Kategorier
Vardagstrams

Smal till varje pris

 
Bild: Emanu Garnheim
Många lever i villfarelsen att smal är ett självändamål, målet är den smala kroppen eftersom att den ses som den hälsosamma (oavsett leverne) och att motsatsen till sund är tjock. Katrin Zytomierska är inget undantag. Hon är så övertygad om att en smal kropp är allt som behövs att hon ignorerar all vett och sans.
I sin bok, ”LCHF på mitt sätt”, uppmanar hon ”svältdagar” då man inte äter någonting på hela dagen och om man känner att man håller på att svimma så ska man bre smör på en ostskiva, rulla ihop och äta långsamt. För någon som påstår sig propagera för hälsa så låter inte det speciellt hälsosamt alls men det är ju ofta så här hälsofixeringen tar sig uttryck.
Det handlar nämligen sällan om hälsa utan om smalhet där den smala kroppen ska uppnås till varje pris, kosta vad det vill. Jag har mött kvinnor som blir glada när de rasar i vikt pga sjukdom. (Och som får uppmuntrande tillrop när de gör det) Som koketterar med att de inte har nån aptit. Som ser den tjocka kroppen som ett misslyckande oavsett hur lycklig eller bra kroppens ägare är och mår.
Smal till varje pris.
Man talar gärna om att tjocka misshandlar sina kroppar men att banta och hata sin kropp är att väl att misshandla den om något? För att sluta vara tjock så behöver du banta. Under en lång tid. Dvs vara hungrig och trött och i svältläge under kanske ett år eller mer. För att jag ska gå ner min övervikt så skulle jag behöva utsätta mig för det här i två år. TVÅ ÅR. (minst, men med plattåer, misslyckanden och annat skulle det säkert ta tre eller fyra) Och för att klara av att banta behöver du hata din kropp så pass mycket att du står ut med hunger och sug och allt det som du känner när du bantar. Det är helt orimligt att tro att någon pallar det eller att det skulle vara bra för kroppen.
Att starta hashtaggar som ”uppmuntrar fetma” kommer aldrig göra folk tjocka. Men människor som mår dåligt och som hatar och skäms över sina kroppar, sin kost, sitt leverne, sin ”lathet” (och andra diverse fördomar de internaliserat) och som gång på gång misslyckats med sin viktnedgång kan behöva bli peppade för att förstå att det är ok att vara tjock och att de inte behöver fortsätta misshandla sina kroppar med bantning.
För bantning funkar inte. Alla tjocka misslyckas av rimliga naturliga anledningar. De flesta kan inte gå ner i vikt alls och nästan alla som mot alla odds lyckas gå ner i vikt går ändå upp all vikt igen inom fem år. 
Så vad är valet då? Fortsätta självhata, ha ångest när man äter, stressa över vikten, hata sin kropp, banta, späka, gråta – eller acceptera sig själv? Vad låter sundast tycker ni?

”Det är bra att ha svältdagar, det har alla smala tjejer. Det är inget farligt med det”

”Du kan gott somna med lite kurr i magen ibland. När du är hungrig förbränner kroppen”

”Vill du pressa ner kroppen till att väga mindre än den vill väga får du bråka med den. Alltså äta ännu mindre.”

– Katrin Z

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Smal till varje pris”

Jag skulle gärna vilja se en reflektion till WHOs syn på hälsa som grundar till varför det är viktigt att bemöta människor med vänlighet och respekt oavsett hur man ser ut. Jag blev förskräckt av Katrins hatutvik i tv där hon hånade människor som behöver höra att de inte ska anpassa sig till andras ideal utan vara lyckliga med den kropp de har, att älska sig själv. Själva poängen med intervjun förstördes fullständigt på grund av henne och Malou lät henne. Jag tycker att Maja ska få bjudas in igen och tala, ostört och oavbrutet, om föreningen. Jag är SÅ missnöjd med Malou och är inte ett dugg förvånad över Katrins beteende. Att bete sig såhär tjänar hon pengar på, varför uppmuntras det?

Det är allt lite ”lustigt” att trots att verkligen all tillgänglig forskning där långtidsuppföljningar gjorts visar att det är otroligt svårt, för att inte säga nära nog omöjligt att gå ner i vikt och behålla den nya vikten så fortsätter kreti, pleti och mången sjukvårdsanställd att predika om nödvändigheten av att banta. Kamrater som ”vill väl” och främlingar som känner att det är deras kall att påtala hur saker och ting borde vara fortsätter att hålla fast vid att det bara är att äta mindre och springa mer – för så enkelt är det ju. I teorin. Dessutom har ju deras systers hårfrisörskas kompis gått ner hundra kilo med hjälp av LCHF/Viktväktarna/Itrim och utgör på egen hand bevisning nog för att alla borde klara av att göra detsamma.
Pluggar hälsopsykologi för tillfället och i ett avsnitt av kurslitteraturen beskrivs nödvändigheten av att gå ner i vikt för överviktiga patienter med allahanda sjukdomar och att detta – förstås – ska läkarna upplysa sina patienter om. I ett senare kapitel beskrivs hur alla studier som gjorts på området visar att bantare överäter mer än icke-bantare och att förbjuda sig vissa livsmedel ökar begäret efter desamma. Ja, utöver att bantning på populationsnivå är totalt dömt att misslyckas då. Om en utgår ifrån att läkarna ska tala sanning skulle de alltså rekommendera sina patienter att gå ner i vikt, följt av ett ”Men bara så att du vet, du kommer med 99% säkerhet att misslyckas in the long run!”.

Jag minns när jag skulle köpa kläder till skolavslutningen. Jag var 9 år och hade hittat en jättefin kjol. Min mamma sa ”en sån kan man inte ha med dina tjocka ben”. Jag var en helt normal, tom lite spinkig unge. Men där började mitt kroppshat. Nu, 29 år senare är det djupare än någonsin. Och jag har aldrig varit tjockare än nu. Men jag försöker acceptera mig själv och stå emot allt skit jag upplever från andra .
Varför min mamma sa så? Hon var säkert avundsjuk. Hon var en ständigt misslyckad bantare.

Oj, råkade skicka för snabbt. Skulle skriva att jag har varit med om det flera gånger. Har aldrig tagit åt mig för jag känner mig ganska stark i mig själv men jag har blivit väldigt chockad liksom så jag har oftast inget bra svar tillbaka. Är väl uppfostrad till att alltid vara artig osv med, blandat med viss del konflikträdsla.

Katrin Z är mycket på alla de sätt och vis hon har ett sätt att föra fram sitt budskap som provocerar och det har hon rätt att göra sedan vad hon bygger sina åsikter på det kan man diskutera, känner inte henne, vem vet hur hårdhudad hon är om mycket är fasad? kanske gråter när hon är själv och ingen ser, kanske inte kan erkänna eller komma till insikt om när hon har fel sådana människor finns det.
Hursom så förtjänar hon inget drev för det börjar likna ett sånt det måste vara nog nu, lite större än så kan vi väl vara?
Ett perpektiv på hennes medverkan hos Malou är att hon personifierade det existerande fetthatet och den fettfobi i samhället och media väldigt tydligt kontrasten mellan henne och din och apansattigranen klargjorde väl vad debatten handlar om.

Tycker absolut inte att man ska svälta eller gå på massa dieter men jag köper inte argumentationen ovan. Att ”Alla tjocka misslyckas av rimliga naturliga anledningar. De flesta kan inte gå ner i vikt alls och nästan alla som mot alla odds lyckas gå ner i vikt går ändå upp all vikt igen inom fem år. ” – verkligen alla? Är du säker på dessa påståenden?
Och den retoriska avslutningen ”Så vad är valet då? Fortsätta självhata, ha ångest när man äter, stressa över vikten, hata sin kropp, banta, späka, gråta – eller acceptera sig själv? Vad låter sundast tycker ni?”
Jag tycker att det sundaste är att äta nyttig mat, äta lagom stora portioner, inte dricka läsk, då och då unna sig lite gott, träna, vara aktiv, springa i skogen etc. För att slippa hjärt och kärlsjukdomar, diabetes och ont i kroppen helt enkelt.

Men gör det som känns bra för dig. Är det någon som hindrar dig? Står någon med handklovar och pistol mot huvudet och säger att din definition av hälsa är fel? Jag har åsikter om hälsa, men det betyder inte att jag har rätt. Det betyder inte att jag ska köra ner mina åsikter i allas hals och påstå att så är det. Vi har alla olika åsikter och uppfattningar, och det är okej. Jag är mer än okej med det. Det jag inte är okej med är förbud och åsikter som klankar ner på andras. Vad är viktigast, själen eller kroppen? Jag vill känna lycka i själen. Och med den kommer den så kallade måttan av sig själv. En ”normal” (icke sjuk) kropp känner av vad som fattas. Därav sug efter sager. Är det chips vi vill ha är det natriumbrist. Ska man inte lyssna på sin kropp? Ja, alla gör vad de vill, att lyssna på vågen, kroppen eller själen är ett aktivt val.
Träna, träna inte, gå på diet, gå inte på diet, lev på godis, lev på grönsaker, who cares?
(Ett bra exempel på att de flesta går upp i vikt efter bantning relativt fort är Biggest Loser)

Åh vad jag önskar att jag befann mig dit du tagit dig och kunde be mitt eget tjockhat (mot mig själv alltså) att flyga och fara. Det sjuka i det hela är att det egentligen inte är särskilt många kilon det handlar om så det påverkar mig inte på något annat sätt än storleken på mina byxor.
Jag undrar om jag någonsin kommer att få ett naturligt förhållningssätt till vad jag stoppar i munnen. Väldigt sorgligt när man tänker efter.

Fy fan vilken syn hon har! Är det verkligen tjocka som ”misshandlar” sina kroppar när man skriver att man ska svälta och bråka med sin kropp om att gå ner mer i vikt än den ”vill”? URSÄKTA MEN VA FAN!?!?!?
Jag äter gott och njuter av livet. Mina blodvärden är perfekta; alla vitaminer, mineral osv är precis så som de ska vara. Mitt blodtryck är perfekt. Min sköldkörtel mår super. Och jag väger ca 20 kg för mycket.
Jag är dessutom vegetarian och motionerar inte. Visst, jag kan inte representera flera grupper av människor (vita/kvinnor/vegetarianer osv) men jag bevisar att tjockhet inte är = ohälsosam.

Kan även tillägga att jag röker också. Menar inte på nåt sätt att det är positivt eller ofarligt, men det mesta handlar faktiskt om vad man äter (eftersom jag är veggo äter jag massa grönsaker trots att jag dricker läsk och äter godis ofta) och vilka gener man har…

Tre PR sedan drabbades jag av en allvarlig kronisk sjukdom, Crohns. Jag hamnade på sjukhus och var nära döden. Spenderade en vecka på tarmvila och tappade 15 kg i vikt. När jag skrevs ut från sjukhuset var jag fortfarande väldigt svag och sjuk, men jag har aldrig fått så många positiva kommentarer om mitt utseende förut! Nu när jag var smal var jag plötsligt snygg!
Det gör mig ledsen.
Efter sterioder och annan medicin har jag plufsat upp mig igen. Men erkänner att trots att sjukhusvistelsen var den värsta tiden i mitt liv…värre än att föda barn….så finns det en liten del i mig som vill att jag ska få återfall så att jag kan bli sådär sjukligt smal igen och ses som värdig av samhället. Det skrämmer mig att jag tänker så.

Jag tycker att bilden borde tas bort, varför ha en nidbild liksom som trycker ner hennes utseende där näsan framhävs som röd och stor när alla vet att det är den som folk brukar mobba henne för i sociala medier… För övrigt bra text. Fast alla tjocka misslyckas inte med sin bantning, det är lite att ta i.

Bilden är en karikatyr o riktas mot hennes budskap, inte utseende. När man målar karikatyrer så överdriver man ansiktsdragen för att det ska synas vem det är. Katrin har en framträdande näsa som ger hennes ansikte sin speciella karaktär. Detta använder en del losers som ett verktyg att hacka på henne vilket SJÖLVKLART inte är ok nånstans.

När jag var gravid och led av hyperemesis gravidarum (extremt graviditetsillamående) som först gjorde att jag gick ner 6 kg i vikt och sedan, när jag äntligen gick upp, inte gick upp mer än några kilo över min startvikt… då fick jag höra att folk var avundsjuka. Att de såååå gärna hade velat vara så smala och bara ha en liten gravidbula när de var gravida. Så även när man är GRAVID så får man inte vara ”tjock”. Hur sjukt har allt blivit egentligen? När man hellre önskar att man drabbades av en sjukdom som innebar att inte ens vatten gick att behålla nere under cirka 2 månaders tid med konsekvensen av inläggning på sjukhus med näringsdropp via CVK och vätskedropp via armdropp. En sjukdom som gjorde att vi var tvungna på tillväxtultraljud minst en gång i månaden hela graviditeten. Fattar inte hur folk tänker…

För att inte tala om hur hemskt det måste vara att få höra det du fick höra när man mått piss och varit SJUK i månader. Så fruktansvärt oempatiskt att inte fråga hur du mår, utan att istället kommentera ditt utseende (iofs what’s new, suck). Jag mådde bara ”normalilla” och det räckte för att betrakta vissa månader i mitt liv som ett svart hål. Det påminner om hela hetsen kring ”du går ner när du ammar”-tjatet. Jaha? Och om jag inte gör det? Kanske kan ett bra fokus vara att hålla liv i ungen och i övrigt försöka må någorlunda okej? Någon?

Jag har lidit av svåra ätstörningar i 15 år. Jag har varit normalviktig, överviktig och underviktig. Jag har haft anorexi, bulimi, hetsätningsbeteende och normalt ätbeteende. Jag vet hur det känns att ha ett BMI på övervikt, normalvikt och undervikt. Jag vet hur det känns att bli mobbad för övervikten. Jag vet hur det känns att bli hånad och utstirrad för undervikten. Men jag vet också hur förjävligt osynlig jag kände mig för normalvikten. Jag har så stor respekt för Natashja’s uppror mot hälsohetsen. Ja, trots det att jag idag kämpar med undervikt och försöker bli mig själv igen. Ja, trots att hon påpekar att jag har smalhetspriviligerier. För jag vet vad hon syftar på. Jag har varit överviktig. Jag vet hur samhället såg på mig genom den synvinkeln. Jag vet hur jag såg på samhället genom den synvinkeln.
Katrin Zytomierska’s uttalanden är helt gravt skeva och hennes argument i TV4 var otroligt ogrundade och bristfälliga. Jag vet utifrån egen erfarenhet att man kan vara både lycklig och överviktig. Man kan dock också vara olycklig och överviktig. Likadant kan man vara både underviktig och lycklig samt underviktig och riktigt olycklig. Lyckan sitter inte i vikten. Det är naivt att tro att man kan bedöma hur någon mår utifrån deras yttre skal. Jag led som mest av min ätstörning rent psykiskt när jag var ”normalviktig” för då kunde ingen se hur jag mådde inombords, eftersom jag på utsidan varken signalerade varken åt extrem överätning eller extrem underätning. Jag ansågs medelmåtta, likaså mitt inre.
TV4 har varit riktigt ansvarslösa med att bjuda in någon som de vet enbart vill delta för att mucka gräl istället för att hålla en ansvarsfull och insiktsfull debatt, eller snarare ett trevligt samtal. Varför ska alla hennes intervjuver börja och sluta med gräl och personliga påhopp?
Jag blev extremt illa till mods när Maja från Frisk&Fri sade att hon träffat många människor som mår dåligt och Katrin spottar ur sig: ”Vad är det för människor du träffat?” när hon vet om att Maja jobbar för en förening med personer med ätstörningar. Då borde väl Katrin fatta vad det är för ”slags” människor. Katrins umgängeskrets låter extremt liten och isolerad, om hon aldrig träffat eller umgåtts med människor som tycker annorlunda än hon själv.
Jag personligen tackar Er för ”uppmuntrafetma” hastagen. För den avskräcker inte ens mig, en anorektiker. Den är uppfriskande och livfull. Om någon tvekar på att överviktiga kan vara lyckliga, tala med en anorektiker så kan jag lova att Natashja och hennes vänner är mycket lyckligare än vad vi är. De vågar leva livet och de vågar utmana gränser och normer. Det är befriande, för sådana mat-slavar som oss som fortfarande sitter fängslade.

Jag vill höra typ Edvard Blom eller annat rund man tala om sitt förhållande till sin kropp och omvärldens reaktioner. Han borde ju verkligen vara en sån som Katrin med vänner går igång på då hans största intressse är mat.

Det där med osten låter ju precis som Emily i ”djävulen bär Prada” när hon svälter sig inför resan till Paris – ”jag äter ingenting, och när jag känner att jag håller på att svimma, äter jag en bit ost”. Fast skillnaden mellan Emily och Katrin är ju att Emily är en karaktär och att hennes attityd är ett skämt och ska driva med just den här smalhetsen… Så otroligt sorgligt. Jag förstår inte hur man kan uppmana andra människor att göra så mot sig själva

Men att äta sundt behöver inte betyda att man svälter. Det är skillnad på att äta sunt (vilket ofta leder till lägre vikt) för hälsans skull än för utseendet. Alla går inte ner mycket i vikt och att vara överviktig är inte lika med osund. Har en ganska svår sjukdom vilken blir väldigt mycket bättre vid bra kosthållning. Går ner i vikt äter mycket och är aldrig hungrig.
Att Katrin har en vidrig människosyn är ju inget nytt. Mycket osympatiskt. Är ganska säker på att hon inte mår särskilt bra.

Jag har inte läst kommentarerna men jag måste säga att jag är fruktansvärt trött på folk som ska tycka synd om den som startar ett gräl och får en enorm reaktion tillbaka. Det här är knappast första gången Katrin uttalar sig vedervärdigt om vikt och tjocka människor. Det handlar om helt oprovocerade påhopp på människor som redan blir påhoppade dagligen som hon spär på för att sedan försörja sig på det hat hon bidrar till. Att det till slut skapas ett drev mot detta unkna beteende, av människor som inte längre pallar hennes hat och förtryck är fullt begripligt. Jag struntar faktiskt i om det är jobbigt för henne, för det är faktiskt _hon_ som är mobbaren i det här fallet. Om motreaktionerna efter åratal av hennes mobbning till slut blir osunt arga så är det faktiskt hennes fel, som inte har slutat med sitt beteende under alla år som hon har fått lugnare motreaktioner som hon har vägrat lyssna på.
Och jag förstår inte riktigt kommentaren riktad till LD heller – jag var vansinnigt arg på KZs fruktansvärda uttalanden om tjocka långt innan jag ens upptäckte LDs blogg. Spridningen av KZs uttalanden vilar knappast på LDs axlar.

Nej jag borde inte ta debatten med Katrin. Varför i helvete skulle jag göra det? Tycker du att svarta ska ta debatten med rasister? Tycker du vi ska bjuda in homofober till TV och debattera homosexuellas rätt till existens? Skulle du vilja sitta i TV och argumentera för din rätt att få finnas?
Jag tog bort resten av din totalt meningslösa kommentar.

Jag blir förbannad, vansinnig och sliter i håret av raseri. Katrin Z har ju ingen koll alls!
Visst okej, det gick att gissa sig till genom att höra hennes uttalande, men att påstå att kroppen förbränner mer när den är hungrig? Tänk att det finns en massa tonåringar som lyssnar till det här och tror på henne. Det finns hur mycket forskning som helst som visar på att det är när kroppen svälter som den behåller fettet. Ren och skär logik, krävs ingen hjärnkirurg för att räkna ut det.
Utbildad fritidsledare (barn och ungdomar är mitt fokus) och blir mörkrädd att totalt okunniga människor får utrymme att spy sin gala och påstå att det är rätt metod. Blir ledsen också. Usch. Ätstörningsepidemi here it comes!

Alltså jag måste bara säga att jag älskar dig! Du är en av de mest intelligenta människor jag vet om och det är så befriande. Tack för att du finns!
(Denna kommentar har egentligen inget med just inlägget ovan, utan går att applicera på alla dina texter.)

När min bror hade salmonella, en sjukdom som nästan dödade honom, fanns där flickor (14-17, det här var när vi var tonnisar) som medvetet försökte bli smittade av denna mycket farliga sjukdom eftersom han så effektivt gick ner i vikt. Tackochlov var det ingen som lyckades, men hur sjukt är inte det att man försöker skaffa sig en farlig sjukdom ”för att se frisk och sund ut”!
Jag är en sån där tunnis och har aldrig behövt tänka på vikt. Det gör att jag tänker mycket på andras beteenden kring vikt. Jag förstår att jag inte kan fullt ut relatera till andras verklighet, men jag försöker lära mig och förstå så gott jag kan.
En sak jag undrar mycket över är hur ”normalvikt” och ”övervikt” definieras. Om nu så få har normalvikt, vad är det då som gör den normal? Och om viss övervikt är hälsosamt, vad är den då över, förutom ett förlegat ideal? Jag är uppriktigt nyfiken kring hur dessa definitioner fastslås och av vilka/vem och skulle bli mycket tacksam om någon kan hjälpa mig att reda ut detta. Tack.

Vad skönt att du har en sund inställning till vikt. Om du har undervikt men är frisk, äter normalt och rör dig normalt är det troligen inget att oroa sig för. Samma med övervikt. Om man är friskt, äter normalt och rör sig normalt är det troligen inget att oroa sig för. Debatten borde ju handla om hälsa och inte om vikt. Det är mycket vanligt att övervikt föregås av en inflammation. Det som föregår inflammationen är ofta att man följer allmänna råd. Så vad du än gör – var dig själv i den kropp som är din och känn själv efter vad du mår bäst av. De som klagar kommer göra det oavsett vad du väger. Jag vet det då jag har varierat i vikt. Därmed vet jag även att det inte alls är säkert att övervikt har samband med kost och motion. Jag har ätit likadant och rört mig likadant och skillnaden var att jag först aldrig hade bantat, sedan bantade fast jag var smal, följde allmänna råd och gick upp i vikt. Bästa sättet att låta kroppen hitta sin rätta form är att trivas med sig själv och välja sin omgivning så gott man kan. Det är inte vikten som avgör hur du mår eller hur gammal du blir. Det är dina gener, din livsstil, din tur, ditt sunda förnuft och den miljö du är i samt inte att förneka att pengar kan ha betydelse. Jag har bättre självförtroende än när jag var smal för jag är äldre, mognare, erfarnare och har lärt mig säga ifrån. Livet var inte lättare när jag var smal – det var bara jag som var lättare. Diskrimineringen och hetsen mot överviktiga har eskalerat och handlar säkert ytterst om alla som vill tjäna pengar på produkter. Samma gäller ju även inom andra saker än just övervikt. Hur går man upp om man inte trivs med undervikt då? Prova att följa allmänna råd som ges till överviktiga skulle jag vilja säga men då vi alla är olika kan jag inte ge råd om det.

Shit vilken förvirring! Jag läste din blogg senast 2012, april närmare bestämt. Då ville du gå ner vikt skrev du, och kämpade bra för detta (verkade det som). När ändrade du dig? Var det nåt speciellt som fick dig på andra tankar?
Jag kollade in igen nu pga all uppståndelse med Katrin etc. och blir lite full i skratt då det är du som är min inspiration till LCHF, du var ju mycket tidigare än Katrin med denna livsstil!
Jag vet inte vad jag ville säga med detta, jag tycker det är så onaturligt att debatten ens uppstått. Huvudsaken är att man äter riktiga råvaror och att hjärtat orkar med, jag tycker det är lika idiotisk att dela upp människor pga vikt som pga hudfärg. Obegripligt, faktiskt.

Jag ändrade mig när jag insåg att
1. det är nästan omöjligt att gå ner i vikt o de flesta som gör det går upp igen. Vill jag, som min mamma och miljoner andra kvinnor, ägna livet åt att jojo-banta och hata mig själv?
2. insåg att jag älskar bullar för mycket.
3. LCHF är grymt. Fortfarande frälst och tror det är en sund och rimlig kost för alla, men det var också genom mitt LCHF’ande som jag lärde mig och förstod att jag inte är en tjock lat värdelöst fetto eller att det bara är att röra sig mer o äta mindre, utan att kroppen faktiskt drivs av hormoner, kemi, insulin, behov.
4. det katrin sysslar med är inte lchf. hon gömmer sig bakom det för att kränga sina varor som är allt annat än riktiga råvaror och ren mat.

Vill också tillägga att Katrin har inget problematiskt förflutet med sin vikt, endast fåfänga och övervikt efter graviditet.
Därför undrade jag ovan vad som fick LD att sluta sträva efter en smal kropp, det känns absolut som att de är på olika våglängder, och att LD har en djupare historia och sundare perspektiv.

Så jävla korkat att ens TRO att en smal kropp är en nytig kropp!
Jag ligger på undervikt enligt BMI (48 kg, 167 cm) och jag har hittills idag ätit: en chokladkaka och en kopp kaffe till frukost. En mugg oboy, chips och dipp och en smörgås till ”mellanmål”. Hittills snusat en halv dosa snus. Äter såhär varje dag i princip och rör mig aldrig om jag inte måste för att ta mig någonstans.
Ååååh så nyttig och sund min smala kropp är! Mmmm!

Tack! Skönt att höra som ”normalviktig” också.
Jag är och har alltid varit smal oavsett vad jag äter (får fruktansvärt dålig hy istället…) och inte har det gjort mig lyckligare i alla fall. För 1-2 år sedan började jag försöka acceptera min kropp och det är verkligen inte lätt när man hela tiden hör talas om alla dieter, vikt- och träningshets överallt. Jag har aldrig varit i närheten av övervikt men ändå blivit totalt jävla förstörd (tack och lov utan ätstörningar). När jag var 14-16 år var jag i princip 2-dimensionell men ändå äcklades jag över hur tjock jag var eftersom jag aldrig hört någon annan vara nöjd med sin kropp, alla i min familj pratade om vikt och bantning och det var det som fastnade även om alla hela tiden sa att jag var så liten och smal (och även om jag på ett sätt visste att jag var det hade jag ingen aning om att man kunde vara nöjd och acceptera hur man såg ut).
Förstår inte nu hur man orkar leva ett helt liv med bantning och att hata sin egen kropp. Det räckte med 20 år för mig, nu får min kropp blir hur tjock eller smal den vill – jag vägrar bry mig. Jag rör på mig när jag mår bra av det och äter det jag är sugen på och mår bra av.

”Det är bra att ha svältdagar, det har alla smala tjejer.”’
EHHHH nej???? Var smal innan jag blev gravid men hade definitivt inga dagar där jag inte åt??? Herregud det kan väl inte vara vanligt förekommande?
Förstår dock varför hon är så osympatisk om hon har sådana dagar. Jag blir sjukt otrevlig när jag gått hungrig ett tag (och inte haft möjlighet att äta, alltså inte frivilligt försökt svälta mig).

Jag kan förstå tanken att leva hälsosamt för att därmed leva längre om man som jag har total dödsskräck. Men det sättet som ordet hälsa används på i dag, har väldigt lite med hälsosamt leverne att göra och handlar snarare om att misshandla sin kropp. Min farmor dog som 71-åring, då hade hon under nästan 30 år lidit av svåra magbesvär till följd av sin bantning, som hon också dog av. Hon gick med rullator som 68-åring för att kroppen helt slutat ta upp näring, och hon åldrades snabbare än jag någonsin sett någon annan göra. Hennes tarmar slutade helt enkelt fungera efter för många olyckliga bantningskurer, bland annat genom svält som Katrin beskriver. Hon var otroligt smal och slank, men att sätta likhetstecken med att vara hälsosam är inte bara naivt utan även farligt.
Jag blir väldigt ledsen och frustrerad över att man aldrig pratar om hur allvarliga konsekvenser bantning kan ha, och hur det kan påverka våra kroppar när vi blir äldre. Jag kan nästan slå vad om att hon hade pratat precis som Katrin i 30-års-åldern, då hon avskydde fett och fetma. Jag vet hur ledsen hon var över att hon förstört sin kropp på ålderns höst, hur mycket hon ångrade sig och hur ledsen hon var över att inte få se sina barnbarn växa upp. Att man inte varit tillräckligt vacker är det sista man ångrar på sin dödsbädd.

Angående katrins åsikter..
http://katrinz.se/ibland-maste-man-ventilera
Jag kommer ihåg när jag läste detta på katrins blogg, när jag fortfarande följde den…
Jag blir mållös när jag läser hennes resonemang och hat nu..vet inte ens vad jag vill ha sagt… Orkar inte formulera mig. Ta bort min kommentar och länk om den inte fyller någon funktion.
Men den här diskussionen är så viktig, jag själv behöver påminnelse ofta, om att värdet inte sitter i utseende eller vikt, men det är jättesvårt att ändra tankegångar, jag försöker ändra mig och det går framåt med hjälp av er fantastiska människor som berör detta ämne på djupet.

Den här diskussionen påminner mig dagligen om att älska mig själv och min kropp för det den är och det den kan göra och jag är dig evigt tacksam för det – jag slappnar av mer och mer kring mat och träning, det gör mig gott på många plan.

Det finns en bra studie från who eller liknande som visar att människor som lever längst är de som vi kallar lite överviktiga. Tom de som är än mer överviktiga lever längre än smala människor.
Skalan i livslängd är ungefär lite överviktiga, normalviktiga, än mer överviktiga och sedan smala.
Vidare går det att konstatera att de som idag är överviktiga är de som har bäst förutsättningar att överleva om vi får brist på mat för det är de som troligt har lätt för att lagra energi och troligen även förbränner mindre.
Med det sagt, världen hade varit enformig om alla såg likadana ut så var dig själv för det är det bara du som kan.

”För bantning funkar inte. Alla tjocka misslyckas av rimliga naturliga anledningar. De flesta kan inte gå ner i vikt alls och nästan alla som mot alla odds lyckas gå ner i vikt går ändå upp all vikt igen inom fem år”
Det som du skriver ovan stämmer inte, alla som inte har ngn sjukdom som gör att de inte kan gå ner o vikt kan gå ner i vikt. Det handlar om vilja och motivation. Jag gick själv ner 25 kilo med hjälp av vikt väktarna och har ätit gott, både nyttigt och onyttigt. Men man kan inte äta allt alltid, ät mindre än ditt rekommenderade intag så går du ner i vikt. Så är det! Är du konsekvent håller du din vikt. Jag tror att de flesta tjocka är missnöjda och mår dåligt av sin övervikt, de är bara du som kan ändra på det. Mår du bra som tjockis finns det inga problem. Var då nöjd med din kropp men var ärlig mot dig själv. Är du tillfreds på riktigt eller säger du att du är det för att du inte orkar ta tag i din övervikt?

du vet att viktväktarnas succé beror på att folk inte lyckas hålla vikten nere va? Att du gått ner o hållt den vikten (??) säger ingenting, det är ett undantag. De flesta av oss lyckas inte. Vi har provat. Om och om och om igen. Och misslyckats. Med lchf, bantningsklubbar, VV.
du har för övrigt ett väldigt nedlåtande och arrogant sätt att uttrycka dig på. Vänlig sluta med det.

Jag har så gott som alltid varit överviktig. Jag har inte provat en massa dieter som många andra eftersom jag inte tycker det är lönt att jojja upp och ner i vikt. Har sett mina släktingar och vänner förjäves pyssla med viktväktarna, nutrilett, atkins och annat. Det enda jag sett funkat är ju LCHF, men det är inte något som passar alla.
Det enklaste har ju stirrat en rakt i ansiktet ända sedan vi var små; uteslut helfabrikat och raffinerat socker. Detta har varit omöjligt för mig tidigare då det känts som att en rättighet tagits ifrån mig. En fredag utan fredagsmys var som att skippa middagen – oumbärlig. Så är det för dem allra flesta jag känner. Det är en sån självklarhet att folk blivit arga om man föreslagit frukt eller mörk choklad till efterrätt istället för glass eller chips.

Pengar.
Ekonomiska intressen som gör oss (som befolkning) tjockare, och ekonomiska intressen i att vi ska vilja bli smalare.
Den som säljer både problem och lösning samtidigt har ju skapat en aldrig mättad efterfråga :/
Är väldigt sugen på att flytta ut i skogen under en sten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *