Kategorier
Vardagstrams

Samtalet på nätet

Bröööööööööl och god morgon eller nåt. Känner mig så uppgiven över hur samtalen ser ut på nätet. (generellt, inte här i min blogg för här känner jag mig trygg) På ena sidan har vi en sorglig massa som vill göra illa, som vill skada kränka få folk att må dåligt. Där når man inte fram alls. Inget samtal kan föras. Men på andra sidan har vi medsystrar som oförlåtandes sparkar sidledes och skrämmer varandra till tystnad. Ve den som gör fel, ve den som saknar kunskap. Fuck god ton säger jag alltid men hur långt får man dra det?

Var går gränsen mellan att säga ifrån och att bete sig illa? Vilka utesluter vi med våra krav på insikt och analys? Är det skillnad på att medvetet kränka och på att omedvetet göra det? Hur ska vi nå varandra? Jag vill hålla handen när det blåser men vem får vara med och vem lämnar vi ute i kylan? Jag orkar hålla ihop mot hatet jag får, mig kan de aldrig tysta. Men jag vet inte hur länge jag orkar hålla ihop när vi hugger varandra i ryggen inom systerskapets väggar.

IMG_4241.JPG

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Samtalet på nätet”

Ja, usch – jag var sådan förr. Det var MIN feminism som gällde och alla som gjorde annorlunda gjorde fel. Jag kunde liksom inte acceptera att vi alla måste få kämpa på vårt egna sätt.
Jag jobbar sjukt mycket numera på att ifrågasätta mig själv när mitt felplacerade självhat kommer fram och nu vägrar jag låta mig själv döma andra kvinnor för hur de väljer att överleva. Det är verkligen eye-opening och det lär mig så mycket om mig själv, varje gång jag får haja till och liksom säga åt mig själv. Och den transformationen är till stor del tack vare människor som dig!

Vissa diskussioner kanske skulle må bra av att komma ut i verkligheten och ljuset lite grann igen.
Dock viktigt att det finns möjligheter att även diskutera på nätet och då delta på sådana här fantastiska plattformar som den här bloggen!
Men prata med varandra mer ute i verkligheten eller telefon, träffas mer live, ta diskussioner med puckon på bussar osv tror jag är ett sätt.
Empatin för varandra minskar när vi umgås via datorn.

Tror jag med. Att vi måste prata mer om det här. Och det gör jag – även om det blir suckar vid fikabordet och hemma.
Dock har jag inget nätverk som LD har, det hade varit underbart att ha träffar med likasinnade.

Man gör så mycket man kan helt enkelt. Och när du inte orkar tar du en paus och vi andra tar vid.
Förstår hur du menar – att stå emot hatet är ”ok” så länge man står enade. Men när man inte gör det utan måste kämpa inbördes är det tufft.

Måste bara säga: Jag är så glad att jag hittade din blogg för några år sen! Tror jag skrivit till dig nångång förut men jag var i en annat stadie då.. Jag var ung, deprimerad och hatade mig själv. Tyckte att du och din blogg var alldeles för provocerande för mig (och pinsamt att säga, lite äcklig.. sorry!)
Tack vare dig ser både jag och min man världen med nya ögon, jag kallar mig för feminist, min man försvarar kvinnor genom att säga ifrån när sviniga och vanliga random män pratar illa om andra kvinnor (jag är för feg, jag säger bara ifrån nån enstaka gång).
För första gången i mitt liv är jag lite stolt över celluliter, med mina valkar, hängpattar och osminkade fejs! Livet känns ljusare när jag inte längre lägger all skuld på mig, skulden finns bara i patrialkalet.
Så tack!

Det viktigaste är att vi förenar oss i vårt motstånd mot män, de förtryckare som förstör för oss dagligen. Kvinnorna måste bli enade i kampen mot denna parasit, denna undermänniska. Det är dags att krossa patriarkatet på riktigt, och kvinnorna måste enas mot denna fiende mot kvinnan. Hell Systerskapet!

Jag håller med. Vad är det vi begär, och fy en sån hopplös (och ensam och exkluderande) kamp om alla alltid måste vara 100% uppdaterade på senaste pk vokabulär för att öht få yttra sig. För mig är det himmelsvid skillnad om intentionen är god eller ”ond”. Det blir också kontraproduktivt att ”ge sig på” dem som faktiskt försöker stötta ens kamp. Jag tror att det finns en ”fara” i att vistas alltför mycket i alltför separatistiska sammanhang, jag tror man riskerar att förlora förmågan att kommunicera så att man når fram till dem utanför ens eget sammanhang, och det är väl det som är själva vitsen med kampen?

Absolut bör folk generellt fokusera mer på vem den riktiga fienden är. Men jag kan tycka det är lite trist att nästan 100% av gångerna den här diskussionen kommer upp, så handlar det om att någon uttryckt sig obetänksamt/okunnigt om transfrågor (eller rent transfobt) och sedan fått kritik för det. Det är liksom alltid då och nästan bara då – när transpersoner reagerar med ilska – som cisfeminister tycker att nu-har-verkligen-internkritiken-gått-för-långt. Det är en viktig diskussion, men det hade varit lite snyggare om det inte alltid var samma frågor som triggade den.

jag ser faktiskt samma sak när man diskuterar rasism och smalhetsprivilegier. Dels hur folk är usla på att se sina egna privilegier men också hur kritik övergår till rena personangrepp.

Jag läser inte så mycket annat ”feministiskt” på nätet. Förut kunde jag ibland ge mig in i en diskussion på tex familjeliv, men nu har jag slutat. Man når ändå inte fram. Män som diskuterar där är inte intresserade av hur man kan nå en större jämställdhet utan av att trycka till kvinnor som inte lever den traditionella kvinnorollen. Varför ska jag ge dem större utrymme att göra det?
Det jag önskar är att större dagstidningar (SVD, DN) kunde moderera artikelkommentarer bättre när de har en artikel om jämställdhet. Är i normala fall anhängare av en oinskränkt yttrandefrihet, men som det är nu skapas ett forum för bittra män i vad som borde vara ett rum för alla.

Just detta att diskutera med män upplever jag som oerhört svårt. T o m min empatiska och ”normala” man satt med ett enormt kvinnoförakt upptäckte jag när jag blev feminist och fick upp ögonen för mycket som jag tidigare bara såg som normalt. I säkert 1 ½ års tid hade vi såna jobbiga diskussioner att jag just då bara ville skilja mig för jag förstod inte hur jag skulle kunna leva med den här inskränkta obehagliga människan, som jag upplevde honom då.
Vårt förhållande har blivit så otroligt mycket mer harmoniskt och smidigt sen han fattade att kvinnor inte är lösaktiga för att de har barn med tre olika män och att de inte har det för att de ”gillar att knulla” och att kvinnor inte är medskyldiga till sexuella övergrepp för att de klär sig ”fel” och liknande, för att ta några exempel.
Och då är han ingenting mot de rabiata feministhatare och kvinnoföraktare jag mött på nätet. De går öht inte att nå som du säger. Det enda de vill är att förnedra och trycka till, särskilt om det är en kvinna som kallar sig feminist. Det spelar ingen roll vad hon har för åsikter, feminister är det vidrigaste avskum på jorden enligt dessa män.
Jag fick iaf maken att självmant rösta på Fi och att självmant säga ifrån till andra män med samma åsikter som han hade förut. Det känns så skönt att jag åtminstone kan känna mig trygg med den jag lever med. Men också hemskt att även ”snälla” män envisas så länge och hårdnackat i sitt kvinnoförakt.

Upplevde samma sak när jag började kommentera här. Om man inte uttryckte sig med ”rätt” ord eller försökte förstå nåt genom att ställa en fråga blev man påhoppad och skammad för att man inte hade koll på allt.
Jag upplever dock att det är tusen gånger bättre nu. Man behöver inte vara rädd för att bli påhoppad över minsta lilla längre. Nu kan man faktiskt diskutera, läsa och fråga utan att bli utsedd till dagens idiot.

Ja, det är fasen inte lätt. Jag vågar sällan uttala mig om nånting av rädsla att kränka någon på nåt sätt som jag inte haft vett att uppfatta eller för att jag slarvat med exakt ordalydelse.

Jag tycker det är så mycket lättare att vara trevlig och tillmötesgående när jag tänker lite utilitaristiskt. Jag har varit arg, och är fortfarande ofta arg – men jag har svårt att se att enbart ilska nånsin åstadkommit förändring. Därför försöker jag tänka långsiktigt och konstruktivt med alla mina kommentarer. Visst kan ilska vara bränsle – men jag vill ju få folk att lyssna och förstå, inte fördjupa deras åsikter om jag inte håller med dem. Så jobbar jag själv för att hålla ”god ton”. Fast det är nog lättare IRL att få folk att lyssna och kanske förstå? Kanske genom att plocka ner saker närmare en själv eller närmare människan. Tänkte på det när jag såg en kort bröstdokumentär häromdagen på youtube, Bara bröst?, och Johanna i filmen frågar folk på stan om vilka bröst de tycker är snyggast. Ena bilden föreställer hennes egna bröst, vilket inte de hon frågar vet om – inte så lyckat när de svarar att de ser äckliga och fula ut och de springer skamsna iväg. Jag vet inte hur alla ska inse det, men vi är ju lika mycket människor bakom en skärm. Hemskt att vissa tycks glömma det.

i feminism ryms det ju många kvinnogrupper, och individer, tjocka kvinnor, transkvinnor, arbetarklasskvinnor, osv osv. så jag tycker en ska tala för den grupp den tillhör, eller det en känner till, eller har förståelse för.
systerskapet är ju inte mycket värt om feminister talar för, istället för att lyssna på eller lyfta fram, en utsatt grupp. felaktig information eller påståenden kan såra de som ingår i gruppen en talar för. det är ju inte heller bra om infon dessutom sprids offentligt.
jag tycker att en ska visa hänsyn till att alla inte har all kunskap eller alla ord, men jag tycker inte en kan använda det som ursäkt heller om det är så att en faktiskt kränker folk med sin okunskap.
det måste ju gå att skilja på sak och person också. en person kan ju vara en hur bra medmänniska som helst men ändå trampa i klaveret, säga/skriva/göra en dum sak. ska en då bara vifta bort det för att personen överlag är god?

Jag tycker absolut att en ska upplysa folk som trampar i klaveret, och vill de väl och blir upplysta på ett konstruktivt sätt så kan de förhoppningsvis uttrycka sig utan klavertramp nästa gång.
Jag tänker dock att det beror på sammanhang, finns det någon som kan ämnet bättre än jag är jag gärna tyst, men i min vardag finns en hel del fördomar, men inte särskilt många ”representanter” från dessa grupper som fördomarna riktar sig mot. Då väljer jag hellre att försvara även om jag ibland använder ”fel” uttryck pga okunskap eller ibland helt krasst för att jag vet att jag annars inte kommer att nå fram – än att vara tyst för att jag inte är 100 inläst, för det ser jag som nån slags tyst accept, och det känns inte alls ok för mig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *