Kategorier
Vardagstrams

Filmer och böcker som betytt mycket för mig och i viss mån kanske även format mig

Narnia
Alltså är det bara jag som var (är) kär i Aslan? Som blir så otroligt känslosam när jag ser filmerna att jag knappt kan andas? Bara en massa känslor som fyller bröstet? Mina drömmar, jag skojar inte, har nästan alltid ett Narnia-tema där garderober och dörrar till andra dimensioner ofta är återkommande. (Jag drömmer visserligen om fraggelberget också men det har mest gett trauman och klaustrofobiska mardrömmar)

narnia

Sagan om Isfolket
Ok, vem var ni kär i? För mig var det såklart Tengel först. Sen blev det Ulvhedin (helt sjukt egentligen när man tänker på vilken våldtäktsman han var?), en kort fling med Mar (som ville mörda Shira?!) men sen åh sen… sen kom Tamlin. (som var en våldsam douche – visserligen med en kuk ner till knäna – som både begick övergrepp och hotade med våld alltså herregud)

De här böckerna har säkerligen haft en ganska stor påverkan på mitt skeva mans- och kärleksideal. Nog för att författaren lyfter fram de starka självständiga kvinnorna, kvinnors sexualitet och männen som älskar och respekterar sina kvinnor men asså antal våldsamma elaka män som ”förändras” av kärleken? Våldtäkter, övergrepp och våld och kvinnorna ba ”han är nog plågad men min kärlek ska rädda honom!” Sen har vi ju andra go’bitar som Alexander, bögen som blir hetero pga en kvinnas kärlek ALLTSÅ HÖR NI?

Aja, jag har döpt båda mina barn efter karaktärer. (Isfolket är en guldgruva för den som letar namn) Ninja heter Sol i andranamn, efter min favoritkaraktär och Tamlin… ja han heter Tamlin.

sagan om isfolket

Den oändliga historien
Scenen när Artax dör. Ni vet ju. Jag såg filmen för nåt år sen med barna och när den scenen kom så bröt jag ihop. Alltså jag menar ej bildligt. Jag menar att jag, med fysisk smärta i kroppen, fick lämna rummet och bara fulgråta högljutt ifred. Jag blir tårögd nu när jag skriver detta. Fy fan.

För den som är sadist:

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Filmer och böcker som betytt mycket för mig och i viss mån kanske även format mig”

När Artax dör, då tappar jag all lust att kolla vidare på filmen (även om den är bra i övrigt!). Det finns fan inget värre än när djur i filmer dör eller skadas. Jag gallskrek när jag såg på Lassie, där hon sköljs ner i en flod och var helt blodig. Aldrig kollat på den filmen igen, för det var så traumatiskt, haha.
Jag hade även svårt för Lejonkungen när Mufasa dödades. Jag har inte sett om den filmen som vuxen pga det.
Narnia är ju grym med! Böckerna är helt fantastiska.

Nu fick du några extra pluspoäng när du har sån utmärkt film och boksmak. 😉 Älskar Narnia!! Men det ska vara den tecknade varianten från long ago. Och Isfolket!! Läst om och om igen! Och ja, jag var kär i både den ena och den andra. Med förkärlek för de goda och rättvisa. 😉 Den oändliga historien är ju bara så bra!! Det ska vara verklighetsflykt annars kan det va. 🙂

Har exakt samma kulturella referenser! Right down to rädsla för Fragglarna (allvetande skräphögen, wtf!). Nu undrar jag om du också känner starkast för Narnia tv-serien? Som gick på jullovsmorgon? De nya Narnia-filmerna känner jag inte lika starkt för. Är oerhört fascinerad av Sagan om Isfolket. Varför skrivs inga såna böcker nuförtiden (-övervåldet)?

Kulla-Gulla..! Tillbringade somrarna med att gå lite gulligt och romantiskt, med håret uppsatt/flätat men ändå lagom rufsigt, barfota längs landsvägar och försökte se _vän_ ut, helst bärande på nån mjölkspann – i väntan på att Tomas Torpare skulle dyka upp och _se_ mig. Alltså, det var ganska folktomt där vi hade sommarställe så ingen såg ju nånsin någonting av detta utsökta skådespel, kanske nån ko/älg som tittade upp när jag kom förbi med ’lätta steg’ för fjortonde gången (fast det gjorde ju skitont att gå i gruset, men viktigt att verka oberörd trots allt ’slit och strävan’). Hakade nog upp mig lite för mycket på hennes skönhet och snällhet som vägen till ’räddning’, men hon klev ju faktiskt på ibland och till och med spöade en skitstövel när det behövdes med förklaringen: ”en måste tala till människor på dä språk di förstår” + blev reformerande rättvisekämpe som vuxen så inte helt bortkastad förebild.
Läste ju som tur var massa annat också, som Narnia etc..

I min familj var sex och romantik tabu samt att jag växte upp med ett gäng grabbiga pojkar som tyckte allt sånt var töntigt så jag anammade grupptänket och blev aldrig kär i fiktionella karaktärer förrän jag blev vuxen och fick ta igen det jag missat lol. Som ung identifierade jag mig mer med de starka manliga karaktärerna, som Aslan, istället för att bli kära i de. Artax död var tragisk men den mest traumatiska fiktionella döden för mig var Aerith i FFVII. Ändå tyckte jag mördaren var cool och identifierade mig även med honom.

Det är få böcker som verkligen präglat mig kanske för att jag alltid läst mycket och varierat men som vuxen så var det boken Mig äger ingen som slog mig som en sten i bröstet. Jag har själv en alkolistpappa och äntligen en bok som fångade något som ens liknade min upplevelse. Min pappa var trasig och alkoholen förstörde vår relation och hans liv men samtidigt så var inte min pappa något monster utan just en riktig människa precis som pappan i boken. Jag har aldrig känt så mycket att någon satt ord på det som jag velat försöka få folk att begripa men inte hittat ord för.

…Stephen King-Carrie, Jurkyrkogården..mm lästes när jag var tonåring också .
Och dom fem på äventyr med Enid Blyton
Gjorde mig alltid så sugen på scones att jag ställde mig och bakade det.

Alltså sagan om isfolket… Jag har,utan att överdriva, läst alla böcker minst 3 ggr (vissa har jag läst över 10 ggr). Håller på nu igen och ”shuffle-ar” lite, läser den bok jag är sugen på just den dagen. Och även jag förvånas över vad övergrepp och ”mansmän” blir romantiserade. Fast Sandemos fristående serie (Sandemo-serien) består av böcker med ett tema – en stackars liten, ung, vacker kvinna som blir kär i en stor, äldre, fulsnygg man som är lite lagom kriminell och elak. Självklart får kvinnan över mannen på de godas sida och han smälter i hennes famn. Lol.

Fixar inte heller artaxscenen, finns nog ingen scen i en film jag såg som barn som ärrat mig mer, har fortfarande jättejättesvårt för den, speciellt som jag nu som vuxen inser att den där stackars hästen står med lera upp till nosen och panikar på riktigt.

Åh Den oändliga historien!!! Och Atreju var ju så jävla snygg att man dog! För nåt år sedan gick min häst ner sig i ett surhål när vi red i skogen. Det kom från ingenstans och var helt omöjligt att förutse. Helt plötsligt hade jag fötterna på marken och hästen helt nersjunken. Herregud, snacka om Artax-moment!!! Jag höll på att balla ur totalt. Som tur var gick det bra men jävla film, hade jag inte sett den hade jag nog varit betydligt lugnare.

När Fucking Åmål kom ut var jag bara en liten skitunge men jag såg den i smyg… Och helt plötsligt föll allt på plats 😉 Jag var precis som Agnes! Jag behövde inte längre låtsas som att jag var kär i pojkbandsmedlemmar och dinseyprinsar, jag kunde vara kär i söta tjejer så mycket jag ville (även om jag inte förstod varför Agnes var kär i Elin, jag tyckte bara att hon var elak).
Into the wild kom ut när jag var i tonåren och den krossade visserligen mitt hjärta fullständigt men den var samtidigt renande för min själ. Efter att jag sett den var det som att jag insåg att jag har det bra trots allt. Jag måste inte fly från samhället för att få frid, även om samhället hatar såna som mig. Jag hade min familj och ett hem. Jag har haft tur. Den filmen gjorde även Pearl Jam till ett av mina absoluta favoritband.

Åh, jag har skaffat de första böckerna i Isfolket-serien och har tänkt läsa dem länge. Det känns som att de hör till allmänbildningen 😉 Jag föredrar förstås min romance/erotika VÄLDIGT feministisk men jag ska göra ett undantag 😉

Hahaha jag var också kär i heming fogdedråparen!! Trots att han inte ens hade varken magiska krafter eller en kuk ner till knäna, han var liksom BARA en skit men ändå ville jag gifta mig med honom??!! Whaaaat

I somras hittade jag nästan kompletta Isfolket på en loppis och var typ två sekunder från att köpa den till dig (hur fasen jag nu skulle se till att du skulle få dem…) men det föll på att vissa delar saknades och vissa var dubletter (men naturligtvis inte de bra). Älskade Isfolket men började läsa som typ 13-åring så förutom Tengel var det mest svärmorsdrömmarna Dominic och Aleander (!) som jag föll för. Och ville att nån snygging som Sander skulle se förbi mitt ”fula” yttre (som jag ansåg det då) och ligga med mig ändå. Herregud…

Jag var ju kär i Tarjei minns jag, fast nu i efterhand undrar jag lite varför jag som tonåring föll för honom liksom. Blir rätt sugen på att läsa böckerna igen men är lite rädd att det inte blir samma sak.

Narnia, läste dem om och om igen och trots allt mitt tragglande med allsköns fantasy så kom jag aldrig till Isfolket.
Var däremot tio när Stargate-filmen kom och jag har väl sett den filmen sönder och samman minst. Det var då James Spader blev mitt manliga ideal liksom 🙂

Det var så många som trodde att jag var döpt efter Isfolket att jag läste igenom serien redan som 11-åring för att se vad de pratade om. Allt snusk flög rakt över huvudet på mig, så jag tror att jag har en lite naiv bild av de böckerna fortfarande.
En tråkig sak med att ha ett Isfolket-namn är att alla är så tvärsäkra på hur namnet ska uttalas fastän de bara läst det. Mitt namn har blivit så misshandlat av glada Isfolket-fans 🙁

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *