Kategorier
Vardagstrams

Jag förstår inte hur man kan leva i en kultur där en kropp som förlorat vikt ses som en framgång och ÄNDÅ tro att smala inte får vara stolta över sina kroppar

Jag vet inte hur jäkla ofta jag stöter på dessa påståenden (myter):

  1. ”Om du lägger ut en bild på en överviktig kropp hyllas du till skyarna. Endast då är det ok att vara nöjd över sin kropp. Men en smal kropp får man inte vara stolt över, då ska man skämmas.”
  2. ”Man får minsann säga till en smal att den är smal och kanske ska äta en smörgås men ingen skulle säga till en tjock att denne är tjock och kanske borde äta mindre!”

Jag undrar ärligt vilken planet man lever på om detta är ens upplevelse. Blickar man någonsin utanför sin egen lilla privata sfär? Har man ens vänner i en annan viktklass än size zero? Ser man någonsin på TV? Läser man tidningar? Tar man del av samhället eller bor man under en sten? Om man gör allt detta och ändå har ovanstående analys, har man förmågan att tillgodogöra sig fakta och information?
Jag förstår inte hur man kan leva i ett samhälle som fullkomligen avskyr och demoniserar överviktiga och övervikt, där tjocka aldrig får synas förutom som humoristiskt inslag eller avskräckande exempel (före-bilder) och ändå på fullaste allvar gå runt och tro att tjocka bara får hyllningar?
Jag förstår inte hur man kan leva i ett samhälle där smala hela tiden, i alla sammanhang framställs som lyckade och hävda att smala skammas. Där smala är idealet. ”Efter”-bilden. Jag förstår inte hur man kan leva i en kultur där en kropp som förlorat vikt ses som en framgång och ÄNDÅ tro att smala inte får synas, finnas eller vara stolta över sina kroppar.
Och vilket solsystem har man irrat bort sig i om man går runt och tror att man ”inte får” säga till tjocka att de är tjocka? Ja ja jag fattar, man är sig själv närmast och man lägger inte alltid märke till omgivningen när man har fullt upp med att självhata och oroa sig men jag önskar verkligen att nån kunde berätta för alla som hatar tjocka att de inte får säga det till oss för could’ve fooled me liksom med tanke på hur abnormt mycket skit och hat tjocka människor får precis hela tiden.

Och om vi ska återgå till bilder på kroppar. Tjocka vs. smala, så ja jag lägger märke till två saker: 1. smala som får kritik för att de visar sig pga de bidrar till skeva ideal samt 2. smala som får höra att män gillar kurvor för hundar gillar ben eller vad fan det nu är man säger och där tycker jag att 1. enskilda smala ska inte ställas till svars för ideal även om jag önskade att vi kunde ta ett kollektivt ansvar för att inte spä på hetsen samt 2. alla kroppar är bra kroppar och vad män vill ha tycker jag vi ska skita fan i.
Men, detta är ju ändå en piss i nilen om vi ska snacka om den respons man får när man lägger ut bilder på sin kropp. Smala vs tjocka alltså. Vi som är tjocka och som lägger ut våra bilder på våra tjocka kroppar får ett helt annat slags bemötande än smala personer. Nämligen rent hat. Varje dag.
Precis varje gång jag lägger ut bilder på min kropp så dräller det in folk som hatar och hånar mig. Som ska berätta hur äcklig och ful jag är. Ofta taggar de in kompisar och så sitter de och skrattar ihop. Pratar över mitt huvud, som om jag inte ens är där och läser, avhumaniserar och skrattar ännu mer när jag påminner dem om mitt människovärde.
Folk blir även förbannade när de ser tjocka ta plats. Och blir de inte arga så vill de upplysta mig om hur ohälsosam jag är eller ge mig oombedda bantingstips. Eller så anklagar de mig för att förespråka fetma och en ohälsosam livsstil. Det räcker tamejfan med att jag syns på bild. En bild där jag äter eller leker med mina barn. Spelar ingen roll, hatet kommer ändå. Och om inte det var nog så får vi våra bilder borttagna på instagram och facebook, (ja! Instagram tar systematiskt bort bilder på tjocka kvinnor helt utan anledning och facebook har gjort det också vid några tillfällen.)

Vi. Får. Inte. Finnas.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag förstår inte hur man kan leva i en kultur där en kropp som förlorat vikt ses som en framgång och ÄNDÅ tro att smala inte får vara stolta över sina kroppar”

Ja denna vikthets, jag blir tokig och så ledsen. Har en ettåring här hemma, vilken jävla hets det är att ’gå ned gravidkilona’ och ’hitta tillbaka’ till den man var innan. Som att vi ska gå tillbaka till något för att vara OK, som att vi inte förändras och som att det är rimligt att vi ska ’tillbaka’ till något. Vi förändras punkt. Jag blir tokig och mår dåligt över att postgravida kroppar med före och efter bilder. När jag säger att jag inte strävar efter att gå ned mina gravidkilon så blir det helt jävla tyst, som att det är så orimlig tanke att man faktiskt tycker att kroppen är ok och helt fantastisk som den har blivit. Som att jag är äcklig och inte duger för att jag inte vill gå ned i vikt. Jag är urless.

Jag vet! Helt sjukt. Födde min lilla son (andra barnet) för mindre än 7 veckor sedan och jag vet inte hur många oombedda tips jag får om hur jag ska tappa vikt snabbt och kommentarer som ”de där mammakilona försvinner inte av sig själva” när jag försöker njuta av en jävla fika. Det är väl själva fan ändå!!

Det är så svårt det där när vi får lära oss att stora delar av värdet ligger i utseende och att vi skall bekräftas i det. Att vi som kvinnor skall bedömas utifrån en manlig blick. Då vi bedömer oss själva och varandra utifrån denna tänkta manliga betraktares smak. Då blir det också tokigt att skamma dem som försöker uppnå värde på ett sätt, kanske det enda, de känner till.
Jag kommer att tänka på mig som tonåring. Jag hade halsfluss, vilket min dåvarande killes pappa bemötte med en gillande blick mot mina bröst och kommentaren ”men du ser ut att ha starka lungor”. Jag blev både generad och illa berörd. Men mest av allt blev jag mallig och kände mig validerad. Sjuka samhälle.

Japp. Håller med om varenda ord. Har alltid själv varit smal – var anorektisk under drygt ett decennium men är inte mycket större när jag äter heller – och har alltid funnit den där ”men smala tjejer då!??”-inställningen fullkomligt vansinnig. Det är så sanslöst perspektivlöst att jag blir helt ställd varje gång jag hör det – vilket är OFTA.

Jag håller med dig till viss del, ingen ska behöva skämmas för sin kropp, däremot tycker jag samtidigt inte att man ska vara stålt över att inte ha disciplinen att äta nyttigt & röra på sig. Personligen så blir jag smått äcklad av väldigt överviktiga nakna kroppar (inget jag kan rå för). Försök att vara helt påklädd istället när du lägger upp bilder i framtiden, eller länka till nakna bilder med en varning om du måste, tack. Jag tycker alltså att det är helt okej att vara överviktig, men det är absolut inget att vara stålt över.
Jag har läst din blogg till och från de senaste 3-4 åren och jag kände till slut att jag måste ventilera lite. Det känns bara som att kvalitén inte är lika hög nu när du övergår mer till hur fetma är okej (trots att häsloriskerna & sjukvårdskostnaderna tar bort skattepengar från annat, t.ex genusforskning), istället för att tackla patriarkatet såsom du brukade. De flesta av dina läsare tar hand om sin kropp och vill inte se sånt här, så är det.
Ber verkligen om ursäkt om jag lät hård, jag önskar bara att du gick tillbaka till ditt gamla jag, du var så jävla bäst på den tiden! Love you ♥

Petra: det handlar inte alltid om att man inte har diciplin att röra sig och äta nyttigt. Jag äter väldigt nyttigt, äter nästan aldrig skräpmat eller godis eftersom jag inte tycker det är särskilt gott och tränar flera gånger i veckan men jag är ändå överviktig. Graviditetsmagen vill liksom inte gå bort. Jag är nöjd med min kropp ändå, den är stark och välmående trots att BMI säger att jag är överviktig. Du ska inte utge dig för att prata för alla andra läsare. Jag tycker att LD:s bilder på sig själv är jättevackra och jag tror att de är stärkande för många kvinnor.

Hej får man lov att ställa en dum fråga som jag inte hittar svaret på på din sida men som jag tror att du kan svara på:). För länge sedan gjorde du väl om barnens Kura säng? Tapetserade du då denna ochtapetserade du i så fall innan eller efter skivorna var monterade på sängen? Förlåt att jag frågar om en så världslig sak men jag har googlat överallt och finner inte svaret.
/ Tack på förhand, Emma

nej, jag målade den! Men tror det är bäst att tapetsera i efterhand. Kan ej lova att det ÄR bäst men när man häver in skivorna i sängramen, dvs bygger ihop den så slide’ar man den i små skåror. Kan tänka mig att man river upp tapeten då. Så bygg ihop och tapetsera när det är klart, så skulle jag göra.

Jag var alltid smal, naturligt. Fick aldrig höra att jag var fin. Oftast att jag såg sjuk ut eller att jag borde gå upp i vikt. Detta var innan sociala media innan instagram. Gick upp MYCKET under mina graviditeter, helt normalt enligt Bm då min kropp skall orka amma osv. Ja och nu var omgivningens reaktion att jag såg frisk ut och så fort jag går ner i vikt så oroar sig folk över hälsan. Nu idag så säger jag bestämt och vänligt till människor som har ett behov att kommentera min kropp att sluta med en gång. Det är min kropp, jag bestämmer över den. Sjuk eller frisk så är den fortfarande min.

Den här debatten dör tyvärr aldrig ut. Alla gillar olika ja, men man har ingen rätt att säga att tjocka eller smala är äckliga. Blir så jävla trött på folk. Hur svårt är det att hålla käften, ta lite fucking ansvar och växa upp?! So what om du tycker nån är äcklig? So what om du tycker att någon är lat? Vem bryr sig om din åsikt om någon ANNANS kropp?!
Det borde inte vara så svårt att sätta sig in i det själv. Tänk hur roligt det känns som folk, helt okända random människor, flockades runt en för att säga hur äcklig, lat och vidrig man är. Ärligt talat, hade det varit ok? Självklart inte!
Alla är så jävla duktiga på att man har ”rätt” att säga vad man vill, men ingen tänker på att nä, du kan tänka vad fan du vill. Men du har faktiskt inte rätt att säga vad som helst. Åsikter är dessutom oftast känslomässiga och inte speciellt faktabaserade. Man bara tycker nåt därför att…

Detta obegripliga hat… Det gör mig så ledsen att ni som med era kroppar tar ton för oss alla utsätts för allt detta hat. Människor som drar slutsatser kring livsstil och intelligens enbart utifrån kroppsstorlek. Människor som äcklas, hånar och trycker ner.
Jag önskar att du LD, och mina andra hjältinnor slapp det. Så att tacksamheten och lättnadens suckar från oss andra inte försvann i bruset.
En dag vill jag också våga synas utan skyddslappar, filter eller sesmalareutperspektiv. Tack för att du ingjuter mod. Och orkar fortsätta.

Hej!
Jag födde barn ca 2 veckor efter dig och hade en hel del trassel med amningen från början. Jag hade dock turen att i samma veva upptäcka din blogg och det du skrev om amning hjälpte mig jättemycket (nu helammar jag), så jag vill bara tacka dig MASSOR för jättebra information och råd!!! Det har verkligen gjort skillnad och det gav mig även mer energi och inspiration att kämpa på tills det funkade.
(Utöver det får din blogg alltid mig att tänka efter kring samhället och mina egna värderingar och får mig att ifrågasätta hur jag själv resonerar i en mängd olika situationer, vilket är helt fantastiskt, så tack för det också!)

Jag stötte på dig för första gången för ca ett år sedan i kittys kommentarsfält. Förstod från början inte alls vad du snackade om och blev ganska provocerad; vadå att tjocka är diskriminerade och föraktade i samhället?? (Har jag aldrig märkt!) Varför skulle det vara fel att jag som smal drar till med en suck över hur ”tjock” jag är lite då och då? Om jag känner mig tjock så är det väl min fulla rätt att berätta det för allt och alla! Särskilt nu när jag fött barn, då är det ju snudd på lag att ursäktande informera om att jag såklart strävar efter mindre storlek igen… Tänkte jag i min enfald. Sen blev det ändå så att jag började läsa lite sporadiskt i din blogg, kollade både gamla och nya inlägg och… vips så är jag här var eviga dag! Polletten har liksom ramlat ner och jag förstår nu hur jävla skevt vårt samhälle är. Och hur jävla lurad jag är att se på min egen och andras kroppar som något som ska passa in i en mall och vara andra till lags. Trodde jag visste detta redan men hade bara skrapat på ytan av skiten. Lite av ett halleluja-moment och en sorglig insikt på samma gång. Kontentan är att du har hjälpt mig att bli snällare mot både mig själv och andra. Tack!

Jag hittade till din blogg, LD, för ett par månader sedan när någon googlesökning jag gjorde ledde mig till något uttalande du gjort om långtidsamning som jag var, och är, intresserad av. Jag visste att du debatterar tjock verklighet men det var inte ett ämne som direkt engagerat mig, smal som jag är.
Nu har jag läst allt möjligt på bloggen. Självklart om amning och föräldraskap som engagerar mig sedan tidigare men framför allt om feminism/genus och tjock verklighet – och det var länge sedan min hjärna fick prova på att tänka så mycket nya tankar! Jag bara bugar mig! Så intressant läsning, och kul också!
Tack för en superintressant blogg!

Helt irrelevant till inlägget (håller med allt du säger), men måste bara säga att när jag ser dig tänker jag direkt på moder jord och hur denna mytologiska figur skulle ha sett ut. Kraftfull, oslagbar och naturlig.
För övrigt – lika klockrent som vanligt.

Jag måste erkänna att jag var en subscriber av påstående #2. Jag var väldigt smal i tonåren/tidiga 20-årsåldern och fick hela tiden min kropp och matvanor kommenterade. Vilket jag tyckte var oerhört jobbigt (såklart). Jag kunde då inte tänka mig att folk var så oförskämda att de kommenterade på samma sätt till överviktiga (mi. Förklaringsmodell var pga att det anses mer socialt accepterat att vara smal och folk då tar sig rätten att häva ur sig)
Efter att ha läst din blogg i många år vet jag nu att folk uppenbarligen är än värre med att kommentera överviktiga.
Vore givetvis önskvärt att folk kunde avhålla sig från att kommentera utseende och matvanor när man avviker från normen OAVSETT STORLEK, men din blogg har öppnat mina ögon för hur skillnaden ser ut i hur smala vs tjocka bemöts. Tack för det! (även om det är nedslående)

Jag försöker hela tiden hitta argument som kan rättfärdiga min storlek. Jag blev tjock ganska nyligen och har så svårt att finna mig i det. Jag vill inte bry mig, för jag älskar ju min kropp egentligen. Men jag har sån ångest över att jag växter ur kläder, att jag köper nya kläder och att jag sen växer jag ur dom med. Jag känner mig ständigt tvungen att behöva förklara mig, både inför andra och mig själv. Jag är stor för att jag har mycket muskler, jag är svullen av mina mediciner osv osv. Samtidigt som jag, på ett teoretiskt plan, är så otroligt arg på min reaktion. Arg på samhällets skönhetsnormer, arg på mina normer för hur jag ska se ut. Jag håller ju med dig i allt du skriver, jag vet om att jag inte behöver känna så här. Att jag duger som jag är. Men ändå räknar jag antalet kakor mot antalet tränade timmar. Jag avskyr bantning och bantningsindustrin och ändå är det detta enda jag kan tänka på.
Tar det någonsin slut? Eller håller det på fram tills en blir smal? Jag frågar alltså er som varit tjocka längre tid än jag, finns det hopp eller är det bara att ta det? Är det detta eller banta som jag har att välja på?

Hej Emma G! Jag måste bara få svara med min egen erfarenhet: jag var vad som anses som normalviktig, ingen kommenterade min storlek, men så gick jag ganska snabbt ner mycket i vikt och blev väldigt smal. Plötsligt fick jag jättemånga kommentarer om hur snygg jag var, och inte bara det, jag upplevde också att min status bland andra kvinnor förändrades, folk såg liksom upp till mig på nåt sätt eller framstod som att de var imponerade. Det var helt sjukt faktiskt och det värsta var att det förändrade min syn på mig själv, jag dög bara om jag var riktigt smal. Nu är jag normalviktig igen och ägnar alldeles för mycket tid åt att noja över min vikt. Det jag vill säga är att vi inte kan frigöra oss från andras uppfattning och bedömning av oss, det spelar ingen roll vad du väger, det är hur du förmår tackla andras bemötande som avgör hur du mår och vad du tycker om dig själv vad gäller den förbannade viktfrågan! Om jag bodde själv i skogen efter en zombie-apokalyps så skulle jag väl aldrig ens reflektera över storleken på min kropp 🙂 Det här handlar helt om jaget i förhållande till gruppen. Jag håller med om att du kan strunta i att banta, men det viktigaste tror jag är att du/vi alla jobbar med ditt psyke så att du kan tycka om dig själv trots andras dömande. Kram!

Har varit på hela spektrat,fet,mullig,smal,supersmal och det folk anser vara normalt. Tror att en som ”endast” varit smal och fått negativa kommentarer kring det inte kan ta in skillnaden riktigt. För det ÄR en stor skillnad. Skulle jag fått en krona för varje kommentar kring min kropp…
Men aldrig nånsin har de handlat om nån omsorg för mitt välmående. Som fet får man höra att man måste ta hand om sig,tänka på vad man äter osv. Inget annat än inlindat hån och fettförakt,ingen omsorg.
Som smal är det samma typ kommentarer men omvänt.Ingen omsorg där heller,utan(och häri ligger ju skillnaden) inlindad avundsjuka!
”Usch så mager du blivit,ta en kaka till(för Gud förbjude att du blir smalare än jag…)
Alla som tar sig rätten att oombett kommentera min kropp gör mej förbannad och jag vill be dom dra. Men när det är underförstått att jag är äcklig,ful och lat blir jag ledsen. Ledsen in i själen och känner mej sämst i hela världen…
Och eftersom jag blivit rövknullad av samhället sen barnsben att kvinnokroppen är till för att behaga och man ska vara så smal som möjligt är, blir jag ihop med min ilska även nöjd över kommentarer att jag är för smal..
Fast jag inte vill så känner jag mig bekräftad och duktig. Men aldrig sårad och värdelös som vid alla tjockiskommenter…Helt jävla sjukt hur skadad jag är. Jag jobbar hårt på det,men det är svårt…
Att säga att det är jobbigare att vara smal än tjock,eller lika jobbigt,är helt åt helvete fel. Kommentarer får man i båda fall,men de slår an på helt olika strängar…

Jag har mått sjukt dåligt över mig själv, mitt utseende och min vikt och självhatet fick mig att stanna kvar i ett osunt, destruktivt förhållande med många övergrepp. Jag har läst igenom bloggen och det gav mig styrkan att våga lämna. Det känns jobbigt och svårt men inser nu att jag faktiskt är värd ett bra liv utan en man som förgriper sig på mig, talar till mig nedlåtande och ständigt går över mina gränser. Tack!

Den här kommentaren har inget med det här inlägget att göra men jag har för mig att du skrev för ganska länge sedan om en app som var jättebra där dina barn hade lärt sig bokstäver. Vad heter den appen?

Jag tycker mycket av det du skriver är saker jag håller med dig om å jag tycker det är tragiskt att folk tycker som har rätten å säga något om din eller någon annans kropp! Att du får ta hat för den du är. Jag vill bara säga en sak som är ”smal” jag har alltid fått höra att jag är för smal måste äta mer å fått dumma kommentarer hela mitt liv. Jag vill poängtera att jag alltid ätit som en häst å varit så onyttig å faktiskt gjort allt för att gå upp men utan reslutat å det har varit hemskt! Att större kvinnor inte tagit sig rätten att poängtera min kropp och hur jag ser ut är något jag måste säga existerar!! (Ex. Gud va smal du är eller äter du ordentligt mm.)jag är frisör och under mina år har jag fått hört bla dessa saker så många gånger och gråtit för att jag är just måste ta kritik för något jag ärligt inte kan påverka. så vad får någon rätten att säga så om mig? När jag aldrig pratat med okända människor om deras kropp för att det är inte min ensak. Vill dock säga att idag är jag stolt över min kropp efter att fått äran till en son och inte längre är för smal men ändå händer det att nån tar sig friheten att säga nått. Men idag älskar jag min kropp för den är grym.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *