Kategorier
Vardagstrams

Det känns inte som tidigare

Tack för alla gratulationer! Jag har som sagt svårt att glädja mig och tror att det kanske har mest med hormoner att göra. Tidigare graviditeter har jag mått lika dåligt fysiskt men psykiskt har jag mått skitbra. Jag har älskat att vara gravid trots krämpor och lidande, men den känslan har uteblivit nu. Kanske kommer det sen, jag hoppas verkligen det för det är så mycket som är mysigt om man typ har ”rätt attityd” (dvs trivs i det, för då spelar krämporna mindre roll). Nu känner jag mest ångest, nästan så att jag ångrar mig för att i nästa sekund få ännu mer ångest för att jag tänker så och sen bli livrädd för missfall.

Oskar sa också en sak häromdagen när vi pratade om sånt som känns läskigt, iom min höga ålder och mina katastroftankar och tankar kring att nån ska straffa mig (se tidigare inlägg om det). Han sa ”Vi har ju redan allt. Vi har två friska barn. Vi vet vad vi har men vi vet inte vad vi får.” Inte så att barn i andra varianter inte är välkomna, jag kommer inte göra NUPP/KUB t.ex, men för att det förändrar livet på ett sätt man kanske inte är redo för. Jag känner mig hemsk som bara tänker dessa tankar, än mindre ventilerar dem här. Som att variationer vore ett straff eller nåt hemskt som drabbar föräldrar. Det är ju bara funkofobi. Och det är inte ok. Och jag vill inte vara den personen. Men det är ju inte för intet som jag inte går runt och tänker att jag är en hemsk människa som nån högre makt …. kommer att …. nä. (gah)

Ha tålamod med mig.

Kram på er.

mår inte bra

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Det känns inte som tidigare”

Jag och min man väntar också vårt tredje barn (v 17) och jag dras med exakt samma tankar. Känner panik över att vi eventuellt förstör får välfungerande familj, måste vi flytta om vi får ett barn med någon sjukdom? (bor avsides i skärgården, ej nära sjukhus).
Samtidigt längtar jag så vansinnigt efter detta barn, och i nästa stund har jag ångest över att jag är en del av den globala överbefolkningen och att vi människor kommer att bli vår egen undergång just får att föräldrar som vi inte nöjde oss med det vi har.
Så nej, du är inte ensam om spacade tankar. Och troligtvis kommer det att gå väldigt bra för oss båda! 🙂

Jag tycker att du ska be att få träffa Joel E på Capio hjärnhälsa i nynäs. An är så jävla bra. Och överväga antidepp, även om jag vet att du inte gärna tar det. Men många återkommande depressionssjukdomar med ångest blir värre med åren och trots att man lindar in sig i tanken att man klarar sig och att det ska vara såhär så är det inte säkert att det funkar i längden. Jag är en fan så mycket bättre mamma sen jag började äta ”droger” som det kallades i tidigare kommentarsfält, helt enkelt för att jag inte är så jävla upptagen med att ha ångest hela tiden. När det är en återkommande kemisk obalans som inte i första hand beror på livsomständigheter (bra liv, dum hjärna) så kan medicin vara oerhört hjälpsamt. Det plockar upp en över vattenytan.

jag hoppas faktiskt ännu mer på en add-diagnos så jag får en rimlig förklaring på min personlighet samt concerta! Tror mkt av mina depressioner och ångest är relaterade till de svårigheter jag har även om en del är kemisk. (annars skulle det komma mer random tror jag)

Stort grattis! Skönt att någon vågar skriva hur det verkligen är. Jag är också gravid och mådde piss fram till vecka 21-22. Tänkte hemska tankar, hade ångest och var deprimerad. Men det verkar vara förbjudet att må så, man ska ju NJUUUTA utstråla det där jävla gravid glowet. Är så besviken på media och kultur som lurat mig att det inte suger stjärt att vara gravid.
Jag hoppas att du mår bättre snart, ta en dag i taget!

I början av mina grav hade jag oxå sånna pendlande tankar. var inte förrän jag börja närma mej sluttampen som jag börja njuta av att va gravid. Oron att nått ska hända och illamåendet gör inte saker och ting bättre om man redan är känslig. Depression och ångest kommer som en brev på posten

Jag vet skulle vilja slå ett slag för medicinering faktiskt. Jag hade inte levt utan den och har ätit olika mediciner i sen jag var 14 för depression, panikattacker, dödsångest och social fobi. Många är väldigt negativt inställda till mediciner för psykiska problem och anser att det är dåligt. Men man skulle inte säga till en diabetiker att inte äta sin medicin (hoppas jag). Kanske är värt att kolla upp?
ps. gå inte till allmän psykiatrin. Den är jätte dålig.

Att oroa sig för att få ett barn med någon form av funktionsvariation är inte alls konstigt eller något att skämmas för.
Det handlar inte om att det är ett barn som förstör eller är mindre värt som människa. Men det är livsomvälvande!
Nu menar jag inte att skrämmas, bara att det är ok att oroa sig. Det gör dig inte till en dålig människa.
Jag gjorde kub-test med trean bara för att få se att det verkligen var en bebis där inne. Så jäkla långa de där veckorna fram till ultraljudet och fyllda av oro och ångest.

Mamma fick mig vid 43-års ålder, efter tre tidigare graviditeter (mina fina storasyskon). Jag är en fullt normal/onormal 24-åring med universitetsutbildning och fast anställning plus en släng med diabetes typ 1. Oroa dig inte för det där med åldern 🙂

Helt normala tankar, vem får tre friska barn skulle jag katastroftänka?! Dock kan livet ändra sig på en kort sekund, hur friska barn/frisk familj en än har, det finns liks inga garantier. Nu lät det olycksbådande, jag menar tvärtom, njut bara, det som sker det sker oavsett om du oroat dig eller inte.

Jag har ett barn med funktionshinder och just nu är jag väldigt less på tjatet om funktionsvariationer och vill bara skrika ”men det ÄR ju ett jävla hinder!!!”. Jag kommer säkert känna annorlunda senare och att det kommer att variera men för mig just nu tycker jag att ordet är överslätande. Och ju äldre mitt barn blir desto mer tänker jag ta över hens inställning, det är ju inte min identitet eller kamp. Mitt barn går bara i förskolan men det är en kamp för att hen ska få vad hen behöver redan nu, alla ska få samma och inkluderas men det funkar ju inte! Ursäkta, behövde skriva av mig.
Med det sagt, jag tror det inte går att föreställa sig vad det innebär att få ett barn med funktionshinder och oron tycker jag är helt befogad, en vill att ett barn ska få bra förutsättningar och nå dit den vill. Och ja, det förändrar familjen (iaf vår) och det är svårt ofta. Men det är bra också och när jag har mina tyngsta stunder och snuddar vid att det kunde vara annorlunda så stoppar jag direkt för det skulle ju innebära att mitt barn inte är den hen är och det vore ju det värsta. Jag hatar dock ”ja bara barnet är friskt” och brukar tänka att jag vill att mina barn ska vara trygga och glada och det är de.

åhhh vad jag instämmer. Jag har vuxit upp i en familj med en lillebror som är gravt handikappad och jag vet att det har varit en helt fruktansvärd kamp för mina föräldrar bara för att han ska få det mest basala i livet. Och kampen är inte slut än, han är 20 år och fortfarande är det så mycket strul med boende, personal men också de problem som hans funktionshinder medför. Det värsta är att det kommer aldrig att ta slut heller. Många förstår inte hur tufft det är. När jag genom åren försökt berätta för vänner så har många slängt ut sig ”men tänk på hur mycket kärlek han medför” och ”alla kan ju inte vara lika”.Jag älskar min bror och skulle inte vilja leva utan honom men den sorg som hans handikapp medfört känner jag ofta att folk vill förminska och ifrågasätta. Det gör så ont.

Jag blev sååå glad när du blev gravid igen.. Vi har varit gravida samtidigt alla gånger och jag fick min tredje i sommras. Mina tidigare graviditeter har varit helt ok.illamående och lite foglossning etc.. Men senaste var HEMSK. Jag var nästan besatt, tänkte hela tiden att minsta lilla misstag jag gör och jag skulle bli straffad via barnet.. typ få en katastrofal förlossning, ett kolikbarn eller anknytningsprobelm, ett barn med adhd som skulle ta allt mitt tålamod osv osv. (Ej funkofob, jobbar med den typen av funktionshinder och ser därför hur utmattande föräldrarna är). På nått sätt tänkte jag som en trogen bloggföljare och stort fan av dig, att blir hon oxå gravid kan jag säker börja tänka klart.. Mår hon oxå skit så kan jag relatera och finna ro i att ej vara ensam med dessa tankar. Nu önskar jag förståss att du slipper våndas och önskar dig en graviditet full av resonabla tankar och att du kan finna ett lugn. Ville bara säga att din öppenhet har hjälpt många gånger.. Du är stort stöd utan att veta om det kanske. Lycka till!

På tal om NUPP/KUB. Du säger att abort alltid ska vara OK. Då antar jag att det faktiskt är OK om man vill genomföra NUPP/KUB och göra abort pga. det. Skriver inte detta för provocera fram något utan för att jag själv skulle göra det.

Man tror inte att man ska ha sån tur, igen efter 2 friska barn. Det är fan ett under att få alla kromosomer på plats. Mitt tredje barn föddes faktiskt med en utvecklingsstörning. Jag trodde att det bara hände andra. Nu är jag de andra istället. Men hon är min stora lycka och har gett oss tillträde till en ny värld. Jag hoppas du får lugn och ro och en bra graviditet!

Jag har fyra barn. Jag känner hyfsat många mammor med många barn. Jag läser till barnmorska så LYSSNA nu.
Det är NORMALT att känna som du gör. Det är NORMALT att känna att ”vänta lite här nu, nu har jag förbrukat min tur, nu kommer nåt hemskt att hända när jag provocerar ödet på det här viset.” Svar nej.
Ingenting kommer att hända. Allt kommer att gå bra. Jag kan nästan lova dej det.
Sverige har världens lägsta barna och mödradödlighet och även om visst, riskerna för att barnet får down syndrom ökar i din ålder så är det ändå väldigt liten risk och BLIR det så, ja då handskas ni med det då. Det kommer att gå jätte bra hur som helst.
Hormoner är hormoner. Skitjobbiga små jävlar men det kommer att vända. Tills dess, överlev. Ta all hjälp du kan och överlev. Å du behöver inte känna dej happy happy och tacksam alltid. Inget ont kommer att ske för att du känner något annat.
Ni ska ha barn igen. Fan vad fräckt. Vore jag bara 6-7 år yngre skulle jag själv go all in på en 5:e.
Kram å andas./ Asta

Mamma fick mig när hon var 38 och min syster när hon var 40. Vi är helt okej (o)normala. Förstår din oro dock. Min mamma valde att inte heller göra undersökningen för downs och nu när jag och systern är vuxna så känns det fint. Att hon ville ha oss oavsett. (Vet inte om jag skulle klarat av den ovetskapen..) Styrkekramar till dig.

Jag har bara en graviditet som erfarenhet, men jag var 43 då. När BVC visade kurvan med ålder/risk så såg det alarmerande ut (för ja, vi kände oss också hemska, och funderade över vad vi skulle klara av). Men läkaren sa bara att Vet ni vad, de allra flesta barn föds friska.

Grattis till graviditeten, vad spännande med ett litet barn till! 😀
Men det är ju väldigt tråkigt att du mår som du mår. Tycker som andra här att du inte ska behöva känna ångest för att du har ångest, det är väl helt normalt att oroa sig inför en eventuell stor omställning/påfrestning. Jag önskar dig all lycka och hoppas att allt ska gå vägen!

Jag är gravid med mitt första barn… ja man kan säga första barn trots att jag varit gravid en gång tidigare. Den förra gången blev det ett utomkvedshavandeskap och jag visste inte ens att jag var gravid och plötsligt låg jag på ett operationsbord med magsmärtor.
Nu när jag äntligen är gravid på riktigt är jag konstant livrädd att något ska hända. Känner jag lite ont magen tror jag att det är ett missfall på gång, får jag ont i huvudet tänker jag att det är havandeskapsförgiftning och att dom tänker tvinga mig göra abort. Jag är så nojig att jag knappt orkar med mig själv!
Jag gjorde ett KUB-test bara för att få se att det var en bebis där inne men den lyckan höll bara nån dag innan jag blev nojig igen…
Du är inte ensam!

Grattis till graviditeten! Är själv i vecka 17 med andra barnet och har precis som du haft pendlande tankar denna gången. Mycket mer ”tänk om” än med fösta, kanske för att jag nu vet vad barn innebär, det visste man ju inte med första.
Men det som skiljer dig och mig åt är att jag är så rädd för att störa den familjebilden jag redan har att skulle det visa sig vara fel på barnet (nu menar jag inte en släng av autism eller adhd, utan typ saknar massa kroppsdelar eller har DS, grövre handikapp med andra ord) så vill jag göra abort. Gör det mig automatiskt till en sämre människa/förälder? Både ja och nej, jag hade inte orkat ett barn som kräver mer än ett normalt fungerande barn (som kan vara jävligt krävande nog), jag hade också tyckt det vart tråkigt om mitt förstfödda hade känt sig åsidosatt för att lillasyskonet med handikapp behövt mer stöd. Samtidigt tycker jag fortfarande inte samhället är tillräckligt bra/anpassat för dem som är i behov av stöd, jag vill helt enkelt inte utsätta mitt barn för det. Så samtidigt som jag är egoistisk i mitt tankesätt är det samtidigt av humana skäl…. hur det nu går ihop.

Det där med åldern, jag har för mig att riskerna för sjukdomar hos fostret ökar framförallt när man är förstföderska i den åldern? Och du har ju fått två barn liksom 🙂 Oavsett så kommer det bli så himla bra, grattis till dig och familjen och hoppas du får må bättre snart <3

Grattis till graviditeten! Så roligt!
Du är helt normal! Det är väl klart att man ska få oroa sig. Det kommer att gå jättebra.
Personligen har jag svårt för uttalanden som att man vet vad man har men inte vad man får. Jag menar, runt hörnet kanske det står en helt magisk upplevelse/ett fantastiskt barn/något annat som man drömt om och ska man då säga nej till det bara för att man vet vad man har? Jag är mer för att ta chansen att få något nytt och bättre eller lika bra men ändå nytt. Alldeles för många människor går runt och ångrar saker de inte gjorde. Om ett drygt halvår har ni en ny fantastisk person i er familj, vilken gåva.

Jag tycker inte att man ska skämmas för att man är orolig för t.ex. downs syndrom. Vi gjorde kub med tredje barnet och hade inte behållt barnet om det visat sig vara så. Vi hade inte orkat det, de andra barnen är fortfarande små. Man måste göra det som känns bäst för en själv såklart, men jag tycker inte att man ska behöva tvinga sig att tycka att man inte bryr sig om ifall barnet är fullt friskt eller inte och kan man stilla lite av sin oro med ett kubtest så varför inte?

Jag är gravid med nr 2 i vecka 27. Under min förra graviditet mådde jag toppen. Har aldrig kännt mig vackrare eller lugnare i humöret (ingen pms :)). Denna gång är det annorlunda. Lyckas bli sjuk varannan vecka. Förkylningar gång på gång, misstänkt listeria, kramper i magen-besök på akuten, ont i ryggen som hugg, misstänkt njursten osv osv. Är knappt på jobbet och får skuldkänslor för att folk skall tro att jag hittar på. Är deppig och orolig mest hela tiden. Förlossningen sist gick skitsnabbt ocv blev inte särskilt bra bemött på BB så även nojig inför det. Mannen är inte heller lika engagerad. Och hur skall jag lyckas få tid att göra vad jag vill och förverkliga mig själv med 2 barn när ingen tid finns med 1?? Och amma igen – sitta still och glo och se hur livet drar förbi. Helt annan känsla nu än sist och känns så konstigt. lyckas se allt negativt istället för att det skall komma en fantastisk unge. Jaja. Skönt att klaga av sig och höra att fler känner liknande.

Var inte orolig för att barnet ska bli ”onormalt”. Jag har en syster med utvecklingsstörning och det som tycker det är jobbigast är inte vi, hennes familj, det är omgivningen och hur de ska betee sig när de får veta.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *