Kategorier
Vardagstrams

Nej jag hatar inte träning eller folk som tränar

Nej jag har aldrig någonsin påstått att träning bidrar till kroppshets. (??) Eller kallat träning för hets. Träna tio timmar om dagen året om om du vill, jag skiter i detta fullständigt. Jag tränar också. Det är att skriva, älta, prata och visa osv som är eller kan vara problematiskt, speciellt i ett större sammanhang.

Men så fort jag kritiserar detta fenomen så är det alltid nån som kränkt tolkar detta som att 1. jag hatar träning. 2. jag hatar folk som tränar. 3. jag tycker att folk inte ska träna. 4. jag tycker att träning är dålig 5. jag tycker att folk som tränar fatshame’ar.

hatar träning

Alltså herregud jag orkar fan inte mer. Men eh godmorgon på er!

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Nej jag hatar inte träning eller folk som tränar”

Godmorgon !
Det kan inte, tänker jag, vara lätt för alla som tränar i dagens hets av att träna, träna, träna och få höra ständiga beröm för det av omgivningen och dessutom känna sig belåten med sig själv, ja, då ryms inte den minsta lilla kritik. Det går liksom inte ihop för somliga. Som den här Jessica. Slutsatsen blir att finns det kritik då betyder det nåt dåligt . Den som kritiserar är dålig. Så enkelt det är o den svart vita världen. Antingen eller. Det ryms ingenting emellan svart och vitt. Du är antingen en badass eller så är du en prinsessa. Prinsessor får inte vara badass och vice versa i den svart vita enkla världen som för vissa är allt som någonsin är greppbart att fatta!

För mig är problemet att de allra flesta som pratar om träning faktiskt tränar för att på något sätt se bättre ut, man hyllar slanka kroppar, muskulösa ryggar, knackiga rumpor osv, osv. Gör de inte det så ger träningen i alla fall detta resultat. Det gör att jag ofta har börjat inspireras av någon som ”bara vill må lite bättre”, ”inte flåsa upp för trappan” etc. Det är ungefär den nivån jag vill vara på, naturligtvis vill jag inte t.ex. få extra komplikationer under en graviditet för att jag helt enkelt är för klen eller inte kunna leka med mina framtida barn. Men de som frekvent ältar träning uppnår relativt snabbt denna nivå. (Det är inte så jäkla svårt, grundfysiken får man när man börjar vardagsmotionera lite lätt) och sedan radikaliseras det hela, nu orkar jag ju komma upp för trappan, nu är det dags att bli smaal! eller ännu värre – ”strong is the new-skinny” – fruktansvärt. Därför är det här med att prata träning så himla laddat för mig, eftersom det alltid, för de allra, allra flesta, verkar inbegripa en inre önskan om att se ut på ett visst sätt samtidigt som jag allra helst skulle vilja att det inte skulle vara laddat alls, att det skulle vara som att gå och kissa (som inte är speciellt laddat för mig), att det är en grej som man kan anta att de flesta gör på ett eller annat sätt – men att man kanske inte pratar om det i detalj. Att det inte är ett tema liksom för jag vill ju även, helt oladdat, i föregående kunna säga, ja, i eftermiddag så ska jag handla, träna, kolla på uppdrag granskning och sen somna vid tio. För det är ungefär så mina onsdagar ser ut.

Godmorgon!
Din bloggform är ju helt fenomenal, det bara smattrar till – så glad att få läsa dig igen!
Ändå förvånansvärt många av Es läsare som fattat grejen (vilket hon själv ju uppenbart inte gjort) – är helt säker på att ditt skrivande lett till att så många är så mycket mer insiktsfulla..!

Inte för att jag på nåt sätt försöker säga åt dig hur du ska sköta din blogg eller vad du ska skriva om, men för din hälsas skull kanske du borde försöka ignorera de som skriver korkade kommentarer och istället ta åt dig av de positiva? Annars är det lätt att man går in i väggen totalt.
Men du gör ju precis som du vill självklart, jag tycker du är cool som vågar stå emot och orkar göra det så ofta!

Det är ofta otroligt svårt att ignorera personliga påhopp. De flesta klarar det när de kommer sporadiskt, om de anstränger sig lite. När de kommer flera gånger om dagen blir man till slut påverkad. Det går inte att värja sig. De som säger att de kan göra det har med största sannolikhet aldrig blivit utsatta för mobbning. Det kryper under ens skinn och påverkar både ens allmänna mående och ens självbild. Jag har aldrig träffat någon som lyckats ignorera mobbning. Man kan såklart låtsas att man inte bryr sig (vilket inte får mobbare att sluta som somliga tror) men inuti mår man väldigt dåligt. Och jag förstår fullkomligt det omtänksamma i att råda andra att ignorera och istället ta åt sig av det positiva, men det kan lätt uppfattas som en skuldbeläggning när psyket reagerar som det vill utan att man kan välja varken hur man ska må eller vad man ska ta åt sig av.

Jag blev faktisk matt inne hos Elaine. Men det blev jag av båda ”sidor”. De flesta var så svart/vita. Så jag lät bli att skiva något.
Jag hade tänkt skiva något i stil med att jag inte tycker det är skoj med när någon tjatar på om sina intressen. Jag menar hur kul är det för mig att lyssna på någon som timme ut och timme in snackar om att bygga modellflygplan.
Jag gillar att träna, men tänker att pga att jag inte tränar för att prestera något, inte klara en viss vik, inte öka eller minska i omfång eller what not, så känner jag inget behov att prata om det. Inget alls faktiskt. Jag kan prata om allt runt omkring, som lokalerna, hur folk beter sig på gymet, om musiken gjort mig glad, men aldrig aldrig om själva passet. Inget jag känner jag vill dela med mig av och jag kan garantera att ingen bryr sig om det heller.
Jag tänker samma om mat. Som ni märkt så är jag upprörd över all skit som tillåts att säljas i affärerna, men aldrig att jag snackar med någon om vad hen ska äta som är hälsosamt. Det mesta som är dåligt vet folk redan om, det som är gömt berättar jag bara om det kommer upp där hen själv initierar. Pratar jag om mat så pratar jag om det som gör mig glad, entusiastisk, det om jag tycker är gott eller något nytt som jag upptäckt. Jag menar folk skiter väl i hur jag ser till att vara välmående. De har fullt upp med sitt eget och det som jag må bra på behöver inte alls vara det som får dem att må bra. Jag har fått tillräckligt många predikningar i mina dagar om kosthållning som divers lekman fått för sig att ge mig för att veta hur det tas emot och hur fel de oftast har när det kommer till just mig.
Summa sumaron, folk är inte intresserad av att höra hur mycket om helst om just dig. Folk är intresserade av att höra om saker som du tycker är kul som de kanske också skulle uppskatta, men då i moderation. Inte som någon predikan utan mer som tipps och idé. Jag gillar träning. Men även om jag hade tränat samma sort som Elaine gör så hade jag inte tyckt det var kul att följa henne om det var detta som hennes blogg handlade mestadel om. Jag hade absolut inte flöjt någons insta som bara uppdaterades med träningsresultat. Borring. (Jag hade inte heller flöjt någon som bara skrev om sin familj och vad de gör). Jag läser Elaine för att jag gillar frågeställningarna som kommer upp där ibland. Precis som här. att både Elaine och LD delar med sig av sitt vardagsliv är dock en bonus som gör dt lättare att förstå var de vill komma när de tar upp något som de har på hjärtat.
Förtydligande. I denna fråga som tycker jag alltså mest som LD även om jag förstår vad det är som driver alla som är frälsat på något att de vill ut och missionera samt gärna hitta likasinnade och få grotta ner sig ordentligt tillsammans med.

Så fantastiskt bra skrivet! <3 Jag har funderat en del på vad som skiljer folk med olika intressen och de som har träning och hälsa som intresse. Jag tar mig själv som exempel här. Min största passion i livet är papercrafting. Jag har en blogg där jag bara skriver om det och den är det bara andra med samma intresse som läser. Där berättar jag om vilka inks jag använt, dye inks, pigment inks eller distress inks och skillnaden på dem, var materialen kommer ifrån, var jag köpt dem, vilka markers som fungerar bäst till olika tekniker, hur jag fått till just den där die cutting-grejen och hur fantastiskt fina just den där papperskollektionen är och hur den står sig i jämförelse med tidigare från samma tillverkare eller andra som gör liknande.
Jag skulle tro att de flesta av er snarkar nu och undrar när jag ska komma till saken 😉 Och det är det som är grejen. Folk som inte håller på med det här själva är totalt ointresserade. De tycker om att titta på mina skapelser ibland när jag delar dem på fb, men de vill inte ha några utförliga detaljer och ingående förklaringar för det är skittråkigt för dem att lyssna på. Jag har en vän som jag brukar skicka en kartong kort till ibland och vid ett tillfälle undrade hon hur jag fått till en viss detalj. Jag började förklara och efter 15 sekunder märkte jag att hon tappade intresset och lyssnade av ren artighet 😉
Nu kanske en del av er vill invända och påstå att det inte går att jämföra för att jag har ett specialintresse som jag delar med några få. Ja, i Sverige kanske, men i USA framför allt är det här jättestort, men det är ändå ointressant för de som inte håller på med det. Precis som träning är. Och sen har vi aspekten med normer, fördomar och förtryck som jag inte ska gå in på här, men som självklart är det problematiska när det gäller att prata om träning och hälsa och inte ett dugg problematiskt med papercrafting.

Kan förstå att det finns folk som kan få ångest och må dåligt över inlägg som handlar om kosthållning, träning osv Och att du anser att själva skrivandet och pratandet om det är det som hetsar och bidrar MEN för mig så är det otroligt bra att inlägg av dem slagen finns. Förr tränade jag aldrig och min kropp mådde verkligen inte bra av det (har dålig rygg som mär dåligt när musklerna runt om är för svaga) när jag började intressera mig för träning var det fantastiskt att kunna hitta inspiration men även information som gjorde att jag visste hur jag skulle träna bäst och hur jag skulle göra för att undvika skador. Idag älskar jag att träna och min rygg mår mycket bättre av att jag har starka muskler som kan stabilisera och stötta. Alltså vad jag försöker säga är att för många kan det vara till nytta att dessa typer av bloggare osv finns, en andra sida av myntet helt enkelt.

Jag blir lite förbryllad. Det känns som att Elaine egentligen borde förstå LDs poäng men inte vill det. Dessa framföranden och oviljan att ta till sig väldigt enkelt framlagda argument rimmar illa med hennes annars (vad jag uppfattat det) genomtänkta retorik. Gör hon detta bara för att skapa debatt?

Det blir lite svårt som tjej då det kan kännas som vi dubbel bestraffar varandra. Pratar man om träning då ska man skämmas för att man kan såra de som inte tränar och få de att må dåligt. Men bryr man sig inte om träning då är man en latmask? Vissa blir ju peppade av att någon instagrammar av att någon tränar och vissa mår dåligt. Men är lite kluven. Tänker att i vissa perioder blir jag själv peppad och i vissa perioder mår jag dåligt av det. Min lösning är att följa de som får mig att må bra.
Tack för kloka tankar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *