Kategorier
Vardagstrams

Alla kan draåt helvete

Det känns som att jag har slut på åsikter. Jag tycker att alla är dumma i huvudet och att allt är skit typ men har tappat gnistan. Jag har pratat om detta länge nu, jag vet vilket jävla tjat va, och hur kul är det att läsa blogginlägg på blogginlägg där skribenten tjatar om att hen inte har nåt att skriva om?

Hade deadline på ledartext i morse och kämpade halva helgen med att komma på nåt att tycka till om. Jag har lyckats identifiera kärnan av min bristande lust och det är så enkelt som att lusten mördats av dagens debattklimat. Det började såklart med min utbrändhet och depression efter det omfattande drev jag utsattes för under ett års tid (smygstartade tidigare än så dock) och kulminerade väl under hösten. Jag vet inte om jag kommer kunna komma tillbaka från det, det har ju snart gått ett år och jag orkar fortfarande knappt ta mig upp ur sängen.  Det har väl kanske gjort mig extra mottaglig också. Jag vet inte.

Men skit i mig nu, detta handlar inte om mig eller mina eventuella misstag eller psykiska ohälsa utan om ett mer omfattande problem inom den egna kretsen. Jag trodde aldrig jag skulle skriva om det, men samtalet inom framförallt nät-feminismen har tagit en absurd sväng där ingen får trampa i klaveret, där ingen dumhet tillåts överhuvudtaget men hur fan ska folk lära sig, utvecklas, ens BLI feminister eller orka vara feminister om de inte får vara dumma och okunniga? Och om ingen orkar tillrättavisa pedagogiskt eller förklara, hur ser framtidens feminister ut då? Kommer de våga ta ställning? Våga tycka? Våga prova olika resonemang och ha fel och lära om och lära rätt?

okunskap

Jag är så tacksam att jag haft er, mina läsare, under åren som hjälpt mig reda ut massa snurriga tankar och fördomar. Jag har genom er kunnat synliggöra mitt eget internaliserade kvinnohat, rasistiska värderingar, transfoba uppfattningar och kunnat göra upp med föreställningar kring kön och annat. (och jag kämpar ju liksom ni fortfarande på) Ni har hjälpt mig se hur jag förtrycker och på vilka sätt jag upprätthåller förtryckande strukturer och normer och föreställningar, just för att ni haft tålamod och vilja att faktiskt föra en dialog.

Kritik är viktigt. Intern kritik syftar jag på nu alltså. Det är viktigt att vi inte lutar oss tillbaka och nöjer oss, även inom feminismen finns förtryck och det behöver synliggöras och lyftas. Men jag pratar inte om det. Det är en självklarhet. Jag pratar om ett klimat där ingen vågar prata och den som skriker mest också är den som hörs mest. Och jag ser bara ängslighet överallt. Ängslighet och ilska och hat och missförstå för fasiken inte nu, jag är verkligen inte team god ton och jag vill inte förminska utsatta gruppers ilska för den behövs, den är viktig, den är överlevnad och på dessa punkter har jag inte ändrat mig ett endaste litet jota.

Och ett obs för tydlighetens skull:

samtalsamtal 2pallar ej

Men ilskan har tagit nya vägar, den handlar inte längre bara om känslor, reaktioner och rättmätigt motstånd mot förtryck utan nu är det som att man letar saker att bli arg på, letar möjligheter att missförstå, att sätta dit varandra, peka ut nån annan (så att man själv står säkert) som ”problematisk”.  Man vill gärna att folk ska ha insikt i alla jävla vrår men misslyckas lika ofta själv med att ha förståelse för exempelvis osynliga strukturer eller handikapp. Man kräver att folk tar avstånd från enskilda individer, man positionerar sig mot varandra istället för att försöka hitta gemensamma grunder, man läser och lyssnar av varandra med illvilja istället för att utgå från att vi vill samma sak och detaljstyr och dödar samtal och begynnande relationer innan de ens uppstår genom att instifta rädsla hos de som kanske saknar det rätta språken eller kunskapen. Det politiska har blivit personligt på ett helt annat sätt än innan.

Nu är det personliga oförrätter som ska hämnas på, personliga relationer som ska sätta tonen för samtalet (eller kriget snarare) och personliga konflikter som ska stå som grund för ens politiska aktivism.

Att ens kalla hat för aktivism för övrigt, jag har ju i år försvarat rätten att hata sina förtryckare genom att försvara rätten att reagera på det man utsätts för och det kommer jag fortsätta med, men att spy hat i precis alla sammanhang, även de som är menade för förändring och konstruktiva samtal och på så sätt sabba dialogen mellan människor går jag inte med på.

Äh jag vet inte. Jag orkar bara inte. Alla kan fan dra åt helvete. (inte ni!)

förstör stämningen

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Alla kan draåt helvete”

Jag fattar din frustration. Här har du en som lackar ur lite få och då på allt möjligt. Att lacka ur är en mänsklig rättighet om du frågar mig.
Jag är tacksamhet att du har orkat vara pedagogisk länge och därmed gjort mig till en mer upplyst och välformulerad feminist. Tack vare dig kan jag idag sätta ord på sådant sim jag tidigare vara kände och var arg på. Tack vare dig har jag kunnat hjälpa andra så tack tack tack!

Åh tack för detta! Har verkligen gått omkring och tänkt på liknande tankar. Jag är feminist, men känner att det finns så mycket kunskap jag vill lära mig. Jag vill gärna föra diskussioner, men känner ofta att jag inte vågar kommentera på Instagram-konton eller i Facebookgrupper, för det känns oftast som att någon kommer attackera mig. Det känns så motsägelsefullt.

Tyvärr är det inget nytt, att hellre ägna tid åt att hata någon som för tillfället anses ha ”fel” än att vara konstruktiv. Påfallande ofta är det personer som säger obekväma saker som råkar illa ut. Då menar jag obekväma för dem som vinner på ett patriarkat och på att inte behöva ta tag i sina egna tyckande och göranden. Såna som helt enkelt inte är särskilt feministiska mer än till etiketten?!

Personligen är jag less på intersektionaliteten. På identitetspolitiska resonemang. Jag har ingen identitet. Vad skulle den vara. Att jag råkar vara kvinna är inte min identitet. Att jag råkar ut för förtryck ibland för att jag är givetvis ett problem. Att jag inte får betalt eller jobb på samma sätt som om jag vore en man. Att jag utsätts för hot och risk för våld på annat sätt än en man.
Så tänker jag. Slå mig. 😉

intersektionalitet är ju grymt! Ett verktyg som synliggör strukturer som går in i varandra, att det inte alltid är så enkelt som att alla män alltid är överordnade eller att ens vita alltid är det och att svarta kan tillhöra flera grupper, både överordnade och underordnade. Att det inte är en pyramid där en grupp är på botten och en grupp på toppen. Men intersektionalitet används dels som ett verktyg för att ogiltigförklara varandra men också helt jäkla fel. Folk verkar inte fatta vad det handlar om alls.

Jag håller med. Anklagelserna om det ena och andra duggar tätt om man råkar använda ett begrepp fel, om man missförstår eller tycker fel, Vissa frågor tar jag inte ens i med tång, just för rädslan att bli kalla fobisk.

Hej! Förstår din frustration. Det verkar dock som att mycket av det du refererar till händer ”bakom kulisserna”, alltså ingenting som jag som bloggläsare ser. Var/på vilka plattformar sker detta hatet? Mvh Sara

Allmän tendens, dessvärre, inte bara inom feminismen. Alltmer polariserat och allt större risk för att trampa i klaveret. Inte bra, inte bra alls.
Har bott utanför Sverige i 20 år och märker en stor förändring i det svenska debattklimatet (också där jag bor, men det är trots allt lite högre i tak här). Ser också att många förväxlar PK,”rätt” ord och riktiga formuleringar med Godhet.
Inte bra, inte bra alls.

Åh vad jag håller med. Läste en kurs om intersektionalitet i höstas som skulle vara till för nybörjare. Jag vågade knappt öppna munnen ens för att fråga något under diskussioner för det var så hätsk stämning. Jag var så rädd att råka använda fel begrepp och därmed få höra att jag var i lag med Hitler. Jag förstår att det är jobbigt att jämt vara pedagogisk och förklara saker om och om igen men att väsa ”checka din privvs för faaan” så fort någon frågar något är kontraproduktivt när en person bara försöker visa intresse och förstå. Intressant tyckte jag att flera av mina kursare där hade flera års genus- och sociologistudier bakom sig vilket gjorde att de hade ett helt annat kapital än många av oss andra. Jag undrar vad vissa av dem gjorde på en nybörjarkurs….trevligt sätt för dem att känna sig lite moraliskt överlägsna antar jag.
I alla fall så tycker jag du gör ett jättebra jobb LD och jag förstår din frustration <3

Håller helt med! Den feministiska debatten har blivit väldigt akademisk och ligger på en ”hög nivå” som exkluderar många som kanske inte läst genusvetenskap på universitet. Jag tycker synd om alla som inte hängt med från början (typ senaste tio åren) och kunnat snappa upp och lära sig längs vägen. Nu är ju faktiskt debattklimatet sådant att det är bäst att hålla käften om du inte har stenkoll på alla klaver som finns att trampa i. Din blogg och en uppfriskande motpol där det fortfarande är högt i tak och pedagogiskt!

Alltså jag har läst genus på universitetet och kan säga att 90% av det jag kan har jag lärt mig på egen hand. Genus på uni är väldigt (alltså VÄLDIGT) mycket ”såhär säger den här författaren” och väldigt lite ”lär dig det här pga viktig kunskap för livet”. Jag lärde mig inga nya teorier eller typ ”såhär fungerar strukturer”, snarare vem som hittat på teorierna och det är ju inte alls lika angeläget att kunna.

Alla kan fan dra år helvete ja! Om jag någon gång skriver en bok så ska den heta just så. Fan vad trött jag är på folk. Jag är nog lite mer på team god ton (till en viss gräns) och tycker att det urartar i vartenda kommentarsfält jag ser. Fy fan. Jag är SÅ glad att jag slutade skriva krönikor och inte behöver tycka saker längre.
/Team AKFDÅH

Jag är så jävla trött på ängsligheten. Jag fattar ju att den kommer av alla dessa översittare som tryckt ner de lite färskare feministerna i skoskaften med sina oförlåtande pekpinnar, men jag får fan spel på alla trådstarter som låter som om de är skrivna av Nasse i Nalle Puh eller Lille Skutt. Eller alla riddare på vita hästar som rider in i diskussioner och ba ”Friendly reminder att inte bara kvinnor har snippa :))))” Tack för att du avbröt ett intressant samtal och tvingade oss prata om skillnaden mellan normativt språk, exkludering och förtryck och fobi och tjofaderittan, igen, som vanligt, i alla diskussioner. Och alla dessa som hittat en bild eller en text där alla fattar vad som menas men ”skulle man inte faktiskt kunna tolka det såhär? om jag kisar med ena ögat får jag dåliga vibbar. visst håller ni med? och blir det inte då det värsta som hänt någonsin? borde vi inte alla maila den här pizzabagaren i Pajala och berätta vad vi tycker? hashtag aktivism”

Jag har mååånga exempel på det du skriver om. Det senaste var en diskussion jag såg på facebook. En vän hade delat ett inlägg med en bild på barn som överlevt cancer, och det stod typ ”These kids are superheroes for beating cancer!”. Då var det någon som kommenterat typ ”Så man måste ha haft cancer för att vara stark? Är inte ALLA barn starka på sitt sätt? Det låter som att ni försöker få det att verka som att cancer är något positivt, är det inte viktigare att vi kämpar för att hitta ett botemedel mot cancer istället för att kalla folk med cancer för hjältar? Är mina barn sämre bara för att de inte haft cancer eller? Det här är diskriminering mot mina barn!!!!” (Inte exakt så, men sammanfattat lät det ungefär så)
Alltså, snacka om att överanalysera en fin sak bara för att kunna göra sig själv till ett offer. En vuxen människa 30-40 år gammal, startar bråk för att någon vill dela en bild på fina barn som överlevt en hemsk sjukdom. ”Men JAAAAG DÅ?! Tänk på MIIIG DÅ?! Jag blir obekväm när allt inte handlar om MIIIIG!!! Nu tänker jag tjura för att ni ger de här barnen uppmärksamhet, tro inte att det är okej att påstå att dessa barn är starka när JAAAAG vill ha uppmärksamhet!”

Internetfeminismen! Började så bra – man lärde sig så mycket, connectade med andra, kände en tillhörighet. Sen blev det klubben för inbördes beundran där det bara blev en tävling i att hitta fel och uttrycka sig bäst.
Senast jag gav upp var när en feminist hackade på en annan feminist för att hen hade använt ordet ”föredra” i en konversation med en transsexuell person (”vilket pronomen föredrar du?”). Och då orkar jag inte mer faktiskt. Med risk för att vara obildad och ofeministisk…

Jag är trans och jag säger själv att ”jag föredrar hen som pronomen”. Men det är tydligen fel. Jag ska säga ”jag KRÄVER att ni kallar mig hen och den som inte gör det är en transfob jävel som förtjänar att lynchas!”… Jag är GLAD om folk använder ”hen”, jag kan inte kräva att folk ska göra det för vissa vägrar och jag vill inte ta den diskussionen med varenda jävla människa jag möter. Jag är GLAD om cispersoner försöker förstå och gör sitt bästa för att bemöta mig rätt. Jag kan inte skälla ut alla människor som felkönar eller råkar säga något fel för då skulle jag förmodligen inte ha några vänner, någon familj, något jobb eller socialt liv över huvud taget.

nu är väl jag dum och okunnig men vad är det för fel på ”föredra” Äh du behöver inte svara. Synd att att man ofta svartmålas för ett felaktigt ord som användes i god tro. Helt plötsligt är man den värsta transfobiska rassen som nånsin vandrat på denna jord.

Det många ser som stötande är att cispersoner oftast beskrivs som att de är ett visst kön och har ett visst pronomen, medan transpersoner istället ofta beskrivs som att de ”identifierar sig som” ett visst kön och ”föredrar” vissa pronomen. Att använda olika formuleringar när man pratar om cis- respektive transpersoners kön skapar lätt en bild av att transpersoners könsidentitet inte är lika mycket ”på riktigt” som cispersoners.
Hoppas att det här besvarar din fråga!

Håller med och det är ett infekterat ämne. På samma sätt som en inte längre bör vara vän med rasister för att en inte håller med om deras ideologier så blir en påhoppad online i forum där en trodde en kunde ställa frågor och få nyanserade svar. Istället möts en ofta av pekpinnar, hur en ska byta ut ord istället för att få svar på essensen av frågan.
Har gått ur flera grupper som jag tror annars skulle tagit mig frammåt pga just allt detta negativa pekpinnande och hat snarare än uppmuntrande tips.
Jag tänker att mina rasistvänner ger mig en inblick i deras tankesätt och förmågan att förändra stärks eftersom vi ju har andra saker gemensamt. Gillar inte tanken att bilda läger för/emot och att allt ska vara svart eller vitt. Ingen är fullärd och alla kan ändra sig och det ska vara okej att göra fel så länge en städar upp efter sig.
Visste inte att du varit utbränd, vet hur drt är och hoppas verkligen du mår bättre nu.
Kram

TACK!!!! Gud, vad jag håller med. Är så jävla trött. Och förbannad. Och ledsen. Hatar feminismen idag. Om jag ska vara helt ärlig nu så hatar tredje vågens-feminister kvinnor på ett sätt jag aldrig upplevt kvinnohat tidigare. Det ska drevas, ”problematiseras” i all jävla evighet. Mkt gott om antiintellektualism också – en vill inte lära sig om historia t.ex. (en får inte typ påpeka att de bör hålla koll på fakta o kanske läsa en historiebok (”för jag kan ju faktiskt ha dyslexi??? är du ableist? tänk om jag inte kan läsa?? tänk om jag är arbetarklass o inte kan bilda mig eller lära mig nya saker?? hmm?!?”) utan en yttrar sig om saker en bara liksom antar eller läser på Tumblr och tror att det är enda sanningen. En diskuterar inte längre saker för att lära sig nya saker och för att växa i sig själv och sina åsikter, eller ens för få sin egen jävla åsikt att nå fram hos andra – utan för uppbackning av andra feminister. Samt att dessa individer ser ALLA som sina ”förtryckare” (LOL) liksom helt random människor på stan är deras ”förtryckare”, personer med följare på insta är ”makthavare” (SNÄLLA), det sparkas sidledes och nedåt och de rättfärdigar det för de har ju rätt pga ”TF” eller vad fan det nu kan vara. De bygger halmgubbar för att ens ha någonting att skrika om, vägrar lyssna och ta till sig vad andra har att säga.
Samt detta jävla essensialistiska identitetspolitiska trams – vissa ”grupper” SKA ha vissa åsikter, klä sig på ett visst sätt, äta vissa saker, konsumera sin jävla identitet. Folk ska numera liksom radda upp alla sina förtryck för att få legitimitet. Så folk hittar liksom på en massa nya icke-existerande ”förtryck” (monosexism/”binärförtrycket” t.ex) och börjar skrika om det.
Kommer ihåg senast hos Apan satt i granen när folk stormade hos henne på instagram. Vita fick inte ha åsikter pga hade inte TF. Andra rasifierade människor fick inte ha åsikter pga inte tillräckligt rasifierade och folk som skulle haft TF gilldes det tydligen inte pga ”inte tillräcklig kunskap om CA men det har jag”. De enda som kan ha ”rätt” är då alltså: personer med ”rätt” åsikt. Jävla sekterism. Helt jävla stört.
Feminister vägrar alltså: läsa på om saker men ska ändå slänga med dessa terminologier och ”svåra ord” tills orden liksom saknar egentlig innebörd pga folk hittar på en jävla massa som inte stämmer. Och fattar inte någon vad de hittat på (hur fan ska man ens veta) så ska det drevas och ”problematiseras” och folk ska hängas ut och de ska hålla på och trakassera folk och ringa deras chefer och hålla på som hyenor.
Ja. Jag är trött..

Till viss del håller jag med dig. Jag får inte uttala mig om rasförtryck för att min pappa är vit, jag är uppväxt i Sverige och min mamma inte har några minnen från sitt hemland Sydkorea, ”och vadå, Sydkorea är ju inte SÅ hemskt, hade det varit Nordkorea hade din mamma förmodligen varit död nu!”…
Jag ska göras narr av för att jag stavar dåligt och har problem med läsförståelse pga dyslexi och inlärningssvårigheter men andra måste förvaras till varje pris om de uttalar sig om saker de inte vet något om för ”alla är inte så privilegierade att de kan läsa på om alla jävla samhällsproblem!”. Jag fick bra betyg i grundskolan trots mina inlärningssvårigheter och har okej omdömen från folkhögskolan (jag klarade inte gymnasiet så jag hoppade av), så jag utger mig verkligen inte för att vara ett geni, men att bli kallad efterbliven, förståndshandikappad, utvecklingsstörd, cp, mongo, bimbo, retard pga att mina åsikter skiljer sig från deras och att jag dessutom råkar stava fel ibland? Jävla dubbelmoral att säga att man måste stå upp för dem som inte är pålästa och samtidigt kalla någon för nedsättande ord pga att hen har en annan åsikt?
Om jag inte OFTA påpekar att jag är homosexuell, trans, rasifierad, psykiskt sjuk, har varit med om misshandel och övergrepp, fd drogmissbrukare, har inlärningssvårigheter, är mullig, närsynt, har haft anorexia, har astma, eksem, ryggskott, låg inkomst och alla andra jävla saker (stora som små) som påverkar mig negativt så förutsätts jag vara sååå privilegierad och okunnig om hur dåligt folk kan ha det. Som att hela min identitet byggs upp av alla dessa negativa saker. Nåde mig om jag säger att jag kan vara lycklig trots att jag har haft mycket jobbigt i mitt liv för då har jag uppenbarligen inte lidit tillräckligt för att ha rätt att ha åsikter.
Jag har t ex förutsatts vara en man som förespråkar våld mot barn för att jag talade om att man kan leva lyckligt trots hemska saker i barndomen. ”Du försöker bara försvara att du och andra män förstör människors liv!”… nej, jag är 24 år, afab och har överlevt en massa jävla skit som de flesta inte ens kan tänka sig sedan jag var pytteliten men lever ändå ett bra liv idag. Jag orkar seriöst inte.

Jag brukar kalla mig en filantropisk misantrop, haha. Två motsatser som är helt perfekta. Jag jobbar med människor och hatar verkligen inte individer. Jag möter alla med respekt.
Men jag avskyr mänskligheten. Allt vi gör är fan bara skit. Vi är som en cancersvulst som förgör allt i vår väg. Och jag upplever att de flesta är rätt ytliga och opålitliga.

Det finns ingen verklig organisering, ingen riktning att kanalisera ilskan och frustrationen på. När aktivister inte har en gemensam kamp eller något verkligt att enas kring kommer de att börja bråka med varandra. Så har det alltid varit i alla tider. Vad som behövs göras är uppenbart.

Om en har svårt att avkoda text blir det ännu svårare att fråga när det inte är ett öppet klimat. Jag har även gått på en feminist skola och där var det ännu mera förtryck än på andra skolor. Kändes som folk i feministlinjen såg ner på folk på allmän linje.
Blev själv utmobbad av lärarna där. Sen dess för jag bara djupa diskussioner med vänner jag litar på. Håller jävligt låg profil. Är inte avslappnad och trygg i många forum. Är i andra sammanhang ganska öppen och avslappnad. Trivs bättre när folk är mer välkomnande och öppna.
Jag hoppas att du mår bättre snart. Du är en av få feminister jag läser. Du skriver mer rakt på och tillgängligt. Ta en paus från allt du inte mår bra av. Ta hand om dig. All värme och magi.

Vad jag förstår dig och vad jag håller med. Har alltid varit en person med mycket åsikter som gillat att argumentera, men online gör jag det ALDRIG. Vidrigaste klimatet någonsin. Och det leder ju aldrig någon vart heller, tyvärr. När jag fick nys om att DU (som lär dina barn att vissa flickor kan födas med snopp och vissa pojkar kan födas med snippa) blev kallad TRANSFOBISK, höll jag på att smälla av. Det finns ju dem som vill slå ner och typ mörda transpersoner??!! När tappade människor greppet om verkligheten så totalt? Snacka om att urvattna begrepp…. Folk borde sluta snöa in på dessa jävla onlineforum och återvända lite till real life….

Håller verkligen med. Ofta vågar jag inte yttra mig av rädsla att folk argt ska skrika att jag ska hålla käften och backa, för att jag inte har tolkningsföreträde. Jag förstår förstås grejen med tolkningsföreträde och tycker att det är en ypperlig sak, men jag tycker att det har gått för långt när det tystar människor (som inte tar plats på andras bekostnad alltså).
Tycker förresten att fler borde göra som du; skriva om feminism på ett sätt som man inte behöver googla vartannat ord. Har läst din blogg i flera år, och du har öppnat mina ögon ur många aspekter. Tack.

Bra skrivet!
Har funderat på hur det hänger ihop med nymoralismen som kommer mer och mer – att en dålig åsikt inte bara är en dålig åsikt, ett misstag, något man gör, utan ett oföränderligt personlighetsdrag som man kan döma ut en hel person ifrån. Jag ser paralleller till diskussionen om SD faktiskt. Nu är jag vänster om vänster och tycker att folk borde få bo vart fan de vill, men jag tror det är väldigt kontraproduktivt så som många stämplar och fryser ut SD-anhängare fullständigt bara för att de är rasister. Det är jätteelakt att tycka rasistiskt, ja, men det betyder inte att en rasist inte kan ha goda sidor också. Och varför skulle de vilja lyssna på någon som redan dömt ut dem?

Min erfarenhet är att folk ”stämplar och fryser ut” SD:are (vilket jag inte sett någonstans, däremot kritik och ilska) för att de har rasistiska åsikter. Personligen är jag inte intresserad av att umgås med rasister, hur många andra goda sidor de än har. Jag föredrar att diskutera med dem på nätet så jag kan stänga av dem (lämna diskussionen) när jag vill göra något trevligare.

Jag har märkt (mer förr än nu) att man liksom såg ner på de som inte visste lika mycket och att man var dryg istället för att förklara t.ex ”Googla det här. Den här sidan är lättförståelig. Så här menas det” osv. Istället körde man på med ”men du är ju dum i huvudet. Kan du inte läsa eller? Fattar du ingenting?”, vilket inte är speciellt trevligt. Jag har rytit ifrån några gånger och sagt till folk att skärpa sig, för hur lär sig folk? Genom debatter, diskussioner och samtal. Hur ska man veta vad som är sant och falskt på nätet med tusentals källor? Är man ny inom ämnet är det jättesvårt att sovra och ta in det som faktiskt stämmer.
Men jag upplever ändå att klimatet har blivit bättre, men jag rör mig å andra sidan inte inom jättemånga feministiska kretsar, så kan inte påstå att jag har väldigt bra koll heller. Jag tycker det är viktigt att tillåta fel, vi är ju bara människor. Ibland skriver man saker som kan tolkas på flera olika sätt och vi måste nog inse att det ibland finns olika sätt att se på saker. En sak som är sant för mig är inte sant för nån annan, det är alltid subjektivt om det inte handlar om ren fakta. Vi behöver ha fler öppna samtal där folk får vara avslappnade och inte behöver vara rädda för att göra fel, för vi kommer ingenstans då. Ingen vågar prata om de är rädda för att göra fel.

Hej Natashja,
Tack för att du skrev detta! Bästa du skrivit på länge.
Minns du när något jag skrev i en feministisk grupp på nätet och sen blev bombad med hatkommentarer? Admin tog bort min kommentar – som inte alls var hatisk – mot min vilja (censur), men jag står fortfarande för den åsikten och alla som skickade hat till mig fick gå ”fria”. Kan inte förstå det fortfarande. Det stod saker som ”Du borde dö” och ”Jag hoppas verkligen att du inte får barn”. Ett förtryck som dom rättfärdigade för att dom såg mig som dum och mindre värd för att dom värderade mig som ”priviligerad”, utan att veta något om vad jag gått igenom i mitt liv. Det gjorde mig fruktansvärt ledsen och även om jag är kvar i gruppen så läser jag aldrig där längre och den tryggheten jag tidigare känt i den gruppen raserade under mig. Även hur du agerade gjorde mig väldigt ledsen, även om det säkert inte var meningen.
Om du inte redan läst Elaine Eksvärds böcker så rekommenderar jag dig att göra det. ”Härskarteknik” var mycket bra. Och du gillar ju henne ? Kan kanske hjälpa dig sätta en ny ton på debatten?
Stor kram till dig, min stora förebild ❤️ Hoppas du får må bättre snart!

ap-gruppen har varit svår att moderera och vi har verkligen försökt vårt bästa för att eliminera den typen av påhopp. Grejen är att vi startade aporna för att människor skulle kunna ha en frizon att vara lite okunniga och korkade i, utan att få skäll. Men sen tog det sakta över av duktiga elitister med rätta språket och kunskapen. Vi tappade kontrollen men det känns som att vi börjar få tillbaka det som det var tänkt för. Vi har ju till och med ”god ton” som regel!
Ber tusen gånger om ursäkt för att du fick utstå detta. Det är aldrig ok, även om man har fett fel eller uttryckt sig kränkande.

Jag håller med. Dock måste jag säga att detta även måste gälla debatten och diskussionen med män och allt vad det innebär. För där ser det ju precis likadant ut. Förminskande pch viljan att missförstå även de män som menar väl och som vill förändra.
Precis som du säger är det klart viktigt att den förtryckta får vara arg, men allt kan inte handla om den förtrycktas känslor i en diskussion. Fakta spelar roll. Jag tycker are detta kan appliceras i den antirasistiska kampen också; vem vill hjälpa/stå bakom en kamp där man inte känner sig välkommen? Alla ”white years” och det snacket skapar ju ännu mer ”vi och dom”. Kontraproduktivt, enligt mig. Nä, försök istället förstå intentionerna bakom misslyckade argument. Då kan vi kanske komma någon vart.

Jag för min del har svårt att förstå hur man inte kan vilja hjälpa en förtryckt grupps kamp för att somliga i gruppen är otrevliga/mobbare/osympatiska. Det har precis ingenting med kampen för deras jämlikhet att göra. Vad är jag för en människa om jag skulle ta avstånd från antirasismen bara för att det fanns rasifierade med i drevet mot LD? Jag tar avstånd från dessa individer, men vända hela antirasismen ryggen bara för det? Skulle inte kunna se mig själv i ögonen om gjorde såna småsinta självupptagna val.

Jaaa! Har avföljt MÅNGA konton på IG som jag tyckt vart skitbra till en början. MEN. Sen började det balla ur. Jag vågar inte uttala mig om något inom feminism offentligt längre för är rädd för hatkommentarer om jag uttrycker mig tokigt av ren okunskap. Så frustrerande och tråkigt. Så, där sitter jag, tyst som en mus, när jag egentligen vill kommentera eller diskutera.
Men du är fortfarande awesome, som alltid!

Kan inte annat än att hålla med. Har alltid försökt att uttrycka mig tillgängligt i språket (är 44 så det är ju ett tag jag varit skrivkunnig). Men när jag började på högskolan för ett par år sen så dög ju inte det längre. Då måste man kunna svänga sig med fina ord, begrepp, definitioner, teorier, filosofer, forskare, teoretiker, -ismer och manifest, att skriva för att alla skulle kunna ta till sig budskapet blev helt uteslutet. Fair enough, man skriver ju främst för akademin.
Men det påminner väldigt mycket om den elitism som frodas in om den svenska feminismen med den stora skillnaden att inom högskolevärlden får du IG och får komplettera, på feministsidor i sociala medier blir du kölhalad, uthängd, dumförklarad.
Hatar f*cking j*vla elitism som samtidigt hävdar att den är allt annat än elitistisk!
Den som försökt diskutera med en revolutionär kommunist nån gång fattar precis vad jag menar. Så ser feministrörelsen i Sverige ut nu 🙁

Oftast när jag läser dina inlägg så lär jag mig hur andra känner, men här finner jag en hög igenkänningsfaktor. Jag slutade diskutera feminism på internet lika snabbt som jag började, då jag som cis-man behövde läsa mig till en högskoleexamen i genusvetenskap, och dessutom skulle vara tyst och släppa fram de som behövde rummet. Tur att jag har kvinnor jag kan prata med i bekantskapskretsen, så att jag inte förblir en supporter helt utanför arenan.
Keep going strong!

Känner igen detta så väl. Jag vet inte hur många gånger jag har censurerat mig för att jag är för okunnig och för politiskt inkorrekt. Har ingen lust att få höra att det är fel på mig. Känner mig inte särskilt hemma i feminismen så som jag uppfattar den genom media. MEN, jag tror det är genom att läsa din blogg som jag har förstått att jag ändå får vara feminist. Och jag tänker nu att jag är det även om jag antar att de flesta ”riktiga” feminister skulle protestera mot detta.

När jag blir trött på allt så brukar jag gå in och läsa på kommunisternas hemsida. Det är en frisk fläkt i dagens debattklimat, särskilt eftersom kommunisterna fortfarande anses ”PK”, åtminstone i norra Sverige. Jag är inte själv kommunist, men kan längta efter de gamla klassiska frågorna eftersom jag tycker att ”stockholmsvänstern” är liberalistiskt skit. Jag hoppas på ett fullskaligt klasskrig mellan den riktiga vänstern och stockholmsvänstern.
http://www.kommunisterna.org/nyheter/2015/03/var-fanns-fi-pa-8-mars
”Filosofen Slavoj Zizek skriver om postkolonialismen att den är ”ett påhitt av några rika killar från Indien som såg att de kunde göra karriär på västerländska elituniversitet genom att spela på vita liberalers skuldkänslor”. Något liknande kan lite tillspetsat sägas om identitetspolitiken. Den är ett påhitt av ambitiösa och karriärsinriktade unga människor, inte sällan med invandrad medelklassbakgrund, som ser ett sätt att skaffa sig näbbet i olika rörelser eller debatter för att stärka sina möjligheter att göra karriär på kulturredaktioner eller inom det akademiska.”
http://kommunisterna.org/nyheter/2016/01/polisstat-eller-flyktingkaos
”Propagandan om en globaliserad värld utan nationsgränser tas som en sanning av den liberala vänstern. Men propagandan är endast är ett färggrant överkast för att pryda och dölja globaliseringens kärna: Att västvärldens storföretag ges möjlighet att producera så billigt som möjligt, sälja på så avreglerade marknader som möjligt och betala så lite skatt som möjligt. Som till tänderna rustad säkerhetsvakt för denna världsordning står Nato, för att garantera det tvång som ligger till grund för kapitalets frihet.”
http://www.kommunisterna.org/nyheter/2015/11/kapitalet-utnyttjar-flyktingkrisen
”Flyktingkrisen kräver extraordinära lösningar, om detta är alla överens. Men det betyder inte att kostnaderna och ansvaret ska läggas på arbetar-klassen att betala med sin trygghet och välfärd. Även i humanitära krissituationer måste frågan ställas: Vem tjänar på det? Humanism kan fyllas med olika klass-innehåll och kriser innebär även alltid möjligheter, men om vänstern i bred mening och fackföreningsrörelsen inte genomskådar den till humanism förklädda överklasspolitiken så heter de stora vinnarna Sverigedemokraterna och Svenskt Näringsliv och den stora förloraren är arbetarklassen i Sverige.”

Intressant att läsa ditt svar längre upp här angående apor-gruppen. Det är en av de grupper som gett mig mest ångest och panik genom tiderna. Fullproppat med elaka människor som gör allt för att misstänkliggöra och missuppfatta, hätska sinnessjuka diskussioner och massa skit, ärligt talat. Blev tillslut utkastad utan att förtjäna det men diskussionen var redan så uppiskad så admin bara kastade ut folk till höger och vänster och ska jag vara ärlig så är det något utav det bästa som hänt mitt psyke på LÄNGE. Att slippa se alla diskussioner, pajkastning och skit har fått mig att må bättre. Att slippa dessa människor i mitt liv! Efter att jag insåg det så slutade jag självmant att följa ”Fria barn” som är likadant och ”Kvinnohat” där det också går till på samma sätt. Är så jävla trött på att feminister som ska stå på samma sida och driva en kamp ihop hackar, mobbar och behandlar alla som inte håller med om minsta sak som skit.
I apor-gruppen fick jag höra att jag var transfob och ”vidrig”. I fria barn fick jag höra att jag kommer bli/är en värdelös och att det är synd om mina eventuella barn (detta för att jag inte tycker det är rimligt att alla föräldrar – framförallt kvinnor som de tyckte ska vara hemma i 6 år med sina barn) och på Kvinnohat fick jag höra att jag var äcklig och pinsam som heterosexuell och att jag var ”vilseledd” som lever med en man. Alltså ärligt talat – fuck off. Sorgliga, fjantiga människor som mår bättre av att trycka ner andra.

Intressant att se att fler upplevt samma förtryck som jag… Tråkigt att det blev så, men jag mådde faktiskt också mycket bättre när jag gick ur, även om jag är djupt tacksam för dom första åren jag fick vara med där och fick chansen att lära mig så mycket klokhet av fantastiskt intelligenta, pålästa och snälla människor. Det finns faktiskt aldrig ett enda rätt, och det är inte dumhet att se nya perspektiv på saker och erkänna att man tidigare haft fel.

Som tonåring gick jag en kurs hos Kvinnojouren och fick lära mig vikten av att lyfta andra kvinnor. Att även om jag inte håller med en annan kvinna vara noggrann med att hon går ur diskussionen stärkt som person. En så himla enkel tumregel som många verkar tappat helt idag. Det kostar ju inget att i god ton berätta hur man själv ser på något och uppmuntra den andres fortsatta kunskapsinhämtning.
Sedan gör det mig mörkrädd att vi kvinnor tystar varandra. Som om det inte krävdes tillräckligt med mod för kvinnor att våga ta ton förr i denna värld av mansplaining – nu måste vi oroa oss för att på samma vis bli tillintetgjorda av varandra också. Vansinne.
Tack för denna text, den behövs verkligen!

Ett bra sätt enligt mig är att aldrig ens blanda in kvinnors person i debatten. Män har kassa åsikter, kvinnor har en problematisk person. Efter att ha haft ett manligt kodat namn på nätet under några månader har detta blivit väldigt tydligt för mig. Som man blir min person väldigt sällan angripen, i princip aldrig. Och i och med det känner jag heller inget behov av att få min person stärkt i diskussioner. Vill jag bli stärkt som person vänder jag mig till maken och nära vänner. Det är otroligt befriande att diskutera på nätet som man. Folk kanske tycker att mina åsikter är urbota dumma, men min sexualitet, tankeförmåga och psykiska status ifrågasätts aldrig.

Det är lite balansgång också, från alla håll. Å ena sidan ska man inte sabba varenda diskussion med ”sin käpphäst”, men å andra sidan, ibland måste man få säga ifrån. Jag önskar att folk kunde välja sina strider bättre. Samtidigt förstår jag att det är påfrestande att gång på gång stoppas upp i en rätt avancerad diskussion på en annan nivå än nybörjare, av frågor på en väldigt grundläggande nivå. Som har svar en googling bort. Det har jag upplevt alltför många gånger i feministiska diskussioner särskilt med män som börjar ifrågasätta folks erfarenheter. Fan jag blir arg när jag tänker på det, fortfarande.

En annan sak jag stör mig på är att man inte får kritisera riktiga problem för att det finns en minimal chans att någon tar det personligt.
Jag får t ex inte prata om att jag har posttraumatisk stress pga misshandel och sexuella övergrepp och därför mår väldigt dåligt av våldsamma sexscener i filmer. Nej, tänk på att det finns de som GILLAR våldsamt sex, jag får ju inte kritisera den typen av sex då, det är ju KINKSHAMING! Alltså… Sluta försöka göra er själva till offer i den här frågan. Jag kan få panikångestattacker för att jag minns saker som hände mig när jag var i tonåren av att se en kvinna bli strypt under en sexscen. Du kanske blir lite ledsen om jag säger att jag hatar den sortens sex för att du blir kåt av det. Det är INTE synd om dig. Sen vet jag att många använder våldsamt sex som ett sätt att bearbeta övergrepp, jag gjorde det själv förr. Men det spelar faktiskt ingen roll. Jag vill kunna kritisera hur sex framställs i media utan att behöva höra att jag är en fördomsfull idiot som slutshamear kvinnor som gillar bdsm. Jag slutshamear ingen. Det är SEXET jag kritiserar, inte kvinnorna som personer.
Sen får man inte kritisera retuscherade kvinnor i tidningar ”för tänk på kvinnor som faktiskt ser ut så”! Alltså, det kanske finns kvinnor med en och en halv meter långa ben, 50 cm i midjemått, platt mage och fasta, runda E-kupor, stort svallande hår och inte tillstymmelsen till rynkor, födelsemärken eller celluliter och ständigt perfekt solbränna. Men nu ser faktiskt i princip ingen ut så, inte ens fotomodellerna eller kändisarna. Därför retuscheras de för att se ut så. De ser inte ut så på riktigt och därför kritiserar jag att de blir omgjorda för att få vara med på omslag.
Kim Kardashian, Beyonce och Nicki Minaj t ex, är egentligen mycket kortare, mulligare och har mörkare hy än vad man ofta ser i tidningar. De blir utsträckta och blekta i photoshop innan bilderna publiceras. Varför ska de behöva vara långa, smala och ljushyade för att vara fina nog för tidningar? ”Men så kan du ju inte säga, du får det ju som att låta att du tycker det är fult att vara lång, smal och ljus!”. Nej, det gör jag inte. Snälla, läs vad jag skriver istället för att hitta på egna tolkningar! Förresten är det totalt irrelevant om jag, en okänd människa på internet, tycker att det är fult att vara lång, smal och ljus. Det faktum att kvinnor som inte ser ut just så retuscheras för att få de egenskaperna är ett mycket större problem än så.

Det finns en anledning till att jag inte hänger i andra diskussioner än den hos dig. Här har utvecklingen gått åt motsatt håll, tycker det är mer tillåtande nu än för ett par år sen då jag fick mig några rejäla snytingar härinne.
Jag förstår frustrationen när folk (jag i det fallet) inte förstår men jag hade googlat alla ord jag inte förstått i texten men undrade specifikt hur skribenten (en av feminismens röster) menade i en fråga. Googla för fan, fick jag höra då och när jag ifrågasatte att jag ju inte kan googla vad NN tycker/menar så skulle jag Backa för fan!

Men ja det där har jag också varit med om?
Jag: ”Vad tycker just DU i den här frågan?”
Svar: ”Du kan väl googla? Varför måste JAG svara på allt?”
Eller:
”Kan du förklara lite närmare vad du menar när du säger så?”
”Varför måste jag det, du kan väl läsa på lite istället?”
Som att de inte kan stå för vad de tycker utan bara slänger ur sig åsikter hejvilt och blir sura när man ifrågasätter dem.
Det roligaste var ändå när jag berättade om en diskussion jag haft under en SO-lektion när jag gick i åttan, för tio år sedan alltså. Då var det någon som frågade ”kan du länka till den diskussionen?”, jag svarade typ: nej, det går ju inte eftersom det hände i ett klassrum och inte på internet. Då började folk anklaga mig för att bara ha ljugit ihop historien och krävde att jag gav en källa på att det verkligen hade hänt för att de skulle tro mig. Ja vad ska man säga…?
(Även om det hade funnits bevis på internet, så är jag väl ändå inte skyldig att länka till det beviset eftersom det kan röja min identitet?!)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *