Kategorier
Vardagstrams

En frizon från vikthets

Smala människor tror ofta att vi tjocka inte vet nåt om träning. De ser en tjock person och tror de vet precis allt om dennes leverne och intressen. Att vi aldrig tränat. Att vi hatar träning (för annars hade vi ju varit smala och smäckra och älskat all träningsinspo). Att vi tycker att andra inte får eller ska träna. (vad dessa fördomar kommer ifrån vet jag inte, men det är ju allmänt vedertaget att folk hanterar kritik på så sätt att de utgår från att kritikern dels vill förbjuda och dels hatar.)

träna1 träna

Jag skrev tidigare om både viktnedgång och träning, jag tänkte att jag skriver ju mest ur ett må bra-perspektiv och vem kan triggas av en tjockis som joggar eller gymmar ett par gånger i veckan liksom? Men sen fick jag sån himla bra kritik från flera av mina läsare där jag till slut förstod att mina inlägg bara bidrog till den stress som många känner kring träning och att en tjock som peppigt antyder att ”kan jag så kan alla” får många att känna sig värdelösa och lata.

Och jag förstod också att många såg mig som en välbehövlig paus från modetidningar och utseendekrav. Att jag var en feelgood-oas där man fick vara sig själv för en stund, utan att behöva förhålla sig till kropp och vikt och träning och allt sånt där resten av samhället (och tjejtidningar) prackar på oss.

Och då tänkte jag att jo det är ju precis det jag vill också! Jag vill vara den där frizonen där kvinnor kan känna sig fria, där kvinnor kan slippa tänka på allt de borde ändra hos sig själva. Och då slutade jag skriva om viktnedgång (jag slutade visserligen banta också, vilka dumheter!) och jag slutade skriva om träning. Jag förstår behovet och önskan att vilja skriva om sitt liv utan att känna sig censurerad, men å andra sidan är det ju mycket jag inte skriver om ur mitt liv och om jag kan göra nåt så enkelt och litet men som får andra att må bra (eller snarare avstå från nåt som får många att må dåligt) så känns det ändå som en bra deal.

skarmavbild_2012-07-10_kl_073646_4ffbbf87ddf2b35ddc0012fa1

Jag är inte ute efter att förbjuda folk att skriva om sin träning eller posta sina före- och efterbilder, men jag är här för att uppmana till lite eftertanke och ansvar. Vi är alla en del av samhället. Vi ÄR samhället och det vi för ut har en mottagare.

Var fjärde sjuåring vill banta, små flickor tycker att de är tjocka och vuxna kvinnor vikthetsar som aldrig förr. Det tycker jag är ganska anmärkningsvärt och viktigt att ta på allvar.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”En frizon från vikthets”

Ibland undrar jag om en del människor inte gjort något större eller bättre än att ha gått ner 12 kilo och åkt tjejvasan med tanke på ovationerna som uppstår när det meddelas. Eller om folk bara fokuserar på sin träning hela dagarna, med tanke på vad som delas på sociala medier.

Jag har tre akademiska examina varav en är en doktorsexamen. Ingen av dem har genererat ens I NÄRHETEN av det beröm och de lovord jag fick för att jag gick ned från 70 till 52 kg (jag är 170 cm lång). Jag hade träningsanorexi i tio år (och ja, jag anser att omgivningens reaktioner på min viktnedgång hade stor del i detta) utan att det ringde varningsklockor hos någon i min omgivning, utan alla tyckte att jag var så ”duktig” och så ”disciplinerad”. Jag tror att redovisandet av viktnedgångar, bantningsprojekt och träning/tävling har mycket att göra med hur omgivningen, ffa om man är en kvinna, tenderar att hylla detta som man inte hyllar NÅGOT annat.

Det jag ogillar mest är fixering vid ”belöningar”. Nu FICK jag äta en glass för jag har sprungit 7 mil, jag LYXAR till mig med en kaffe (?) efter träningen, jag FÅR köpa en ny sport-bh efter att ha gått ner 35 kilo. Jag blir så ledsen och desillusionerad av omedvetenheten.

Jag har själv testat det där att unna mig och belöna mig själv efter mina prestationer. Jag blev inte lyckligare av det. Snarare hamnade jag i en ond spiral av tankar på att jag inte varit tillräckligt duktig och inte förtjänade maten jag åt, kläderna jag hade, att sitta i soffan och chilla efter jobbet etc, allt handlade om vad jag åtsadkom i gymmet. Om det gick sämre i gymmet av olika anledningar kände jag mig misslyckad och när jag blev sjuk och inte kunde träna ville jag bara dra något gammalt över mig för jag förtjänade ju inte att äta gott eller ha fina kläder. Totalt värdelöst!
En annan sak jag hatar är när folk ska ”uppmuntra” en med ”tough love”, typ genom att stå och skrika ”Du lämnar inte gymmet förrän du har sprungit en timme och om du ger upp får du göra hundra armhävningar som straff! Det här är vad du förtjänar för att du har varit så lat och ätit så dåligt, var det värt det?”. Biggest loser-style. Och jaa, jag antar att om det funkar för andra och de känner sig peppade av det så okej. Men om folk försöker köra det på mig blir jag bara förbannad och känner ”jaha, jag är sämst, då är det väl lika bra att jag skiter i det här och fortsätter leva som en slusk”.

Asså haha orkar inte alla dessa människor som inte tror att tjocka har koll på träning eller dieter, är det några som har koll så är det fan vi!
Och om vi inte visste något så gör vi det inte länge med tanke på alla jävla självutnämnda hälsoexperter som ska pracka på oss en massa ”välmenande” info hela tiden, blääää

Väl rutet!!
Jag undrar om du skulle kunna skriva ett bra inlägg som handlar om hur vuxna (hint hint mamma & svärmor..) talar om sin vikt i negativ bemärkelse inför mina barn. Dom pratar om tjock hit o smal dit. Att inte ”unna” sig en kaka för ”då blir man tjock och det vill man ju inte”.. Mina ungar visste inte vad tjock betydde innan de kläckte att de var så tjocka (fast dom inte är det). Nu vet dom även att vara tjock är något negativt. Jag har försökt ta upp det men de bara viftar bort det. Vet inte vad jag gör snart.

Av alla dessa människor som tränar, hur många är egentligen genuint intresserade av träning? De flesta jag känner som tränar pratar snarare om det som ett ”måste”.
Hur vore det om en person som är intresserad av frimärkssamling sa ”usch vad trött jag är! Egentligen vill jag bara gå hem och slappa efter jobbet, men jag MÅSTE ju samla lite frimärken först!”
De flesta har även långa uppehåll i träningen för att sedan säga att nu ”måste” de komma igång igen för att midjemåttet ökat så mycket över julen.
Känner man att någonting är ett måste så blir det genast lite jobbigare. Kanske skulle fler personer finna en riktig glädje i att träna om det inte var så jävla påtvingat?

jag håller med på himla många plan och det är ju en smula komiskt hur personen som twittrar skriver att viktnedgång är ett resultat av träning, träningen har en rätt liten del i viktnedgång det största ligger i kosten. men strunt samma. Jag tycker du har rätt och som många skriver i kommentarerna så är det skönt med en fristad från vissa saker . Jag tänker också att kan ligga något bra i om du som tydligt ej står för viktnedgång/hets/kroppsfixering/ m.m nämnde träning ibland då det skulle kunna ge en mer nyanserad bild av vad träning är. Träning i så många(alla) medier är sammankopplade med viktnedgång och något som gärna ska ta upp hela din hjärnverksamhet och fritid. Jag önskade att fler kunde skriva om träning som något som sker två gånger i veckan i en halv timme för att det är skönt, eller för att det gör att man somnar bättre/ för att det hjälper mot stressen vad som helt. Just nu associeras träning så stenhårt med resultat / mål / reducering/ smalhet och det är förbaskat synd. Träning kan vara skit kul precis som när man var liten och spelade fotboll med sin kompisar och inte tänkte ett skvatt på att man ”tränade”.

ja alltså människan är inte bara fördomsfull, hon har fel också. Alla vi som är tjocka eller har försökt gå ner i vikt vet att träning gör cirka NADA. Det är kosten som är viktigast. Och är man kraftigt överviktig så ska man faktiskt avstå träning tills man gått ner i vikt pga träning får oss att bli hungriga och äta mer.

Att låta din blogg vara en fristad där kost och träning inte prackas på mig som läsare är så jävla ljuvligt!
Den rädsla jag känner för att gå upp i vikt gör mig till en både tråkigare och sämre person. Där reflektion och empati för andra kunde finnas tar kalkyler över kalorier in och ut plats i stället. Här finns det balsam för själen som låter mig fokusera på det viktiga i tillvaron.
Och ikväll blir det godis. (HAHAHA, detta hyllandet av fetma funkar ju uppenbarligen ;P )

Vill bara tacka dig för att du skriver om såna här saker, du har verkligen öppnat mina ögon på många plan. Jag är smal och led definitivt av fettförakt förr, det skäms jag över idag och det du skriver har verkligen varit en käftsmäll för mig. Har också mått dåligt över min kropp och min kost men du får mig att känna att jag duger som jag är. Älskar att din blogg är tillbaka, den behövs verkligen!

Utifrån ett individuellt perspektiv såg jag dina träningsinlägg som en fristad från hälso/träningshetsen. Jag hade precis fått mitt andra barn och var/är helt trasig i kroppen. Vart jag än vände mig såg jag bara fitnessmorsor och annat löst folk med sina smala kroppar som förmedlade att de ”bara stack förbi gymmet” (typ varje dag) och ”åh, vad skönt att va av med fläsket”, ”jag kommer i mina smaljeans” osv osv osv. Jag upplevde att du förmedlade ett förhållningssätt till träning som jag hade saknat och vill ha för mig själv, att träna för att kunna känna att kroppen kunde göra saker den inte kunnat på länge, att kunna gå ur sängen utan att ha ont eller att kunna böja sig ner utan att gå som en krum gamling i fem minuter efter. Fokus på kroppen och vad den kan göra och inte huruvida en blev smal eller inte. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma, vill nog mest skicka lite kärlek och tack och säga att du lyfte mig med dina träningsinlägg.

Sjukt bra skrivet.
Jag finner träningsinlägg helt ointressanta. Har själv elitfridrottat så det är inte så att jag hatar träning. Men jag förstår inte varför man måste blogga om det och fotografera sig i sina gymkläder hela tiden. Som att man gör någonting duktigt och vill ha en klapp på huvudet av mamma? Träning är en normal del av vardagen, som att duscha eller äta. Det är sällan man ser receptinlägg där de står ”jag orkade käka upp aaaaaallt!” eller ”peppad för att baka!” 😛 Det är alltid bara: så här gjorde jag och det blev gott. Inte ”Titta vad jag är duktig som vet hur man sätter på en ugn och blandar grejor i en bunke”. Ibland tolkar folk det så men det är deras bekymmer. Jag gymmade sex dagar i veckan som mest, en eller två gånger om dagen. Inte en enda dag i veckan stod det på Facebook. Det som hamnade på fejjan var om någon på träningen sagt något kul eller en bild om någon tagit bild på oss när vi låg i lustiga former i gräset eller så.
Jag tränar fortfarande, men jag ser ingen anledning att uppdatera om det såvida det inte hänt något anmärkningsvärt. Typ, såg en huggorm på löprundan och var nära att trampa på den… men det är jag. Vi har alla olika intressen och en vacker dag kanske dessa människor som älskar räning inser att dem inte kan frälsa alla andra i detta intresse utan måste inse att dem hellre målar, skriver, äter godis, bakar, sjunger eller whatever.
Tack för att du finns, lady Dahmer. Kikar in till dig någon gång då och då och du får mig alltid att le och känna att jorden inte är helt upp och ner ändå.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *