Kategorier
Vardagstrams

Föräldrar i alla tider har försökt undvika sina barn på olika sätt

Att kliva upp i ottan för att köra iväg barnet till skolbussen (”får jag gå själv?”) och sen bli SKITPIGG och vara uppe och redigera nya (jätteroliga tramsiga) podd-avsnitt och sen krascha i episk tröttma. Får jag gå och lägga mig igen?

Igår blev jag uppläxad av en kärringjävul på tåget för att jag satt med näsan i mobilen medan mina barn visade rumporna för varandra. Men jag läxade upp henne tillbaka. Dels sa jag åt henne att vet du vad, jag har spenderat hela dagen på stan med barnen, vi har ätit på restaurang, fikat, handlat i leksaksaffären och nu sitter jag på tåget och tittar i mobilen. Men hon menade att barnen aldrig visat rumporna om de inte varit desperata efter uppmärksamhet. Asså. *konstpaus* Hallå, har människan ens träffat barn nångång? Hon ba ”det är bara ett tips”. Jag svarade ”här ska du få ett tips av mig: Anta inte att du vet nånting om en familj när du sett cirka två minuter ur deras liv för du vet verkligen ingenting.”

Nu är ju sanningen att jag sitter med näsan i mobilen oftare än vad jag egentligen själv tycker är ok, men herregud, det går ingen nöd på mina bortklemade ungar. Förr i tiden satt föräldrarna med näsan framför tv’n eller i dagstidningen eller i en bok. Min mamma brukade lösa korsord eller prata i telefon hela tiden medan jag hängde henne i benen ”mamma mamma mamma mamma mamma”. Föräldrar i alla tider har försökt undvika sina barn på olika sätt.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Föräldrar i alla tider har försökt undvika sina barn på olika sätt”

Du är så bra! Och du skriver så klokt om föräldraskap. När min mormor, född 1913, var liten satt de vuxna med näsan i handarbete och träsmide på kvällarna för att koppla av från ungarna och jobbet på gården. Det här handlar bara om moral och inget annat. Det är finare att brodera en duk än att utbilda människor om hur fetma fungerar från mobilen. Men resultatet är detsamma – barnen får inte 100 procent uppmärksamhet av sina föräldrar 100 procent av sin vakna tid. We must alert the church elders 😉

TACK! Mamma brukar klaga på att jag sitter i mobilen ”jämt”. Fast det gör jag inte. Men NÄR jag sitter med mobilen, så slösurfar jag inte enbart. Utan jag: bokar ny simskola, kollar äldsta barnets veckoschema, söker middagsrecept, jobbar, bokar läkartid, betalar räkningar, etc etc. Man använder telefonen till allt ju! Ja sen slinker det ju alltid med en sväng till FB och instagram också. Jaja. Men skit i det, jag prenumererar inte på Allers eller DN. Jag ser inte på nyheterna kl 20, dom har jag klämt in via telefonen på toa när jag klämde ur annat.
Varje gång mamma klagar så säger jag ovanstående. Heja oss!
Fan utvecklingen går framåt! Även föräldraskapet! Vi ÄR bättre föräldrar nu än förr!!! Punkt slut!
Trevlig helg. Puss!

Ja, tänk om du hade varit mer på hugget så att barnen inte fått tillfälle att visa rumpan för varandra – det hade varit trist om något!
Jag menar på allvar att mycket av de roligaste sakerna barnen hittar på kommer till just för att vi vuxna, som tur är, är steget efter eller lite frånvarande en stund..
Mina har tex skummat in hela badrummet och sig själva i all tillgänglig tvål medan jag surfat lite. Ett experiment de troligen aldrig kunnat fullfölja så helhjärtat och konsekvent, bokstavligt talat ända in i kaklet (inte en droppe tvål kvar i huset), om jag varit med.
De har också byggt hopphög av precis ALLA kuddar och täcken och filtar vi har, något de hann med just för att jag passade på att mejla lite medan de verkade hålla på med ett projekt (yes, they did!).
På riktigt tror jag att barn som får grundläggande behov av kärlek och omvårdnad uppfyllda bara mår bra av att vuxna lägger sig i så lite som möjligt med fyrkantiga, färdigtänkta, trötta, snusförnuftiga och ofta ogrundade stoppningar av lekar, idéer, experiment och projekt.
Hade jag sett dig på tåget med näsan i mobilen medan rumpbarnen härjade hade jag tänkt: ’där har vi ett sant proffs!’ Till skillnad från den vanliga, eller av kommentartanten (aka kärringjävul) efterfrågade, scenen med föräldern som: ’Nej, men sluuuta nu! Så gör man inte! Vad ska folk tro!’
Så mitt tips är: lämna barnen i fred så att de får ta sina festliga, viktiga och geniala idéer hela vägen!

Fast nej. I detta fall handlade det om att visa rumpan i en offentlig miljö inför andra (främmande) människor. Ska vi helt slopa sociala koder? Jag hade helt larr blivit förbannad om ett barn tilläts visa rumpan framför mig på tåget och det är föräldrarnas förbannade skyldighet att lära sina barn hur man fungerar i ett socialt/offentligt sammanhang. Allt annat är att göra barnen en björntjänst. Vem ska vägleda dem i vad som är okej och inte om inte föräldrarna tar sitt ansvar? Det är väl en sak vad man tillåter sina barn att göra hemma, men ute bland andra människor måste man visa hänsyn och respekt mot andra – inga konstigheter! Att tillåta sina barn att visa rumpan är INTE att visa hänsyn. Helt klart rätt av kvinnan på tåget att ifrågasätta!

Men toget er jo en offentlig arena. I det et par løper rundt og viser rumpene til hverandre så viser de de samtidig til hele toget. Man skal få lov til å slippe å se på bare rumper når man går inn på et tog synes jeg, og det er lov å si ifra. Du vet jo like lite om den ”kärringjävulens” liv som hun vet om ditt.

Något som min mamma sagt och som jag tycker är ett fantastiskt uttryck angående när barn gör det ena eller andra är att ”ibland kan man bara behöva lite svalkande likgiltighet”. Och utomstående har oftast väldigt liten insikt i vad som eldar på eller svalkar av en situation. Många barn idag är oerhört påpassade av vuxna och hade mått bra av att få sköta sig själva lite mer. Hade dina barn utsatt sig själva eller andra för fara så hade du såklart blivit tacksam på att någon uppmärksammade dig på det. Men såna här situationer bär alltid på nyanser. Man känner liksom igen en synpunkt och en uppläxning när man ser den.
Men skärmar är liksom ett rött skynke för många. Kolla in Alfons pappa, han sitter alltid med näsan i en bok eller tidning. Och jag har inte hört någon gnälla på hur ”taskig förebild” han är.

Jag känner inte alls igen mig i beskrivningen att föräldrar försöker undvika sina barn. Eller så är jag undantaget som bekräftar regeln. Min mor inkluderade mig och mina syskon i sina hemsysslor, ja hon var hemmafru, och hon lekte mycket med oss både inne och ute. Sina egna intressen ägnade hon sig åt när vi var i skolan eller sov. Jag har försökt följa i hennes fotspår men har inte nått upp till hennes nivå mycket pga min ohälsa. Jag har alltid tyckt det är konstigt att skaffa barn om man inte är särskilt intresserad av att umgås med dom. Självklart har barnen sina egna vänner och då har ju föräldrarna ingen del i den biten av barnens umgänge mer än som ”övervakare”.

’sina egna intressen ägnade hon sig åt när vi var i skolan eller sov’
Så otroligt sorgligt tycker jag, det går ju helt i linje med att en mamma inte får vara en person – med egna behov, intressen, kvaliteter och skavanker. Tänk vilken stor del av min person mina barn inte skulle känna till om jag ’dolde’ mina intressen för dem. Deras och mina intressen är ju källan till många intressanta diskussioner som för oss närmare varandra, och leder till förståelse och acceptans för varandras behov.
Också sorgligt att du tycker dig inte ’nå upp till hennes nivå’ iom ohälsa. Förstår självklart att ohälsa på riktigt kan göra det svårt att skapa den relation man önskar, men det att ha skyhöga (ouppnåeliga?) mål hjälper ju inte heller. Kanske är det helt ok för dina barn att veta att deras mamma inte fixar allt hela tiden och står i konstant givakt för dem..? Kanske är det något som hjälper dem att bli empatiska människor, att veta deras mamma också har behov och begränsningar?

Så jävla bra skrivet! Så trött på allas besatthet av att mobilen är djävulens påfund. Våra föräldrar satt väl med motsvarande dåförtiden. Jag tänker inte skämmas. Dessutom är det min enda klocka på lekplatsen. Det cirkulerade ngt inlägg på Facebook för ett tag sedan om att mobilen är bra, den har info, man kan kontakta vem man vill, klocka, väderrapport mm. Glömde spara det men det var bra.

Själv har jag nyligen satt in batterier i ett gammalt armbandsur för att jag var LESS på att alltid plocka med mobilen i lekparken, oftast för bara en snabb koll på klockan. Trivs man med det så kör, ungarna skiter säkert i det mer än vi vuxna tror. För egen del mår jag dåligt av mitt mobilpillande och känner mig som en frånvarande förälder när jag ängsligt scrollar instagramflödet för tionde gången samma dag. Jobbar på det! Vill verkligen inte att MINA barn ska se en morsa som glor ner i telefonen när de söker min blick, vill säga mig något/se min reaktion på något som just hänt. Tycker att livet är för kort för det, tiden går fort och snart är barnen stora. Försöker vara mer närvarande i nuet, mår bäst då. Känns lite som en redighetsminister-kommentar inser jag nu, hehe. Men vill mest säga att man kan göra på olika sätt och personligen tror jag inte alls att vår generations besatthet av våra telefoner kan jämföras med när våra föräldrar läste tidningar osv. En tidning bläddrar man igenom på 10 min, max 30 om man läser texterna. Innehållet i telefonerna sinar aldrig, finns alltid något nytt spännande som man kan missa om man inte kollar på ett par timmar…

”Föräldrar i alla tider har försökt undvika sina barn på olika sätt.”
Haha, huvudet på spiken, och oj, vad mina föräldrar kunde sitta med näsan i en bok, eller med en virkning eller you name it när jag var liten, det är ju faktiskt ingen skillnad mot mobilen. Man måste få en andningspaus ibland, barn har ju liksom en förmåga att verkligen vara ÖVERALLT – ovanpå en, tätt bredvid en, framför, bakom, som en fotboja när man hasar sig från ett rum till ett annat, i soffan när man ammar (där den äldsta klättrar omkring på ens nedre kroppshalva medan den yngre ligger och ammar ovantill), och plötsligt blir man skallad på näsan av en barnskalle man inte visste fanns där i sängen förrän man vaknar med ett vrål osv. Tack för det här inlägget. Jag får ofta dåligt samvete när jag bara känner: ”Nej, det är för mycket! Ge mig fem minuter ensam innan jag imploderar!” Kvinnor har nog generellt mycket svårare för att sätta gränser mot sina barn också och hävda lite space jämfört med män, och så finns den där idealbilden av den ”ständigt närvarande, tålmodiga modern” som ska klara allt, och som matar det dåliga samvetet ännu mer.

Du ska inte ha det minsta dåligt samvete <3 Barn är skitjobbiga krävande små egoistiska monster med 100 procent fokus på sig själva och vad de vill ha i stunden (utöver att de är de mest älskvärda underbara roliga fantastiska små guldklimpar vi har). Och det är helt okej och framför allt naturligt. Det betyder inte att man måste tillgodose barns alla behov i alla givna situationer. Av allt jävligt mina föräldrar gjorde mot mig och mina syskon var inte att inte ge oss 100 procent uppmärksamhet jämt en av dem.

Hmm… Visa rumpan offentligt hade jag inte varit OK med i synnerhet inte för så pass stora barn så jag har viss förståelse för att någon kommenterar detta även om jag faktiskt också håller helt med att man inte kan döma någons föräldraskap från en händelse eller utgå från att för att föräldern sitter vid en skärm nu så gör den det alltid.
Jag är dock kritisk mot telefonpill i högre grad än när någon läser en tidning, stickar eller ser på TV. Ingen har alltid med sig något av dessa tre saker, oftast är man inte i lika hög grad fokuserad vid dessa saker som man lätt blir vid skärmen och barn förlorar mycket föräldrakontakt och umgänge pga av skärmar. Även om familjen umgås framför TV:n så samtalar man normalt sett också och kanske delar något annat som en skål popcorn men sitter alla vid olika skärmar är man som bäst i samma rum.

Alltså va? Förklara gärna och kanske en källa på de du skrev
”oftast är man inte i lika hög grad fokuserad vid dessa saker som man lätt blir vid skärmen och barn förlorar mycket föräldrakontakt och umgänge pga av skärmar. ”
Så en person med näsan i telefonen är MER ofokuserad på annat än de som läser en tidining eller bok, ser tv ect?

Alltså jag skrattade rakt ut när jag läste detta inlägg. Det är väl verkligen en typisk bild av föräldraskap som snurrar i min skalle när jag läser, därav skrattet. Jag häckar dok vid datorn i stället för att hänga över mobilen, så det är svårare att ”döma” mig lite random på det vis som kärringen gjorde med dig, för i mitt hem kommer ingen in om jag inte släpper in dem. Och DÅ hänger jag ju inte vid datorn..
Men jeez, min mamma pladdrade också i telefon (jag kom dock på att om jag själv ockuperade telefonen så kunde hon inte göra det, så jag började lyfta luren och störa hennes samtal med hjälp av någon av hemmets andra telefoner. Trepartssamtalen var inte så uppskattade så det var ett säkert sätt att få henne att sluta) för jämnan.
Men jag fattar inte riktigt detta med att folk tycker sig ha rätten att kommentera vad andras barn gör, så länge de inte förstör eller stör hela sin omgivning? MÅNGA hade nog behövt svepa några tag utanför sin egen dörr innan de kommenterar andras barn kan jag spontant känna.. 🙂 Man måste inte alltid vara ”närvarande” som förälder, det är nyttigt för barnen att ha möjlighet att stimulera sig själva också.

Min mormor berättade att när hon var liten hade hennes föräldrar en timme varje dag då de satt ensamma i vardagsrummet och lyssnade på radio och drack whiskey, och mormor och hennes syskon fick inte göra minsta väsen av sig under den timmen, de skulle sitta på sina rum och fick bara viska om de ville säga något. Undrar hur det skulle ha sett ut om föräldrar gjorde så nuförtiden 😉

Blev utskälld av en gubbe en gång för att jag bara ”lekte med telefonen och inte pratade med mitt barn”.
Med telefonen beställde jag barnets taxi, bokade terapi eller nåt. Talade med barnet gjorde jag inte för han var på uselt humör och att tala med honom då leder till skrik.
Alltid är allting inte som det ser ut att vara.

Min tolerans för sk avvikande beteenden varierar starkt med min mentala hälsa vilket föranleder mig att tro att damen ifråga kanske inte mådde så bra den dagen. Eller alls. Eller så har hon bara en missriktad välvilja. Hur som förstår jag din irritation, när en främmande människa talade om för mig att min skrikande bebis nog hade ont i ryggen för att han satt i sele bara log och nickade jag istället för att orka ta det personligt. Hon menade väl men det blev fel. Jag uppskattar omtanken även om jag inte har samma gränser för när man lägger sig i andras föräldraskap av omsorg för barnet som hon uppenbarligen hade.

Hur kan någon bli upprörd över att en för dem okänd mamma tittar i sin mobil/tidning/ sina naglar och att småbarn visar rumpan. Jag har åtminstone 5000 förslag på mer upprörande ting i vår omvärld. Herre gud.

Jag hade nog känt mig störd av att kidsen visar rumpan. Igår satt jag två timmar på tåg mitt emot ett barn som konstant sökte uppmärksamhet från mamman som jobbade och ignorerade barnet som klättrade hit och dit och upprepade gånger sparkade mig på smalbenet (dock inte medvetet tror jag). Jag höll käften för att inte göra mamman skuldmedveten eller barnet skamset men jag log inombords när ungens ballong small. Moahaha! Ok, ignorera dina barn för att det är skönt en stund men då får du stå ut med människor som stör sig på dina barn som lever rövare (pun intended).

Här tror jag att man som vuxen kan hjälpa till genom att vänligt tilltala barnet: ”Oj, du råkade visst sparka till mitt ben, ska jag flytta på det?” så föräldern har en chans att uppmärksamma vad som händer. Då gör du inte barnet till en bov och föräldern får en chans att rätta till situationen med bibehållen heder. Alla vinner.

Skulle aldrig lägga mig i så länge inte en unge håller på o sparkar på en eller ens säte som de ofta gör. Dumt och onödigt av henne MEN jag själv undviker mobilen när jag är med mina barn och jag personligen skulle inte tycka det är ok om mina barn visade rumporna på det sättet, hade sagt åt dom.

Det är skitsvårt att vara förälder, och när den enda riktiga guiden för de flesta är sina egna föräldrar så kan man bli rätt mörkrädd…
Jag tror väldigt många inte inser att de går på autopilot, så när de lär ut dumheter och fördomar är dem inte ens medvetna om det.
Det bästa är ju nästan mammor som pratar om feminism och hur orättvist allt är medan dem lär ut till sina döttrar och söner att män kommer undan städning och ansvar medan flickor inte gör det. Jag har frågat flera av mina väninnor och deras mammor om och varför dem gör så. De blir sjukt defensiva och kommer med kommentarer som ”jag gör minsann inte skillnad på mina barn” eller ”jag anpassar mig bara efter varje barns behov”. Den sista är i synnerhet uttalad när man precis sett dem laga en viss typ av mat till sönerna för att dem inte gillar grönsaker men tvingar flickorna att äta aubergine(som dem hatar).

Jag panikkollar ofta mobilen pga trött eller något som måste göras just på bussen eftersom mitt barn har så mycket annat att titta på just då. Jag tänker samtidigt alltid på att det måste se dåligt ut eftersom jag alltid har så jävla dåligt samvete över att jag är på mobilen så fort mitt barn är i närheten. Samtidigt känner jag att om jag inte är på mobilen (chattar, instar osv.) missar jag en massa kompishäng eftersom det känns som att det är så man umgås nu för tiden. Man blir inte mindre en människa i vårt mobilsamhälle för att man får barn. Men man förväntas av andra (och ofta av sig själv) att hänga mindre på mobilen därför att man har barn. Det är knepigt. Jag brukar tänka att min mamma antagligen hade drabbats mindre av den förlossningsdepression hon fick när jag föddes därför att hon var så jävla ensam om hon bara hade haft ett instagramkonto där hon kunde postat bilder på sin nya bebis och någon svarat ”naaw”.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *