Kategorier
Vardagstrams

När tillåts kvinnor vara tjocka? Svar: ALDRIG

Nä asså jag är så jävla sur på Olga Rönnberg som med sitt internaliserade tjockförakt skriver en jävla debattartikel om hur farligt det är att gravida tillåts bli tjocka. Vilken planet lever hon på om hon tror att nån kvinna* överhuvudtaget tillåts bli tjock? Inte samma planet som jag iallafall. Och hon själv då? Som byggt en karriär på kvinnors rädsla för övervikt? Nä jag fattar faktiskt inte ens vad det är hon försöker förmedla. Å ena sidan å andra sidan. Hon skriver ju själv om att det är problematiskt att kvinnor bantar när de är gravida för att nästa sekund ba ”hörrni har ni tänkt på hur dåligt det är att vara tjock?”.

tjock gravid

Fuck ”tänka på vad man äter”, jag tänker att jag ska äta en fet tunnbrö’rulle med strips och så gör jag det istället.

*Jag vet att transmän och ickebinära också kan bli gravida, men jag pratar om den hets just kvinnor utsätts för som också påverkar som gravid. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”När tillåts kvinnor vara tjocka? Svar: ALDRIG”

Vet du vad som borde vara förbjudet? Jo, alla dessa självutnämnda experter som inte har någon som helst trovärdig kunskap som är baserad på medicinsk evidens och beprövad erfarenhet om graviditet, hälsa, träning och risker. Personer som Olga är rent utav farliga för hälsan. Fy fan. Jag fattar inte att de inte faller under kvacksalveri lagstiftningen?

Olga är väl knappast självutnämnd?
Och sen när blev det nyttigt att gå upp 30 pannor under en graviditet? Om ni inte tror att det påverkar fostret, så fortsätt tro det, men ni lurar ju bara er själva. Läs på lite.

Var hos BM igår, första besöket, första graviditeten och hon frågar vilket mål jag hade med viktuppgång för det hade ju visat hälsorisker om man gick upp mer än 11 kg. Då sa jag att mitt mål är att må bra o jag skiter i den där jävla vågen! Vrf denna hets? Blev så jäkla förbannad! Hon visste inget om mig, ätstörningar eller what ever så vill hon lägga den moralkakan på mig. No way!

Men för i helvete. Jag är gravid just nu, och upplever _raka_ motsatsen till hennes artikel. Det är ett JÄVLA tjat om att man ”INTE ska äta för två”, överallt: i informationsboken från MVC, muntligen från min barnmorska, i gravidappen om och om igen, från livsmedelsverket…
Från vecka tjugo kommer dessutom uppmaningar om att ”nu är det extra viktigt att tänka på vad du äter. undvik socker. allt du äter påverkar ditt barns slutvikt”.
Livmedelsverkets rekommendationer till gravida rekommenderar för övrigt färre mellanmål än de som jag vanligen äter som icke-gravid.
Mängder av kvinnor i min gravidgrupp vittnar om den hets som de utsätts för att väga sig, inte gå upp för mycket, hålla igen och, om de redan är överviktiga från början, helst inte gå upp i vikt alls under graviditeten.
Tack och lov lyckades jag vid inskrivningen göra klart för min BM att jag kommer _inte_ att väga mig över huvud taget under hela graviditeten, och hon lyssnade på det (men antagligen för att jag är normalviktig – hade jag varit överviktig hade det kanske sett annorlunda ut, och jag hade tvingats övervaka min vikt).
Det är en enorm hets runt den gravida kvinnan att man ska gå upp så lite som möjligt, och sedan förlora det efteråt i ett huj.

Jag har inte varit gravid på 25 år så jag har ingen koll på hur det går till i dag så ni får gärna korrigera mig om jag pratar utefter okunskap nu. Men jag tänker när du skriver så här:
”…hade jag varit överviktig hade det kanske sett annorlunda ut, och jag hade tvingats övervaka min vikt.”
Kan det här med att vi känner oss tvingade ha att göra med att vi är så indoktrinerade i att vi inte anses ha rätt att bestämma över våra egna kroppar (kanske framför allt som kvinnor)? Jag förstår det menatalt jobbiga i att säga nej men vad händer om man säger nej, förutom att det blir dålig stämning?
Det tog mig nästan 40 år att förstå att jag har rätt att säga nej ÄVEN hos läkaren. Jag är väldigt känslig när det gäller att saker ska föras in i kropssöppningar som svalg och näsa exempelvis. De gånger läkarna velat ta svalg- och näsprov på mig de senaste åren har jag sagt nej. Jag kan göra det själv, har jag sagt. Läkarna jag träffat har blivit förvånade över mitt nej, någon även irriterad men när de förstått att de inte haft något val har de låtit mig skrapa svalget och näshålan själv. Och det har gått så bra så. Likadant när jag är hos tandläkaren och kräver att få sätta fast röntgenplåtarna i munnen själv eftersom det alltid gör jätteont när tandläkaren gör det. Går så bra så.
Jag har även sagt nej till sånt jag helt enkelt inte velat utsätta mig för, onödiga kroppsintegritetsöverskridande saker som att ta av mig allt på överkroppen när det räcker med att jag drar upp tröjan.
Det jag försöker säga är att jag tror att vi är så hjärntvättade med att våra kroppar är till för andra och att vi måste göra som läkaren säger, utan att ifrågasätta och säga nej. För vad händer när man vägrar? Vem kan tvinga en att ställa sig på en våg? Jag är ett stort fan av civil olydnad och att lita mer på sig själv än andra. Vill läkarna att jag ska utsätta mig för obehagliga undersökningar får de övertyga mig med rationella argument om jag inte redan förstått, och bedömer jag att det finns andra sätt som är bättre för mig kommer jag säga nej. Jag är inte till för sjukvården. den är till för mig.

Jag fick en son för 11 dagar sedan, Och jag gick upp 28kg! På den sista kontrollen hos barnmorskan så sa hon att jag måste banta med någon form av diet samtidigt som jag ammar för att gå ner så fort som möjligt!..
Grät resten av den dagen och hoppade över middagen! Nu är kroppen nästan som innan graviditeten och jag vägrar ställa mig på vågen igen, jag och bebisen mår bra och det är det viktigaste!

Ok… Ranten fortsätter för att jag är arg. Tänker att det till stor del handlar om internaliserat fettförakt och okunnighet och en oförmåga att tänka kritiskt om normer och hälsa hos dessa experter. Självklart är det också så att många utav dom också har ett genuint intresse av ”fitness” och kanske mår bra utav att ha den livsstilen. Men ändå är det något mer som skaver. Kanske att jag tänker ibland att det är ett sätt (och nu pratar jag inte om Olga specifikt) för dom att få bekräftelse? Att de får känna sig viktiga och kunniga? Att få makten över att personer lyssnar på en, ber om råd och ser upp till en? Att få känna att en har lösningen på många människors värsta mardröm (=att vara tjock)? Att personer som upplever sig vara i nöd (=tjocka) söker ens hjälp?
Det är någonting som skaver.

Jag förstår din poäng men Olga skriver ut ett hälsoperspektiv, inte ett feminiskt. Det finns hur många studier som helst som visar att övervikt frestar organ som hjärta osv. Dock håller jag med att överviktiga kvinnor får ta mer skit än överviktiga män får.

Jag fattar att Olga tycker sig ha hittat en lukrativ nisch genom att slå mynt av nyförlösatas kroppsosäkerhet och nu vill ragga potentiella kunder genom att skrämma upp gravida. Ur ett hälsoperspektiv är det dessutom skadligt att mobba och viktstressa gravida. Stor viktnedgång för gravida och ammande frigör gifter lagrade i mammans fettvävnad och ger den vidare till barnet. Är det nån gång man behöver extra vila och rejält med mat/extra fett är det dessutom när nan ska hämta sig efter förlossning/orka med vaknätter och ev. helamning.

Åh…. kan knappt ens börja gå in på ämnet för jag kommer bli för jävla upprörd. Men blä och fan för vikthetsen som följer med överallt, även in i graviditeten och hur okej det plötsligt blir att ställa 39284 intima frågor och påståenden om ens kropp.
”hur mycket har du gått upp?” ”hur mycket väger du?” ”du ser inte lika stor ut som sist” ”du ser större/mindre ut än att väga så mkt” ”vad mullig du börjar bli” ”hej tjockis” ”tjockismagen” ”du har en extremt stor mage” ”du är extremt stor” ”vad rolig du ser ut” ”är det fett eller vätska du gått upp i, tror du??” ”men du har ju inte gått upp lika mycket denna gång? Det är ju jättebra iallafall” ”vad tjock du är” ”får du på dig den där tröjan ens”. BAHHHHHHHHHHHHHHHHHHH….(saker ur livet jag fått höra de senaste 3-4 månaderna)

Haha 🙂 förlåt jag skrattar men jag sitter här och jag har fått exakt likadana kommentarer!!! Så jag kan inte annat än skratta.
Den vanligaste är att folk säger ”men oj vad stooooor mage du har”.
Hur vet dom det liksom? För den är inte speciellt stooooor.
Och så säger en del ”är det bara en där inne”. va fan. Ska du ha en smäll eller?

Förvånar mig inte alls. Kommer ihåg när jag diskuterade det här med några rasifierade vid ett tillfälle och de var skitförbannade på mig för att jag tog upp detta som ett förtryck. ”Det här är en icke-fråga!” sa de. ”Feta är inte alls förtryckta!” T o m de grupper som borde kunna förstå hur ett förtryck fungerar viftar bort fettförtrycket och ber en att inte prata om det, ofta ganska aggressivt dessutom.
Så pass normaliserat är fettföraktet att det inte ens ses som ett förtryck att dikrimineras pga fetma på arbetsmarknaden, när man söker vård, när det gäller klädutbud och hur man bedöms i domstol för att ta några exempel.
Som tillhörande flera icke-privilegierade grupper; kvinna, psykiskt sjuk, arbetarklass/underklass (i olika perioder av mitt liv) och fet, måste jag säga att fettförtrycket är det som drabbat mig värst. För när man vill kämpa mot kvinnoförtrycket exempelvis finns det en etablerad rörelse, ett politiskt parti och mängder med statistik och forskning att falla tillbaka på. Man ingår direkt i en världsomspännande motståndsgrupp som varit aktiv i många många år och kan ta del av allt den gruppen gjort för att belysa, bekämpa och ställa till rätta. Som fet däremot börjar man från scratch. Det finns inte ens en motståndsrörelse att ingå i. Och det är pga att majoriteten, inklusive politiker och myndigheter, anser att feta SKA ifrågasättas, kritiseras och motarbetas. Det ska inte vara lätt att vara fet. Det ska tvärtom vara så svårt som möjligt för det är BRA, då får inte de feta för sig att det är okej att vara fet.
Vilken annan samhällsgrupp skulle kunna behandlas på samma sätt utan protester, debatter i tv och tidningar, politiska åtgärder och en allmän känsla av grov osmaklighet och omoraliskt beteende?

Hej,
Har läst din blogg titt som tätt de senaste 5(?) åren.
Har bott utomlands i England innan och nu i Tyskland.
Hit in kommer jag för att bättra på min kunskap, mina argument och min styrka.
Senast igår snackade jag omkull en manlig italiensk kollega som nu håller med mig om att homosexuella par visst bör få adoptera, att det viktiga i feministdebatten inte är huruvida män och kvinnor är bioligiskt lika eller inte, samt att alla hans ”manliga” intressen är socialt betingade snarare än ärvda.
Vill ge dig ett stort TACK för att du ger mig verktyg att sprida Ordet.
Puss och styrka!
Julia

Efter att ha läst (och provocerats av) alla dina inlägg om vikt så fattar jag äntligen. Så trött på skiten, på hur kvinnor dikterar andra kvinnor och på hur vi förväntas se ut för att vara knullbara, på utseendehetsen kring våra kroppar.

Jag önskar att jag var stark nog att skita i hetsen, att inte ständigt ursäkta mig och var trygg nog i mig själv att bara kunna vifta bort folks idiotier – speciellt inför önskad, kommande graviditet. Men jag är inte där, inte än.
Och det otroligt tragiska i det hela är att jag nånstans tror att jag säkert skulle vara allt detta om jag bara inte vore så tjock. Snacka om tankevurpa. Jag hatar hur indoktrinerad jag är och att det ska vara sån differens mellan logik och känsla.
Tack för att du skriver om detta ofta, jag behöver många påminnelser. Och så hoppas vi att det klickar till rejält nån gång snart så att jag verkligen fattar.

Du ska veta att vi är MÅNGA som inte lyckas tänka att folk är idioter, man kan skita i dem och liknande. Och på ett sätt tror jag det är bra. När man drabbas av ett helt samhälles avsky, förakt och aggressivitet mot en som tjock är det få som kommer kunna ignorera det totalt. För den enskilda individen är det såklart skönast att inte bry sig, men eftersom man inte kan räkna med att de flesta kommer kunna göra det, är det bra att fler och fler reagerar mot hur feta behandlas och den allmänna inställningen till tjocka.
Det ska inte behöva vara så här. Det är inte dig det är fel på som inte klarar av att skaka av dig föraktet – det är de som hetsar, föraktar, förtrycker, ”upplyser” och motarbetar som gör fel.

Jag kände hur skev mödravården är ganska omgående i min kontakt med dem. Jag var svårt deprimerad och nyligen sjukskriven för det + utmattningssyndrom när jag blev gravid. Jag skulle på grund av detta få träffa en läkare från specialistmödravården, trodde jag. När jag kom dit var det dock: ”Ja du kan fortsätta med dina antidepp. Men du har ju också en ”liten” övervikt, och vi ser helst att du inte går upp mer än 6 kilo.” Fortsätter med en rant om hur hemsk förlossningen kan bli om man går upp mycket och att jag kanske kan äta mindre portioner.
Jag gick ned 6 kilo kommande månad, på grund av illamående och aptitlöshet men också för att jag var livrädd för att äta öht.

Olgas artikel handlar ju mest om att man inte kan släppa alla tyglar bara för att man är gravid. En graviditet är inte någon ”free-to-eat-whatever”-period utan en naturlig del i en kvinnas liv. Det finns alltså ingen anledning att sluta leva hälsosamt, snarare tvärtom då man har en annan person inom sig att ta hand om.

Vi har rätt att ha ”free-to-eat-whatever”-perioder när fan vi vill. Skulle tro att ytterst få gravida inte tänker enormt mycket på hur saker ska påverka barnet i allt dom gör. Finns vissa som är oerhört hungriga. Är det verkligen rimligt att ignorera det? Och är MA. Inte hungrig så kanske det bästa sättet att stå ut med illamående är att äta. Så jo det är visst en ”free to eat whatever”!!!!!!

Okej, nu har vi ju olika åsikter om hur farligt övervikt är, men det har jag redan diskuterat här tidigare. Min fråga till dig är egentligen hur du tycker att ex. bm ska hantera detta med vikt under graviditet. För som forskningsläget ser ut idag så ger det ju ökade risker för både barn och mamma. Kan du inte tycka att bm ämdå är skyldig att berätta om riskfaktorer, precis som hen diskuterar rökning, alkohol och viss fisk osv. (likställer inte dessa såklart, det finns grader i helvetet)? Jag förstår hur du menar (och där har du ju forskningen bakom dig) att det sällan hjälper så mycket att diskutera övervikt med patienter, men att då istället helt strunta i att prata om det känns ju bara fel och ansvarslöst? Eller?

Bm ska inte prata övervikt alls. Eller förhålla sig till det alls för 1. Alla vet redan om ”riskerna med övervikt”. 2. Vad ska man göra med den informationen som gravid? Kan det förändra nåt? (Svar nej). 3. Det kommer bara få mamman att må dåligt. Inget annat.

Alltså fy fan vad ledsen jag blir av att läsa sån skit. Har precis själv fött barn, skrevs in som överviktig och har levt med konstant rädsla att bli ifrågasatt av vården, en oro som ibland tagit över glädjen. Har dock haft en fab barnmorska som helt struntat i vikt och kost odyl och bara koncentrerat sig på järn och blodtryck typ. Fattar inte hur man orkar skamma andra kvinnor och deras kroppar t.o.m. under graviditet.

Och en annan grej, jag är så less på uttrycket ”tänk på vad du äter”. Inte en smula passerar mina läppar utan att jag tänker på det, vad jag äter upptar en sjukt stor del av min tankeverksamhet. En gnutta mer och jag skulle få en ätstörningsdiagnos innan jag hann blinka (ja, faktiskt, jag har utretts men jus den veckan mådde jag rätt bra så då var jag ”frisk” även om det var på gränsen). Inte fan är jag smal för det. Snarare skapar detta konstanta tänkande på vad jag äter en jävla stress och ångest som bidrar till ytterligare ätande som jag tänker på, och så fortsätter cirkeln. Uttrycket indikerar att övervikten skulle smälta bort om jag bara tänkte på vad jag åt för som det är nu måste ju tuggorna passera obemärkt.

Vad vi än säger om att vara överviktig så är det inte hälsosamt ej heller för smal. Jag tycker man ska uppmuntra till att äta hälsosamt och träna även som gravid. Det finns väll ingen som vill ha hjärt o kärl sjukdomar, diabetes, inte orka m.m. Att leva ett sunt liv vinner alla på! Mest våra barn.

Men alltså – har du varit gravid?
Det är ju inte så att man blir dum i huvudet av graviditet. Alla veeet ju redan vad som är ”hälsosamt”. Men att vara gravid kan vara sjukt jobbigt. Har själv haft ohyggligt jobbiga graviditeter när hur mycket jag väger har varit det sista jag orkar tänka på. Har gått upp 30 kg alla gånger.
Jag behöver liksom inte ”uppmuntras” till att äta ”rätt” och träna. Får bara ångest av sådana ”goda råd”.

Jag vill jättegärna ha barn i nuläget, men om jag ska vara ärlig så är det detta som får mig att tveka. Jag är livrädd för att skrivas in på MVC som överviktig kvinna, och sedan månad för månad bli större i takt med vårdens fetthatande kommentarer. Jag trivs med mig själv och min vikt (väger i nuläget ca 100 kg) men jag vet att jag kommer få dömande och skammande kommentarer från barnmorska.. JAG ORKAR INTE HÖRA SÅNT! Finns det möjlighet att välja sin barnmorska? Typ hålla en liten idol-audition fast för barnmorskor, och sedan välja ut den som är minst kränkande och vidrig? Finns det ens bodypositive-barnmorskor?!

Åh du, låt inte din rädsla för kränkande BM stoppa dig. Val av BM är bara ditt, och du kan välja om och bort hundra gånger utan angivande av skäl. Om jag vore du skulle jag, när det blir dags, (eller varför inte redan nu) maila olika mottagningar och berätta om din rädsla och om vikten av att få en BM som ger fullständigt fan i din vikt. Och be dom sen föreslå ett antal barnmorskor på sin avdelning som motsvarar dina krav. Gör sen precis som du skrev, gå på auditions baserat på de svar/tips du får.
All lycka till o kram.
(och bor du i sthlm kan jag ge mer konkreta tips).

Min barnmorska är bra, hon frågade om min vikt vid inskrivningen. Visste inte själv så gick och vägde mig (frivilligt). Sen dess har vikt aldrig kommit på tal igen.
…Fast samtidigt som jag skriver detta inser jag att det är för att jag är smal. Hade jag varit tjock eller ökat synligt i vikt hade tonen säkert varit en annan 🙁

Fasen jag fattar inte riktigt.
Självklart ska en kvinna äta och se ut som hon vill. Tjock/smal osv.
Men om ifall en kvinna går upp mycket under en graviditet, typ 30 kg, på grund av okunskap och faktiskt mår dåligt av det så är det väl bra att det finns hjälp att få?
Men sen så är det väl svårt att motsäga att gå upp 30 kg under en så kort tid inte skulle vara förenat med risker för hälsan? För det ÄR det. Och det handlar inte om att ni ska skämmas och må dåligt.
Men det hjälper ju ingen att blunda för fakta. Att gå upp 30 kg under en graviditet eller gå upp 30 kg ej gravid är skillnad för kroppen.
Men jag håller med om att det inte ska vara en ”vikthets” eller mobbing. Men det måste ju gå hitta en bra balans??
Känns som det blir så antingen eller här…

men vad består ”hjälpen” av? nu pratar jag inte om gravida utan överlag tjocka. vården kan ju bara säga ”ät mindre, rör på dig mer”, och vad är det för hjälp när inte ens att svälta sig själv (banta) är särskilt effektivt?
håller med C. också, skador på kvinnokroppen tas ju inte direkt upp. vad är värre, att ha övervikt under/efter graviditeten men annars må bra, eller att inte kunna göra nr 1 eller 2 på toa efter graviditeten? att ha ont i bäckenet så det blir otroligt svårt att röra på sig? spricka och bli ihopsydd och få ärr som gör ont?

Vad skönt att du tar upp det här ämnet LD! Jag är gravid i vecka 16 med mitt första barn och har i hela mitt liv längtat efter att få bli gravid. Allt kändes så bra fram till det första inskrivningssamtalet hos min barnmorska då hon under hela samtalet tyvärr endast valde att fokusera på min övervikt. Hela samtalet gjorde mig otroligt obekväm och efteråt skämdes jag över att jag blivit gravid trots att jag är överviktig. Nu har jag inte träffat min barnmorska på några veckor men om hon väljer att fortsätta fokusera på min vikt så ska jag verkligen försöka säga ifrån. Jag har inte haft problem med ätstörningar men om jag hade haft det så hade ett sådant samtal helt klart kunnat trigga igång ett sådant beteende.

Håller i stort med dig.
Jag har hyperemesis, dvs extremt graviditetsillamående. Kom tillbaka till jobbet efter tre månaders sjukskrivning då jag i princip bara kräkts och sovit. Tänk vinterkräksjukan. I tre månader.
Hade alltså gått ner en del i vikt (lite med tanke på omständigheterna ändå!) men fått gravid-mage. En på jobbet utbrister ”åh du har gått ner i vikt. VAD BRA,” och ger tummen upp. Hen är 1) medveten om mitt hälsotillstånd 2) sjuksköterska. SEN NÄR ÄR DET BRA ATT GÅ NER I VIKT SOM GRAVID?!? SEN NÄR ÄR KRÄKAS, SOVA OCH SIPPA COCA COLA ETT HÄLSOSAMT SÄTT ATT GÅ NER I VIKT?!?
Samtidigt har jag också fått kommentarer som ”passa på nu när du får äta sånt” om fikabröd och ”ja men du får ju bli tjock” osv av många. Som att vid en graviditet är enda gången man ”får” äta onyttigt och bli tjock.

En vikarierande barnmorska tittade föraktfullt på mig och sa ”du har ju ändå att ta av” när jag undrade om jag borde försöka äta nån vitamintablett eller dricka näringsdryck för att få i mig viktiga ämnen nu när bebisen växer, eftersom jag bara kunde äta lite kokt ris och i bästa fall 33cl cola på en dag. Liksom….. Jag var inte orolig för att jag skulle bli smal, utan för att det var omöjligt att få i mig typ en enda vitamin.
Sen gjorde hon en massa tester och gav mig broschyrer om övervikt som man ”egentligen ska ge till de med BMI över 30 men du är ju så rund så jag tycker vi gör så här”.
Jag har inte särskilt många kilos övervikt.

Men fy fan va arg jag blir av det du berättar. Som att man inte kan bli undernärd om man redan är överviktig. Är vi överviktiga som typ brunbjörnar eller?! Jag spyr åt föraktet och okunskapen! All styrka till dig!

Ofta går detta med vikthets bara rakt in utan att en ens reflekterar över det. Jag räknas som underviktig enligt BMI, men har inte några ätstörningar, antagligen är det gener. Hur som helst, under min graviditet pratade barnmorskan också om riskerna med att gå upp för mycket, 12 kg var lagom. Jag vägde mig varje dag under hela graviditeten och började känna att det blev jobbigt när vågen visade mer än 12 kg plus trots många veckor kvar av graviditeten. Allt som allt landade det på 15 kg plus, och jag liksom skämdes när folk frågade hur mycket jag gick upp (varför frågade de?! undrar jag nu. och varför svarade jag??!!)
Nu i efterhand blir jag förbannad bara av att tänka på hela grejen.
Låt våra kroppar vara ifred! Som gravid är man utsatt för extrem granskning, det kändes ibland som att en bara var en glasbehållare, utan känslor eller tankar, bara till för att bevara det växande barnet.
Fine om mina prover helt plötsligt hade börjat bli dåliga, då kanske det är läge att granska vad det nu är som kan göra att det ser ut som det gör, men innan dess…lita på att jag kan ta hand om både mig och bebisen.

Varför kan inte kvinnor bara få vara? Fan, det är krävande för kroppen och psyket att vara gravid i 9 månader och inte fan behöver man några jävla moralkakor då om att man måste hålla koll på vikten!
Alla är olika. Vissa barn är större än andra, en del har mer vatten i kroppen medan några har mer muskelmassa. Ska man ändå lägga ihop alla dessa människor i samma fack och bedöma dom på lika grunder när deras kroppar är helt olika varandra!? Jävla BMI och skit.
Låt kvinnor få vara nån jävla gång. Räcker väl med att man offrar sin hälsa för att få barn, utan att hetsas om ens utseende också!?

Jag blir helt trött. Är Olga ens verklig? Jag önskar att hon bara är ett hittepå. Jag saknar ord. Jag saknar ork.
Så jävla glad att du LD tar striden för sådana här grejer får mig bara att vilja ge fingret åt alla effin hälsohetsare och ”välmenande” människor och inleda en livslång eremittillvaro fri från sådana individer.

Jag tänker på att vi lever i en värld där till och med barn uppmanas att banta. Fast att vikten på barn kan gå upp och ner. Jag vet inte hur det sett ut genom tiderna , men idag är det tufft att växa upp. Många mår dåligt. Det hetsas om allt, ta mig fan.
Vilken värld har man Levt i om man inte vet att röra på sig mer och äta mindre resulterar i viktminskning? Ändå körs denna information ner i ett ständigt hugg. ”Du vet väl att socker är farligt. Du går upp i vikt”
Men vad säger du? Är det sant!? Å tack! Nu ska jag sluta och sen har du räddat mig (?)
Jag tror att den som informerar den tjocka om riskerna vet att den tjocka vet. Så när hon gör det ändå, vad är syftet? Platta till? Vara lite överlägsen? Känna sig lite bättre? För hon skulle väl aldrig äta socker? Nä, hon äter på hälsokost? Vill hon ha beröm av mig och avundsjuka över sin smaka kropp? Bekräftelse? Som om inte resten av samhällets gillande räcker? Måste hon ha mitt också? Varför då?
Kan inte personen i tänkta scenario bara låta den tjocka vara ifred? Vad är det som är så hotfullt? Är det väldigt läskigt att se nån som mår bra, är tjock och dessutom skiter i vad andra tycker om det? Vad är det som är så provocerande i det?
Om det verkligen handlade om att bry sig hade hen istället Hållt käften. Respekterat henne. Slå upp ordet respekt:
Respekt betecknar i vardagligt tal aktning eller vördnad för en person. Mer konkret innebär detta att man värdesätter en persons egenskaper.
Är det att värdesätta en person att komma oombett och tala om hur hon ska leva sitt liv? Är det att akta en person och visa tacksamhet mot en person att säga att hon inte duger?
För hennes eget bästa?
Det är en kalldusch. Det är som att hälla kallvatten över henne.
Hon kämpar redan. Hon vet redan att i samhällets ögon duger hon inte. Nu kan du också ställa dig i raden.

Jag tycker det här var en helt fantastiskt bra text (med så sorgliga insikter). Något av det bästa du skrivit!!!
Jag har inte varit gravid. Jag har aldrig tänkt på att någon skulle hetsa över min vikt om det händer. Men jag inser ju nu att det är så. Och ”är det bara en där inne” ”vad stor du är” osv har jag ju egentligen hört talas om. Men aldrig tagit in tidigare. Sorgligt ät det.

Jag är gravid och överviktig. Enligt BMI (världens bästa måttstock, not) är jag fet. Dels har jag flera vänner som, innan jag blev gravid, har sagt att man inte tror att jag väger så mycket eftersom jag har turen (!) att vara proportionerlig. Men nog om detta, det var som gravid det skulle vara.
Dels fick jag en barnmorska som var specialist på överviktiga. Vad detta egentligen innebär vet jag inte men så var det iaf. Hon är iofs väldigt trevlig och frågade vid inskrivningen om det var okej att vi vägde mig varje gång. Jag tänkte inte så mycket på det utan svarade bara ”ja” eftersom mina tankar gick lite kring ”hur jobbigt kan det vara?”. Men det har blivit asjobbigt rent utsagt. Inte så mycket själva vägandet egentligen men känslan av att jag måste kunna bevisa att jag har giltig anledning för att gå upp i vikt (förutom själva grejen att vara gravid då). Vid inskrivningen hade jag med min sambo och för mig var det skönt eftersom det var någon som kunde intyga att jag faktiskt visst vet hur man äter och rör sig, för det kändes inte helt som om jag skulle bli betrodd annars och samma sak var det senast. Hon har satt ett ”mål” att jag inte får gå upp mer än 6 kg och förra mötet hade jag passerat det (i v36) och jag hade sån jävla ångest. Men, sambon följde med igen och kunde då intyga igen att ja jag hade kanske gått upp mer än förut men jag hade också varit hungrigare än förut vilket resulterat i mer kvarg och banan till mellanmål.
Känns så förjävla underligt. Ja, jag fattar att min vikt kan ställa till det vid förlossning, fine. Det bryr jag mig inte om att hon talade om för mig, för det var jag medveten om innan. Men känslan av att behöva rättfärdiga viktuppgång vid graviditet och att det egentligen sågs så jävla nice att jag knappt gick upp nått i början när jag istället mådde asilla och hade svårt att äta något annat alls än yoghurt och varmkorv med bröd medan det inte alls var lika bra när jag åt ordentligt med mat, grönsaker och mellanmål eftersom jag då passerat maxvikten?
Samtidigt har jag hört ”Är du säker på att det bara är en där inne?” ”Men oj, och du ska fortsätta växa?” och min egen mamma sa snällt ”ja egentligen syns det ju inte så himla mycket på dig att du är gravid för du hade ju en rejäl mage innan också.” Skitkul att höra, verkligen.
Oj, vilken rant det blev, och jag är inte säker på att den ens har en poäng men det kändes skönt att få ur sig.
Dessutom är jag inte orolig för själva förlossningen, iaf inte än, men jag är livrädd att det ska komma nån ”trevlig” jävel och börja ge tips om hur jag ska kunna gå ner i vikt när jag fått barn antingen under förlossningen eller strax efter. Som om det är det första jag vill fokusera på?

Alltså. This. Jag VILL bli gravid, men jag VÅGAR inte. Är rädd för att bli sågad av barnmorska och endast, hela graviditeten få höra hur fel det är att vara tjock och hur farligt det är blabla..bla.

Nyfiken fråga, hur kan en kontrollera sin vikt under en graviditet? Sväller inte tuttarna osv? Blir ju seriöst omöjligt och rent spontant tänker jag att det är farligt att försöka kompensera den viktuppgången med självsvält och träningshets. Under graviditet har en väl också cravings och ibland ömmande kropp?

Jag var otroligt sjuk under min graviditet och eftersom jag inte togs på allvar av läkaren jag träffade (det är NORMALT att må LITE illa när man är gravid) så hann jag gå ner till 45 kg innan jag fick hjälp. Blev akut inlagd på sjukhus med CVK med näringsdropp och medicinering för att få mitt extrema illamående och kräkande under kontroll (hyperemesis gravidarum). När jag till slut kämpat mig upp i vikt och vägde 57 kg i 8:e månaden (och ända fram tills mitt barn var fött) så fick jag höra ”komplimanger” i form av ”åh vad härligt att inte gå upp så mycket i vikt”, ”tänk om JAG kunde ha haft en sådan fin lite kula till mage när jag var gravid” och liknande saker. MITT och MITT BARNS LIV var i farozonen och vi var på kontroller HELA graviditeten… men JA, SJÄLVKLART är ju det viktigaste att fortsätta vara liten 😛 Blev så arg på folk då och jobbar upp mig nu också… GAH!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *