jag inte kan andas. Det känns som att jag alltid måste slåss, alltid befinna mig i försvarsposition och alltid vara beredd. Knytnävarna i vädret och alltid på vakt. Det gör mig paranoid och trött och det påverkar stämningen omkring mig och i de diskussioner jag ger mig in i. Vem är vän, vem är fiende, hur mycket ska jag stå ut med och när får jag säga stopp?

Jag tycker om mig själv. Men ibland är det svårt att komma ihåg när andras åsikter, tyckande, dömande och uppfattning om mig överröstar. Ibland känns det som jag håller på att gå sönder.

funderar

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”När slutar kritik vara utvecklande?”

Du måste inte lyssna på nåt, du är i din fulla rätt att skita högaktningsfullt i vad andra tycker. Även om de har ”rätt”.
För att kunna utvecklas tar man till sig det man känner att man kan och vill ta till sig. Ställs krav på att man ska ta till sig mer än man för tillfället förmår blir det nedbrytande istället för utvecklande och därmed kontraproduktivt.
Du befinner dig i en extra utsatt position då du får utstå hat, hot och förakt för att du genom att synliggöra förtryck retar upp människor (höll på att skriva idioter, men nu ska jag inte vara sån) som inte vill ta till sig det du förmedlar.
Jag förstår att det är svårt att sortera då det finns en miljon gråa nyanser mellan det uttalade hatet och faktisk uppmuntran. Jag tror att huvudsaken är att inte låta sig beröras så pass att man förlorar förmågan att vända det till något som i förlängningen gör en till en bättre person (därmed inte sagt att man bara ska ta till sig snälla kommentarer). Det måste få ta tid att utvecklas så man behöver inte ta allt på en gång.
I första hand värna sin egen mentala hälsa, i andra hand rädda världen. För vi behöver ta han om oss själva för att kunna ta hand om nåt annat i längden.

Jag tänker såhär. Det är skillnad på att få konstruktiv kritik och bli dömd och konstruktiv kritik kan sällan sluta vara utvecklande. Ibland kan en trampa folk på tårna, det gör alla ibland, men om en vill vara en så bra medmänniska som möjligt så är det viktigt att göra vad en kan för att förebygga. Att lyssna och ställa frågor tycker jag är viktigt för detta. Speciellt om det handlar om saker en själv inte har erfarenhet av. Klart att det ibland kan kännas att det blir *för mycket* och energin går ur en, men så är det väl tänker jag. Det finns mycket i samhället att lära av. Men sedan behöver en inte ta alla kamper och diskussioner och det är ingen som kan kräva det av en. En får suga in ord och diskutera i den mån en orkar och ibland kanske rent av andra kan föra vissa diskussioner bättre än en själv pga olika saker. Allt från energi till erfarenheter och kunskap.
Men att försöka skilja på konstruktiv kritik och dömande kan vara en bra grej och att känna efter om vissa saker är värda att hoppa in i.

Hej!! Feedback>>>>jag kan säga så här att jag håller knappt till på några svenska bloggar eller forum längre, läser bara D.N någon gång om dagen och en del artiklar, om vetenskap osv rapporter, men jag läser blogg och tweets därför du är nog den ända sanna offentliga person som finns kvar. Det händer något hela tiden och du är helt orädd, jag önskar att jag hade hälften av ditt mod, du stärker oss andra. Du är färgstark och rolig att följa.
Det som kan uppfattas som negativt är ju såklart manshatet som jag många gånger delar men det blir kruxigt därför jag har söner som är i övre tonåren, svåra att ”kontrollera” därför att deras far är mafioso. Det är som att det finns i generna, jag kämpar verkligen med dom och jag har kommit fram till att många män är av naturen destruktiva, de behöver bli bombade med empati och love av sina mammor och andra kvinnor i familjen och i skolan för att lära sig bli mjukare och mer hänsynsfulla.
De behöver få utlopp sin manliga energi hela tiden, de tävlar, vill bestämma, trycka ner, få tjejerna att se upp till dom osv
Det är svårt som mamma att tygla det här och många mammor vet inte hur man tar hand om pojkbarn (som är av den jobbiga sorten) och kanske skäller hela tiden, även lärarna och tjejer i klassen och då växer ett kvinnohat fram som är riktigt farligt som vi vet.
De behöver förståelse, en vetenskapsman gav mig en bok för många år sedan som förändrade mitt och barnens liv, jag förstod att pojkar måste hela tiden distraheras och utmanas och få använda sin kropp och hjärna och lära sig om sina instinkter som inte riktigt passar sig i det moderna samhället, jag skäms inte om jag jämför dem med en Rottweiler faktiskt, min yngsta har andra gener och är mer som en liten söt hund om du förstår vad jag menar. Även fast jag också hatar patrikatet och många män så älskar jag de fina männen desto mer, och tycker mest synd om dom som har ap-hjärnor utan ledning.
Sedan om hat, jag har märkt att sänder man ut hat så får man dubbelt igen, det är tydligt.
Jag är livrädd för det och det ger mig ångest.
Ger man bara ut konstruktiv kritik så får man det tillbaka, bara kärlek desamma, som bomuranger. Även en mördare var en gång en oskyldig bäbis så det är ju oftast uppväxten som formar och det kan inte ett barn göra ngt åt. Det är orättvist.
Jag gillar dig iallafall!
Du får gärna ge förslag på bloggar eller sidor som du själv besöker, behöver tips.
Kram kram Du gör ett BRA jobb och blocka ut allt hat, läs det inte ens, ignorera idioterna bara som vill bråka och kör på.
(ursäkta tonen om du tycker jag ’berättar hur det är’ men jag är lite äldre så tar mig friheten) ha en bra dag! Tack för att du kämpar!

Jag personligen klarar bara av en en viss mängd kritik. Det är utvecklande. Jag måste få en chans att bearbeta det. Känna efter och sen är jag redo för nytt. Jag måste även få lite positivt in. Jag har startat trådar på nätet där någon har anklagat och haft hård ton och inte haft någon som helst empati (trollat skulle jag nästan vilja säga). Då har jag avregistrerat mig från fortlöpande kommentarer, för sånt behöver jag inte lyssna på 😉 Min tråd, mitt val! Jag tycker du gör rätt i att göra likadant här.
Däremot så känner jag några människor som ALLTID har hård (och till viss del förnedrande) ton mot andra på internet. Dessa är alltid lite speciella människor som inte har så stor empati mot sig själv eller mot andra. Ofta singlar som har haft problem med vänskapsgäng, skolgång eller dylikt. Så när det är någon som ”kör igång och kritiserar” så brukar jag mest stänga av och tänka att det är någon av de människorna som jag vet som är rätt så ”speciella” människorna som inte kan läsa av känslor och tankar lika bra som andra. Man kan alltså skruva ner deras ”hårda ord” till något betydligt mildare (i huvudet) och på så sätt behålla respekten för att alla är olika.

Håller förresten med väldigt mycket som Hjerpe skriver. En måste sätta sin mentala hälsa i förstahand för att kunna göra saker för andra. Men vill även tillägga att, som Hjerpe skriver, kan konstruktiv kritik självklart vara nedbrytande på olika sätt. T.ex om det är massivt och mycket nytt att ta in. Då får en försöka andas typ.

Jag läser en del bloggar. Det är få bloggar där kommentarerna är så konstruktiva och reflekterande. Det säger en del om det klimat du byggt upp – du tillåter att alla inte är verbala ess, men du tar dig tid och energi att svara. Tycker inte du är så arg som du själv skriver;)
Reflektera gärna, men inte för mycket;) Du ska ju inte anpassa dig hela tiden, du har ju dina grundvärderingar och för mångas talan. Självklart fattar vi att det är jobbigt att vara offentlig. Tycker du gör ett kanonjobb!

Jag har tänkt mycket på det där eftersom jag ett tag har gömt mig lite från sammanhang där jag utsätts för tyckande och kritik.
För mig är inte kritiken alltid jobbigast utan jag blir väldigt snabbt trött av hur många som, om man tar på sig något slags ansvar eller jobbar bara pyttelite på barrikaderna, väldigt snabbt har åsikter om hur detta ska göras istället för att erbjuda hjälp eller själv engagera sig. Vad man inte tänker på när man ger tips, kritik eller råd är ju att det lätt kan bli lite övermäktigt för den man ger till.
Det är så väldigt lätt att komma med idéer eller sprida vidare tips, att faktiskt göra något konkret och praktiskt är väldigt mycket svårare och jag kommer försöka vara väldigt tydlig när jag börjar jobba igen att det inte är okej att bara överrösa med idéer och råd utan att försöka hjälpa till.
Jag tänker att varje gång man känner sig sugen på att ge någon råd eller massa åsikter, kanske kan man då fundera på ifall man kan erbjuda någon praktiskt hjälp eller själv engagera sig på något sätt. Och när jag får tips om vad som borde vara bra för mig brukar jag fråga om de vill göra mig sällskap eller kan hjälpa mig genomföra det. Det är ingen kö utanför mitt fönster precis..

Jag tror att råd överlag är överskattade. Enligt en internutbildning på ett jobb jag hade så är råd faktiskt rätt värdelösa för i stort sett inga råd efterföljs i praktiken. Istället låg fokus på att dels dela med sig av sin syn på saken utifrån egna erfarenheter (”gör såhär, det funkade för mig” VS ”såhär gjorde jag”) samt att ställa rätt frågor så att personen själv kommer fram till vad den bör/vill göra utifrån sin situation och sina erfarenheter, då man ju känner sig själv bäst.
Och som du skriver, att erbjuda praktisk hjälp är guld!

Jag älskar din blogg och tycker att du ofta skriver intressanta grejer oavsett om jag håller med eller inte. Dock kan jag ibland känna att du går ut väldigt hårt i dina teorier och åsikter vilket gör att man lätt målar in sig själv i ett hörn. Min erfarenhet är att det är behagligare för en själv om man lämnar fler dörrar öppna när man lägger fram sin hypotes/åsikt. Dels får man inte lika hårda påhopp och dels blir det lättare att välja en annan dörr om man faktiskt blir övertygad om något annat.

En sak till som jag tycker många borde tänka på är att läsa i kommentarerna innan man kommer med kritik och tyckande för oftast har någon redan gett feedback och då är det onödigt att bara kommentera för sakens skull. jag tycker man ofta ser i olika kommentarsforum (men va, heter det det?) att 50 pers skrivit samma sak och då känns det som det mera handlar om att få ha rätt och trycka dit någon än att ärligt vilja få nån förstå, ge feedback.

Jag håller med.
Tycker den kritik som har florerat i sociala medier sista dagarna har i första hand varit saklig och haft god grund, men som du säger är det ett stort problem när alltför många av de som blir upprörda vill föra fram sin kritik, och detta är ju ett återkommande problem oavsett vad som diskuteras.
Blir man sårad eller känner sig exkluderad SKA man påtala det, men om en person redan fört fram sin åsikt behöver inte 49 till förklara exakt samma sak. Extra vaksam måste man vara när kritiken riktas mot en ensam individ utan maktposition. Jag personligen hade inte pallat att ta emot det och det måste man ha i åtanke att alla människor är inte lika starka.
Folk kan gärna hjälpa till att förklara om personen inte förstår första gången, alla är ju olika pedagogiska till att förklara, men inte alla på en gång. För även de som med all rätt har blivit kränkta måste även de respektera att de har lika stort ansvar att inte gå över nästa gräns där det lätt blir personsak av det hela.
ALLA borde läsa mer och inse att just DIN rätt att tala är inte längre lika viktig om någon redan för samma talan. Att åsikten/kritiken får komma fram och emottas är det som är viktigt, inte att just DU får uttala den.
När dessutom alldeles för många går emot samtidigt blir det inte lättare för en person att ta emot sig av kritiken. Då tycker jag det är bättre att förklara varför det har blivit fel för att sedan dela övrig kritik och frustrationen inom sin grupp (obs om problemet, inte skitsnack om person) än att häva ur sig exakt all frustration rakt mot en ensam person. För helvete, liksom.
Det går jävligt snabbt att tappa respekt för människor man tidigare har gillat som öppet i första hand förminskar och kastar skit på personen som utdelat åsikten istället för deras åsikt. Eller som jag har sett massor av idag; screenshots av folks åsikter för att de inte är lika pålästa och som öppet delats på twitter. Genom detta tillvägagångssätt får inte personen någon chans att försvara sig. Finns få saker jag avskyr mer än elitism, särskilt från de som skrek högt om mobbning av andra igår.
Det känns inte bra när folk angriper varandra på detta sätt när man i grunden delar samma politik, men tyvärr görs det alltför ofta från båda sidor och det skadar bara oss själva.
(Ang. personkritik syftar jag inte på någon som brukar kommentera just här vill jag påpeka. Jag tycker snarare att du LD, brukar hålla din kritik på sociala medier på en bra generell nivå utan att det handlar om person.)

Jag tror man måste säga åt sig själv eller sätta en gräns, nu är jag inte i behov av kritik så jag stänger öronen, men när man behöver nytänk eller få igång drivet hos sig själv kan man ju släppa in lite kritik då och då.. Men man känner nog när den stjälper mer än hjälper…

Jag tänker att ibland orkar man inte med kritik. Då kan man stänga av, kanske säga: ”Idag orkar jag inte höra vad du tycker om mig/vad jag gör”. Och så skiter man i det som sägs tills man orkar med igen.

Vill bara säga en sak. Du känner inte mina barn. Dom är 8,5 och 2 år. Blandade kön. Du har aldrig ens sett en bild på dom. Aldrig hört deras namn eller röster. Ändå är du på sätt och vis alltid en del av dom. För du har hjälpt mig göra dom till dom tuffa, kreativa och trygga individer dom är. Jag fann dig på familjeliv under min första grav. Sen dess har du lärt mig mer om föräldraskap än någon annan. Du har gjort mig till en bättre mamma, utan att överdriva. Och för det älskar jag dig. Och vill inte att du ska gå sönder

Jag snubblade in på din blogg för 2 år sen. Vilken grej! Vilken tjej du är! Tack vare dig och din eviga kamp så har mina ögon öppnats. Jag har en 3-årig son och sedan jag började läsa din blogg har jag verkligen blivit så medveten om allt från kläder och leksaker till sättet jag bemöter honom och uppfostrar honom. Det är inte alltid jag håller med dig, men jag tycker du är så jävla BRA som lyfter ämnen och får folk att tänka till och argumentera för sin sak. Och allt du skriver om övervikt, rätten att bara få vara, att inte finnas till bara för att behaga män… Från botten av mitt hjärta, tack! Du får mig att inse mitt värde och du peppar mig i min vardag.
Förstår att det inte kan vara lätt att stå typ längst fram och ta alla smällarna, men alltså för mig är du tamejtusan en förebild och en idol. Du behövs!! <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *