Kategorier
Vardagstrams

Att föda med smärta

Det här ang. att föda utan smärtlindring, för mig handlar det – min stolthet alltså – om att jag i en utsatt och krävande situation klarat av att sätta mina behov och lidande åt sidan för barnets bästa. Välja bort lindring för att minska riskerna. Klart det är en bedrift? Eller är det fult att tycka det?
Och innan ni ropar skuldbeläggning så vill jag påpeka att man inte är sämre på nåt sätt för att man väljer annorlunda, att föda barn…. alltså det är så jävla jävligt att det är fullt förståeligt att man ber om jordens alla droger och smärtlindringar. Själv hade jag dessutom svårt att se barnet i magen som ett barn innan det kom ut. Det är abstrakt. Att välja sig själv och behovet av lindring blir inte svårt då, snarare tvärtom. Jag gissar att jag inte är ensam om att känna så här?
Men jag har ju fött både utan och med epidural och utöver den erfarenheten så finns det ju också fakta jag behövde ta hänsyn till. (vilka riskerna eller negativa effekterna samt komplikationerna är med epidural och andra metoder får ni googla er till, jag vill bara berätta om mina tankar kring ett personligt val. Jag tycker dock att jämförelsen med bedövning hos tandläkaren eller narkos vid operationer blir absurd.)
Skillnader var ju enorm också. Framförallt när krystfasen satte in. I efterhand förstår jag hur viktigt det är att känna ordentligt och det ville jag inte gå miste om heller.

Jag ser förlossning med smärtlindring som mer av ett uttryck för patriarkatet än en utan. För att föda utan smärtlindring framgångsrikt behövs oftast mer stöd, närhet, mjuka värden och praktiskt kunnande hos den som hjälper till. Med en epidural kan man om man vill lättare tvinga in kvinnan i ett mönster av cm öppnad livmodertapp i timmen, värkdropp och till sist en läkare som drar ut barnet med ett redskap. Nu beskriver jag självklart ytterligheter men det går inte lika lätt att styra en icke-medicinerad kvinnokropp.
Sverige är rätt unikt i att vi har en förlossningsvård med barnmorskor med mycket makt vilket är något vi ska försöka försvara så mycket vi kan. Det betyder inte att vi ska sluta erbjuda smärtlindring men se till att vården utformas så att kvinnor klarar att föda utan smärtlindring om de vill för att personalen har tid och ork att ta hand om en kvinna som inte är bedövad. De som ändå vill ha smärtlindring får inga nackdelar av ett sådant förhållningssätt.
Elin, kristen feminist 

Sen blev det komplikationer ändå i mitt fall, men det berodde ju antagligen på att jag fick värkstimulerande (jag hade inget val där kände jag) och på att jag hade havandeskapsförgiftning.

Och en annan sak: Det är faktiskt ok att INTE vara ”duktig”. Jag var allt annat än detta. Jag skrek, grät, bad om nåd och allt det där ni vet. Jag var inte typ Gudrun Schyman som tappert och lugnt andades ut sitt barn. Jag låg i fosterställning fast jag vet att det är bättre att stå eller röra sig. Jag spände mig när jag borde ha slappnat av och jag andades inte som man skulle, jag sket i allt sånt och jag känner inte mig det minsta sämre för det. Lägger man prestige i det trauma som barnafödande faktiskt är för de flesta så är man bara dum i huvudet men min erfarenhet är att de som gör det oftast inte fött några egna, är män eller haft en riktig räkmackeförlossning.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Att föda med smärta”

Jag har fött 4 barn helt utan smärtlindring, och det har fått mig att förstå kroppens styrka och lärt mig lita på kroppen. Jag mådde också oförskämt bra efter förlossningarna, kanske det har att göra med att ingen medicinering / bedövning störde?

Vet inte om jag ska skriva kommentaren för jag vill inte göra dej irriterad och det känns som om det är risk för det, men den troligaste anl till att du fick ett sådant stort barn, därmed ett mer utdraget förlopp med värksvaghet och oxytocindropp beror troligen på övervikten. Även utan diabetes så har överviktigare en större insulinproduktion, insulin passerar moderkakan och kommer barnet till del och insulin är ett tillväxthormon.
Jag har lärt mej otroligt mkt av dej och av Somliga feta kvinnor på IG kring hur utsatta överviktiga är och försöker inte skamma dej utan mer ge dej svar på varför det blev som det blev. Övervikt är en av de största riskorsakerna till stora blödningar.
Igen, grattis till sonen. Han är ljuvlig. Jag älskar tjocka bebisar och har suttit och njutit av dina bilder på underverket på IG. Han är fantastisk. Och du gör en oerhörd insats i din amningsinformation, instämmer med dej till fullo där.
Kram på er. Asta med en termin kvar till barnmorska.

Asta… du är bara, åh alltså… Du tror att du är den första som läst ett par år på en inte så svår utbildning. Kom tillbaka när du ÄR barnmorska, kom tillbaka när du är ERFAREN barnmorska, kom tillbaka när du fött ett barn eller två, när du själv gått upp i vikt för jag slår vad om att det händer, kom tillbaka när du har livserfarenhet eller när du forskat i åtta år och skrivit en avhandling om insulin (det har jag).
Vet du varför det du spyr ut är fatshaming? Hur man märker det? När man kan likna det vid att säga till en kvinna som lämnats av sin man att du inte vet om du ska säga det, för hon kanske blir irriterad, men om hon bara tagit lite bättre hand om sig själv, tränat lite, inte åldrats, inte ställt krav, så hade mannen kanske stannat kvar. Det är säkert sant. Det är mannens sanning. Men det betyder inte att kvinnan gjort något fel, eller bör ändra på något och det betyder framför allt inte att hon behöver höra den ”informationen” när hon står ensam kvar. Det betyder inte att det inte finns kvinnor som gjort precis allt det där, åldrats, blivit fulare och grälat och ändå står mannen där vid hennes sida.
Jag tror du menade inte precis väl, men du menade inget ont, du trodde bara att du var den enda som satt inne med kunskap om insulin och du ville show off. Ring dina föräldrar istället och berätta vad du läst i en bok. De kanske orkar lyssna.

Varför forskar inte vården på en effektiv smärtlindring som inte påverkar barnet eller förlossnings arbetet? Varför spricker vi utan hjälp av aktivt prenial skydd, eftervård är i stort sett obefintligt, vi föder på väggrenen, förbises, lämnas ensamma, vår instinktiva oro om vad som sker i vår kropp, tas inte på allvar- viftas bort som psykiskt instabila mödrar, barn skadas och dör av brist på kunnande, tid, engagemang och ekonomiska resurser. Idag finns knappt hjälp för de stora skador många kvinnor lider av, bm säger upp sig i hela Sverige. Jag tänker tvärt om, kanske en läkare måste vara tillgänglig vid varje förlossning, som i USA, kanske då skulle vi kvinnor få den vård vi behöver, för läkare är ofta män, och män kräver lön och tid och personal – och får det! Kanske vi då skulle få en Eda utan att vänta i timmar, få kontroll på en förlossning som idag leder till dödsfall och svåra skador på barnet pga av att läkaren dröjde med ordination av livsviktiga val i 45min! Bm har ingen makt -de är kvinnor och behandlas där efter. Så tragiskt att der ser ut såhär, kvinnovården är inklämd längst bak i skrubben och längst fram i fin salen ligger männen med effektiv hjälp och blir lyssnade på.

Dina slutledningar är helt fel -ju mer medicinska interventioner och läkare inblandade i en förlossning desto osäkrare förlossning. Yes, jag spetsar till det, men det handlar om att en förlossning egentligen har mycket litet med sjukvård att göra. Det är en lika mycket psykologisk som fysisk process, där det viktigaste jobbet från sjukvårdens sida är att trygga kvinnan i att våga lita på sin egen förmåga att föda. Barnmorskor ska leda förlossningar eftersom det är de som kan hantverket.

Jag har beundran för alla som har fött barn. Oftast är det inte ”bara” förlossningen som gör barnafödande till ett trauma heller, utan även graviditeten. Även om man har en komplikationsfri graviditet är den oftast fylld med oro och ångest för barnets hälsa och bästa och hur man ska klara av uppdraget som förälder. Papporna upplever konstigt nog inte samma sak…. 😉 Själv hade jag både en komplikationsfri graviditet och förlossning men drabbades ändå av en livskris efter förlossningen då jag, som har flyttat långt från min familj, satt ensam med min nyfödde femkilosbebis och bara ville bort. Nu är han tre år och jag börjar känna mig som mig själv igen, men det har tagit tid. Jag önskar så starkt att jag hade blivit tagen på allvar då jag sade till min omgivning att jag inte mådde bra, men möttes av total oförståelse och pikar om att jag borde vara så himla lycklig. Men det var jag inte. Jag ville bara dö.

Man pratar också så lite om hur besvärlig graviditeten är för vissa kvinnor. Jag mår väldigt dåligt psykiskt som gravid, första gången lyckades jag liksom inte förmedla det till vården men denna gång har jag gått hos psykolog och har klarat vara starkare och gladare även om det inte är någon dans på rosor för mig. Det känns som att det är oerhört tabubelagt att hata att vara gravid och jag har flera gånger fått frågan varför jag då skaffar barn. Eh, för att jag inte mår dåligt av att ha barn när de väl kommit ut och det trots allt handlar om så många mer år. Denna gång har jag varit noga att berätta för folk hur mycket jag hatar det med hopp att om någon annan som känner mig hör detta och känner samma sak så vet hen åtminstone att det finns en till person som känt samma sak.

Men du var ”duktig”. Du har fött ett barn. Då är man per definition duktig. Man gör det på olika sätt men duktig är man alltid. You did good. Fokusera på det.

Kan känna igen mig i det du skriver. Livskrisen efter första barnet arbetar jag fortfarande med. Snart är hen ett år. Jag älskar mitt barn över allt annat men orkar inte riktigt med föräldraskapet. Jag tror det är förlossningsdepression light och hoppas att det går över. Men ingen jag träffar har bekräftat att de känt som mig, trots att det ska vara så ”vanligt”. P

Asta, jag är med dig. Har dock lärt mig att i bloggvärlden går fakta baserad på forskning och yrkeserfarenhet inte hem. Känslomässiga argument och tyckande dock. Märkligt att många vet bättre än utbildad vårdpersonal, och att de känner sig så trampade på tårna av saklig information.
Hälsningar från en till inom förlossningsvården
PS fantastiskt fin bebis. Grattis!!

För man MÅSTE faktiskt ALLTID komma med vetenskapliga fakta om varför övervikt är dåligt och det är ALLTID relevant och bör ALLTID uttryckas, även på en blogg där författarinnan många många gånger skrivit rätt ut att det _inte är välkommet_ eftersom överviktiga redan vet.
Kanske kan du för ett litet ögonblick överväga möjligheten att det inte är vi som ogillar vetenskap och känner oss ”trampade på tårna av saklig information” (fuck off) utan ni som är jävligt okänsliga som kräker ur er oombedda råd om överviktigas hälsa var ni än kan, som om vi vore dumma i huvudet och behövde läras upp om våra egna kroppar? Nej, det är klart du inte kan. Det vore ju empatiskt, my bad.

Jag är kluven, riskerna är vad jag vet att hjärtfrekvensen kan förändras hos barnet, men jag fick även veta att bedövningen minskar stresshormonet hos mamman vilket är en fördel och förbättrar blodflödet i moderkakan/syresättningen till barnet så det är som det är känner jag. Inte så jäkla lätt att föda barn helt enkelt, varken med eller utan bedövning, det är upp till var och en och vårdpersonalen att ta sig igenom detta enorma arbete så det blir bra nog liksom, för det är riskfyllt att föda barn men vi har tur som lever i Sverige där riskerna är minimerade så att säga. Men samtidigt om man lägger risker åt sidan, vilken grej alltså, alla mammor där ute som fött barn på ett eller annat sätt vilka hjältar! Grattis till ert fina barn, vilket jobb du gjort LD!

Det man har sett hos de kvinnor där man i stället jobbat aktivt för att göra kvinnan lugn och trygg är att förlossningsskadorna går ner. Att ha en doula med sig är inte något alla har råd med, men det har en enormt positiv inverkan på förlossningen och förlossningsupplevelsen. Med det sagt vore det snarare önskvärt att barnmorskorna blev bättre på även den känslomässiga biten (då skulle dyr doula inte behövas). Då slappnar den födande av bättre och kroppen kan hantera förlossningen bättre, både i storlek och smärta. Hemförlossningar har en mycket bättre statistik när det gäller förlossningsskador, även mindre bristningar. Inte bara för att det är kvinnor som förväntas ha en ”normal” förlossning, utan för att kvinnan känner sig lugnare och tryggare i sin hemmiljö. Kan vården arbeta lite på trivseln och tryggheten för den födande (även på sjukhus) så tror jag vi kommer lång väg oavsett om den födande använder smärtlindring eller inte.

Bra jobbat! Viktigt att vi säger det till varandra! Bra jobbat! Själv hade jag vid första förlossningen inställningen att jag skulle ta emot allt smärtlindrande dom hade att erbjuda – men så blev det inte. Jag var väldigt fokuserad och introvert i mitt värkarbete och ville inte bli störd, provade lite lustgas men då försvann jag helt. Skrek under krystvärkatna att dom kunde klippa upp mig men då var det ju liksom lite sent?
Jag tror att det i många fall är rädslan att möta sig själv och sin smärta som gör det ohanterbart utan smärtlindring. Det viktigast är ju därför att alla kvinnor som föder måste få känna sig trygga.

Intressant ämne.
Jag älskade epiduralen:-) Hade en lång och utdragen förlossning så om jag inte hade fått den vilan hade jag aldrig orkat krysta ut barnet. Tänkte inte på hur det påverkade barnet i den stunden alls, var bara helt desperat. Funderar på att försöka utan med nästa om det går eftersom den försvagade värkarna och jag behövde värkstimulerande dropp.
Grattis till Bamsen!

Jag läste boken Att föda som en man (rekommenderas!) och tog ett medvetet beslut innan förlossningen att jag ville ha epidural. De länder där kvinnan inte känner krystvärkarna pga epiduralen och sånt är väl för att det ges mycket starkare dos där än i sverige? Typ så att kvinnan inte känner sin underkropp och inte kan gå utan måste åka rullstol. Minns att Finland var med som ett exempel på ett land med högre andel förlossningar med bedövning men mindre andel förlossningsskador än Sverige.
I vilket fall, grymt bra jobbat av dig Lady dahmer och grattis till ditt fina barn! Jag skulle också vara extra stolt om jag fött utan bedövning men mer av anledningen att ha klarat av något svårt än för att det skulle vara barnets bästa.

Jag födde med epidural i Sverige och kände inte krystvärkarna trots att jag kunde stå och gå. Men jag upplevde inte det som ett problem, jag tog bara i när de sa att jag skulle det och ungen var ute efter 30 min krystande och jag sprack inte så mycket trots första vaginala förlossningen.

Jag håller fullständigt med. Man har inte kunnat visa att EDA förlänger öppningsskedet, tvärtom kan detta gå lättare då kvinnan får en chans att slappna av. Däremot finns en risk att utdrivningsskedet förlängs (men det är generellt den ”kortaste” fasen). EDA kan självklart ge komplikationer, som alla ingrepp kan göra, även om det är ovanligt. Men det finns också klara fördelar för bebisen då stresshormoner hos kvinnan minskar. Alla kvinnor har rätt att välja sin förlossning, vaginal eller kejsarsnitt, smärtlindring eller ej. Det är en bedrift att föda barn, oavsett hur man väljer att göra det! Att det ska läggas fram som att vaginala förlossningar är ”finare” än snitt och att föda utan smärtlindring är ”bättre” än med – det tycker jag är kränkande. Ska inte vi kvinnor stötta varandra i våra val?

Om det känns rätt för dig att köra utan smärtlindring, så ska du vara nöjd att du gjorde det med. Utan att behöva ursäkta dig. Jag kan i efterhand också känna mig stolt över att jag födde mitt barn utan smärtlindring. (Jag räknar inte lustgas, för det gav ta mig fan ingenting annat än att det dämpade ljudet av mina avgrundsvrål.) Det är mäktigt att tänka sig att ens kropp och psyke klarar av att ta sig igenom den smärtan och stressen som en förlossning innebär, utan att stänga ner och ge upp.
Men just då, i stunden, grät jag och hyperventilerade och ville att de skulle snitta ut ungen. I mitt fall var det inte självvalt att köra utan smärtlindring nämligen. Jag bad om epidural direkt när jag kom in till förlossningen, men var bara öppen 1, och sen öppnade jag mig från 5 till 10 cm på 20 min, så narkosläkaren hann inte komma. Paniken som uppstod när jag insåg att jag skulle få klara mig utan epidural, jag trodde att jag skulle dö. Bokstavligt talat.
Hur som helst, massor av grattis till barnet! Och grattis till dig för att du tagit dig igenom en förlossning ännu en gång, vilken superkvinna!

Har inte läst alla kommentarer det skrivits om stora barn. Har själv fått stora barn och de har haft jättetjocka navelsträngar. Barnmorskan vid andra förlossningen förklarade att det innebär bra flöde i strängen och de har fått mkt ”mat” medans de legat i magen och att de troligtvis kommer innebära stor aptit utanför och det har stämt utmärkt det. Om det är sant vet jag inte. Såg att Bamsen hade rejäl navelsträng han med. Kom att tänka på det då 🙂 Kanske inte alls var relevant i någon diskussion här men men 😉
Grattis till fin bebis 🙂

Har fött 4 bamsingar, 4,4-5,3 kg’s fina bebisar, ingen förlossning den andra lik. Prövat allt utom sugklocka tror jag, från Eda, enbart lustgas, ingen smärtlindring till kejsarsnitt, och jag var lika stolt varenda gång:) Kan helt ärligt inte säga vilket sätt jag skulle föredra om jag blev gravid igen, det fanns fördelar och nackdelar med allihop.
Klart som f-n du ska vara stolt, grattis till ert 3e underverk!

Jag hade en hemsk första förlossning och nu i slutet av januari snittades jag planerat, det var det ”bästa jag varit med om” och jag fick en verklig revansch efter min förra förlossning. Är impad över alla som kan föda utan smärtlindring. Jag hade inte tänkt att ta någon alls men pga felläge så tog ingen smärtlindring (provade i stort sett allt) och akutsnittades efter 24 timmar. Då hade jag inte öppnat mig en enda mm och han hade inte rört sig en mm heller =/ Jag önskar så att jag skulle våga prova igen och se om det kunde bli en ”normal förlossning” men jag vågade inte. Hur som helst vill jag bara säga att jag ändå har ”gjort ett bra jobb” och fött barn, även om jag fött på ett lite annorlunda sätt. Många säger att kejsarsnitt är en genväg men i själva verket är det betydligt mer smärtsamt många gånger och mycket längre läkningsprocess.
Jag tycker att alla kvinnor som föder barn är hjältar och grymma, med eller utan smärtlindring. Vaginalt eller icke vaginalt 🙂 Grymt jobbat!!

Jag bad tidigt om planerat snitt, och om att få träffa läkare direkt för att diskutera detta. Till en början var det för att skydda mitt eget psyke, men i slutändan var det det som jag kände var säkrast även för bebisen. Snittet gjordes tre dagar innan bf, vilket var standard på mitt BB. Jag undrade om det var möjligt att sätta kateter efter bedövningen lagts(dåliga erfarenheter), vilket det inte var här eftersom man ville ta ut bebisen så fort bedövningen verkat. Fick ej heller lugnande innan, annat än en fin narkosperson som erbjöd sig sin axel medan han nynnade och var allmänt härlig. När de plockat ut bebisen(som skrek när hon bara vara halvvägs ur magen = märklig känsla) lade de henne(och moderkakan) på ett bord några meter bort och tog prover samt väntade på att navelsträngen skulle sluta pulsera, medan sambon klappade och pussade. Han spenderade sedan en knapp timme ensam på vårt rum med en nöjd bebi på bröstet, innan de båda kom ner till uppvaket och hon började amma. Inget av detta var smärt- eller ångestfritt för mig(mest pga allt blev fel när katetrar och nålar skulle sättas och smärtlindringen försvann) men jag var helt klar i huvudet och har svårt att tro att min bebis kunnat få en bättre start än den hon fick pga snittet. Dessutom fick vi vara kvar på BB i fem eller sex dagar och se på tv, gosa med bebis, lära mig att amma, äta god vegansk mat(blev SÅ förvånad av kvalitén) och samtidigt ha tillgång till prick all hjälp vi kunde önska med ny-bebis-grejer. Blev orimligt glad också när barnmorskorna kom med fina brickan pga har hört att snittade inte får den, plus är ju vegan och brukar få lösa sånt själv. Jag är helt och fullt övertygad om att detta var det absoluta bästa sättet för mitt barn att födas på, och för mig var allt stöd runtomkring helt ovärderligt och något jag inte tror jag upplevt på samma sätt vid en vaginal förlossning.

När man så fint skulle skriva förlossningsbrev med första barnet skrev jag. Alla drogs som är möjlig!
När dagen va inne. Tog dom mig för de första inte seröst. Först födderska vecka 39, nä det är nog inte på g.
Hur ska jag veta? Jag ba skrek jag skiter på mig snart!
Vi kollar.
Jo tjena. Helt öppen! Hen är på väg! Hann inte mer än lustgas. Jag överdrev med lustgas, jag har bara minnes bilder på själva förlossningen.. jag minns inte när jag fick han i brösten. Han va ba där.
Det ångra jag stark.
När 2 gången kom. Vart jag ju helt galen o skulle plötsligt ha lustgas fas jag vet att i vanligt sinne ville jag ju inte.
Slangen va sönder så jag andades in INGET men psyket tog över o jag trodde det. Förlossningen va absolut värre snabbare till och med, men värre!
Men att komma ihåg, se när dom lyfte upp henne som Simba från lejonkungen innan jag fick henne i bröstet. Va så jävla mäktigt att hela smärtan va värt allt!
Inge fel med att ta smärtlindring alls.
Men jag upplevde mig full och jag gillade det inte personligen. Alla är olika. Vi kvinnor är mäktigast oavsett!!

Grattis! Väl kämpat! 🙂
Men jag vill veta mer om varför du kände att du inte hade nåt val med värkstimulerande droppet? Det gör ju tyvärr också att förlossningsarbetet inte blir så naturligt som man skulle kunna önska, och innebär – som du är inne på – risker! Kan man inte jämföra värkstiumulerande med EDA i det fallet?

Riskerna med värkstimulerande dropp är främst överstimulering dvs att värkarna blir för många (och det kan innebära risker för mor och barn). Det är inte det värkstimulerande droppet som ger risk för blödning efter utan orsaken till att droppet sätts dvs värksvaghet. Stort barn innebär också ökad risk för blödning efter förlossning, liksom att ha fött många barn. Vanligaste orsaken till blödning efter är att livmodern inte drar ihop sig tillräckligt. Det behandlar vi med samma medicin (syntocinon) som är i värkstimulerande dropp men i mycket högre doser. Syntocinon är livräddande för både mammor och barn, om det används på rätt sätt och med rätt övervakning. Naturligt är inte alltid bäst..vänligen se statistik för barnadödlighet och mödradödlighet historiskt i Sverige samt länder som inte har tillgång till modern förlossningsvård.

”klarat av att sätta mina behov och lidande åt sidan för barnets bästa. Välja bort lindring för att minska riskerna.”
Sätter mig på det klara emot formuleringen ”klarat av”.. Där är det du som faktiskt shamear (som du är så otroligt emot…) de som inte klarat av/velat klara av att föda utan smärtlindring.
Jag hade dock inget val, blev ett urakut kejsarsnitt och den värsta upplevelsen jag varit med om. Jag blev sövd och fick inte vara med på mitt barns födsel. Men när jag hör folk säga att jag inte hade någon riktig förlossning och att ett kejsarsnitt, då vet man ingenting om en förlossning då blir jag riktigt arg. Sluta att bedöma kvinnor efter deras förlossning. Sorgligt att du faktiskt också gör det.
Alla graviditeter är olika. Alla kvinnor är olika. Alla förlossningar är olika.

Shame’at hade varit om jag la en värdering i det. Låter som att du projicerar dina värderingar kring det på mig. Jag är ganska tydlig i texten att jag tycker det är helt rimligt att inte klara av det. Inte heller har jag bedömt någon kvinna. Återigen, du som projicerar. Sluta med det.

Men lustgas då!? För det hade jag och det var skitnajs. (Och så den lilla detaljen med normalstort barn och komplikationsfri förlossning och ingen foglossning och alltså heeeeelt jämförbara förutsättningar med dig och det du gick igenom.)
Men jag valde det eftersom det sades inte ha någon kvardröjande effekt, inte påverka barnet eller förlossningsarbetet och man är sig själv igen så fort man slutar andas in den. Hur resonerar du kring det? Eller det kanske bara inte fungerar för dig? För mig var det värsta snuttefilten och jag bedömde det som att det inte medförde några oönskade biverkningar.

Tråkigt att du helt saknar förståelse för att jag inte har ork att sitta här hela dagen o svara på kommentarer eller tillgodose dina behov när jag för en vecka sen nästan förblödde. Du tror inte jag har fullt upp med annat? Typ ta hand om bebis, amma samt HÅLLA MIG UPPRÄTT? Jävla självupptagna människa.

Jag läste alla kommentarer, så sen fick jag gå tillbaka för att läsa vad det ursprungliga inlägget egentligen handlade om. Efter att ha läst en massa helt irrelevanta kommentarer om fetma??? På vilket sätt skulle det hjälpa en ev. krisbearbetning att sitta och tänka på att det nog berodde på att man var för tjock? Och sen fick jag veta att blogginlägg måste vara som vetenskapliga artiklar. Inte är jag så värst inläst på läkarvetenskap när det gäller smärtlindring, men det finns ju andra sorters bieffekter än fysiska skador, död eller vad det nu är man mäter vetenskapligt och som ju också illustreras så tydligt av citatet från Elin i det ursprungliga inlägget.
Okej, för mig har det varit otroligt viktigt att jag och min kropp har fått ha kontrollen under förlossningen. Första barnet födde jag på ABC-klinik (Active Birth Center, fanns 1994 men lades nog ner några år senare). Då fick jag stå upp när de kollade ctg-kurvan och sitta på förlossningspall när jag födde. Andra barnet kom hemma (inte planerat, men jag fick ju bestämma själv…) Vid tredje förlossningen hann jag vara på förlossningen i trekvart ungefär och hann då först diskutera om att jag inte ville ligga ner med CTG och sen byta barnmorska eftersom den första hade ont i ryggen och inte ville att jag skulle föda stående. Jag var beredd att gå hem igen ;-). Nu har jag hört att de vill ha alla mammor liggande på rygg när de föder för att det ska minska risken för bristningar. Så det är väl tur att jag är färdig med detta, för jag tycker inte det känns som om utvecklingen går åt rätt håll.

Alltså, när jag läser många av kommentarerna här känner jag att jag verkligen hade noll koll under min förlossning. Första barnet, och så oooont jag hade. Allt var ett enda töcken, de satte kateter, de satte dropp med vätskeersättning (eller var det var pga uttorkning), de gav mig antibiotika för att vattnet gått tidigare än de först trodde, slangar och helvete överallt, tvingade mig på toaletten jämt kändes det som, upp på bollen, upp och gå, stå på knä, epidural för att vila pga avstannat öppningsskede (som dock inte tog alls, ingen lindring – ingen vila), värkstimulerande, krystade som tusan utan att egentligen känna krystvärkar, sugklocka, nån spruta för att bedöva när de klippte upp mig, sen full-on ryggbedövning för att sy ihop mig, lugnande på grund av att jag skakade som ett asplöv.
Jag bara hängde med, lät personalen göra det som de ansåg var viktigast. Informerade val – hur gör man sånt när man är helt borta av smärta? Fattar nu hur lite kontroll jag hade över situationen.

Jag vill ha barn igen min rädd för själva förlossningsdelen då jag blev sjuk sist och så använde jag epidural och var tvungen att ha kateter i flera dagar efter födelsen. Vill inte behöva använda det igen men rädd för att jag inte skulle klara av att föda utan någon smärtlindring..några tips?
Grattis till barnet!

Jag gillar boken Föda utan rädsla. Den har tekniker som funkar oavsett om man använder smärtlindring eller ej och ger flera alternativ för att klara av smärtan. Ingen bok funkar för alla men jag tror att alla kan få ut någon liten grej från den. Om du inte läst den kan den vara en början. För mig hjälpte sådana tankar som att varje värk var ett steg i en trappa som tog mig närmare barnet som jag kunde se framför mig ligga och vänta på mig. Det finns massor av sådana tankar som hjälper en hantera smärtan.

Tack vare epidural (som dock slutade funka när jag hade två timmar kvar innan bebis var ute, men som ändå gav min kropp vila under tiden) och bäckenbottenbedövning så klarade jag att föda mitt barn trots kronisk smärtproblematik och det är jag otroligt stolt över 🙂 Alla var eniga om att det blivit kejsarsnitt annars och en del ville att jag skulle boka kejsarsnitt med tanke på min sjukdomshistoria, men jag var envis (som alltid). Jag är så otroligt glad att jag lever i ett land där detta är möjligt. Där även JAG kunde få ett barn 😀 Och nej, jag ser inte ner på kejsarsnitt. Men jag satte ett mål för mig själv och klarade det och DET är jag stolt över 🙂

Såg en gång en TV-program om förlossningar där kvinnorna låg och smågnydde på sidan och tryckte fram barnet i lugn och ro…minns jag rätt så var det t,om av dessa som inte fått något värklindrande…Fick så sjukt dåligt samvete. Själv skrev jag som en gris, grät, vrålade, svor och domderande.
Är själv liten och har precis som du fött stora barn. Stora barn är ju starka barn, men lik förbannad känns det som att kroppen går sönder. Sista när BM försökte få mig att ligga på rygg och krysta fram (fast det kändes som att jag skulle få andnöd då), så fräste jag bara och svor att jag fan ska STÅ PÅ KNÄ. Slutade med att BM fick ta emot ett barn som föddes stående upprätt på knä medan jag vrålade, hon kom alltså med huvudet rakt mot madrassen. Men det gick ju bra det med 🙂
Nu flera år efteråt tycker jag dock det är häftigt att varje förlossning är så unik. Och i det läget ÄR det okej att vara ”djurisk”, precis som vi blir djuriska vid ett gallstensanfall eller dyl.

Ps! Tror också på en liten smärre babyboom bland dina läsare efter detta med din förlossning och Guldklimpen. Att föda barn är det största en människa kan vara med om, om man nu är med om det alltså. Att ta hand om en nyfödd är också bland det starkaste en kan uppleva…
Jag har två barn, funderar på en trea, let´s dot it? Haha 😀

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *