Kategorier
Vardagstrams

Tjockär ingen känsla

 
Här står jag med min tjocka mage som hänger ut och fram och över kanten på byxorna. Valkar på ryggen och bröst som går runt och om. Rakt in your face liksom. Tjock på riktigt. Ingen inbillning. Ingen upplevelse. Ingen känsla. (OBS, helt ok att se ut såhär så skippa ”peppen” för den skadar bara.)
Men jag tänker ofta på hur smala människor (På sin höjd normativa människor med lite mjukt på magen) antingen gör narr av sina tjocka magar eller så pratar de om hur tjocka de ”känner sig”. Men tjock är ingen jävla känsla. Nej det är faktiskt inte det även om just du känner dig plufsig och stor i din kropp. (Hur ofta känner sig folk smala och små egentligen?) 
Att vara tjock är ett fysiskt faktum som leder till att människor som är just tjocka hatas demoniseras och blir FÖRTRYCKTA. Vi får sämre sjukvård. Lägre löner. Väljs oftare bort vid arbetsintervjuer. Ses som dumma och lata och ohygieniska.
Jag citerar Anna Kaagaard Kristensen igen, denna guldgruva av klokheter: 
”De gnäller och boostar sin självkänsla på bekostnad av människor som är tjocka på riktigt. 
För om det inte vore fel och hemskt att vara tjock så fanns där inget medlidande och pepp att hämta. Om det inte ansågs vara hemskt, äckligt och fult att vara tjock så fanns det inget att hämta alls, deras bekräftelse som de tigger om är beroende av att vi som är tjocka på riktigt blir betraktade på det sättet. 
Och det utnyttjar de, förmodligen omedvetet, men ändå.”
Tänk på det nästa gång du ”känner dig tjock”. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Tjockär ingen känsla”

Brukar annars köra med ”jag känner mig så rasifierad och icke-cis-heteronormativ idag, fy vad förtryckt jag är. Va, säger du att jag är vit? Men jag KÄNNER mig ju inte vit”.

Men så ÄR det ju också. Det finns ju alltid gränsfall. Jag minns när jag såg på TV när Halle Berry fick ett pris och inledde tacktalet med något i stil med ”Jag är glad att en svart kvinna….” och flera i soffan fnissade till och en sa ”Hon är väl inte svart!”.
Det ÄR ju svårt. Hon uppfattar sig troligen som svart och många andra uppfattar henne säkert så, men vissa ser henne inte som rasifierad.
Hur ska man definiera, och VEM ska definiera?
Det finns människor som är så tjocka att de inte kan stå på benen, de kanske tycker att det är larvigt av folk som väger 130kg att klaga på förtryck mot tjocka.

Jag kan tycka att det är lite problematisk när ngn säger att man inte får ”känna sig” tjock. Att vara tjock och känna sig tjock är två helt olika saker. Att vara tjock är ett fysiskt faktum, men man borde inte förringa människors känslor heller. Att känna sig tjock leder i många fall till allvarliga ätstörningar och är ofta inget som syns på en människa.
Förmodligen inte alls välformulerat men hoppas mina tankar kom fram ändå.

Snyggt resonerat allihop! För visst är det så. Det folk är rädda för är såklart inte tjockheten i sig. Utan att associeras med något som anses oattraktivt/dåligt och därmed bli illa behandlade av en grupp. Lite som att homo- och transfobi ofta handlar om hetero cismäns rädslor att själva bli objektifierade. Kort sagt: att förlora den priviligierade positionen. Inte sällan hör man ju t.ex resonemanget ”har inget emot dem bara de inte får för sig att hålla på med mig” och andra vanföreställningar (NÄR har det liksom hänt?). Men egentligen handlar ju rädslan inte om bögar eller transpersoner, utan om att hamna i ett uppfattat underläge. Man vet att världen är ojämlik, men man klarar inte att solidarisera sig med de utsatta, utan försöker istället ”rädda sitt eget skinn” på allehanda irrationella sätt. Precis så uppfattar jag också normalviktigas tjockångest. Som ett sätt att försäkra sig om att ”man inte tillhör parian”. Eftersom så många såna här kommentarer handlar om att samla duglighetspoäng från omgivningen (detsamma gäller ju allt detta träningstjat).

fast varför ställer man lidanden mot varandra? en människa som mår dåligt för att den *känner sig tjock* (exempelvis en ätstörd, och ja, även en *normal(-ätstörd)* bantande/hetstränande människa eftersom det tycks vara rimligt i kulturen vi lever i) ska INTE behöva bära sitt dåliga mående för sig själv. på precis samma sätt som en *normativt vacker* person med dysmorfofobi inte ska behöva bära det. alltså att använda retoriken där psykisk ohälsa ska skammas för att någon annan inte ska bli triggad tycker jag känns olustigt.
det finns så himla många känslor människor inte låtsas om och därför trycker undan, vilket leder till stress och i förlängningen psykisk ohälsa (eftersom känslor man inte låtsas om inte försvinner utan snarare växer). människor använder argumentationsfelet ”fallacy of relative privation” (*tänk på de som har det värre*) mot sig själv och tar därför inte sin ångest på allvar. för JA, det suger att det ses som dåligt att *känna sig tjock*, att man drar ett likhetstecken mellan tjock och någonting dåligt, samtidigt som människan som KÄNNER den känslan fortfarande lider av den och då blir det inte bättre att man lägger skam på den redan befintliga skammen.
så nej, jag tror inte att människor uttrycker att de *känner sig tjocka* för att boosta sig själva på bekostnad av tjocka (man kan inte boosta sin självkänsla utifrån) utan likaväl (oftare) kan uttrycka känslan och den egna skammen av att inte passa in i normen och att aldrig vara tillräcklig eller bra nog (ångestgenererande). och ja, jag förstår fortfarande att det suger MER att på riktigt inte passa in i normen, men att ställa grupper mot varandra är ju bara att försöka skamma den man tycker har fel till lydnad. och att skamma är obehagligt vilket håll det än görs ifrån.

Det är inte LD eller jag eller Anna i texten som ställer lidande mot varandra. Det är du och andra med samma åsikter. Det är en väldigt liten del av befolkningen som har den form av allvarlig psykiatrisk sjukdom som gör att de på allvar upplever sina kroppar som stora när de i själva verket är alldeles utmagrade. Den sjukdomen är dessutom till största delen ärftlig. Resten är bara vanliga fettföraktare. De tycker att det är så vidrigt att vara tjock att de kallar det en känsla när de menar att de inte är tillräckligt snygga. Som fd smal vet jag precis hur det är att hålla på med det där. Jag hade säkert suttit här då och försvarat min rätt att få känna mig tjock. Men visst fan visste jag att jag inte var fet. Jag visste att jag tillhörde normen men det var skönt att få dra sig lite i den lilla valken på magen och bah ”usch vad jag är tjock!” och få omgivningens bekräftelse på att ”nää, det är du inte alls, du är jättefin!” Och var som var ännu bättre var att kunna glida in och ut i tjockisarnas problem som jag ville (även om det inte var medvetet) för at the end of the day hade jag inga problem med att hitta kläder som jag kom i, jag fick plats i alla stolar, ingen anklagade mig för att vara en lat frossare som belastar samhället, jag kunde äta vad jag ville offentligt utan att få blickar fulla av avsmak och äckel och ingen läkare på psykvården ville hellre prata om min fetma än den ångest jag sökte för.

Det här skulle man ju också kunna skriva mer om, hur många det är som approprierar psykiatrisk sjukdom för att få fortsätta fettförakta utan att kunna ställas till svars för det. Som att folk skulle börja prata om att de är bipolära så fort de känner sig lite nere eller är extra uppåt en dag. Det är fanimej inte klokt att folk har mage egentligen.

Hur menar du?
Själv tänker jag att det tål att funderas både ett och två varv på vad som är hönan och vad som är ägget när det gäller ätstörningar och fettförakt. Är tämligen säker på att antalet personer som mår dåligt över sin kropp och som har någon form av ätstörning skulle vara betydligt lägre utan de ideal vi har i samhället. Det finns ju flera sorters ätstörningar, och även om det är just vid svält som den egna kroppsuppfattningen blir som mest förvrängd, så finns det en hel del personer som mår riktigt dåligt över sin kropp – för att de lärt sig av de samhällsövergripande strukturerna och åsikterna att sätta likhetstecken mellan fett och fult/dåligt. Merparten av dessa personer är inte underviktiga utan normal- eller överviktiga, men de kan ändå ha ett stört ätbeteende och en ätstörning.

Dåligt självförtroende. Låg självkänsla. Påverkad av samhällets normer så till den grad att det lett till självhat. Har inget med fetma att göra. Vore det inte dåligt att vara tjock så skulle ingen påstå att de är det när de menar något dåligt.

Kan jag som infödd svensk med skandinaviskt utseende känna mig som en nyanländ afrikan när jag menar ointelligent och våldsam?
Kan jag som cis-person känna mig som en transkvinna som inte genomgått en könskorrigering när jag menar ett freak som inte borde vara bland folk ?
Kan jag med alla lemmar intakt känna mig som en som precis mist båda benen i en olycka när jag bara tycker lite synd om mig själv för att jag inte kan springa maran i morgon?
Det är samma resonemng som normviktiga använder sig av när de känner sig tjocka och menar lat, ful, frossande, värdelös, äcklig och dålig på alla sätt och vis.

Ett tips för er som ”känner er tjocka” och inte är ute efter komplimanger utan verkligen vill prata om att ni mår dåligt över era kroppar: Säg inte typ ”usch vad fet jag känner, jag borde inte ha ätit den där kakan”. Säg hellre ”jag mår dåligt pga att jag ätit onyttigt så nu känner jag mig dålig och är rädd att jag kommer gå upp i vikt”.
När smala personer pratar om att de ”känner sig feta” slutar jag lyssna. Om någon, oavsett kroppsform, bekänner att hen mår dåligt över sin kropp, sina matvanor etc så vill jag gärna prata om det för jag vet känslan.

Jag brukar säga ”jag känner mig uppblåst”, för det är den känslan jag har, och jag ser ju själv hur magen sväller upp efter jag ätit. Det betyder inte att jag är tjock, för magen sjunker ner igen. Jag vet inte om uppblåst är okej, men det är min känsla.

Jag förstår dig till viss del – det kanske påverkar de som lider av övervikt negativt att andra klagar på att de känner sig tjocka när de inte är det, men samtidigt är det inte riktigt så man kan dra linjen. Anser jag.
Jag har själv ätstörning och tycker ärligt att jag är tjock och väger för mycket VARJE minut av dagen och särskilt när jag äter men det är inget som jag riktar över till andra. Jag går inte runt och tänker, kritiserar och kommenterar andras kroppar för att JAG anser att JAG är tjock. Det som Jag anser är tjockt på mig är ngt jag tycker är normalt på andra, kanske
Det går inte att säga att det är vad enskilda individer anser är tjockt eller inte, som är felet för att överviktiga får sämre sjukvård och de exempel du anger. Likväl som att överviktiga kanske drabbas negativt av de sk normer samhället har, så drabbas smala för att de förväntad vara perfekt smala, eller också vi med sjukdomar som har fel självsyn och granskar varje milimeter av oss själva.
För att tex sjukvård och arbeten ska bli mer jämställt och accepterande, utan att ge privilegier till en viss ”grupp” handlar det om samhällets strukturer och utlärande av acceptans snarare än att man som enskild individ inte ska få känna sig tjock. Om någon säger att jag aldrig får KÄNNA mig tjock för att det är ”synd om de som väger för mycket” kan man lika gärna säga att man inte får vara mätt när middag serveras för tänk på de barnen i Afrika som äter vid varje chans de får för att inte dö…

Jag tänker mycket på sen jag fann den här bloggen på det LD skrev om. Att det värsta som kan drabba denna smalhetsfixerade värld är en tjock person som inte hatar sig själv. Som är glad. Och människor som inte hatar sig själva och som inte ber om ursäkt och som i det mår bra, som i det …existerar utan detta förbannade jävla satans självhatet . Ursäkta jag svär men jag är så jävla trött på detta jävla satans självhat. Dessa människor är som alla andra människor utan självhat . Som duger för sig själv . Helt utan ängslig bekräftar från andra. VACKRA i min värld.

Förstår inte… En smal person får inte känna sig äcklig, lat, ful eller vidrig? Ska ni bestämma över folks tankar nu? Jag hänger verkligen inte med. Jag tycker jämförelsen med ”jag känner mig snygg” var briljant. Så känner man ju vissa dagar, andra inte. Eller ”jag känner mig smart”, ”jag känner mig gammal”. Ska man gå emot sina känslor? Shit vad meckigt att leva efter era regler. Man får bara vara och känna EXAKT det man är, varken mer eller mindre? Och vad är man då?

Problemet är ju när de använder ordet ”tjock” när de menar äcklig, lat, ful och vidrig. För det är precis samma sak som att säga att tjocka personer är äckliga, lata, fula och vidriga. Och det är själva essensen av fettföraktet. Är det verkligen så svårt att förstå efter alla dessa inlägg LD skrivit?!

Det är bara helt sinnessjukt att det ska kännas dåligt att ”känna sig tjock” faktiskt! En vän till mig är tjock och fin människa- hon är bland de vackraste jag någonsin mött 🙂 Att man ens ska behöva skriva sådana här larviga kommentarer , det är ju så självklart egentligen.

Tack snälla för att du delar med sig av din kunskap! Jag kommer aldrig, aldrig någonsin säga att jag känner mig tjock igen. Jag visste inte att jag var en del av något så negativt och förtryckande och jag har aktivt tagit avstånd. Nu jobbar jag på att få vänner och andra människor att få samma insikt. Det brukar oftast räcka med att länka till dina inlägg om saken. Stor kram!

Men det var då självaste fan. VEM BRYR SIG HUR DU KÄNNER DIG, DET ÄR INTE RELEVANT I DISKUSSIONEN. Du kan känna dig snygg trots att du är ful inom en viss kulturell ram, ja. Detsamma med att känna dig tjock trots att du är smal, eller smart trots att du är korkad. Du kan faktiskt vara både snygg och smal och smart, utan att fatta det själv. Och när det är så, så innebär det bara, att du är såpass desillusionerad och självcentrerad att du totalt glömt att det existerar en värld och kultur utanför ditt huvud, att dina känslor och ditt sargade självförtroende är inte samhällets lagar, och det är världen UTANFÖR DITT HUVUD som sätter förtryckarstrukturerna. Inte lögnen du ser framför spegeln.
Du får känna dig tjock trots att du enligt alla rådande kulturella ramar är smal, varsågod. Välfärdsproblematiken nummer ett, bara ta den till dig, för all del. Men att du KÄNNER dig tjock är inte relevant i den här diskussionen. Den här diskussionen handlar inte om ätstörda personer. Det handlar om faktiskt tjocka människor och skiten de får ta.
Och vad gäller var GRÄNSEN går, herregud. Istället för att fokusera på de som faktiskt drabbas av förtryck p.g.a. faktiskt tvivelsutan tjocka, så ska vi ägna energi åt den OTYDLIGA gränsen, så att just DU – människa med lite extra hull på magen alt. en störning – ska få känna, att det är minsann synd om dig också.

Jag undrar över hur/varför det är så självklart att definiera ett adjektiv såsom tjock eller svart utifrån om personen i fråga blir diskriminerad eller inte. Om vi definierar tjock som en person som saknar smalhetsprivilegier och en svart person som en person som blir rasifierad, då borde vi ju även definiera kvinna som en person
som blir utsatt för könsdiskriminering utifråndet faktum att hon av omgivningen uppfattas som kvinna. Jag menar inte att detta är ogiltigt, bara vad som gör att denna typ av
definition är giltigare än tex könsidentitet eller biologiskt kön. Sen kan jag hålla med om att smalare personer som pratar om hur tjocka de är kan bidra till smalhets och yttterligare disk. av de som är tjockare vilket är ett problem. Men detta problem innebär inte per definition att den övergripande definitionen av tjock, svart etc bör utgå från om personen i fråga blir diskriminerad eller inte. Dvs av det ena faller inte logiskt sett av det andra. Jag tror också att den kopplingen därför riskerar att ta fokus från det centrala i detta inlägg, som handlar om vad prat om att vara tjock och äcklig gör med klimat och normer. Den viktiga diskussionen hamnar i kommentarsfältet delvis i skymundan pga diskussioner om hur tjockhet ska definieras och vem som bestämmer det.

Håller med dig att man inte kan ”känna sig tjock” men är antingen tjock eller så man det inte, och jag kan bara ana hur provocerande det är om man faktiskt är tjock och se smala kalla sig själva för tjocka. Smala tjejer som känner sig tjocka är dock också offer för samhällets normer ioch med att de känner sig tjocka och inte är det. jag menar INTE att de är offer så som tjocka är. jag har lärt mig mycket om hat mot tjocka genom din blogg och försöker inte ifrågasätta detta, jag tycker bara att det är synd att vi har såna snäva normer i vårt samhälle att tjocka blir hatade och smala tycker sig vara tjocka fast de inte är det. Jag är smal men snackar skit om min egen kropp rätt ofta och måste påminna mig själv om att INTE göra det. men det är svårt.

Jag har förstått mycket, verkligen massor, av att läsa LDs inlägg om det här och minst lika mycket av kommentarsfältet efter. Tack WDF och ni andra som orkar förklara gång på gång. Jag kommer Aldrig(!) igen utan eftertanke slänga ut mig att jag känner mig tjock. Jag vill inte ta fokus från de som förtrycks på riktigt osv. Men att ”känna mig tjock” (tjockare än vänner, inte passar i kläder, som en person med dålig karaktär, nån som inte klarar att leva upp till normen, med en stor tävla ångestbubbla i magen som däckar en till sängen för att jag KÄNNER mig tjock) kommer ju fortsatt vara ett jäkla problem för att inte säga det dagligen största för mig trots min normalvikt. Det måste få finnas kvar en plats och ett rätt sätt att handskas med det. Kanske inte just här och med all ödmjukhet för att det kan bli jävligt fel men knappast rätt att vara lägga locket på och aldrig yttra nåt om det igen. jag tror ju som ni skrivit att känslan av att vara tjock är vidrig för de egenskaper som samhället tillskriver tjocka. Jag är all för stolta tjocka personer som inte viker en millimeter och trycker föraktet tillbaka ner i halsen på folk. men också för att det hjälper mig att bli av med känslan och ångesten kring det. Ni fattar ju grejen om varför känslan hos normalviktiga uppstår så varför allt raljerande och skambeläggande av alla som -känner-? Tar väl bara fokus från den riktiga frågan som vi gärna kan kämpa för tillsammans. Bara för att jg aldrig upplevt den diskrimineringen behöver väl inte jag som normalviktig med kroppsångrst vara ett hinder på vägen och stötas bort ur forumen?

Det är ju provocerande rakt ut sagt när en smal himlar med ögonen brevid en tjock och säger”jag känner mig så tjock!” Och den tjocka säger: ”men du är ju inte tjock! Titta på mig!” Och hon ler och den tjocka ler. Hur förnedrande är inte detta? För mig har den poletten trillat ner och varför ska det vara så svårt att se detta? Allvarligt? Att SE detta och PRATA om det. Det tycks som att bara det är ett hot? Som om ”nej! Nej!så är det INTE”. Va? Det är visst så här det är. Jag har många gånger bekräftat smala på detta sätt . Att jag kan känna mig förbannad över detta nu GÖR MIG GLAD. Varför ska jag förnedra mig själv? Varför, och som jag känner mig förbannad över, ska jag inte kunna duga för mig själv? Och min kollega som också är tjock och dom fungerar som ibland någon slags stand-up komiker, där hon gör sig lustig över sig själv till allas förtjusning! Och hon skrattar och alla skrattar. Det är inte ok. Det är inte roligt. Får vi se en smal göra likadant? Gör sig lustig över hur smal hon är och alla vrider sig av skratt? Och andras råd. ”Drick inte Coca-Cola varje dag, det är inte nyttigt för dig(en lång föreläsning följer) och som min kollega sa: ”och de råden får jag av henne som röker flera cigaretter om dagen” VAD GÖR HENNE BÄTTRE !?

Men kan ni sluta prata om raser eller? Mår illa och känner mig äcklad av det faktum att ni på riktigt pratar om att folk har olika raser här inne! Detta är inte USA och det ska vi vara väldigt tacksamma över! Prata i termer om etnicitet, hudfärg osv men raser?! Nej! Inte ok! Vidrigt att läsa vissa grejer här alltså. Mindre chock faktiskt och jag tar personen väldigt illa vid mig. Ser jag att något sådant förekommer i framtiden så slutar jag hänga här inne. På riktigt, det är fan inte ok!

Jag blir rätt trött på de som kommer med kommentarer som ”men var går gränsen? Jag har en vag uppfattning om att jag kan vara tjock men jag vet inte”. Är du tjock så låter samhället dig få veta det.
Jag själv ligger just på den övre gränsen för normalvikt, kan ofta handla kläder i storlek medium och får ofta komplimanger för min kropp men får ändå ständigt höra att jag måste gå ner i vikt, för min egen skull, för min hälsas skull, för att bli snyggare, för att mina kläder inte ser bra ut på mig, för att kunna få ett förhållande, för att det är allmänt dåligt att se ut som jag gör… Får kommentarer om min feta rumpa/min stora mage/mina stora bröst av främlingar, kommentarer om att jag kanske borde tänka på mina matvanor när jag för ovanlighetens skull unnar mig en chokladkaka, får ”komplimanger” i stil med ”du ser smalare ut, har du gått ner i vikt, ÅH vad DUKTIG du är som ÄNTLIGEN tar tag i ditt liv!”, dryga blickar och kommentarer på gymmet, folk som frågar om jag är gravid (nej jag gjorde hysterektomi för tre år sedan men tackar som frågar) mm mm….
Enligt läkare kanske jag inte är tjock. Jag är inte lika tjock som någon med tiotals kilos övervikt. Men tjock är jag, det märker jag ju. Det är ingen vag uppfattning, det är uppenbart. Det är inte att min mage putar lite om jag tryckt i mig en pizza eller att mina lovehandles sticker fram lite när jag böjer mig, det är något jag är medveten om 24/7.

Blir folk tyst när en har ”passerat gränsen” vart nu denna magiska gräns är? Blir man sedd på då som att nu spelar det inte längre någon roll, vad jag säger? Det är ”kört”? Jag skiter väl i vad andra tycker om mig. Dom får tycka vad dom vill. Bakom min rygg eller upp i mitt ansikte. Tänk om det -mot alla odds- finns människor som tycker om än iallafall? Fast att jag inte ser ut som andra vill att jag ser ut? Fast att jag inte är som andra vill att jag ska vara? Tänk om man kunde förvandlas inför varje människa man möter så man ser ut exakt som den människan vill att man ska se ut? Är precis som den människan vill att man ska vara? Som en kameleont ? Omöjligt. Längtar vi inte alla efter att få vara dom vi är . Hur ska vi kunna vara det om alla säger det är fel? Måste vi tvingas förändra oss för att andra är missnöjda och dessutom kommer med ”välgrundade råd” hur man ska nå dit? Så alla ser likadana ut? Då är alla lyckliga? Ingen behöver vara missnöjd och ”oroa” sig och vara otrygg över att det finns människor -som Gud förbannat- är både tjock och lycklig. Det får inte vara sant! Det kan inte vara sant. Henne måste vi tala om för att hon har fel. Men att säga detta kanske är fel. Det kanske inte är den som har tjock som har fel. Utan den som tvingar henne att försvara sig. Det kanske är den som har jävligt fel.

Med risk för att bli för ytlig ny måste jag skriva att du är väldigt vacker även på ytan, L.D!! Ditt ansikte är även utifrån estetiska mått ”perfektion” även om man egentligen inte borde prata i sådana termer, då vil alla anser jag, lika vackra och ordet ” perfekt” egentligen inte existerar. Vill att du ska veta att man även kan skämmas och bli retad även av det omvända, att man är för mager och saknar ”kurvor” som det hetsas så mk om idag, att man bara ” måste” ha, för att anses kvinnlig och attraktiv. Jag är ofrivilligt underviktig och nu ännu värre till följd av sjukdom. Jag kanske går emot strömmen, men jag känner precis tvärtom ” för mager” och vill inget hellre än gå upp i vikt! Jag vill heller aldrig visa mig i badräkt eller mina spinkiga ben osv,( folk gapar, ah jätte kul!) och hela tiden blir man misstänkt för att ha anorexia osv. Jag tycker inte man ska tävla på detta sättet om vem som har det värst,
Och en annan sak du heller inte upplevt L.D är att ha ett oattraktivt ansikte heller, vilket jag anses ha, utifrån idealen osv, vilket jag blivit också mobbad för. Och du ska veta att jag tycker det är vackert att väga mer, är avundsjuk på detta. Så man ska inte dra alla över en kam, att om man är mager/ smal så tycker man det är fult osv med någon som väger mer, för detta stämmer inte! Jag är ett själv ett bevis på detta. Jag känner det är otäckt och otryggt att vara mager, även vägt mer när jag var yngre en period, så har att jämföra lite med iaf, och det var att föredra,helt klart.
Men jag förstår hur du känner kanske, på vissa sätt, då man känner sig mobbad eller utstött, till följd av ens utseende, vad det än må vara, så tar man illa vid sig. Det man kan försöka gör är ju att inse att det är mobbaren som är problemet, inte man själv, och samhället som är dysfunktionellt. Och mobbare hittar alltid något att hacka på, hur man än ser ut. Man behöver bara vara osäker, svagare och ”för” empatisk, så kan mobbaren ge sig på en.
Hoppas att du får en fin dag!

Allt det här tjatet om ”var går gränsen” får mig att må illa. Det är när vi kategoriserar människor som fientlighet skapas. Ja, hjärnan sätter adjektiv för att minnas, det är så vi fungerar. Men en personlig åsikt i hjärnan behöver inte alltid uttryckas.
Ni som vill ha kategorier får mig att tänka på studierna vi i Sverige gjorde där vi mätte huvuden på svenskar och ickesvenskar. Gjorde inte Hitler någonting liknande? När vi har vägt och mätt hela Sveriges befolkning för att hitta värden, then what? Vänta på en idiot som kör massmord på alla som faller utanför samhällets ramar? Skrota idén? Jag tycker vi skrotar det förslaget. Ha en åsikt, men uttryck den inte med ord eller blickar.

Men jag tycker själv att jag ingår i kategorin ”hatad av hela samhället” dels pgr av mitt ansikte, som också talar för en viss etnicitet, också mitt impopulär ursprung, som tillkännages i mitt utseende. Jag känner mig hotad och rädd. Vill vara anonym men förstår just detta att känna sig, nedvärderad, förtryckt och hatad av väldigt många. Samhället är ju dysfunktionellt på flera sätt och det är bra att du är en bra förebild för en förändring till det bättre, för mindre fokus på ytan, och slänga idealen i soptunnan! Mer acceptans för våra olikheter, att eftersträva en norm som säger att vi alla duger hur vi än ser ut.

Jag håller med till 100 % om att känslan av att vara tjock (som smal eller normativ) egentligen är ett uttryck för en massa mindre smickrande egenskaper (lat, bekväm, onyttig osv.). Jag sitter iofs inte i fikarummet och beklagar mig över hur tjock jag känner mig (eftersom att jag vet att jag inte är det), däremot har jag rätt ofta den ”känslan” och jag fick en rejäl tankeställare av ditt inlägg!

Hej LadyDahmer!
Jag har ett litet dilemma som jag undrar om du har några tankar om. Jag arbetar som butiksbiträde i en underklädersaffär och dagligen får jag höra av kvinnor i provhytten ”åh usch jag ser så tjock ut!” Funderar så himla mycket på vad jag ska svara när någon säger så? Jag avskyr när folk säger ”näää du är inte tjock” jag blir bara mer ledsen, eftersom jag VET att jag ÄR tjock. Jag skrev lite om det i min blogg om du vill läsa. annabirath.blogspot.se
Kram /anna

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *