Kategorier
Vardagstrams

Detär inte dåligt att se tjock ut

”Jag tycker inte att du är speciellt tjock!” Varje gång tjocka pratar om sin övervikt så ska alltid en eller flera försäkra en om att man inte är så tjock alls. Typ ”oroa dig inte!”, ”Det är inte så illa!”

Jag fattar att folk ”menar väl” men önskar att gemene dam kunde fundera lite på vad de egentligen säger. Dvs att tjock är dåligt. Inget annat. Annars hade inte behovet att försäkra tjocka att de ej är såååå tjocka funnits. Det hade inte varit nån poäng. Inte säger man till smala personer att ”nej jag tycker inte du ser speciellt smal ut!” med peppande ton.  Alltså ni hör ju hur absurt det skulle låta. 

Jag är jättetjock. Jag har typ 30, 40 kg övervikt. (Väger mig inte längre så svårt att veta exakt) Ser man inte det så har man en grav synskada. Erkänner man det inte så är man en förbannad lögnare och det säger samtidigt det mycket om ens syn på tjocka. ”Nejnejnej du är inte tjock!!” 

Jag är tjock. Och det är ok! Du behöver ej försäkra mig om att jag ej ”ser tjock ut” för det är ok att se tjock ut. Det är inte negativt att se tjock ut alls. De tankarna vill jag göra mig av med de få gånger de uppstår. Och då hjälper inte den sortens kommentarer. Inte ett dugg. 

 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Detär inte dåligt att se tjock ut”

I Latinamerika används orden gordo/gordita – tjockis/mullis och flaco/flaca – smalis. Dessa ord er kärleksfulla, ofta använd mellan par. Orden er positivt laddade utan den negativa värdering som tjock har i västliga samhället.

Vad säger man då till någon som klämmer på sina bilringar och säger att denne är tjock i klagande ton och som säger att denne måste banta? Till saken kan höra stt människan är normalviktig men har bukfett, så vad ska msn säga?

”Jag är tjock. Och det är ok! Du behöver ej försäkra mig om att jag ej ”ser tjock ut” för det är ok att se tjock ut.” Så sann mening!
En annan sak jag reagerat på är då t.e.x barn säger ”Oh mamma kolla vad tjock hen är” då blir det värsta stämningen där föräldern lär barnet att man inte får säga att ngn annan är tjock för att det är fel. Men om ett barn säger ”Oh mamma kolla vad smal hon är”, då är det ingen grov reaktion som vid tjock-fallet.

Så jävla sant! Fick höra det så sent som idag att ”Du ser smalare ut. Du är normalviktig i varje fall.” ehhh nej. Jag har nästan 33 i BMI. Mao inta överviktig utan precis fetma grad 1. Suck. Visst, inte vägt mig på 1 månad nu sedan jag bytte kost men jag vill inte höra något om det ändå (får bara ångest). Precis börjat försöka släppa fokus på vikten och vågen. Märker att min dag blir bra/dålig beroende på vad vågen står på. Haft det så i flera års tid sedan jag började banta på riktig (läs: LCHF). FML!

Hm. Jag är helt med på vad du menar, och brukar också tänka mig för så att jag inte säger något som likställer tjock med dåligt eller förstärker fördomar. Kruxet är att jag ibland får känslan av att folk som klagar på sin vikt VILL höra ”neeej du är inte ALLS tjock!”. Med resultatet att man riskerar att såra folk om man INTE svarar det som ju galet nog är den socialt accepterade ”nej nej du är jättefin och inte det minsta tjock!”.

Jag upplever det också så men då brukar jag svara typ: ”Jaha, varför tycker du att du är tjock?” typ. Så kan de förklara närmare. Om det är en person som är supersmal och vet om det ignorerar jag det bara. Då känns det som att personen fiskar efter komplimanger från ”tjockisen”, som att de vill att jag ska säga ”men du är ju jättesmal och fin, jag önskar att jag såg ut så istället för att vara såhär tjock och ful!”.

Man ”ser” inte alltid ut som man väger. Genomgående vad jag än väger är att folk ser ut som de ska svimma när jag säger vad jag väger. Jag väger mycket mer än jag ser ut att göra antagligen pga kraftig kroppsbyggnad som gör att även när jag är smal så väger jag mycket. ”Dudududu ser inte ut att väga så mycket” har folk stammat fram hela mitt liv. Man ser det så tydligt i sjukvården, så länge personalen inte vet vad jag väger är de trevliga, när de ser att jag har högt BMI så byter de ton och jag ska visst banta hit och dit fast de innan sagt att jag verkar vältränad osv.

Jag har funderat en del förr om det är ok att använda ordet tjock om andra människor eller om det är något en tjock person bara får använda om sig själv. Vissa har sagt att jag ”inte kan säga så” när jag pratat om tjock som helt neutralt men de tolkat det som negativt. Jag har kommit fram till att tjock egentligen borde vara neutralt som smal, som du också säger. Samma med lite rund, spinkig mm, det är en storleksbeskrivning och ingen värdering. Men fet vet jag inte om det är lika neutralt, vad tycker du/ni?

Jag kommer ihåg förr när jag vägde mycket mer än nu så la jag upp en selfie på facebook och fick ett ”välmenande” meddelande som ungefär gick så här:
”Du som är så fin borde ta bilder lite mer från ovan, då skulle du se smalare ut! På bilden du just la upp ser man liksom bara dubbelhaka och en stor näsa, du ser ju inte ut så egentligen”
LOL! Kanske såg jag annorlunda ut om man såg mig från ovan ja, men när jag såg mig i spegeln var det ju just det jag såg, dubbelhaka, bred/platt näsa, eksemhud, finnar, ett par sjukt vackra ögon, grymma ögonbryn, skitfina ögonfransar, mitt perfekta ansikte helt enkelt! Som om jag skulle behöva få tips om hur jag kan ”lura” andra att jag var smal genom att posa annorlunda. Jag hade ett tjockisansikte och ville gärna visa upp det 😉
Sen var det många som sa ”men du är ju inte tjock! du har ju kurvorna på rätt ställe och värsta pinup-kroppen! tänk om du hade haft värsta bukfetman, det hade väl varit värre?”. Ja alltså, jag var tjock. Oavsett var fettet satt. Och att säga ”kurvig” skulle inte ändra på faktumet att jag var tjock. ”Kurvorna på rätt ställe” är ett dumt uttryck egentligen. Exakt vad är ”rätt ställe”?

Jag känner att detta nog är något som man måste få bestämma själv. Jag bryr mig inget om någon säger tjock, fet, överviktig, rund, kraftig osv till mig men jag fattar att inte alla gör det. ”Åt det rundare hållet” är nog vad jag säger om jag ska beskriva en person som är tjock om jag inte vet att personen är OK med det ordet.

Jag har upplyst min man angående synen på tjocka i samhället och inom nöjesindustrin (filmer/serier osv) och vi har liksom tagit tillbaka ordet ”tjock” här hemma. Vi använder det som smeknamn till varandra men utan det negativa som vanligtvis förknippas med ordet. Så vi säger kanske ”Min lilla tjockis” eller ”Ditt fetto, du är bäst!” osv. Jag tycker det är det lättaste och bästa vägen att gå, att avdramatisera och reclaima ord, så de får en helt annan betoning med sig.

Det där är nåt som jag märker såååå ofta! Hur folk ofta ska klaga på sig själva och ba ”jag är så tjock”, ”kolla min stora mage” etc. Bästa svaret jag har kommit på hittills är att låta bli att försöka ”trösta”, utan istället ställa dem till svars för vad de säger – ”vad är det för fel på att vara tjock?”. Får många att tänka till.
Jag gillar grejen med #tjock2016 och tänker att den borde spridas. Får lust att själv börja lägga upp det för att folk ska få upp ögonen, men tänker att det kanske blir fel om jag inte själv är tjock? Att det kanske tolkas som ett skämt eller hån?

Har just frågat min vän som alltid klagar på hennes bilringar (människan är smal som en sticka men har bukfett). Då får jag höra att hennes läkare säger att hon måste gå ner i vikt för det är farligt för hälsan att ha kroppsfett och hon är på riktigt rädd samtidigt som hon är oförmögen att gå ner. Vidrig situation…

LD .
Det är precis som du säger. Du peppar en till max. Sedan kommer någon som i den länkande artikeln ovan och tvivlet är där igen. Du är EN röst och vi drunknar i dom andra.
EN röst behöver höras mycket. Jag klamrar mig fast vid din blogg som vore det en livboj.

Jag är normalviktig men känner mig stor som ett hus. Får så mycket beröm när jag gått ned så att revben och höftben syns. Det är helt sjukt att det är så världen ser det. Att de uppmuntrar att ligga under sin normalvikt. Varje gång jag äter mår jag dåligt..

Jag måste dock få säga att bilder ljuger uppenbarligen. Jag hade aldrig gissat att Anna Apan satt i granen hade 36 i BMI som hon sa hos Malou. Jag hade gissat på betydligt mindre än så. Så jag tror inte att alla som säger att du ser inte så tjock ut menar det som i det här inlägget. När du säger att du har övervikt 30-40 kg låter det mer än vad som syns på bild. Sen vet jag med mig att jag har konstig kroppsyn och tycker alltid att jag själv är tjock och att andra får se ut hur de vill utan att jag tänker på deras vikt.

Nåt jag satt och tänkte på.
Du sa förut det skulle ta ca 1,5 år att gå ner 30-40 kg i vikt kanske lite mer tid?. Hela den tiden skulle man sköta sig , inte äta godsaker, klara sig från platåer och inte dricka alkohol osv.
Men om vi säger nu att du gick ner 40 kg. Då är det inte bara dom 1,5 åren du skulle kämpa med vikten. När du väl gått ner måste du fortsätta kämpa behålla den = inte äta godis, motionera massor, inte unna dig saker. För risken då är ju att man går upp igen och får börja om resan. Så egentligen om man ska gå ner mycket i vikt så är det ju liksom ett livslångt beslut på disciplin.. Vem har det? Vem orkar hålla ut så länge? Och när man väl är smal så är det ångest dagligen att bli tjock igen. Är det verkligen ens värt resan?

Hmm svårt att skriva detta utan att det ser ut som en pekpinne, förlåt på förhand menar det inte så vill bara informera, men det är så att det går att programmera om kroppen/hjärnan till att tycka andra saker än tidigare är det som är gott och vad en gillar att ”unna” sig med. Så jag du har rätt i att det är ett livslångt beslut men det behöver inte nödvändigtvis betyda att du lider eller saknar något för det.

Har stött på så många människor som säger så. För det mesta så säger jag ingenting utan fortsätter att prata om annat när människan rakt ut kommenterat sin egen vikt. Av nån konstigt anledning så ska dessa människor upprepa samma saker under konversationen för att få bekräftelse på att det inte alls är så, verkar som att folk tar illa upp när de säger att de är tjocka och inte får någon respons tillbaka om att ”Nääää du är inte alls tjock”.
Annars brukar jag svara något med ”Jahaaa, vad är det med det då?”, brukar dock också uppröra folk när man säger så istället för att på en gång svara att de minsann inte alls är så tjocka.

Utsätts för kroppshets varje dag, en konstant ström av värderingar av kroppar inte bara i media utan även från i stort sätt alla människor i min närhet (kan detta ha något samband tro…). Jag har alltid varit den tjockare i gänget, i alla gäng, och har därför ägnat de senaste tio åren åt att befästa min roll som clown eftersom ingen annan roll kan tilldelas en tjockis (exempel vilken hollywoodkomedi som helst). Främst har mina extra tio kg gjort att jag känner ett självhat. Det är en känsla av att jag inte får vara sexig, kan klä mig hur jag vill eller överhuvudtaget kan jämföras med en smal person – det ges ironiskt nog, ingen plats åt tjockisarna. Jag har jojobantat sen jag var 14, spatserar stolt när jag ligger lågt och frossar i kommentarer om hur fantastisk jag ser ut och hur snygg jag blivit, medan alla typer av sociala situationer ger mig extrem social ångest när kilona åter funnit hem, när bekvämlighetsvikten sitter där och gungar på höfterna. Jag har åtskilliga gånger föreställt mig hur diskussionerna låter och hur tankarna hos människor går när de ser att jag åter misslyckats med att hålla vikten nere. Det är som att hela jorden kretsar runt min vikt (och ibland har det till och med känts så). Det tar då timmar att klä på sig, varje dag. Min ”kamp mot vikten” har börjat likna en manodepressiv diagnos.
Detta är ju fan helt jävla sjukt. För jag är ju snygg egentligen. Supersnygg. Oavsett hur jag ser ut. Och därför vill tacka dig för att du är en inspiration Lady D. För den här gången ska jag inte göra samma sak. Och du var personen som först fick mig att förstå att jag faktiskt hade möjligheten att åtminstone fylla mitt flöde på sociala medier med lite positiv influens, i motsats till att låta mig knäckas av en sak som att kontot ”how to lose fat” för ett tag sen ville bli kompis med mig på instagram. Ett bra första steg till något slags självälsk kan ju vara så enkelt som att sluta läsa fitspo-hashtaggar på internet och lägga sig hungrig varje kväll, bara en sådan liten grej. För varför i helvete ska jag plåga mig själv baserat på nån jävla social struktur? Jag är bra som jag är, och det är det jag numera vill försöka övertyga mig själv om, på riktigt. Tack för att du orkar, och för tjockisdebatten på ett informerat, intellektuellt och ispirerande sätt. Du hjälper mig varje dag. PS är det inte lite ironiskt att jag fann dig genom en vän som tipsade om ”nån tjockis som säger att fetma är hälsosamt, HAHA” DS

Hej Lady.
du har så vackert hår, kan du inte skriva lite om ditt hår.
Typ hur det kan växa så fort och hur du tar hand ”om det”.
Vet att du skrivit lite förut men skulle vara kul me uppdaterad version då jag verkligen tycker de är kul att läsa om. Kan du inte berätta också varför du sluta färga det osv? Hälsningar

Sen jag insåg att din persona ska ses som en feministisk motsvarighet till Mr Cool kombinerat med visuell provokation i samma anda som den bitvis briljante Extreme Elvis måste jag säga att den här bloggen växte ordentligt. Skickar iväg en virtuell ryggdunk!

Ville bara skicka en systerlig love-bomb till LD (som kanske är lite off topic) men måste bara tacka för de värdefulla perspektiv du ger kring vikt och kroppssyn.
Jag har för inte så länge sedan insett att jag har en sjuklig relation till min kropp, någonting som kom som en total chock då jag alltid uppfattat mig själv som en person med väldigt bra självkänsla som visst kan stå emot samhällets förväntningar och ”alltid följer min egen fria vilja”. Pyttsan.
Jag är en newbie när det kommer till denna sortens texter och har inte stött på fatshaming som koncept innan. Så när jag läser dina texter om fatshaming får jag den ena aha upplevelse efter den andra. Fatshaming, reproduceringen av smalhetsnormen, det djupa förakt som finns mot fetma .. det är så världen är, jag har bara aldrig varit tillräckligt skärpt för att själv kunna konstatera deras existens eller analysera deras konsekvenser. Jag har inte insett hur stor del av mitt liv som har upptagit och påverkats av detta. Hur jag själv har haft del i att sprida dessa värderingar vidare, och hur andra människor skamlöst och tanklöst tvingar in all denna skit i mitt liv varje gång jag försöker att frigöra mig från det.
Så to the point – jag vill säga TACK. Tack för att du är en motpol mot de sjuka normer vi har i samhället. Det är så befriande. Tack för att du kan sätta ord på problemen, det har hjälpt mig att förstå vad mitt eget självförakt har sprungit ifrån.
Du är sjukt grym, har bara en massa kärlek att ge <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *