Kategorier
Vardagstrams

Att landa i diagnosen

Jag har gått upp totalt i mitt målande igen. Det blir så i perioder, jag är upptagen med annat och då blir bloggandet lidande. Och instagrammandet för den delen då jag spammar kontot med bilder på mina tavlor och min process. Hehe.
Men på annan front, en del har frågat om gallstensoperationen och om min diagnos och ja allt känns och har ju gått bra. Jag verkar kunna äta allt som vanligt efter operationen. Ärren har läkt fint och inga komplikationer har uppstått. Jag var livrädd för typ kronisk diarre eller smärtor efter, för en del får tyvärr det men jag känner inte av det på nåt sätt. Jag har till och med blivit mer tolerant mot bröd, pasta, mjöl och stärkelse – sånt jag svällde upp enormt av innan. Min mage är väl inte superglad åt det, men jag kan äta mer nu än innan. (Blir lite pruttig bara) Allt känns så jävla skönt igen.
Diagnosen har inte förändrat nåt. Det trodde jag såklart inte. Men jag har landat lite i den, landar fortfarande. Jag har svårt att greppa det och tänker inte på det som nåt jag har, typ som många med adhd gör ”jag och MIN diagnos”, ”jag och MIN adhd”. Utan mer det här är jag, jag funkar så här för att jag har eller jag ÄR adhd’ig. Äh jag vet inte hur jag ska förklara. Jag är ju såhär, det är inget jag har som kan plockas bort. Stävjas med mediciner kanske och det kommer jag prova efter amningen.
Jag hade ju aldrig sökt utredning om jag inte upplevt att det var nåt som påverkade min vardag så pass att det var jobbigt. För det har det varit. Är. Det är jobbigt att vara som jag. Det påverkar allt.
Men nu har jag fått svar och det känns skönt. Jag kan sluta anklaga mig själv för att vara en slarver, en slacker, en lat, slapp, dum idiot som inte kan få ihop sånt som alla får ihop. Mycket skamkänslor försvann direkt kring vanligt vardagligt. Typ jag känner inte att jag måste skämmas så mycket över att jag är lite ”off” i sociala sammanhang, eller att jag inte orkar göra vissa saker. Alltså iallafall inför mig själv.
Äh jag vet inte. Jag landar fortfarande. Men det var iallafall en aha-upplevelse. Allt föll på plats. Det är DÄRFÖR jag/det är så här.
Aja, nu ska jag göra morgon med min lilla skrutt så här får ni se min senaste tavla, Jag har redan börjat på en ny.
 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Att landa i diagnosen”

Jag har länge funderat på om jag borde göra en utredning för ADHD eller något liknande. Hela mitt liv har jag klassats som ett problembarn. Jag har alltid slagits, bråkat, varit rastlös, haft en total oförmåga att avsluta saker jag påbörjat, haft dålig impulskontroll och kort stubin. Men jag vet inte om det beror på min uppväxt i fattigdom med en pappa som antingen var frånvarande eller knarkade när han väl kände för att träffa mig. Tänker mig att jag kanske inte alls har ADHD men att min struliga uppväxt gett mig liknande symtom.

Att växa upp i dysfunktionell familj och ev utsättas för relationella trauman ökar risken för beteendestörningar. MEN. ADHD och andra neuropsykiatriska tillstånd/ nedsättningar är ärftliga, så ADHD (rastlöshet, bristande impulskontroll osv) kan ju vara anledningen till att din pappa knarkat. Att han typ självmedicinerat eller försökt hantera på det sättet.

Jag har funderat mycket på det här med diagnoser (typ ADHD) och även om jag full respekt för de som hittar ”tröst” i att få en förklaring på upplevda problem, tycker jag samtidigt att det är sorgligt. Om det bara handlar om att acceptera att ”det är så här jag är” borde man väl inte behöva en diagnos? Varför kan man inte acceptera att man är som man är utan ett läkarutlåtande? Varför är det mindre skämmigt t.ex. vara lat (eller annan valfri egenskap) pga ADHD än att bara vara lat pga en vanlig ”lat-gen”? Ingen väljer väl sin personlighet, utan gör så gott man kan med de förutsättningar man får?

Att få någon form av diagnos gör att man kan få extra stöd på många sätt om man vill ut i arbetslivet eller börjar studera. Nu vet jag inte hur LD tänker kring just detta men möjligheterna finns ju till arbetsträning, olika typer av kognitiva hjälpmedel, anpassade arbetstider, anpassade arbetsuppgifter osv. Men jag håller med dig att det egentligen inte borde behövas en diagnos för att få detta stöd, man borde kunna få det ändå och individuella skillnader i människors förmåga borde vara mer allmänt accepterade. Enligt skollagen så behöver barn inte ha en diagnos för att få det stöd de behöver i skolan, det ska anpassas efter varje barn individuella behov. Tyvärr ser verkligheten annorlunda ut. Rektorer har en pressad budget och en funktionsnedsättning blir ett legitimt underlag för att kräva mer resurser och vidareutbildning för lärarna. Min son som är 3 år har ett lite annorlunda beteende jämfört med andra barn. Men på vår förskola har de två jätteduktiga pedagoger som verkligen verkar ha jättemycket kunskap om barn med särskilda behov, de anpassar sitt arbetssätt mycket för att han ska må bra och de hjälper oss att hitta verktyg för att bemöta hans beteenden. Därför känns det inte som något problem just nu. Jag fasar dock lite för hur det blir när han börjar skolan, om kunskapen och förståelsen kommer att finnas även där eller om han kommer att behöva få en diagnos för att få det stöd han behöver.

Jag tog min första tablett ADHD-medicin för en timme sen. Fingers crossed.
Jag har nästan bara kännt lättnad sen min diagnos för en månad sen. Jag har liksom mer tålamod med mig själv, jag är liksom inte lat hela tiden som det kändes innan.

Skriver inte detta för att get all you nydiagnostiserade down som nu känner relief och förhoopningar, mer för att ni ska stålsätta er – Folk kommer fortfarande vänta sig saker av er, att ni ska bli ”bättre” och mer ”normfungerande” för dom inbillar sig att nu när man VET vad det var för ”fel”, DÅ ”vet” man vad man ska jobba på och öva på, och med medicin nu BORDE du fungera precis som andra, hallå, annars får du försöka hårdare helt enkelt! Äsch, det är bara ursäkter att du har ADHD, ja, hela den här dagen var så jobbig att så fort du kom innanför dörren sjönk ihop och storgrät och var så utmattad att du inte orkade gå upprätt tre meter till soffan för att däcka, MEN du KLARADE AV DET, ”kommer inte bli lika jobbigt nästa gång” (bullshit, då det inte är någon fobi / liknande).
Jag beskrev för min bror så att han ej skulle anamma mina föräldrars take on hela saken, sa såhär:
”Du med amputerade ben, det förstår du väl att någon gång måste du lära dig att bära upp rullstolen för trapporna själv, du kan inte få hjälp med det hela livet, det är bara att försöka hårdare, det kommer inte vara lika jobbigt nästa gång för du vänjer dig vid att livet är så”.
Love you all ADHD sisters! <3

Vad skönt ändå att du har fått en diagnos! Liksom har det på svart och vitt, så att säga. Bevis. Det är en sådan himla skön känsla, även om diagnosen i sig kanske inte är ”rolig”. Att bli diagnosticerad med ångest och depression var så för mig, att även om det givetvis inte är roligt att lida av det, så är det skönt att ha blivit tagen på allvar och ha bevis på det, att ingen kan ta det ifrån en eller inte tro på en. Jag har tyvärr alltför ofta stött på människor som inte trott på mig. Även nu håller jag på att slita mitt hår över att ens få bli utredd, inte om ADHD dock, utan om något annat… Så himla trött på att behöva kämpa så mycket över att ens bli trodd.
Hur som, du målar otroligt fint! Älskar dina detaljer, hur du kan få händerna, ansiktet, brösten och blommorna att se så verkliga ut. Du har en sådan otrolig talang!

Jag skulle vilja önska ett inlägg om julklappar nu till barn. Jag har själv en son och vill verkligen ge han olika typer av julklappar, alla släktingar har köpt dinosaurier och bilar. Än så länge har jag köpt sådana plastdjur ifrån Schleich, men har sedan stannat där.. Tips eller tankar mottages tacksamt. =)

Hej Fanny! Nu vet jag ju inte hur gammal din son är eller vad han gillar, men några tips ändå:
Gunghäst, målarlåda och ritblock, pyssel (pärlor och snöre, piprensare, lim, plastögon, garn osv), lego, träklossar, böcker, utklädningskläder och peruker, gosedjur, leksaksspis och leksaksmat, musikinstrument, paraply, docka, fåtölj i barnstorlek…

Jättefint målat, du har verkligen talang!
På tal om detta med diagnoser. Jag har levt med en smärtsjukdom som med tiden påverkat mig mer och mer. Jag har mått så jäkla dåligt av att jag klarat mindre och mindre, misslyckas mer och mer med saker jag tagit mig för(tex jobb, vardagliga saker). Folk runtomkring tyckte mest att jag var lat, utan drivkraft(ironiskt nog mitt största problem-att jag vill för mkt) osv. Min självkänsla krossades totalt, har gått in i depression, hopplöshet och känt mig så värdelös! Jag kunde aldrig känna att jag gjorde något bra, för jag var alltid ett steg efter alla andra.
När diagnosen kom fick jag se på mig själv med nya ögon, jag slutade hata mig själv och vara så arg på mig för att jag är ”sämst”. Jag fick förståelse för mig själv. Sakta byggs självkänslan upp igen.
Jag använder inte min diagnos som ursäkt till saker. Jag kan använda det som en förklaring tex, jag behöver vila ett tag mellan x och träffa dig så kan vi ses kl..?
Jag får fortfarande ångest och mår så dåligt när någon frågar vad jag jobbar med, eftersom jag inte har ett jobb(pga sjukdom). Det gör mig ledsen och jag vill inte svara att jag är sjuk, för det är inte min identitet! Ser heller ingen anledning till att berätta det(det är inte bara det jag är). Men jag vill inte heller ljuga. Ett dilemma hur man ska agera och samtidigt vara sann mot sig själv.
slutligen. Diagnoser är inte något man ska skylla saker på, men det är en del av en som såklart kan påverka eller försvåra vissa saker. Det är viktigt att få en diagnos för att acceptera sig själv och sina ev brister, få förståelse för sig själv och bli medveten hur man fungerar. Samt även få rätt vård och vägledning när det behövs.

Jag tycker att det låter helt naturligt att du ser diagnosen som något du ”är” snarare än något du ”har”. Inom autism-aktivism (åtminstone den engelskspråkiga delen) är det ju supervanligt att formuleringen ”jag är autistisk” föredras framför ”jag har autism”, så det är nog många som känner som du!

Oj intressant!
Inom psykiatrin (boende) där jag arbetar brukar vi resonera precis tvärtom: du är inte schizofren, du har schizofreni. Just för att markera att du är du med bl.a en sjukdom men den är inte allt och ska inte definiera bilden av dig.

Jag är säker på att jag har ADD. Men när startsträckan till minsta lilla är superlång så kommer jag nog aldrig till skott att ringa vårdcentralen. Får ångest av vad jag ska säga redan i telefonen. Vad säger man?
Känner igen mig så väl på det där med en lat jävel. Kaoset runtomkring som jag inte klarar av att reda ut.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *