Kategorier
Vardagstrams

En epidemi av fatshame

”Nä jag ska absolut inte banta, tycker hetsen att gå ner i vikt är jättehemsk men jag vill träna och äta rätt för att må bra och bli stark!” <– känns det igen? Hur ofta hör vi inte detta? Du har säker sagt det själv.

Det har jag.

Jag känner knappt en enda kvinna som inte är helt jävla besatt av vad de äter, hur de äter och hur de tränar och rör på sig. Oftast under förevändningen att de bara är hälsomedvetna eller vill bli starka. Självbedrägeri deluxe. Vi kallar det inte smalmat och bantning längre men det har blivit mycket värre tycker jag.

Tjock har blivit synonym med svag och sjuk och så här bemöts jag i feministiska kommentarsfält när jag protesterar mot den omfattande EPIDEMI av tjockhat och fatshame som fullkomligen lusar ner alla rum på internet, till och med de där vi ska vara trygga, slippa känna press och slippa tänka på våra kroppar.

tjock

Det är anmärkningsvärt att den här typen av fettförakt som fullkomligen lusar ner kommentarsfält får stå oemotsagt. Eller får stå kvar alls. Trygga feministiska rum för kvinnor men bara om de är smala.

Det är överallt och det är socialt accepterat. Ingen protesterar (förutom jag). På mina plattformar är det däremot strängt förbjudet att prata negativt om övervikt och kroppar (oavsett storlek). Jag önskar att fler tog samma ansvar och började städa upp. Då kanske vi som inte har rätt sorts kropp slapp känna så jävla mycket självhat och hat från andra varje gång vi kliver in i diskussioner om ideal och kroppar och krav. (Och jo jag är den starkaste kvinna jag känner, jag skulle sopa mattan med er smalisar om jag ville!)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”En epidemi av fatshame”

Ett bra sätt att se hur konstig kritiken mot överviktiga är, är att vända på argumenten:
”Folk får se ut hur de vill, men måste då smala gnälla så mycket att de har det så svårt. Att kläderna sitter för löst, flygplansstolarna är för stora. Folk kommenterar att de är smala och bryr sig i att de äter för lite. Väljer man att vara smal väljer man även att inte tillgodose sig alla näringsämnen, och då ser man ju inte frisk ut. Allt handlar om hälsa och det slutar bara med att smala kostar samhället massa pengar bara för att smalisar inte kan ta hand om sin kropp.”

Så dumt av r. Att någon är tjock innebär ju inte att det inte finns muskler under fettet. Om två personer motionerar lika mycket och den ena är tjock och den andra är smal kommer den tjocka automatiskt bygga mer benmuskler eftersom hen får mer belastning på benen när hen går och springer.

Ja, jag tror verkligen att vissa inte fattar det här med att muskler inte måste synas utan kan finnas under fettet. Jag minns när jag var kanske fjorton. Var alltid stark för min ålder när jag var yngre, mest för att jag red och höll på i stallet men även för att jag bodde i buschen och härjade runt allmänt. Så var det en tjej i min klass som inte var typen som ägnade sig åt något som gör en stark (inget fel i det, det bara var så) och var smalare än mig naturligt. Hon höll på och spände sig på skoj på nån idrottslektion och hade tydligare konturer av sina armmuskler än mig och jag blev väldigt förundrad av det för jag var helt säker på att jag var mycket starkare. Jag fattade liksom inte att bara för att mina muskler inte var lika synliga så var dom ändå troligen större och starkare. Så verkligen; synligare muskler är inte lika med starkare muskler.

Lyssnar nu en hel del på 100%-podden där det talas i flera intervjuer om att bli vän med sin kropp/ett med sin kropp. Säkert finns det en poäng i att våga känna efter så att vi inte kör på tills vi stupar på något sätt. Men jag minns mig själv som huvudfoting, där kroppen inte riktigt fanns i min medvetenhet eftersom den var ett redskap, medan hjärnan var den som öppnade nya världar och dimensioner. Det var i hjärnan som det stora och viktiga skedde. I hjärnan sitter djupet, anser jag.
Vi ser för mycket till kroppen och för lite till hjärnan idag. Det viktiga är inte att vara intressant som person och ta in och reflektera utan att snabbt känna efter i magtrakten och sedan hissa eller dissa baserat på bara det. Pang bom en explosion istället för att tänka efter. Och tänka lite till. Ifrågasätta, fundera, analysera, reflektera, kontemplera o s v. Kanske borde vi vara lite mer ”kyska” i vårt förhållningssätt till omvärlden? Skulle vi lyckas med oss själva borde vi automatisk kunna hantera att värdera andra baserat på deras karaktär istället för prat eller utseende.

Jag blir lite coolare av att läsa dig. Lite bättre förebild för mina ungar.
Du kunde också ha skrivit: ”Jag är tjock som satan och antagligen tio gånger starkare än du.” (istället för ”tjock men stark”)
Med bloggkärlek
L

Haha! Jag vet! Älskar känslan av att springa förbi mina smalaste kompisar på väg till bussen eller utan några problem bära de tyngsta grejerna. Folk blir så förvånande att det är pinsamt ?

Så tacksam över att du är tillbaka här! Märker att jag omedvetet har påverkats av vissa bloggar jag läst (iofs trevliga, men utan många av dina superbra analyser). Det slutade med att jag började tänka så mycket mer på träning (”för att bli stark”) och hur mycket man skulle kunna fixa och inreda. Trots att jag innerst inne vet att jag inte mår bättre av det. Nu ska jag rensa i mitt internetbruk.

Angående det där med styrka, det har inte så mkt med fett att göra. Jag är normalviktig och min bästa vän är kraftigt överviktig, hon är mycket starkare än mig. Det är ofta så tyvärr att tjocka människor ska representera allt negativt; typ svaghet, långsamhet, dumhet och så vidare. Och det stämmer inte alltid, utan är oftast – nästan alltid – fördomar.

Jag är så otroligt glad över att du är tillbaka! Bland annat din blogg har varit mitt stöd under det här 1,5 året jag varit sjukskriven för utmattningsdepression och det gör ont att höra att du gör lite samma resa just nu.
Jag har tänkt mycket på dig just nu i sommar då detta varit den första sommaren typ någonsin jag inte har skämts för min kropp på stranden. Fastän jag varit hårigare än någonsin och inte vägt så mycket än vad jag gör nu. Min pessimistiska sida säger att jag inte bara orkar bry mig om något. Men min positiva sida tror att du satt lite spår och att jag börjat tänka mer på mig själv och fått lite mer ”fuck alla andra- mentalitet”.
Mitt inlägg till det här ämnet är att styrka sitter i så mycket mer än i musklerna. För nästan exakt ett år sedan kunde jag inte ens gå upp för trappan till övervåningen hemma utan att bli andfådd, var tvungen att pausa på den 300 meter långa vägen hem från mataffären. Jag kunde knappt få upp korken på en vanlig j*vla läskflaska!
Men i takt med att mitt psykiska mående blev bättre kom även styrkan. Utan att jag förändrade något i levnadsvanorna (jag började iofs sova mycket mindre när jag började må bättre).
Det är ganska lustigt hur mycket som sitter i huvudet egentligen.
Med den nya energin i kroppen och den återfunna styrkan började jag träna, inte för att gå ner i vikt eller bli smal. Utan för att lite resa från askan och komma ut 10x starkare ur den här mardrömsresan (och för att fördriva tiden när alla andra är på jobbet). Nu känns det så jäkla bra i kroppen när jag tittar tillbaka. För ett år sedan gick jag en ”promenad” till köket för att hämta vatten, nu betyder en promenad att jag är ute och går i typ en timme, något som inte ens fanns i tanken förut. Jag har också fått det svart på vitt att träning får en att må bättre. Men dessa 20 min på crosstrainern kan ju lätt bytas ut mot att leka med kidsen, dammsuga, grotta i trädgården, måla om, eller någon annan roligare aktivitet. För det är inte träningen i sig man mår bättre av utan av endorfinerna som frisätts och ”kroppströttheten” som gör så att man sover bättre.

För mig är träning* viktigt för att motverka problem med nacke och rygg och för min psykiska hälsas skull. Smal är jag oavsett hur mycket jag rör på mig. Jag har fått höra ”men du som är så smal behöver väl inte träna”. Ett tydligt exempel på hur smalhet ses som det viktigaste.
*Stavgång, sjukgymnastik, ridning m.m. Inte nödvändigtvis träna på gym.
Om du redan är såpass stark du vill vara finns det självklart inget behov av styrketräning.

Jag känner mig träffad av beskrivningen att det endast är självbedrägeri när man intalar sig själv och andra att man endast tränar för hälsa och styrka för att sedan frossa i t.ex. fitspo bilder på insta och drömma om att en dag ska jag också bli en fitnessgudinna och äntligen duga som människa.
Nu har jag inte vägt mig på över ett år och den här sommaren tyckte jag faktiskt att det var kul att spänna ut magen på stranden istället för att alltid hålla in den så hårt som möjligt. Har helt enkelt en mer avslappnad relation till min kropp idag, mycket tack vare din blogg!

Det är tack vare din blogg som en vaknar upp och inser vad en håller på med. Tjock är synonymt med ful, tjockhet är lathet och dumhet, tjocka stinker och är ovårdade etc. Och sen ”vad fan är det för tankar?” det är pinsamt att inse.

Fatshame-epidemin har jag känt av i hela mitt liv. Mina föräldrar påtalade det varje givet ögonblick av min uppväxt. Min mamma låste köksdörren så att jag inte kunde komma åt mat..
Tack och lov så har jag haft en liten röst i mitt huvud som hela tiden opponerat sig; en rebell: vad gör det för skillnad om du är tjock? Vad gör ”snyggochsmal”? Ingenting! Jag har alltid hävdat min rätt att få vara den jag är oavsett vad vågen visar. Jag är intelligent, rolig och vältalig. Detta har inget med min rövstorlek att göra. Och tack, tack för att du bloggar igen! Jag har saknat dig och dina inlägg som 17!

Såå glad att du orkat börja blogga igen. Har saknat dig och du behövs. Du är jag. typ. Fast du tar mer plats offentligt än mig. Det är stärkande att se att någon annan som är som en själv inte tar skit. Tror att det var du som gjorde att jag fick upp ögonen för fatshaming, hade aldrig hört talas om det innan. MEN jag är tjock och har UPPLEVT fatshaming hela mitt liv, men det var alldeles för normalt för mig att jag skulle förstå.. Hur som helst som kommentar till det här inlägget, jag väger 120+ kilo och jag är fan skitstark!! Kan lyfta typ allt. Tränar ingenting men indirekt gör jag väl det eftersom jag bär runt på min vikt hela tiden. Tränar alltså 24/7 😉
Älskar dina tavlor också!! Puss och kram!!!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *