Kategorier
Vardagstrams

Snart får jag

Är jag den enda som går runt och tror (är rädd för) att jag ska bli straffad av nån slags högre makt? (obs är ateist så dessa tankar är helt ologiska) Detta blandat med katastroftankar av olika slag och alltid länkat till att jag inte varit en sån bra människa i vissa lägen.

Kanske skrattat åt nåns fula barn (i smyg såklart) eller tänkt fördömande om nån morsa jag tycker är kass eller snackat för mycket skit om någon och så tänker jag att nån ser allt detta och tänker att ”den där Natashja skulle behöva lära sig ett och annat om ödmjukhet så BAM!” och så kommer jag drabbas av sju svåra år och massa olycka vilket i sig är sjukt narcissistiskt för varför skulle en högre makt bry sig om mig så pass när människor som Donald Trump glider genom tillvaron?

Sjukt jobbigt är det iallafall. Jag vill kunna njuta av tillvaron som egentligen är jävligt bra.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Snart får jag”

Ja, jag gör det med. Tänker ibland att man ska ”bli påkommen” nån gammal synd och få fan för det.
Katastroftankar har jag också, de kom i samband med att jag blev förälder. Alla möjliga scenarion, det ena hemskare än det andra.

kanske inte helt på samma topic: men jag hade en sån där olycka/katastrof under några år i mitt liv, och under tiden och en kort stund efter så var jag så himla tacksam bara för att jag var frisk och alla runt mig var friska. det var liksom det enda som behövdes och det var så skönt. men sen gick det supersnabbt och jag blev onöjd igen. över små saker, över stora saker.
så jag tror väl inte direkt katastrofen var ett straff från ovan, jag var ganska oskyldig när jag var 15 :), men det blev inte heller den läxa gud tänkt sig. människan (jag) är oförbätterlig.

Känner inte igen detta men försöker (lyckas inte alltid) vara en snäll människa och behöver inte ha skuldkänslor som jag hade förr. Jag kan också se om ett barn är fult (ja, det finns fula barn – orka folk som påstår något annat) men skulle ALDRIG skratta åt det. Min kompis gjorde det (alltså åt en bild – barnet hörde inte) och jag blev så äcklad av henne och hennes beteende. Då kan man ju lika gärna skratta åt tjocka tänker jag? Och det skulle jag heller aldrig göra. Om de inte är roliga då men ja, du fattar.

Hade/har massor av sånt där. En dag så kom jag på tanken att det är Djävulen som försöker skapa osäkerhet och ångest hos mig. Så det är alltså en lägre jävla bajsmakt. Det är liksom bara bajsmakter som gör sånt med ens psyke, försöker bryta ner en, göra en osäker så att man går på deras spel. Tänk själv vad som händer när du känner all denna skuld, du vill inte gå ut, du vill inte socialisera, du vill gömma dig. En vill inte leva. Det är alltså något som försöker döda en, dessa skuldkänslor. Och det är det som är ont, inte du.
Obs är också ateist.

Jag tror ju inte att någon högre makt delar ut straff till höger o vänster till människor som gör dåliga saker, jag är oxå ateist, utan jag tror nog att det är ens egna dåliga samvete som ger såna där tankar. Jag tycker man ska vara glad för att ens moraliska kompass funkar, det ger en tillfälle att fundera på hur man förhåller sig till sin omgivning.

Jag brukar säga att jag ska döpa om mig till Murphy, pga Murphys lag om att allt som kan hända kommer att hända, fast för mig är det enbart det negativa. Allt ska jämt krångla och jag får alltid göra andras jobb. Inget kan nånsin bara flyta på som för andra utan ska krånglas till extra mycket så fort jag är iblandad. Oerhört irriterande och ibland börjar man ju undra om det sitter nån sadist i himlen och plågar en för skoj skull.

Jag brukar inte ha just katastroftankar, men jag känner mig periodvis väldigt orolig, ofta utan att egentligen ha något att oroa mig för. Eller, jag hittar ju på saker att oroa mig för, men först kommer oron utan att riktigt vara kopplad till något. Det var först för något år sedan eller så som en kompis berättade att hon brukar känna så i samband med mensen. Då började jag inse att det kanske beror på hormoner och månadscyklar och kroppen, och inte att det faktiskt finns något hemskt viktigt att oroa sig för som jag typ har glömt eller insett omedvetet. OBS att det vore sjukt o-najs om någon annan avfärdade mina känslor med att de beror på hormoner, men jag tycker det är jätteskönt att kunna göra det för mig själv. Oron försvinner ju inte, men jag vet att den går över och kan liksom bara få låta den vara, och jobba runt den.

Jävlar, trodde jag var ensam om att känna så! :O
Tänker alltid att jag får skit i livet pga att jag är en dålig människa. Typ att det är för att jag tänkt illa om någon eller varit ego och avundsjuk istället för att bli glad för någon annans skull osv.
När det händer bra saker känns det bara som en tidsfråga innan någon högre makt liksom ”kommer på mig” och sätter snubbelben igen. Som att jag är en fejkad och elak person som försöker hålla mig undan en högre makt-radar. Haha det låter ju helt galet när jag skriver ut det!
Jag är nog (?) också ateist men köpslår ändå inombords med någon sorts högre makt typ ”om du bara låter mig bli frisk nu ska jag aldrig mer göra eller önska si och så.
Jag är nog lite dum i huvudet :/

Här har du en till med de tankarna! Mina tankar om högre makter som ska straffa mig har blivit värre sedan jag blev morsa. Tror oftast att jag eller någon annan i familjen ska drabbas av någon hemsk sjukdom. Ofta är tvång inblandat dvs måste stänga dörren två ggr osv för att ”inget ska hända”. Har avhandlat detta med min psykolog ett flertal ggr och allt grundas i ångest. Kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *