Kategorier
Vardagstrams

Var snäll mot din mage!

Denna klassiker har ni alla stött på: Smal person som ba ”jag ser gravid ut!” *spänner ut pyttemagen* Jaså du? Då ser jag ut som jag är redo att leverera med andra ord. Nä vet ni vad. 

Att ha en mage som putar ut är NORMALT OCH SUNT. Platt mage är få förunnat och ett ideal där magen ska vara platt är ett osunt ideal som leder till inte bara ångest och ätstörningar utan faktiska magproblem. 

Sluta håll in. Sluta spänn dig. Sluta späk dig. Sluta tvinga in din värdefulla kropp och mage i elaka tajta gördlar, spanx och liknande tortyrredskap.
Din mage behöver få plats och behöver få finnas. Och vi som är tjocka med magar åt alla håll behöver slippa förhålla oss till detta.

 

  

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Var snäll mot din mage!”

Råkade för ett tag sen tjuvlyssna på några tonårspojkar som pratade om nån tjej i paradise hotell. A tyckte hon var snygg, B tyckte inte det för att hon var ”fet”. När C protesterade och sa att han inte tyckte tjejen såg fet ut svarade B ”joho, för när man ser henne från sidan putar hennes mage lite”. Jag blev så ledsen på så många plan! De var så unga, och de har redan blivit ibankade 1) att fet = dåligt och 2) att magar som putar är något icke-normalt (samt betyder att man är fet). Själv har jag inte haft konkav mage sedan jag var så underviktig att mensen försvann.

Hej.
Jag tycker att dina inlägg om smalhetsprivilegier och vikt är jättebra. Men jag har en fråga som säkert inte har något rätt svar och som kanske inte behöver ha något svar men som jag ändå funderar på.
När dagens sjuka ideal är supersmal finns det massvis med folk som inte passar in. Du pratar om smala och tjocka människor och kritiserar smala människor som säger att se är tjocka, men vart går gränsen? Det måste finnas massor med människor som exempel ligger mittemellan eller inte riktigt tillhör någon grupp. Jag förstår att det handlar om privilegier men alla människor hat ju olika syn på tjockt och smalt. Hur ser du på ”tjocka” och ”smala” människor? Har du någon gräns? När får man kalla sig tjock?

Hej L! Jag tror så här. Vi tjänar alla på att sluta hata på tjocka. Sluta säga att vi är tjocka på ett nedvärderande sätt. Försöka att förstå smalhetspiviligier och vad de gör mot tjocka. Tänka på att aktivt inte behandla tjocka sämre. Då är det kanske inte superviktigt exakt var den där gränsen går. Har en blivit utsatt för negativt bemötande pga ens kropp är stor? Då är ju det en upplevelse som räknas.

Brukar inte kommentera men kände att nu är det dags. Jag har inte platt mage utan lite putmage. Håller med om att magen måste få plats, absolut det håller jag med om alla dagar i veckan och att vi ska sluta hålla in magen.

Åh vad jag har haft problem med min mage. Inte för att jag har hållit in den (gör folk det? är inte det asjobbigt?), men för att jag har låtit bli att uträtta mina behov så att säga. Kan tex inte minnas att jag bajsade i skolan en enda gång, inte ens på gymnasiet. När jag var hos killar förr kunde jag lätt hålla mig i flera dagar. Hade sååå ont i magen sista dagarna, men tydligen tyckte jag att det var värt det. Minns att en kille faktiskt undrade vad det var för fel, eller varför jag aldrig bajsade. Så jääääävla dum grej.
Så, släpp ut era magar och bajskorvar i det fria, tjoho!
PS älskar att du har börjat blogga igen. Och måla?! Alltså du är grym.

Helt jävla rätt. Det är ett oskick att alltid hålla in magen. Andningen blir fel, axlarna åker upp, spänningshuvudvärken är ett faktum. Allt för att vi tjejer fått lära oss att hålla in magen för att se snygga ut:(

Jag kommer ihåg hur jag fick kommentarer om att jag hade ”bebismage” för att min mage putade så mycket, och jag är så svankryggad att min mage alltid ser putig ut även om jag drar in den. Jag hade jättekomplex över min putiga mage typ hela min tonårstid. Nu känner jag bara… Och? Min mage putar för det är så den ska se ut. Det blir inte bättre om jag drar in magen och börjar andas fel och får ont i ryggen på köpet. Bättre att ha bra hållning, andas rätt och låta magen puta bäst den vill 🙂

Love this. Magen är, och har alltid varit, mitt värsta komplex. Gör allt för att dölja den. Önskar att jag hade styrka nog att sluta bry mig om den men uppväxten i ett patriarkalt tjockhatande smalhetsande samhälle med skeva ideal gör det svårt att se på sig själv med mildare blick. Bilder som denna är så himla viktiga, för att normalisera andra magar än idealmagarna.

Har så långt jag kommer ihåg alltid varit besatt av min mage och dragit upp tröjan och inspekterat den varje gång jag stod framför en spegel. Mycket av min självkänsla satt i magens dagsform. Helt sjukt ju! Har tränat mig i att helt koppla bort magens utseende från mitt medvetande även om jag får återfall när jag är stressad.

Jag har varit med om att gubbar, ja bara gubbar faktiskt, tittat på min mage och undrat ”om det väntas smått snart” och ”när ska bebben komma då?”.. Hmm, tack som frågar men noll bebisar i min mage. Vet att många varit med om samma grej… Suck, irriterande… Men som du säger, är ju för tusan helt normalt att ha en mage liksom, med eller utan bebis 🙂

Jag har haft kroppskomplex sedan puberteten, men din blogg har hjälpt mig mycket till att få en mer hälsosam inställning till kropp, vikt och mat. Brukade gå runt och hålla in magen konstant.. Men på senare tid så har jag börjat träna på bukandning, eftersom den typen av andning lätt slår den ytliga andningen med bara lungorna. Det är svårt att vänja sig av vid att spänna och hålla in magen, men ju mer jag har börjat slappna av och låta magen spännas ut så mycket den vill så mår jag så mycket bättre! Känner mig lugnare, friare och mer avslappnad. Jag önskar verkligen att det var norm att magen ska må bra och vi ska kunna äta och andas ordentligt, istället för den vikthets som råder… Det är som att besattheten av platt mage (och då tvånget många kvinnor känner att gå runt att hålla in magen) är vår tids korsetter.
Jag vill bara att du ska veta att jag älskar när du tar upp det här ämnet, det finns så få trygga rum från vikthets känner jag, och jag mår alltid bättre efter att läsa dina inlägg om det här 🙂

Jag fick som 14-åring höra av skolsköterskan att jag var tjock (idag tittar jag på bilder och tänker att jag bara var sen i puberteten, hade inte ens fått mens som 14-åring) och det lade grunden till en ätstörning som jag utvecklade på gymnasiet när jag upptäckte att jag kunde bli av med ”babyhullet” genom att helt enkelt bara äta ett äpple och nån skål rårivna morötter om dagen. Har jojo-bantat sen dess och är närmare 30 idag och har ingen sund relation till mat. Vissa dagar för mycket mat, andra dagar ingen mat. Det funkar helt enkelt inte.
Så jag har ingen bra självkänsla men när jag fick barn och skilde mig förändrades plötsligt lite grann för jag blev självsäkrare och modigare och slutade bry mig om vad folk tyckte om min kropp. Klädde mig som jag ville, gick upp i vikt, ibland ner i vikt, men tänkte inte så mycket på det bara. Förut trodde jag att det var sällsynt att folk faktiskt frågade en kvinna de knappt känner om hon är gravid bara för att hon ser tjock ut… Men så i somras, bara något år efter att jag slutat ha ångest över min kropp, fick jag frågan hela tre gånger: ”Är du gravid?” Först på en restaurang, sen på Ica och sist på sommarvikariatet jag hade. Alla tre gånger var det totala främlingar som frågade och hade det varit någon ur min familj hade de vetat att jag aldrig vill bli gravid igen och därför hade man alltid antagit att jag helt enkelt är tjock.
Så efter att ha fått frågan hela tre gånger i somras om jag är gravid så har ångesten kommit tillbaka. Plötsligt har jag börjat väga mig igen varje vecka, våndas, dra i kläderna varje dag för att jag tror att veck i kläderna gör att bilringarna syns mer, låta bli att se mig själv i stora speglar för att slippa skämmas, planera hur jag ska låta bli att äta vissa dagar, bli glad över att jag inte reagerar på hungerkänslorna utan att jag är stark nog att stå emot impulsen att äta fast det gått över ett dygn utan mat…
Skulle vilja säga med megafon till alla människor där ute: ge FAN i att fråga kvinnor du inte känner om de är gravida. Du har ingen aning om hur hon kommer reagera på frågan eller vilka konsekvenser det ger så håll käften. Och snart kommer jag väl få höra av folk som märker att jag inte äter med mina barn ”Vad är du för förebild för dina barn?”, ”Vad tror du dina barn ta efter när du inte äter med dem?” och ”Vad tror du dina barn kommer ta efter när du inte motionerar med dem?”. Aldrig gör jag andra nöjda och aldrig gör jag mig själv nöjd. Det är väl min lott i livet…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *