Kategorier
Vardagstrams

Snartär det Ninjas tur att blir hatad och hotad och skrämd

Ellen skriver ett sådant obehagligt inlägg om manskulturen, om mäns humor, om män generellt. Egentligen handlar inlägget inledningsvis om Kringlan Svensson, ni vet ”rolig” snubbe som hatar kvinnor i sociala medier och som nu tagit sitt hat ett steg längre: 
  
Källa. (Cirka 34 minuter in) 
Men det liksom vrider sig våldsamt i hela magen när jag läser Ellens inlägg. Inte bara för att jag  minns min egen uppväxt och hur killar och män levde på min bekostnad. Levde, skämtade, tog för sig, skrämdes, hotades, skrattade. På min bekostnad. 
Utan också pga det faktum att det snart är Ninjas tur att leva igenom detta. Introduceras till ett samhälle där hon är mindre värd och där män styr och regerar hotfullt och nedlåtande. Och om hon säger ifrån så kommer hon tystas och viftas bort.  Jag vill bara gråta när jag tänker på det. Hur fan orkar man? 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Snartär det Ninjas tur att blir hatad och hotad och skrämd”

Jag satt och surfade runt bland bloggar, Aftonbladet och liknande sidor. Och kände så stark för att gå in här och säga TACK till dig. Tack för att du ger oss en viktig och intressant läsning. Där jag mer eller mindre slipper matas med massa jävla normer och påtvingad reklam! Herregud, härinne kan man fan andas liksom. Haha du vet när man bara får nog av allt jävla bajs man matas med hela jävla tiden(oftast så scrollar man bara förbi), men ge fan i att tipsa mig om vad som gör mig snyggare, smalare, mer vältränad, bättre förälder, visare eller vafan de nu är……
Tack för att du har denna blogg. Den är fantastisk. Du gör ett så jäkla bra jobb.

LD min räddarinna. Bra att du lyfte Ellens inlägg så att jag såg! Ser på Beck precis nu som råkar gå på tv samtidigt som datorn kraschade likamed helkväll matad med förbestämt skräp. Genusanalys av det här tramset nån gång tack. Tex när Persbrandt säger till ung tjej
– du var inte så kaxig, du skulle också kunna bli mördad, speciellt när du går på de här klubbarna och umgås med det här killarna. –
Har inte ditt briljanta språk eller analysförmåga men kändes. Rättså. fel.
Skön värld, skönt land. Tur att det finns muslimer o annorledes män att projicera svenskt kvinnohat på. Obs ironi. Gonatt

Insåg det sorgliga i att om jag ber min man läsa detta kommer han grumsa och känna sig anklagad. Men jag tänker lösa det genom att förklara att vi som föräldrar behöver en gemensam front mot den här kulturen. Hoppas att han förstår.. För i helvete heller att min fina, empatiska lillpojk ska behöva bli ett sånt äckelidiotiskt monster som män indoktrineras till att bli. Hur fan ska vi göra?! *panik*

Jag gillar rå och olämplig humor men det måste fortfarande göras på ett någorlunda smart sätt, och Kringlan verkar inte vara någon höjdare. Jag har förstått att du haft det jobbigt med främst din pappa och ditt ex och att det har präglat dig mycket, men jag känner inte riktigt igen din syn på män eller er beskrivning av manskultur så det är nog ganska subjektivt och därmed inte alls säkert att Ninja kommer uppleva en värld av snubbar som Kringlan.

Och jag är mamma till två pojkar, till två mjuka vackra ödmjuka empatiska och varma själar. De ska förstöras av vårt samhälle. De ska förvandlas från detta till brölande, känslokalla idioter som gör sig roliga på andras bekostnad, kallar tjejer för horor och kliva över andra för att höra och synas…
Inte heller det känns som nåt att se fram emot och tårarna kommer lätt medan jag tänker på deras framtid samtidigt som jag tittar på dem medan de sover… Det suger detta. Stort.

Jag har också två söner och kan få panik när jag tänker på vad samhället ämnar göra med dem. Vill sätta oss i en bubbla och slippa omvärlden. Nu går ju inte det så det är bara att kämpa vidare. Man kommer inte vinna varje liten kamp, men jag är övertygad om att det går att göra stor skillnad.

Han har skrivit likadant tidigare, flera gånger, på twitter. Så glöm ursäkten jag var full. Det som skrämmer mig på riktigt att ingen reagerar, det har hönt flera gånger. Nu gav han sig på fel person. Men om 1000 personer skriver liknade saker är det inte säkert att någon reagerar. Hej normalisering. Det är ju som sagt bara humor ( hjälp!)

Har hellre en dotter som jag kan försöka ge så mycket skin på näsan som möjligt och lära henne slå tillbaka än får en son som kommer färgas av det där äckliga machoidealet, förtrycka och trycka undan sina känslor. Vill inte ha barn alls om jag riskerar att få en son.

Jag känner tvärtom, jag är så tacksam att jag inte fått söner. Som någon skrev ovan; jag kommer göra allt för att de inte kommer ta skit från killar/män/gubbar. Sen känner jag inte igen bilden du har av män, jag har haft turen att inte träffa på testosteronstinna monster.

Faktum är, Elin, att det kan vara lättare att få en son att bryta mönstren än en dotter. Flickor blir så lätt offer för såväl killar som tjejer om de står emot. Mina fem barn blev alla mobbade för att mamma var feminist och för att de inte passade in i mönstret. Alla tre söner tog mobbingen med allt vad det innebar av våld och övergrepp tills vi lämnade Sverige. Båda döttrarna vände sig mot mig och ville få passa in. Då. Det är inte så idag. Nu menar jag inte att det alltid är så, men tro inte att tjejer automatiskt är enklare.

När kvinnor uppmärksammar manligt svinbeteende är det vanligt att andra kvinnor tycker det är viktigt att påpeka att de ”inte känner igen din bild av män”. Det är ganska intressant för det gör det så tydligt hur patriarkal kultur påverkar oss. Trots att LD visar ett citat av vad en man sagt till en annan kvinna, så handlar det om hennes bild av män. Trots att det finns hur många liknande exempel som helst på nätet och trots att det finns forskning som bekräftar att det främst är män som håller på med detta och att det främst är kvinnor och rasifierade som drabbas, så görs det om till att handla om enskilda kvinnors otur med män.
Trots att forskning bekräftar att den överväldigande majoriteten som använder våld och hot om våld, våldtar och ägnar sig åt sexuella trakasserier är män, så handlar det om enskilda kvinnors olyckliga val av enskilda galningar och monster. Statistik, vetenskap och fakta negligeras till förmån för en uppfattning om att detta är subjektivt och beror på vilka erfarenheter man har. En patriarkal kultur kan inte överleva om den inte upprättshålls och jag kan nästan inte komma på ett bättre exempel än detta då kvinnor kommer skyndande till mäns försvar och för att förminska det kvinnor utsätts för genom att göra om det till tråkiga, men oturliga incidenter som man inte behöver ta på allvar i ett större perspektiv.

Jag kan hålla med om att det är provocerande när någon kommer till mäns försvar direkt när man diskuterar sånt här, en kan tycka att det borde råda konsensus om att ”inte alla män” gör så här men av de som gör det är majoriteten män. Samtidigt tycker jag ändå att det är synd när kvinnor blir beskyllda för att gå patriarkatets ärenden om en inte tycker att det är rimligt att generalisera om män i alla situationer, då det ju som oftast inte accepteras annars. Att ogilla generaliseringar är inte samma sak som att förminska och nonchalera kvinnors utsatthet tycker jag. Tack och lov är ju de flesta av oss vettiga människor och förkastar den här typen av äckligt svineri.

Ja bla pga detta jag inte vill ha barn. Vem vill utsätta sina barn för denna värld. (Och nej, kom inte med nåt ”om alla tänkte så..” för det är precis vad jag önskar att folk gjorde. :))
Men har man redan barn så ja, gör så gott man kan att bara utrusta och skydda. Hoppas på att ens kids kommer lindrigt undan pga det. Ta emot när de stupar. Nåt sånt.

LD, va härligt det är när en får igenkänningen en söker.
Jag blir ofta så illa till mods av sådana tankar. Jag har inte barn och är väl egentligen inte klar över huruvida jag vill ha det heller, men så ibland diskuterar vi det och jag ventilerar liknande tankar med sambon.
Det är frustrerande att det sällan finns liknande farhågor hos fadern till mina ofödda barn.
Olustigt att känna så.

Hela gänget på Lilla Drevet har alltid varit lite spårade, det är liksom det som är grejen med podden.
Så oerhört förutsägbart och löjligt att så fort ett spårat skämt handlar om en kvinna så är det helt plötsligt på allvar.

Tack för att du läkat till Ellen och skriver om detta. Jag var lyckligt ovetande om denna persons existens, med skönt att NÅGON äntligen får känna konsekvenserna av sina kvinnohatande hot.

Har två döttrar och känner likadant.
Minns känslan när man inte trodde att man kunde säga till en vuxen, man trodde att man var tvungen att bara finna sig i det.
Och så ser man pojkföräldrar med pojkar i samma ålder som döttrarna som inte uppfostrar sina söner. De låter pojkarna komma undan med så mycket mer. Flickor får mer regler. Pojkar får härja hur de vill.
Var med om detta häromdagen: En killkompis till dottern får ett utbrott. Då säger mamman till min dotter att hon gjorde honom upprörd för att hon tog en sak som han hade tänkt ta. Han var inte ens i närheten. Men till och med dottern sa till mig: Varför sa hon till mig?
Ja du, för att det är alltid flickans eller kvinnans fel… Suck.

Jag har tänkt på sista tiden hur flickor måste ta ansvar för pojkar redan som små.
T ex så minns jag att min dagmamma sa till oss flickor att ”vakta pojkarna”, och pojkarna var alltså i samma ålder som oss. Vi förväntades typ sitta barnvakt åt jämngamla pojkar hos dagmamman. En gång när jag var runt fem hade en kille som var ca ett halvår äldre än mig slagit sönder något och då fick jag skäll som inte stoppade honom fast vi var i samma rum. Jag satt och lekte med en kompis, han var på andra sidan av rummet, jag såg honom inte ens. Och den skammen jag kände för att jag inte vaktat honom, jag trodde det var mitt fel att saken gått sönder för att jag varit upptagen med att leka. Från den dagen lekte jag väldigt sällan och ägnade istället största delen av tiden åt att agera extramamma åt pojkarna. Flickorna förväntades klara sig själva även om de bara var 4-5 år gamla. Pojkarna behövde vaktas trots att de var äldre än mig.
Min ett år äldre storasyster behövde aldrig ta ansvar för mig direkt, vi båda klarade oss själva, annars var det våra föräldrars ansvar. Vår lillebror som är tre år yngre än mig däremot var tydligen helt hjälplös fram till han var typ 14 och vägrade låta sig bli behandlad som ett barn. Storasyster och jag var tvungna att lära honom allt från att skala potatis till att knyta skorna och att inte mobba andra. Sånt som vi fick lära oss på egen hand. När han just börjat lågstadiet och inte kunde stava och läsa så bra frågade hans lärare på fullt allvar ”har inte dina storasystrar lärt dig det?”. Vi förväntades alltså ha lärt honom att stava och läsa innan han ens börjat skolan!

Mycket bra inlägg! Delar helt dina erfarenheter och tankar här och känner igen mig precis i det!
Det är precis sådär det har varit även för mig genom mitt liv. Med de allra flesta av mina erfarenheter utav det motsatta könet…Medan jag alltid har varit jättesnäll mot alla själv. Troligtvis är det just därför också…Att de känner att de då har makten av att kunna göra elaka gärningar och komma undan med det. För att man redan är så pass nedbruten, utsatt och ändå inte orkat eller vågat stå upp för sig själv, försvara sig eller säga ifrån. Plus att man samtidigt alltid har varit ensam också och de i sällskap. Vilket ju också alltid gör en mera utsatt inför fega och sadistiska människor som njuter av makten av att ta ned, kränka, mobba och vilja någon annan illa.
Förutom att jag är man och det är kvinnor jag har de erfarenheterna av.

Känslan att inte kunna skydda sitt barn mot världens jävlighet är en av de mest sorgesamma sakerna i livet. Jag känner likadant, även om jag har en son. Än så länge är han bara tre år, men jag är livrädd för att min fina empatiska unge ska ryckas med av grupptryck på dagis och i skolan och bli en av de där pojkarna som beter sig illa, bara skriker och inte lyssnar eller bryr sig. Det är typ min mardröm.
Den tanke som brukar trösta mig är att det idag iallafall finns en stark motrörelse som reagerar när sånt här händer. Och att utvecklingen ändå går mycket, mycket fortare än vad den någonsin gjort. Sen önskar man ju att allt bara kunde bli bra NU.
Jag tänker också att det jag och min man kan rusta vår son med, är trygghet och åter trygghet. Att lära honom att våga relatera till andra människor och inte ”stänga av”. Att han ska veta att hans handlingsutrymme är större än vad vem-det-nu-är har fått för sig.
Jag var med om en så rörande grej en gång. Jag mötte en man på tunnelbanan och han fick reda på mitt efternamn, eftersom jag pratade i telefon och sa mitt namn. Efter ett kortare luskande kom vi fram till att mannen var min mans gamla mellanstadielärare! Jag ska aldrig glömma när han sa ”din man var en sån där man kommer ihåg. Han brydde sig så mycket om sina klasskamrater och var så fin mot dem”. Min man är fortfarande otroligt fin och en väldigt empatisk människa. Men jag undrar hur mycket av det här minnet från min mans lärare som också springer ur att det är relativt ovanligt att typ tolvåriga killar visar praktisk omtänksamhet med klasskamraterna? Tröstar ledsna, hjälper till, städar upp efter sig, ger små födelsedagspresenter till kamrater osv osv. Jag skulle ju liksom vilja att ALLA barn var på det sättet! Att min mans gamla lärare inte skulle minnas honom som exceptionell.

Jag blir så irriterad på hur killar när de växer upp får hållas med att jävlas. Kommer ihåg en av alla jävelskap som killarna i högstadiet höll på med var när det var vinter och kallt så brukade flera uppehålla sig i kapprummen utanför klassrummen för att värma sig. Då hände det ofta att några av killarna höll upp dörren och kastade in snöbollar. Några gick till och med in i kapprummen och pulade snö i tröjorna på några som var i kapprummen.
Lärarna såg ibland och visste om det som hände, men mobbarna fick ju inga konsekvenser! I samma kapprum fanns även en toalett och när man gick in där så kunde de här ligisterna rycka och banka på dörren hur mycket som helst för att stressa en och jävlas. Åh det riktigt kokar i mig när jag tänker på hur de här mobbarna fick hållas med all skit de gjorde!

Grattis till bebisen! Ser fram emot att följa din graviditet. Vore fantastiskt om du var med i gravid vecka för vecka. Många ger en väldigt tillrättalagd bild, vilket jag inte tror att du skulle göra. Kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *