Kategorier
Vardagstrams

Jag trycker undan istället

Den här bilden illustrerar mitt mående just nu: 
  
Mest fysiskt just nu men snart kommer vintern också och då rullar den stora depressionen in i vanlig ordning. Den är som en gammal vän man egentligen inte gillar men är tvungen att stå ut med nån gång om året för gammal vänskaps skull typ. Man biter ihop och väntar tills det passerat. Så gör iallafall jag för det funkar bäst för mig. Att prata ut, älta, gråta och ägna tid åt stt vältra mig i mitt dåliga mående har aldrig haft en positiv effekt för mig. Snarare tvärtom liksom, det blir värre, jag gräver ner mig djupare, kommer på mer att må dåligt för, påminns om trauman, låter ångesten växa och ta över. 
Nån som hajjar hur jag menar? Jag kan inte vara den enda som funkar så här? 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag trycker undan istället”

*KRAM*
Jag känner likadant på hösten. Vill bara dra täcket över huvudet och alla mina hemska tankar dyker upp. Ibland kan det hjälpa att prata om dom, men jag vet också att dom kommer att passera. Men kanske ljusterapi skulle hjälpa? Finns såna där ”solarium” och ljusa rum där såna med höstdepressioner kan få hjälp.

? knaprar d-vitamin för glatta livet detta år. Det jobbigaste är att man liksom tappar livslusten. Det är så tråkigt?! Jag vet att det går över o känner lugn i det men livet står på vänt under tiden. Ljus kanske vore nåt? Vi sitter inne så mkt nu också.

Jag är också deprimerad med jämna mellanrum. Brukar försöka ha lite distans, när det är återkommande beror det på hjärnkemi tänker iaf jag. Ett tag trodde jag alltid att det berodde på gamla ätstörningar, men sanningen var ju den att jag kände mig bara ätstörd när jag var just deprimerad. Så nu gillar jag läget och försöker ta mig igenom det som du säger, vet att det finns en andra sida och att man kommer ut på den så småningom, och det ger väl en sorts trygghet. Sen tycker jag att har man återkommande problem bör man söka hjälp, det finns så duktiga psykiatriker och läkare som kan vad de håller på med!

Jag har en fråga till er när vi snackar om psykisk ohälsa;jag är 10 veckor förtidigt född. Låg länge i kuvös på 80-talet. Har funderat på detta med sårbarhet. Har alltid varit känslig gentemot andras känslor, läst in och tolkat personer. Blir ofta översvallad av mina känslor på ett jobbigt sätt. Har senaste tiden funderat över om det går art koppla till att jag varit tidigt född =sårbar. Någon med samma erfarenhet som jag?

Det finns en skildring i Fröken Smillas känsla för snö som (om jag minns den rätt) handlar om hur Smilla betar av alla måsten, drar ner persiennen och verkligen dyker ner i den annalkande depressionen. Att möta den och hantera den i stället för att försöka springa från den och bli upphunnen i ryggen. Jag tyckte om den skildringen (eller vad den blivit i mitt minne).
*insert random peppig floskel om snabb bättring här*

Förstår precis vad du menar. Det finns en allmän föreställning både hos vården, populärkulturen och gemene lekman att man ska ”bearbeta” alla jobbiga känslor, dvs försöka hitta ursprunget till dem och sen prata om dem och alla jobbiga saker man varit med om. Forskning stödjer att det inte alls måste vara det bästa sättet att hantera motgångar och trauman. En undersökning jag läste om handlade om länder där det varit krig och människor utsatts för tortyr och förluster av nära och kära, svåra trauman med andra ord. När det inte fanns någon tid eller förväntan att man skulle bearbeta och prata om det, utan man var tvungen att gå vidare så fort som möjligt så visade det sig att människor även mådde bättre snabbare i avseendet att de kunde fungera ”normalt” i sociala situationer som arbete och med vänner och familj.
Att människor upplever att de mår bättre av att psykoanalys (eller gräva ner sig i problemen ordentligt som jag tycker att det är) säger ingenting om hur effektivt det faktiskt är. Fakta är att hjärnan vill ha mönster och strukturer för att göra världen begriplig. Finns det inga hittar hjärnan på dem själv. Dvs att om en depression inte har med utanförliggande orsaker att göra utan beror på obalans i hjärnan så har vi en tendens att leta efter orsaker utanflör oss själva ändå för att få känslan av kontroll och av att förstå.
Min personliga erfarenhet är samma som din. Ju mer jag göder mitt dåliga mående desto sämre mår jag. Tough love fungerar inte när den kommer från andra för det upplever jag som oempatiskt och distanserat, men när jag använder det på mig själv fungerar det förvånansvärt bra. Lägg av med det där tramset, brukar jag tänka när de jobbiga tankarna dyker upp. Det är inget fel på dig. Du överlevde så snap out of it. Däremot är jag noga med att göra det extra mysigt och tryggt för mig själv när jag hamnar i de där nedgångarna. Inte utsätta mig i onödan för det som jag vet triggar mitt dåliga mående. Men det här med att känna efter och prata, det försökte jag med i 20 år och det enda det ledde till var ett otroligt fokus på hur dåligt jag mådde och hur hemskt jag haft det och jag blev inte ett dugg gladare av det.

Sedan tror jag också det beror väldigt mycket på vad man har i bagaget. Har man traumatiska upplevelser bakom sig som orsakar psykiskt lidande hos en så tror jag absolut att det finns en poäng i att bearbeta dem medan om man lider av en kemisk obalans så kanske det finns andra sätt som är mera effektiva. Depression är ju alltid också en kemisk obalans men utlöses av olika saker hos olika människor.

Jag vill inte döma någon men jag är likadan. När jag väl börjar gråta kan jag inte sluta och sen sitter gråten liksom fast i halsen i flera timmar och gör fysiskt ont. Av någon anledning skäms jag också när jag gråter och får skuldkänslor… Varför får jag det? :/

Min erfarenhet säger att om man har väldigt mycket och tunga grejer man förträngt kan det vara alltför överväldigande att bearbeta dem med en gång när de väl kommer up. För mig har det aldrig funkat att fastna i dessa känslor alltför djupt då det lett till att jag hamnat under isen fullständigt. Istället tror jag på att bearbeta i den mån man orkar och är möjligt. Jag menar, det finns ju en orsak till att man tryckt undan saker to begin with, de har helt enkelt varit för plågsamma för att kunna hanteras.
Ingen psykoterapeut tvingar heller patienten att vältra sig i sitt dåliga mående. Har gått i terapi på grund av en massa obearbetade traumatiska händelser och de två första åren vägrade jag tala om mina känslor med undantag för när det rörde sig om akut illamående. Den processen är någonting patienten styr över själv och psykoterapeuten är fullt medveten om att det finns gränser för vad en person på en gång klarar av att hantera. Nej, jag tror stenhårt på att släppa på försvaren i den takt det går och inte plötsligt falla ner i ett djupt, svart hål.

Jag förstår vad du menar. Jag har också gått i terapi både psykologer och kuratorer.
Jag är också en sån som har svårt att lita på, och svårt att släppa in främmande.
Jag kunde prata om allt och inget. Men ALDRIG det som egentligen var problemet. Jag undvek att gå in på saker jag inte ville prata om, och jag undvek att tala om sånt som kunde leda dit.
Och både psykolog och kurator har fått invänta tillfälle då jag själv har tillräckligt mycket tillit och förtroende att jag själv har tordats börja trampa på det som är problemet. Och det har inte haft med att jag inte vill bli frisk eller att psykologen är dålig.
Det är jag själv som måste få ett enormt förtroende för personen innan jag delar med mig av något.
Därav går det inte att hjälpa patienten förns den själv vill bli hjälpt.

Här vill jag säga att det är STOR skillnad på att vara lite nere / ha en svacka kontra ha en djup depression. Har man en djup depression eller återkommande ( som ibland kan vara endel i bipolär sjukdom ) så finns det inget som heter trycka undan , rycka upp sig eller sluta älta.
Då behövs medicin för att ens kanske kunna plocka ur en diskmaskin eller ta en dusch. Talar av egen erfarenhet och har även en magister i psykiatri.
Sedan kan ju orsakerna vara många . Ibland är det yttre kommande orsaker som orsakar depressionen, ibland inte. Givetvis har hereditet en betydelse men också trauman och en kanske otrygg uppväxt. Samt en egen biologisk sårbarhet.
Hur som så är det viktigt att skilja begreppen åt. En renodlad depression behöver behandling.
En tillfällig depp kan man ju hantera på ett helt annat sätt. Och då är det ju toppen om man slipper medicin och kan hitta egna strategier.

P.s Sign E : Håller helt med i hur du tänker.
Finns det alltför mycket trauman så tror jag vissa skulle bryta ihop TOTALT om allt kom fram i ljuset. Min pappa t.ex som skulle testa en form av analys / hypnos en gång fick typ ett krampanfall när han skulle försöka minnas vissa övergrepp och misshandel en nära anhörig utsatt honom för som barn.

Whatever works är bäst.
Personligen tog det mig 1½ år i psykoterapi/samtalsterapi för att förstå varför jag känner som jag gör och varför jag har gjort de val jag gjort. Efter det så har jag lärt mig ett helt nytt sätt att tänka och kommer också vidare i mina egna funderingar. Nya insikter titt som tätt, vilket är jättenyttigt.
Jag undrar om de som inte tror på psykoterapi helt enkelt inte testat det tillräckligt länge? Det sägs att det krävs minst ett år. Och en stor dos självinsikt. Och RÄTT TERAPEUT, for christs sake…
Men, beror såklart på från fall till fall. Blandar inte in mediciner i detta, denna gång.

Har mailat dig N och inte fått svar, förstår att du får mycket mail och inte hinner så skriver nu här för att kanske få några råd från dina läsare. Är otroligt otroligt desperat. Jag känner mig ensam, vilsen och hopplös. Jag hoppas nån orkar läsa och ge mig nåt svar på det jag undrar.
För två månader sen blev min sambo sen 6 år tillbaka våldsam, och vi har två gemensamma barn (2,5 år). Han förnekar detta och vi ska separera, vi bor just nu växelvis i vårt hem och delar tiden med barnen.
Jag är i stor sorg chock och flera dilemman då jag dels är sjukt orolig över att han förnekar sitt våldsamma beteende. Det gör att jag blir orolig att lämna barnen med honom på halva tiden nu när vi ska separera. Men ingen verkar ta mig på allvar. TROTS att han har en tidigare soc anmälan då han vid flera tillfällen när barnen var ca 9 månader också var våldsam mot mig. Detta erkände han dock och var väldigt hjälpsökande och vi separerade och han gick på samtal och fick hjälp med att bättre hantera ilska och impuls (vilket är det som är hans problematik, dålig impulskontroll, svårt att hantera känslor/ilska, inte ”typiska” kvinnomisshandlaren som är manipulativ och slår helt från ingenstans, för att jag lagat fel mat typ). Men denna gång är det som om folk tror på honom när han förnekar eller att alla säger ”ja men det är bra att ni separerar och har barnen halva tiden var” (som att ingen fattar allvaret i det han gjort och att han inte har ”rätt” till barnen bara för att).
Vad gör jag nu liksom? Delar boende och umgänge 50/50? Vi var på första soc-samtal, och han förnekar och förminskar det han gjorde och skyller mycket på mig. Kommer nån tro mig? Kommer soc hjälpa mig? Eller har jag förlorat mina barn halva tiden nu till nån jag inte kan lita på när han ljuger om sitt våldsamma beteende mot mig? INGEN i vår omgivning har sagt ”vi fattar ju att du ljuger så sluta ljug” till honom, utan det är som om folk vill tro på honom och menar att vi har olika ”upplevelser” av vad som hände och varför skulle han inte erkänna nu när han erkände förra gången. Eller mina kompisar som är ”bara” mina tror mig men inga gemensamma där är alla enligt mig otroligt fega och säger inget till honom. Hur kan man ha olika upplevelser av fysiskt våld liksom?!
Hade det inte varit för barnen hade jag inte brytt mig då hade jag tänkt fuck you och dragit men nu kan jag inte det. Måste vara kvar med honom, på ett eller annat sätt genom barnen. Han verkar inte lida av detta på något sätt, jobbar, tränar och verkar leva på som vanligt.
Vad gör jag? Bara accepterar att han aldrig kommer erkänna? Delar umgänge 50/50? Hur ska sorgen efter att missa halva tiden med barnen, eller nån tid över huvudtaget, när jag inte VALT detta, när jag endast gjorde det jag var tvungen, kunna bli mindre? Och jag vill inte vara från barnen, speciellt inte när jag har noll förtroende för honom (han har varit över gränsen även mot barnen om än aldrig gått p ådem fysiskt, men mycket som är i gråzonen)..

Aeriel: Nej jag känner mig inte stark, snarare väldigt svag och bräcklig. Och jag vet att vänta eller ha ett behov av att han ska erkänna ger honom otroligt mycket makt över mig, och hade det bara varit vi två då hade jag kunnat ta alla rätta stegen, göra slut, anmäla och strunta i hur han betedde sig och hantera och bearbeta sorgen och veta att dt kommer gå över, nån dag kommer det kännas bra igen. Men nu, nu när vi har barn ihop, är allt så annorlunda, om jag ska kunna lita på honom, att han tar sitt ansvar, att han förstår hans problematik och söker hjälp för det, allt det hänger på att han erkänner.
Jag vet ju att jag ”gör rätt”, i och med att jag lämnar, anmäler etc men det känns ändå som att jag blir straffad för nåt jag inte gjort, jag blir ändå av med mina barn halva tiden (dessutom till någon jag inte har förtroende för), jag tvingas sälja mitt hem och flytta och inte veta var jag ska ta vägen med barnen. Och jag har ingen i min närhet, familj eller vänner (förutom mina föräldrar men de lyssnar han knappast på) som vill eller skulle kunna säga åt honom, få honom att på riktigt fatta vad han håller på med, att inte bara svälja hans lögner utan säga, men det är orimligt, vi fattar att du ljuger, så att det inte skulle kännas som att det är JAG som blir straffad när HAN varit våldsam..

För mig fungerar det nog mindre, eller okej, jag vill inte tänka över något för mycket som är jobbigt för då går jag ner mig totalt men jag välkomnar typ det i terapeutiska former. För om jag lägger locket på och bara ”lämnar det” så försvinner inte den onda för mig och det överrösta det som är bra också. Samtidigt tror jag det beror på hur man är person och vad man har i bagaget.
Styrkekramar till dig iaf! Pusshej!

Jag förstår känslan. Har bipolär sjukdom typ 1 och de djupaste depressionerna har blivit just när jag fastnat i ångestältandet. Sedan kickar vanföreställningarna igång och gör det ca omöjligt att tro på att någon vill mig väl. Däremot gillar jag att gråta ut, då känns det som att dammarna bryts upp och om jag gör det i ett väldigt tidigt skede kan det delvis hindra att nedstämdheten når djupare. Liksom, om jag lyckas storböla över studiestress och vardagsensamhet har en del ledsenhet kommit ut och det blir mindre riska att hela mitt medvetande upptas av världens förruttnande tillstånd och min totala otillräcklighet.
Tror inte särskilt mycket på att enbart förlita sig på biologiskt-medicinska förklaringsmodeller (vilket min tidigare läkare gjorde), så jag medicinerar inte med stämningsstabiliserande. Med det sagt tycker jag inte heller om KBT. Det beror säkert mycket på vem en har som terapeut, men många av mina kontakter har mest tjatat om att äta, sova, medicinera, avstå droger. Eftersom jag inte har problem med något av det har det inte gett mig så mycket. Just nu arbetar jag psykopedagogiskt (ESL) med mina kontaktpersoner, har behovsmedicin för sömnen och har boendestöd.
Boendestöd kanske är något du borde kolla på LD? I mitt fall hjälper de mig med att komma igång med vardagssysslor och att komma ut utanför hemmet. Men de kan hjälpa till med väldigt olika saker, beroende på vilket slags stöd en behöver.

O ja, jag hajar. Det blev inget bra avslut på mitt halva livets terapi . Jag gick inte hela tiden en enda radda. Jag kom och jag gick och jag kom och jag gick. Dom sista åren, fyra sista -jag anmälde honom för brott. Så kan det gå.

Jag tänker att det beror lite på om det är årstiden eller om det finns andra saker också.
Det var rätt nyligen som jag insåg att hösten, särskilt början av november, triggar en ”onormal” trötthet och håglöshet hos mig. Jag säger ”onormal” men det kommer ju varje år, och borde vara ”normalt”. Att bita ihop och jobba på som vanligt fungerar sämre för mig än att ta 1 vecka ledigt, utan barn, alltså efter höstlovet. Få vara bara själv. I mig själv. Med mig själv.
Det blir som en omställning och omstart. Jag hinner ikapp mig själv den där veckan utan krav.
Något att prova? Nu vet jag att du frilansar och gör mycket hemma. Men att tillåta sig att inte ha alla måsten på sig kan vara mer vilsamt än semester med familjen. Faktiskt.

Hej Natashja!
Nu känner jag mig urfånig som skriver detta när du inte mår helt bra (hoppas att du mår bättre snart, jag vet allt för väl hur det känns – den där klumpen av obehag som växer sig starkare inombords och som liksom förlamar och gör en helt… matt…). Om du inte orkar med detta så förstår jag till fullo.
Jag tänkte fråga dig om du skulle vilja/kunna/orka hjälpa mig med en sak. Jag läser till förskollärare och har i uppgift att ”synliggöra ett föräldraperspektiv på samverkan mellan hem och förskola.” Jag ska alltså intervjua två föräldrar från olika familjer som har barn i förskola eller förskoleklass. Du kanske inte alls har tid för detta (eller lust, eller ork), men jag ville chansa och fråga. Du brukar skriva så bra och ha så bra tankar, så du ploppade upp i mitt huvud när jag såg uppgiften. Tänkte att vi, i så fall, kan ta det via mejl? De frågor vi ska utgå ifrån är;
• Bakgrundsfrågor t ex ålder, antal barn, familjeform, utbildning, modersmål, omsorgsform (privat/kommunalt).
• Vilka erfarenheter har du av att samverka med personalen i förskolan?
• Berätta om en samverkanssituation i förskolan som du upplevde som positiv.
• Berätta om en samverkanssituation i förskolan som du uppfattade som negativ.
• Finns det något som du saknar eller skulle vilja utveckla när det gäller föräldrasamverkan? Om ja, vad?
Kommer du eller jag på någonting annat vi vill ta upp under ämnet, så är det bara att lägga till. Samverkan handlar (enligt min uppfattning) om att, som förälder, känna att man blir lyssnad till, får inflytande/delaktighet och att man känner att det är ett samarbete osv. osv.
Fyllt i min mejladress, så då kan du ju hojta om du känner dig intresserad! 🙂

Jag förstår hur du menar. Har sedan jag var barn blivit deprimerad till å från. För några år sedan på riktigt jäkla allvar. Blev satt på låst avdelning för jag var självmordsbenägen och blev iproppad stesolid. När inte det funkade fick jag direkt verkande dropp i två veckor.Efter det blev det elchocker i
6 veckor. På en permission träffade jag en läkare privat som skrev ut promenader på recept … jag blev förbannad men min man hjälpte mig med de där jävla promenaderna. Typ kastade ut mig. Tillbaka på avdelningen fortsatte personalen att ta med mig ut. Sakta sakta blev jag faktiskt bättre. Nu funkar ju inte det här för alla fattar jag ju förstås men för mig blev det början på tillfrisknande.

Antidepressiv medicin innehåller ofta hormoner som inte är bra för kroppen i onödan, och det kommer ut i naturen och gör att fiskar blir sterila och sjuka. Det är bra med stesolid och liknande mot ångest i särskilda fall tycker jag. Men på sikt är det ändå bättre att komma ur depression på naturlig väg. Medicin kan döva negativa känslor, men förändrar inte grundorsaken till ens problem. Jag tror inte på att proppa sig med onaturliga ämnen (medicin). Terapi är mycket bättre.

Grundorsaken är kemisk obalans i hjärnan. Det är därför det är depression, och inte ”befogad ledsenhet”. Terapi fungerar inte lika bra, och inte på samma sätt. Men kan vara ett bra komplement, t ex för att få strategier för att hantera panikångest eller liknande.
Har man enorma trauman att bearbeta så kan det finnas en poäng att gå igenom dem. Men framförallt så gör depression att man tycker att saker är värre än de är, och att man inte kan hantera dem. När jag var deprimerad kunde jag få enorma ångestattacker av att tänka på vissa saker. Nu kan jag tänka på dem, tycka de är jobbiga, men hantera det på ett helt annat sätt.
Det som är så fiffigt med medicin är att den återställer den felaktiga obalansen i hjärnan, den fyller liksom inte på med glädje eller gör att man inte kan bli ledsen. Man får tillbaka sitt naturliga känsloliv helt enkelt.

Jag har varit deprimerad i snart 17 år (ja jävlar…) och ältandet behövs för min del ibland, men det är sällan. Jag har mina stunder då jag tycker rysligt synd om mig själv och riktigt gräver ner mig i negativa känslor, ältar om och om igen igenom hur mitt liv blivit ”tack vare” den här psykiska ohälsan som jag så innerligt önskar att jag slapp. Det känns som om jag behöver dessa stunder av total självömkan, men sen går jag vidare.
Antidepressiva har jag inte ätit på många år och effekten av SSRI och SNRI är i bästa fall marginellt bättre än placebo, så jag finner ingen anledning att börja med det igen heller. För min del har acceptans betytt mycket, inte så att jag alltid känner att jag accepterar att det blev såhär (att jag blev deprimerad innan jag ens nått tonåren), men allt oftare kan jag faktiskt vila i att jag mår såhär och att det ändå fungerar. Det är inte det liv jag önskar att jag levde, men jag lever och det finns bra stunder också.
Nu har jag förvisso varit deprimerad non-stop och kan inte ens tänka mig att det här skulle gå över, men jag förstår ändå vad du menar. För även om jag förmodligen aldrig blir frisk så kommer det bättre dagar och har jag överlevt 17 år med det här så ska jag nog klara mig framöver också. Ältandet hade större plats i mitt liv när jag var tonåring, men jag finner det allt mindre hjälpsamt. Jag tror inte att det finns några egentliga rätt och fel när det kommer till detta. En får lita till sitt eget omdöme i slutänden.

Jag var 19 år när hela mitt liv kastades om. Det blev aldrig detsamma mer sen. Några år var jag totalt gone from this world . Det är några år jag inte vet alls vad som hände ute i världen. Jag visste inte vem min mamma var, ingen. Hon grät och gav mig godis. Kom då och då. När jag en dag plötsligt satt och läste lokaltidningen, allt, tom aktier och trav, sport, politk, dödsannoner, en dag då jag förstod att jag trots allt inte var död och människorna omkring mig var dom de var, och inte vad jag trodde, den dagen då jag förstod att år passerat i mitt liv, var jag befann mig, osv. Det var början till att jag sedan kunde börja min långa terapi. På ett behandlingshem. Jag minns att jag bara var lättad över att vara en hel levande människa igen. Jag tog långa långa promenader. Jag sa under två års tid där att ”min barndom var lycklig” medan han tänkte: ”här finns det mycket”.
Han sa: (vilket jag tog åt mig som en tröst)” det är sunt att reagera på en sjuk miljö eller barndom”.
Att det var en reaktion. Jag pratade om ett minne med honom som skrämt slag på andra första gången jag nämnde det. Ok. Min pappa var visst alkoholist. Ok. Min mamma gav mig igen mat. Ok, ok. Det kanske inte var så lyckligt ändå, fast humorn alltid funnits med mig. Vi pratade om att ”vara trygg i det otrygga” pga hemförhållanden och vad det blir för konsekvenser. Vi pratade om att ”man minns det minst hemska först” och vi pratade om en väldig massa saker. Han lyssnade, jag pratade, tog promenader, jag slutade åka hem på helgerna. Jag kände att det var dags att gå ut i livet igen. Vi fortsatte terapin när jag gjort det. Det jobbiga fortsatte hända . Han fanns kvar. Träffade fel män . På den tiden utsatte jag mig kroppsligt. På alla möjliga sätt. Jag skrev mörka dikter jag håller på att slänger idag. Jag gifte mig, fick två barn, skilde mig, utbildade mig, skaffa jobb, och det är absolut inte synd om mig idag. Ändå kan jag hemfalla till nån självömkan och skapar samma sorts ”trygghet” jag var van vid, dvs misär.
Igår när jag var på bibblan, fick man 15 minuter gratis konsultion av en leg psykoterapeut. Jag gick in och grät över att mitt förtroende för terapeuter är borta. Det visste inte han. Men jag visste. ”Om du vill kan du pröva igen. Jag tar 500kr gången.” Och jag visste att det vill jag inte. Inte en gång till.

Ooh jaa. ALLA i min närhet pratar om hösten som den bästa tiden på året. Hösten är jävlig för mig. Julen likaså. Men jag vill inte prata om det. Jag vill få vara deppad ifred så går det över sen. Som med mens typ. Det kommer vare sig man vill det eller inte men det är bara att bita ihop och stå ut trots att man mår illa, har ont, är på dåligt humör och bara hatar allt. Det är bara så det är och man får stå ut så går det över sen.
Jag hatar att gå till psykologer. Jag har varit hos över 20 olika och inte klickat med en enda. Värdelöst.
Och vad är det jag ska prata om egentligen? Att jag blir trött när det blir mörkt vid 16:00? Att jag tycker det är sorgligt att sommaren är över? Att jag inte gillar kyla och halka? Att julen är mer stressande än mysig för mig? Vad ska man svara på det? Hur ska en psykolog kunna hjälpa med det?

Jag har börjat tro att psykoterapeuterna haft sina glansdagar..men. Jag kan visst förstå snacket om att människans behov sett ut likadant sen Eva och Adam. Kärlek . En terapi utan det är inte framgångsrik. Men när det kommer till kritan…det är hans jobb. Vi arbetar. Det psykoterapeutiska arbetet med överföringar och känslor. Jag förstår också att vi lever i en tid då vi vill ha Quick fix på allt. Och sånt här-iallafall vissa former tar tid. KBT-går snabbare. Där får man svar på frågorna. Övningar och grejer. Men i psykodynamisk? Förvirrande med allt undermedvetet och överdetet och överföringar och allt vad det är. Förnekanden och Freud mitt i allt. Jag grävde ner mig i en sörja av jobbigheter. Men det går aldrig bli bättre om man inte gör det. Ljuset kommer sedan! Sade han. I tunneln. Ljuset i tunneln. Det är som alvedon. Nåt i terapin botar. Huvudvärken. Vanligt snack med vänner? Nej, den saknar alvedonsaken som gör det bra.

Är också inne i en djup svacka. Klarar knappt av skolan eller livet eller att engagera mig feministiskt. Har oerhört mycket ångest och en djup depression, i kombination med en massa oarbetade trauman och en utredning om borderline personlighetsstörning. Har också gjort slut med min pojkvän, som har stöttat mig oerhört mycket, på grund av att jag ofta sett honom som mitt misshandlande ex, att det har skett en del saker i förhållandet som har triggat mig och även för att alla krav från feministiskt håll om att en ska leva mansfritt har bara gett mig en massa ångest inför allt. Jag har även Aspergers syndrom och bipolärt syndrom typ 2, trichotillomani, en del ångesttillstånd samt förmodligen PTSD. Har fått gå ur i princip alla feministiska grupperna jag varit med i, pga att jag helt enkelt inte orkar med alla krav om att en ska vara så jävla duktig och ens praktik ska vara så jävla bra. Jag orkar inte.

Du kanske skulle testa mindfulness? Det verkar ju ligga nära ditt nuvarande sätt att hantera dåligt mående. Grundidén är väl att ältande och grubblande bara göder det dåliga måendet och leder till en ond spiral av skit som inte löser något. Istället lägger man fokus på att acceptera hur saker ser ut, se sina tankar lite utifrån och bara låta dem passera. Det låter så himla flumigt men jag tycker det finns en poäng i det. Sen är det säkert inte det bästa för alla, var och en blir salig på sin egen fason.
Och angående psykofarmaka, för vissa är det helt nödvändigt men som du säger kommer det ju ofta med en shitload av biverkningar som kanske bara gör läget ännu värre, och det kan ta en himla tid innan man hittar den som fungerar bäst på en själv. Blir lite illa till mods om hur tvärsäkert och svartvitt folk uttalar sig om ”vad som gäller”, det är väl olika för olika personer herregud.

Jag tror inga som varit riktigt under isen vet att vi är olika och att saker som funkar för en inte gör det för en annan. Hade det varit så enkelt hade väl alla anammat det ”rätta enda sättet” för längesen. Och det är inte enkelt. Lösningen. Inte för mig iaf.

Jag lider av återkommande depressoner och ångest och i höst testade jag för första gången på flera år medicin mot detta, och det fungerade över förväntan, jag blev lugnare och mådde bättre. När det gäller terapi har jag testat detta flera gånger med dåligt resultat. Jag är inte emot terapi men gillar inte den typ av terapi som går ut på att man ska berätta om trauman och dåliga erfarenheter utan tror mer på terapi som går ut på att man själv får prata av sig för att sedan få hjälp/stöd med att hitta sätt att lösa de problem som orsakar ens mående.
För egen del skulle det inte fungera med att acceptera depressionen och vänta ut den, för hos mig stannar den kvar längre då och jag orkar då inte göra så mycket, vilket jag också mår dåligt av.

Vem tror rätt och vem tror fel? Om vi ska se att vi alla är olika. Och det behöver inte vara någon som har rätt i sitt sätt att vara, eftersom det kan vara fel för någon annan och vice versa. Kommunikation tex är bra om man kan ha som utgångspunkt att lyssna på varandra och jag behöver inte hålla med, men jag kan ha respekt för andras olika åsikter. Jag lyssnade på en intressant föreläsare på mitt jobb. Han pratade om kommunikationstrappan där att idiotförklara någon är trappsteget längst ner, rena dödläget. Sen kom försvar och sen förklara. Trappsteget där man kan lyssna på varandra är bra . Hur man ser på olika saker hos sig själv eller annat.

Psst, tipsade en av de engagerade som förmedlar förnödenheter till flyktingarna på Nicksta om att du är bra på att göra hemsidor (eftersom de bara är på Facebook just nu vilket inte är tillgängligt för alla).. Kanske kan vara nåt att distrahera dig med? 🙂 Hoppas att du inte tar illa upp. /K

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *