Kategorier
Vardagstrams

Morgontankar kring förskola och hemmaföräldraskapet

Jag tänker att vi börjar dagen med denna, den får sätta stämningen liksom:

Idag får Tamlin stanna hemma. Han älskar väl inte förskolan så där jättemycket även om han tycker det är kul och frågar efter att få gå, och ibland så vill han inte alls och jag känner att det verkligen är tur att jag kan vara hemma och ge honom det. Kan inte föreställa mig att behöva lämna skrikande barn på morgonen, fy fan vilken mardröm det måste vara för de som behöver göra det. Speciellt om man inte har pedagoger som orkar ge tillräckligt med tid och kärlek. Tyvärr sett för många av den varan. (Aldrig nån av mina kolleger dock, när jag jobbade så bar vi omkring på de ledsna små även fast man inte får bära. Vi satt och kramades tills det kändes bra och hjälpte varandra med avlastning för att detta skulle vara möjligt.)

Det är lite det här som gör att jag är bekväm med traditionella könsrollen. Jag är hemma för att det känns tryggt för barnen. (eller kanske tryggt för mig för att jag vet att jag finns här för barnen) Det låter ju helt vansinnigt och gammalmodigt och jag VET vet vet att det finns svåra konsekvenser och det känns också skitjobbigt, men nu är jag hemma. Om nån ringer från skolan eller förskolan och säger att ett av barnen är ledsen, sjuk eller bara behöver gå hem. Då är jag här. Jag kan lämna när det känns bra och jag kan hämta tidigt. Jag får ångest av att bara åka till stan när barna är på skola/förskola för tänk om. Tänk om jag behövs och då är jag mer än en timme från dem. (att vara hemma gör ju inga underverk för min ångest om man säger så)

Samtidigt så känner jag en otrolig längtan efter att jobba på förskola igen. Helt sjukt egentligen. Ett sk. ”skitjobb” (uselt betalt osv) och jag gillar inte ens barn, men fy fan vad jag älskade att jobba på förskola. Som jag sa till min förra chef: det känns kul att gå till jobbet!

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Morgontankar kring förskola och hemmaföräldraskapet”

Det är väldigt väldigt sällan nåt av barnen är ledsna när vi lämnar, men personalen har då alltid tid för barnen. Vi har kanske haft tur men vi har aldrig upplevt att pedagogerna inte har haft tid om barnen varit ledsna.
Jag känner att mitt jobb håller mig psykisk frisk. Nu jobbar jag nog lite för mycket men jag märker att om jag vabbar eller är sjuk en vecka så mår jag psykiskt sämre. Jag mår bra av rutinerna och mår bra av den sociala biten. Du kanske kan börja jobba lite deltid?

Har valt att ha barnen på ett föräldrakooperativ där det är små barngrupper och mycket personal och där personalen i princip alltid är samma. Är så glad över vårt beslut, för jag känner verkligen att barnen kan vara trygga där. Därmed inte sagt att det hänt att man fått lämna gråtande barn och åka gråtande till jobbet själv så att man knappt ser sina medtrafikanter. Världens jobbigaste grej!
Sen är det ju så att när man får barn så ställs allting på ända och det som betyder allra allra mest är dem. De kommer liksom på plats 1-50 över saker som är viktiga i livet. Det klart att feminism och jämställdhet är asviktigt och något som jag jobbar för i mitt eget liv och i min relation. MEN, det kommer först på plats 51 av viktigheter…

Alltså jag KAN inte sluta titta på videon. Så djupt obehagligt och samtidigt ljuvligt. Vet inte vilket som är läskigast, den vänstra killens leende eller hans höftgung?
Måste nog se den en gång till.

Jag håller med jag är hemmafru eller vad man ska kalla det. Och för mig känns det extremt tryggt och bra att även mitt skolbarn behöver inte gå på fritids utan hon får kommer hem efter sina dagar i skolan. Dom andra barnen får fortsätta på fritids några timmar till (Känns som extremt långa dagar, före föräldrarna börjat jobba, och långt efter föräldrarna slutat, Då får barnen komma hem.). Jag är alltid hemma om det skulle vara något. Jag är hemma med 4½ åringen på heltid och kommer vara det fram tills barnet är 6 år eller längre. Sen får jag se vad jag vill göra, om jag vill göra nåt annat. Helst vill jag nog ha fler barn och vara hemma med dom några år till (Ja vi har försökt få flera barn i 2 års tid och bara fått ett missfall. Men vi kommer fortsätta försöka). Men gud förbjude, i detta samhälle får man inte vilja vara hemmafru, vilja vara hemma med barnen, eller inte ha dagis….
Men jag kommer aldrig följa strömmen och hoppas aldrig mina barn vill det heller.

Min dotter är tack och lov ett barn som gillar förskolan men jag är också av åsikten att det traditionellt kvinnliga att prioritera barnen är det rätta valet och inte att båda föräldrarna ska vara borta mer och barnen längre på förskolan. Just nu jobbar båda 100% och det funkar i alla fall just nu men i min dröm skulle vi båda jobba 80% eller mindre men ekonomiskt så är det just nu bäst med 100% och vi prioriterar det denna period, förra året så var det mer tid. Vi har inte ekonomi att en är hemma så det är uteslutet men jag erkänner att jag skulle trivas som hemmaförälder och må bra av det.

Varför får man inte bära? Är det av arbetsmiljöskäl, att man inte ska paja ryggen? Något annat skäl tycker jag verkar helt märklo.
Jag känner också av och till att jag ”fastnar” i en traditionell könsroll (den ”kvinnliga”). Jag är frilans inom kultur, mannen läkare. Det blir väldigt svårt för mig att t.ex inte vara den som vabbar i en arbetslös period. Samtidigt, när jag väl har jobb så blir det ofta så att min man i princip är hemmaman, eftersom mitt yrke då kräver 100-procentigt engagemang. Det är en jäkla tur att mannen inte är karriärist, utan typ motsatsen, arbetskritiker à la Roland Paulsen, haha! Vi delar också på pensionspoängen, rakt av och det är något som verkligen är bra och som lättar min ”kvinnofälle-noja” något enormt. Det är extremt bra för vi-känslan i relationen och gör att vi känner att bådas jobb är lika viktiga. Vi kan ju liksom inte rå för vad samhället värderar ekonomiskt och inte.
PS: Även om jag ibland har lite vab-ångest, känner jag att jag hellre är fast i en stereotypt kvinnlig könsroll än en stereotypt manlig, med tanke på hur mycket jag tycker att den stereotypa manligheten suger (mer än den stereotypa kvinnligheten, även om den också har nackdelar). Lyckligtvis tycker min man likadant :-).

Jag var hemma många år när barnen var små och jag ångrar inte det. Sen när jag ville arbeta och pluggat klart var skilsmässan ett faktum. Även om min exman läst genusvetenskap så var det som att han hellre ville ha mig hemma. Det var verkligen ett dygnet runt jobb att vara hemma med dom små! Den dagen jag arbetade kändes det som att jag ”vilade upp mig”. Bara att sitta på bussen in till jobbet. Matrasten på jobbet. Idag fungerar samarbetet kring pappan bra. Vi har barnen varannan vecka.

Ja, det här är så svårt tycker jag. Jag är en sån som vill jobba, skulle inte klara att vara hemma. Jag känner mig instängd och ofri när jag inte får jobba och jag gillar också mitt arbete väldigt mycket. Jag gillar ju att vara med barnen såklart men jag tror att man måste ha förmågan att skapa en meningsfull tillvaro vid sidan om det som har med barnen att göra om man ska gilla att vara hemma och jag saknar nog den förmågan (nu pratar jag alltså utifrån att ha ett val, jag vet förstås att alla inte kan arbeta eller har ett arbete men jag uppfattar diskussionen nu som att den utgår från att göra valet att vara hemma). Jag är en osympatisk typ som inte har några andra egna intressen än jobbet helt enkelt. Jo, jag gillar att läsa men det kan man ju inte fylla tillvaron med. Jag kan ofta känna mig dålig för att jag ju ”ska” vilja gå ner i tid, vilja vara med barnen så mycket som möjligt. Men jag vill inte det. Ja, vet inte vad jag ville säga med detta egentligen, ge röst åt en annan typ av människa kanske…?

Vore det inte mer lyckat att ändra reglerna så att den som är hemma inte förlorade på det istället för att tvinga den som vill vara hemma att jobba? Mansnormen glorifieras på barnens bekostnad och politiker och många feminister basunerar ut att *det* skulle vara jämnställdhet?! Vad sägs om att låta bli att nedvärdera det traditionellt kvinnliga, det kanske vore ett alternativ?
Håller med om att det utgör en trygghet att nån är hemma, blir bara så less på att det skulle vara ofeministiskt att vara hemma. Som att man vore en sämre feminist för att man bryr sig om sådant kvinnor traditionellt brytt sig om – barns välmående! (min ilska är alltså inte riktad mot dig, LD, utan mot de som hetsar att man ska offra sina barn för att andra kvinnor ev kommer få mer pengar i framtiden, det är fel tillvägagångssätt!)

Det är inte ofeministiskt att vara hemma. Arbetsplatser skiter i barn och livspussel. Trots möjligheter så som flex och jobba hemifrån så kommer alltid den personen som kan uppoffra mest för karriären vara den som kommer längst/tjänar mest. Kvinnan förväntas ta mer ansvar för barn och hushåll än män förväntas göra. Vill kvinnor göra karriär måste hon göra det på villkor gjorda av män för män. I dagens samhälle är karriär något eftersträvansvärt och mamman som väljer att gå hemma blir bestraffad för det från alla håll och kanter. Det gör mig så förbannand när kvinnor får skit för att de är hemma med barn eller att kvinnor får skit för att de väljer bort barn eller allt där emellan. Kvinnor måste spela på mäns villkor och det är ofeministiskt att likställa kvinnors situation med mäns (alltså varken du eller LD gör det, pratar generellt 🙂 ). Gaaah.

Min unge älskar sin förskola, hen har turen att gå på en liten avdelning med endast 9 barn och 2 pedagoger. Känns så jävla bra att hen trivs då en ständigt läser skräckexempel på skrikgråtande ungar som är otröstliga i timmar efter lämning.

Problemet är inte alla mammor som jobbar deltid, problemet är alla pappor som INTE gör det. Har just skolat in min 2-åring och det är hemskt att se gråtande och skrikande barn som måste slitas ifrån föräldrarna under inskolningen….så att föräldrarna så snabbt som möjligt ska kunna återgå till sina arbeten. Jag bor i ett av Sveriges rikaste områden, så det handlar inte om att få ihop till det nödvändigaste. Fy.

Oj, här var de flesta rörande överens om detta. Ändå vill många feminister tvångsuppdela föräldraledigheten. Hmm, hur tänker ni då? Ska bara fattiga kvinnor som inte har råd att stanna hemma på eget bevåg vara tvungna att gå tillbaka till jobbet/studier/arbetsförmedlingen? När det gäller er själva så verkar detta med jämställdhet vara sekundärt helt plötsligt? Kanske bara de med sämre ekonomiska förutsättningar behöver vara jämställda? Solidaritet, är inte det viktigt för er feminister länge? Eller kanske bara i vissa fall? För vissa?

Min 2.5åring har precis börjat föris och trivs bra. Då jag är ledig med en femmånaders så behöver hon inte gå så ofta eller långa dagar, har blivit ca 2-3 dagar i veckan. På samma avdelning skolas nu 9 nya ettåringar in. Det är skrik och panik varje morgon. När jag ibland lämnat senare typ vid tio så sitter de ungar som skriker mest i vagnar på gården.
Har själv jobbat på många olika fsk och vet att de finns de som bryr sig och sen finns det de som inte bryr sig. Små barn skriker tills de inte orkar skrika mer, utan kramar, utan bekräftelse. Alltså jag avskyr förskola egentligen. Har bestämt mig för att ställa barnen i kö till dagmamma istället samt ev säga upp nuvarande fskplats direkt.
Jag undrar dessutom hur vi kan komma ifrån den här synen på föris som att den liksom är det bästa för barnet? Då vi skolade in henne efter hon fyllt två var det ändå många som undrade hur vi tänkte, varför vi väntat så länge och hon måste ju minsann få sitt eget liv nu och leka med andra barn. Alltså jag fattar inte detta?? Det är ju inte som att hon är helt isolerad från omvärlden när hon är hemma med mig. Det finns massa bra öppna förskolor och nätverk för hemmaföräldrar (ok, vet bara hur det är här i sthlm).
Sen kan vi ju ta diskussionen ang manliga pedagoger också, en annan mamma på vår föris ba: Åååh vi är så lyckligt lottade som har tre manliga pedagoger här, varav två är fasta vikarier. Alltså, nej, jag känner precis helt tvärt om haha
Samt ett litet PS: Många i min omgivning (flesta bor i hus, samtliga har råd att resa etc) menar också att de minsann måste tillbaka till jobbet pga ekonomi och kan därför ej vara lediga längre än tills barnet blir ett.. Om jag kan så kan tamejfan de tänker jag…

Det e ju super bra att din 2½åring trivs. Men du sa folk undrat varför du inte haft henne på dagis innan? Jag undrar tvärtom, varför skola in henne när du ändå är hemma med ett till barn?. Självklart kan jag förstå det är tufft med 2 små barn hemma och att den äldre kanske får ”lite” mindre uppmärksamhet. Men hur hade man gjort om det inte fanns dagis? Jo man hade klarat det ändå.
Jag ser att många mammor tycker sina barn är stora vid 1 år och 2 år även vid 3 år. Men alltså när barnen blir äldre och man ser en liten 2½ åring då tycker jag den är enormt liten, och jag undrar varför man har så bråttom? Det finns gott om tid att skola in på dagis, om det ens behövs. Självklart förstår jag dom som måste. Men många gånger tror jag föräldrar inte ser hur SMÅ deras barn faktiskt är.

Jag jobbar mycket, har ganska fritt jobb så hämtar visserligen tidigt på fritids (samma när de gick på förskola) ett par dagar i veckan, men prioriterar helt klart mitt jobb. Jag har en kanske hårdare syn på föräldraskapet än ni som svarat i denna tråd, jag tänker att det inte behöver vara dåligt för barnen att få klara sig lite själva. Att jag inte alltid finns där betyder att de lär sig ta hand om sig själva och varandra. Att jag inte har järnkoll på gympapåsar och utflykter (har skolbarn) och inte skjutsar till aktiviteter så ofta tänker jag är bra för dem, de blir självständiga och inte så lata. Att lämna ett ledset barn är såklart inte roligt alls, men kanske kommer barnet över det och lär sig att sånt är livet, hittar strategier. Det är en balansgång självklart, och det bygger på att barnet har någon slags grundtrygghet – och att finnas där för stöd, snack och kramar är extremt viktigt, men att prioritera sitt jobb behöver inte stå i motsats till att räcka till med det viktigaste. Jag vill inte argumentera emot den som prioriterar hemmalivet, men det finns också andra vägar som har sina fördelar.

Jag tror också på att inte serva med saker som gympapåsar och skjuts hit och dit men för mig är känslomässig närvaro väldigt viktigt. Jag vill visa att jag bryr mig om mitt barns känslor och vara närvarande i deras liv men det betyder inte att jag springer hit och dit och letar den gula bilen eller släpper allt jag gör för en liten sak när barnet lämnat bäbisstadiet (bäbistiden tror jag kräver så snabb respons som det bara går). Min treåring kan vänta medan jag gör klart ett moment eller kan fråga sin pappa eller försöka själv och jag uppmanar till det men när hon gråter vill jag kunna komma och trösta henne och guida henne.
Det är sådan otrolig myt att närhet, kärlek och omsorg alltid måste leda till curling, det är just av kärlek och omsorg jag inte curlar mitt barn med saker hen klarar själv.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *