Kategorier
Vardagstrams

Att gå miste om första stunden med barnet

Nu är han lite mer än två veckor gammal och redan så oumbärlig. Eller nej det blev han ju redan första minutrarna. På Instagram skrev jag så här för några dagar sen: 
Jag älskar honom så mycket att jag går sönder. Jag är hela tiden en sekund från att bryta ihop av oro och överväldigande känslor. Tänk om han försvinner? Tänk att han redan efter en dag, nej minut, blev helt oumbärlig. Att skaffa barn är egentligen sämst för plötsligt så har man hjärtat utanför kroppen, konstant ångest och panik över att nåt ska hända.
Jag ältar förlossningen. Inte som jag trodde dock. Jag tänker inte så mycket på förloppet, det är mest dimmigt, men på vad jag liksom gick miste om på nåt sätt. Ni vet den där första timmen, när man ligger med bebisen på bröstet och småpratar med personalen medan de kommer med brickan med mackor, syr ihop underlivet och tar ut moderkakan och man liksom får landa i att man blivit mamma igen. Jag fick inte det och det känns som att jag missat nåt viktigt. Missat en del av förlossningen på nåt sätt. Den bra delen. Och jag mår ganska dåligt över det. Över att det blev en sån dålig start. Över att jag fick ligga där och skaka i nån slags frosskramp och hög feber i tre timmar medan Oskar höll i en gallskrikande bebis och alla gjorde illa mig. Jag kan ju aldrig få tillbaka den stunden. Första stunden med mitt barn. 
Men annars då? Jag mår sådär. Trött och sliten fortfarande. Som att jag blivit påkörd av ett tåg. Det tar tid den här gången. När jag födde Tamlin var jag uppe och sprang efter en dag. Nu är jag mer trasig. Kanske också psykiskt? Jag vet inte. Jag mår dåligt fast jag mår bra. Om ni fattar vad jag menar. Jag är glad åt vår nya skrikiga lillgris och glad åt att vår familj blivit större samtidigt som jag brottas med en massa jobbiga känslor. Skriver mer om det sen. 

Han är så fin. Ljuvligare bebis finns fan inte. Helt objektivt. Han har inget namn än dock. Hur jävla svårt kan det vara?! 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Att gå miste om första stunden med barnet”

Ååå…exakt så kände jag med första barnet. Hon föddes för tidigt å där låg jag kvar o barn å pappan försvann till neo. Allt va läskigt å anknytningen från min sida tog tid. Nu sitter vi dock ihop å hon är super trygg. Känner mig lycklig som fick ligga på BB med tvåan å uppleva det som jag känner mig snuvad på. Du är inte ensam å prata med någon om det….jag har ältat med min mor. Samt hittat andra mammor som upplevt liknande. Mannen förstår inte. Å grattis till en underbar bebis.

När första barnet föddes, fick jag ha honom på bröstet i 20 minuter, innan pappan bar iväg honom till neonatal och jag kördes till operation för att ta ut moderkakan. Sedan följde fyra timmar på uppvak, innan jag fick komma till neonatal och återförenas med familjen.
Med andra barnet blev det ett halvakut kejsarsnitt. Jag såg honom första gången, när han var sex timmar. Det var mitt i natten och det gjordes ett stopp på neonatal på väg från förlossningen till vårdavdelningen. Han lades på mitt bröst och jag fick en liten spegel så att jag kunde se hans ansikte. Dagen efter rullades jag ner till neonatal liggandes i min säng för ett andra kort möte. Först ytterligare en dag senare kunde jag hasa mig ner till neo för egen maskin åtta gånger per dygn för att amningsträna, sondmata och pumpa.
Jag tycker inte att det har påverkat anknytningen till mina barn. Det var som det var och det enda jag kunde göra var att göra det bästa av situationen, nämligen att vara närvarande 100% så fort det var möjligt.

Har det redan gått två veckor!? :O
Hans kinder är ju helt underbara <3
Jag kan inte direkt ge dig tips eller råd kring känslorna man får när man föder ett barn, men det viktigaste är nog bara att du får utlopp för vad du än känner. Jag hoppas i alla fall att du snart mår bättre och känner dig starkare i både kropp och själ. Du är stark, du orkar. Sen kanske det tar tid, men det är fan helt okej.

Har tre barn och har ”missat” första timmen (och mer därtill) med alla tre på grund av nedsövning för att få ut moderkakan som vägrat komma ut av sig själv (och rätt stora blodförluster därav). Med första tog det säkert åtta timmar innan jag var så pass med i matchen att jag kunde komma tillbaka till barn och pappa på bb. Så alla tre gånger har början varit sådär då jag varit energilös och nere i några dagar pga lågt blodvärde.
MEN såhär efter några år är dessa trökiga inledelser på deras liv bara ett faktum och inget som överhuvudtaget påverkar mitt eller barnens liv. Det viktigaste är ju det som händer här och nu, var dag. Jag hoppas att det är så du kan förhålla dig till det framöver. Och grattis till er fantastiska guldklimp! Vilken goding han är!

Jag blev också skild från mitt barn efter förlossningen (blödning hos mig) och jag känner igen skörheten. För mig hjälpte det att se den som lite positiv, att min kropp nu kompenserade för det jag förlorat den där speciella tiden. För mig gick det över av sig själv men det finns fortfarande 4 år senare en tagg av ledsamhet över en sista grej, att en i personalen klädde på mitt barn när min man var på toaletten så han inte ens var där för att se det. Jag förstår inte vad hon tänkte faktiskt. Hur kan man jobba på ett sådant ställe och inte förstå att första påklädningen är en stor nog grej att man väntar tills pappan kommer tillbaka? Han lämnade vår dotter med henne för att känna sig trygg själv och jag hade i sin tur lämnat henne med honom av trygghetsskäl. Om de nu inte trodde han brydde sig, varför trodde de att jag inte inte brydde mig? Förstod de inte hur skör en mamma som skilts från sitt barn är?

Åh vad jag precis förstår vad du menar. Min son föddes för snart tre månader sedan, efter en långdragen förlossning. När han kom ut så hade han problem med andningen och de sprang iväg med honom. Efter en stund kom de tillbaka, men han andades med stora svårigheter och hämtades ner till neo, medan jag fick ligga kvar på BB utan bebis.
Jag drabbats av komplikationer och kördes mellan BB och andra olika vårdinstanser, medan jag samtidigt försökte etablera både en kontakt med min son. Vi låg på olika avdelningar och jag rullade i rullstol bäst jag kunde emellan.
Under den andra dagen kände jag att nu fick det vara nog, jag kunde inte bolla fram och tillbaka så längre, och jag sa att jag ville ha en lösning för att kunna vara hos honom. ”Men ni har ett rum här ju?” fick jag höra. INGEN hade visat mig detta, utan jag hade sprungit upp och ner mellan BB för vård och mat, och neo för att vara med min son.
Tillslut fick vi ett familjerum, och efter mycket tjat från min sida (de ville ha mig kvar på BB på grund av feber och förlorat mycket blod), så gick de med på att flytta vården till mig istället för att flytta mig upp och ner. Det slutade dock med att jag ändå inte fick någon hjälp…
På den tredje dagen kommer en sköterska in och frågar hur det går med mjölken. Jag svarar att han sondmatas… ”Ja men du måste pumpa ur för att stimulera flödet”. Ingen hade visat mig att det fanns en pump, och helt ärligt så hade jag inte en tanke på det. Första barnet, som kom ut allvarligt sjuk, sen slussas mellan olika avdelningar. Jag var helt förvirrad och totalt slutkörd.
På den femte dagen, när jag kämpat mig igenom nätter med provtagningar på lillen, blöjbyten, sondmatning med sprutor, ta tempen, kämpa för att försöka få honom att suga osv, så orkade jag inte längre sitta upp, och jag kunde inte längre äta. (Mat som min sambo dessutom fick köpa, mat fick vi inte längre eftersom jag officiellt inte var inskriven – det var bara lillen)…
Där är då visade det sig att min extrema migrän inte alls var så normal som jag fått höra. Det berodde inte alls på att jag skrikit, som läkaren på BB sagt. (Resten av läkarna avfärdade mina försök till hjälp med motiveringen att de var barnläkare, de kunde ingenting om vuxna kvinnor, och där satt jag och kände mig dum…).
Jag hade fått huvudvärk som komplikation av min epidural, och på grund av den extrema smärtan hade jag nu fått ett blodtryck ”som en riktigt gammal och sjuk farbror”, som kvinnan på gynakuten beskrev det.
När det väl konstaterats att jag var sjuk, så påbörjades en dags kamp för att få hjälp. Ingen ville ens ge mig Alvedon eftersom jag inte tillhörde någon avdelning. Jag väntade i flera timmar på besked om jag kunde få hjälp med blodpatch. Efter flera timmar utan hjälp, och utan min son, så gav jag upp. Jag bestämde mig för att jag ville tillbaka till neo och istället kämpa mig igenom den sista tiden innan huvudvärken skulle försvinna. Då blev jag inte ivägsläppt eftersom ”du ska till neo och sängen ska till gyn, och dessutom har vi ingen som kan köra upp dig, och nä, tyvärr har vi ingen rullstol åt dig”. Det slutade med att jag ljög och gick iväg på eget bevåg genom korridorerna…
Sex dagar när jag slogs mot allt och alla. Med konstant dåligt samvete gentemot min son. Och efterföljande 3 månader när jag kämpat för att få igång mjölken. Fortfarande har jag inte lyckats. Det kommer, men inte i närheten av vad som behövs. Det rann liksom aldrig till, och hur jag än försöker så ökar det inte. Där försvann min dröm om att helamma…
Det var tur att min son fick världens bästa vård, men för egen del så var den under all kritik. Fortfarande kan jag inte släppa känslan av att jag vill ha revansch..
Shit, det blev visst lite av en terapistund för mig också, detta…

Jag säger bara heja dig Lina! Tur du fick en fantastisk son ur det hela i alla fall. Har själv en son på två månader och lider verkligen med dig när jag läser hur den första tiden. Du är stark! 🙂

När jag födde min son fick jag havandeskapsförgiftning diagnoserat en vecka innan han faktiskt kom. Fick för mig att det kanske ändå inte skulle bli värre än så, men vaknade av den utvecklade varianten av havandeskapsförgiftning – alltså HELP-diagnosen (passande namn). Fick akut huvudvärk, kräktes osv och det blev ambulansfärd och akut kejsarsnitt, med efterföljande intensivvård. Otroligt traumatiskt och på återkontrollen sa dom att jag skulle förmodligen vara väldigt, väldigt trött länge. Kanske ett år ungefär. Och mitt i det där – när bebis var 5 månader – blev jag ensamstående mamma. Fyfan vad traumatisk tid jag haft. Sonen är nu 1,5 år… En del av det som varit otroligt jobbigt är att ingen i min närhet förstått tröttheten. Att jag – som annars är stark – plötsligt blivit så ohyggligt svag. Är så besviken på mina nära att dom varit så hänsynslösa mot mig i detta trauma. Det var när jag insåg att det var havandeskapsförgiftning som Sibyl i Downtown Abbey DOG av som jag förstod hur nära döden jag faktiskt varit. Mitt goda råd till dig är att vara snäll mot dig själv och be om hjälp så ofta du kan, så du kan få avlastning till vila. Är ju ett elände att vi kvinnor inte kan få sjukpenning i detta läget. Vi nästan dör, men är ändå hänvisade till föräldrapenning och förväntas kunna ta hand om barn samtidigt – mitt i en sjukdom och trauma. Stor kram till dig <3

Sicken gullegris och vilka mysiga kinder!!!
Här kommer några namnförslag utifrån vad jag tycker han ser ut att passa som: Nisse, Egon, Frej, Beppe, Tor, Hubert, Algot, Stig, Sture eller Tage.

Har samma känsla som du efter min sista förlossning, 4(!) år sedan och känner mig fortfarande snuvad på just den där stunden. De sprang iväg med min bebis som inte andades och jag låg kvar själv, pappan sprang med så klart. Kan liksom inte komma över det. MEN det räddade vår unge, så tacksamheten finns där som en varm honungsburk att ramla ner i.
Det där med namnet är ju så spännande! hur långt har ni kommit? Några top kandidater som ni väljer mellan eller helt blankt? Oavsett…lycka till och det kommmer med alla säkerhet bli bästa namnet i världen för just honom!

jag känner exakt igen det där. Jag fick en allvarlig förlossningsskada och kördes iväg direkt för operation. Jag hade min bebis på mitt bröst i bara några sekunder och sen var jag borta i över 6 timmar. Sen var vi fem dagar på BB men jag kunde knappt vara med barnet då för jag hade sån ångest över min skada, över att amningen inte funkade och för att jag satt fast med bloddropp i timmar i sträck. Och som ett paket på posten – förlossningsdepression. Idag är allt bra och jag är lycklig, men det skaver. Det skaver att jag missade den här mysiga början. Jag har liksom 8 månaders töcken som mest bestod av ångest, ilska och panik. Jag hoppas innerligt att nästa barn (om man får fler barn) blir lite som en revansch. Kram på dig and keep up the good work! <3

Förstår precis vad du känner. När mina tvillingar föddes så blev det genom snitt. Hade hoppats på vaginal förlossning som med första barnet men barnen låg inte i rätt läge. Iaf, att ligga delvis förlamad och bara hinna se barnen lite snabbt innan dom for iväg och blev undersökta gör ju såklart att jag missade det där mysiga med barnen på bröstet. Sen efter uppvaket blev jag yr och åkte akut på blodtransfusion. Och sen för att lägga grädde på moset så fick båda barnen lågt blodsocker och behövde ner till Neo. Dagen efter blev den ena tvillingen sjuk, och behövde åka iväg akut till en annan stad med ambulans helikopter. Maken fick åka efter med flyget. Jag va helt känslomässigt krossad. Låg ännu halvt bortdomnad i benen, kunde inte gå. Sköterskor som puttade mig med många nålar för att kolla om jag gett någon infektion till mitt barn (dom visste inte varför barnet var sjuk). Ligga ensam kvar på BB (och höra andra bebisar skrika), medans ena tvillingen var i en annan stad med maken och jag visste inte om jag skulle få se barnet igen. Tänk om han dör när jag inte är där? Medans andra tvillingen låg på Neo i min stad. Såg inte ena barnet på 2 hela dagar. Oändlig tid. Sen var han 5 dagar gammal när jag äntligen fick han i min famn igen. Anknytningen är så viktig. Den sjuka tvillingen är idag en pappa-pojke. Medans den andra är mammig.
Jag har ännu inte bearbetat detta trots att det är 2 år sedan. Men det viktigaste är att dom lever, och att jag får njuta av att ha dom hos mig varje dag.

Så söt han är! 🙂 Vad ska han heta?
Jag förstår hur du känner angående förlossningen. Min son (4 år i oktober) föddes med akutsnitt och andades inte när han kom ut så de sprang ut med honom till mina kollegor i akutrummet som fick hjälpa honom igång. Jag fick se honom efter cirka 20 minuter och då var jag helt slut så jag orkade bara titta på honom en stund sen ville jag vara i fred (frossade av smärtpåverkan) och när jag var ihopsydd och allt så var jag helt slut så jag ville bara få sova. Hade hållt igång i 30 timmar typ utan att sova (mina kollegor på förlossningen tog hand om honom i några timmar så att jag och min sambo fick vila).
Nu i januari föddes lillasyster med planerat snitt men hon fastnade i snittet och mina kollegor fick åter igen ett ”dåligt barn-larm” och de sprang ut med henne för hon var tagen och fick se henne först efter cirka 20 minuter också. Och nu ska vi inte ha fler barn. Det skulle vara mysigt att EN gång ha fått det där att snosa på sin bebis direkt när de kommer ut, att få upp dem på bröstet och sådär.
Men försöker tänka att det är vanligt att det blir så här och att det inte ska få påverka mig. Men första förlossningen tog låååång tid att bearbeta i huvudet.
Hoppas att det känns bättre om ett tag och att du inte behöver bära med de känslorna längre fram.
Kram!!

Håller med om att man känner sig berövad av något när man inte får bebisen på en gång.
Sonen föddes med akut kejsarsnitt efter att jag försökt fått ut honom i ca 1 dygn. Hade inte sovit eller ätit något typ på 3 dygn pga täta värkar. Så var helt slut, hade också frossa.
Fick se sonen typ 1 sekund när dom lyfte honom från magen. Men även fast både sonen och jag mådde fysiskt bra så fick jag honom aldrig utan dom gav honom till min man och sa åt honom att gå upp på rummet.
Ca 30-60 min senare kom jag upp till dom.
30-60 min kan verka futtigt, men för mig kändes det som en evighet. Jag kände ingen glädje utan bara grät för att jag inte lyckades fått ut honom själv och inte fått honom upp på bröstet.
Hade amningsproblem pga plana bröstvårtor som konstaterats av barnmorska på förlossningen. Men ingen sa nått till mig om det och ingen på BB visste. Så vi hade enorma problem med taget på BB.
Som tur är lyckades vi vända det hemma med hjälp av amningsnapp.
Jag kan säga att jag nu är livrädd för att föda igen för att det var så hemsk. Och då räknar jag bort smärtan.

Hoppas du mår bättre snart. Kan tänka mig att det blir många känslostormar såhär i början. Skönt att allt i slutändan blev bra iaf. Ungen är verkligen urgullig! Blir spännande att höra namnet sen! Är själv i en process att komma på vad jag ska ge mitt barn för namn sen. Är bara i vecka 13 så jag har ju tid på mig, men gud vad svårt! Finns så många fina! Ta hand om dig!

Jag kan inte alls känna igen den där ”mysiga” delen av förlossningen. Tvärtom har jag upplevt den stunden som väldigt jobbig, just för den enorma förväntningen på att man då ska vara salig av lycka och uppfylld av kärlek till sitt barn. Jag kände en stor press att låtsas känna så för att inte bli avslöjad som en fruktansvärd och onaturlig mamma, men känslorna fanns inte där. Inte efter någon av mina förlossningar har jag kunnat knyta an till mina barn direkt. Absolut inte efter första som var blodig, ångestfylld och traumatisk, men inte heller efter de andra som var mer normala. Mina enda känslor när barnet väl var fött var lättnad att jag överlevt, tomhet och trötthet. Allt jag längtade efter då var at få sova och vara ifred. Kärlek till barnet var något som växte fram mycket senare.

Har lite samma känslor. Efter en långdragen förlossning kom vår lilla älskling, moderkakan fastnade och jag blödde mycket. Bebis var medtagen med lågt blodsocker, låg temp och lätt andningsstörning så efter två 2h blev det inskrivning på neo med sond, dropp och cpap för bebis. Jag var helt svimfärdig och orkade inte vara med när sond sattes etc, detta mår jag fortfarande dåligt över, att jag inte var där för mitt barn utan fick skjutsas till rullstol till bb-rummet och ligga på sängen där och bara försöka andas. Pappan var med barnet då. Sen efter ett tag mådde jag lite bättre och orkade fara tillbaka. Dock fick bebis vara uppkopplad på övervak i 3 nätter, så först hans fjärde natt fick vi ha honom med oss på rummet. Som tur var mådde han bättre redan efter sin första natt. Men jag sörjer att vi inte ens fick sova med honom hans tre första nätter, som att vi övergav honom, fast jag vet att vi inte gjorde det. Vi var där all vår vakna tid och han behövde ju vara där. Annars var allt bra, amning kom igång snabbt med hjälp av pumpning nattetid och efter han ammat dagtid. Anknytning har fungerat bra. Pratat mycket med nära vänner och familj om detta så känner ändå oftast att det känns som om jag tagit mig vidare men känslorna kommer upp ibland ändå.
Nu om två månader kommer bebis 2 och det känns så viktigt att få ha bebis hos mig hela första tiden, att inte missa något, samtidigt som jag vet att det är inget jag kan bestämma, behöver bebis eller jag extra vård måste vi ju.
Stor kram till dig!

Alla dessa känslor efter förlossningen var en stor chock/överraskning för mig. Såhär 12 veckor senare så börjar jag smått att smälta allt. Då fick jag ändå den första stunden, med bebis på bröstet efter en helt normal förlossning med bebis upp på bröstet och alla mådde bra. ÄNDÅ mycket ältande, funderande, ångest, osv i en salig blandning. Dåligt samvete nu nör jag i efterhand läst om senavnavling, risker med bedövning – hade ingen aning om detta, känslor av att man borde varit mer påläst. Amningen fungerar toppen, trots att jag hade nästan obefintliga kunskaper om även detta, som ju är en hel vetenskap.. ältar även det, tänk OM jag förstört det pga att jag inte läst på, allt jag inte visste…. Så tro mig att jag förstår att allt detta är tusen gånger värre om något dessutom inte gått som man tänkt sig.
Vill passa på att tacka dig, för att du är du och för det jobb du gör. Du är fantastisk med den kunskap som du sprider. Jag lär mig något nytt varje gång du uppdaterar, så tacksam för det. Kram

Åh,tyckte faktiskt också att bli snuvad på de där första dygnet var en av de mer traumatiska grejerna med min första sfinkterruptursförlossning. Jag fick vänta i åtta timmar på operation och låg i ett morfinrus, bebisen fick vara med sin pappa. När operation och där med även fastan var över fick jag återigen äta, men då glömdes den där firandebrickan bort. Med andra barnet efter kejsarsnittet fick jag firandebrickan, det var värsta revanschkänslan.
Ta hand om dig och dina känslor, ta dem på allvar och prata, prata, prata.
Tack för att du är öppen och låter fler ta del av din ärliga upplevelse av detta!

Känner exakt exakt exakt igen mig i dina känslor. Feberfrossa, operation och en enorm trötthet är det jag minns bäst från första timmarna och dagarna efter förlossningen.
Var dock mitt första barn så visste inte hur det ”skulle” kännas vilket ledde till alldeles för lång tid av att må dåligt, en förlossningsdepression som inte fångades upp och känslor av att jag var en dålig förälder. Så ta tag i det i tid om du fortsätter må dåligt är mitt råd till dig!

Men grattis till gosplutten!!!
Jag hoppas att du har fått prata ur dig med förlossningspersonalen, sett journal och sånt för att bearbeta? Det upplevde jag som bra efter båda mina, särskilt den andra när det plötsligt blev fullt av folk och jag inte fattade vad som hände (hjärtljuden minskade men jag behövde inte snittas).
Sen tycker jag att du ska fråga BVC om de kan hjälpa till att ordna samtalsstöd. Baby blues och förlossningsdepp är inte ovanligt.
Kram på er och grattis igen!

Det är så viktigt att få prata om sånt här, eller som i ditt fall skriva. Det finns någon bild av att allt ska vara som i en film för alla nya mammor och sen blir det inte så. Något händer som förstör den där första lilla stunden, det borde pratas mer om det där av att blivit snuvad på saken. Att få öppna upp dörren för känslan.
Min son fick en virusinfektion dygn 1 efter förlossningen. Jag märkte av det direkt, den där modersinstinkten som berättade att nu är något galet. 20 år som jag och inte nog med det, en av dem oplanerat gravida som inte var tillsammans med pappan ville man gärna sätta på plats. Jag förklarade att han är varm, och fick svaret att det är bebisar. Jag sa han är slö, han vill inte amma och verkar liksom inte frisk. Samma respons igen, jag var vaken hela natten för jag kunde inte somna något var ju fel. På morgonen ville jag ta en dusch men inte lämna den lilla ensam, frågade personalen om dem kunde passa honom och fick höra ”HUR ska du kunna vara mamma om du inte ens kan duscha med en bebis?” Gud så ont det gjorde, jag minns det ännu. Någon form av förnedring? Men dem tog honom motvilligt och sen blev jag utskälld för han var varm och hade feber :-o. Jag hade tjatat i 12 timmar om saken, dem stack honom i foten och min mamma kom på besök. Vi gick till sjukhus cafeterian när en BM kom springande och sa att han hade för hög CRP och måste till neonatal på studs. Hon sprang före med baljan och jag efter (tänk er en nyförlöst springandes genom korridorerna) där står ett läkarteam som berättar att ryggmärgsprover ska tas och om jag ska vara med. Jag säger nej, hör hur min unge gråter och sitter utanför själv och gråter med tankarna ”jag har misslyckats som mamma, jag har inte skyddat honom mot smärta”. Han blev frisk, amningen krånglade och jag avskydde att amma. Nu med åren som gått och vetskap som vuxen tror jag att den där känslan av att det inte blev som jag trodde var bidragande till att amningen strulade. Hälsan hänger ju ihop ganska mycket, och vi får prata alldeles för lite om besvikelser vi upplever. Kvinnor borde träffas oftare, sitta ner och prata om upplevelser och våga berätta om saker som tynger oss. För vi har alldeles för mycket skit vi förväntas lämna inom oss.
Sorry blev långt detta! Hoppas du får prata av dig med någon, så du kan läka dina sår och besvikelse.

Du skriver om så bra och viktiga saker! Vill tacka dig för det. Min första förlossning blev inte alls som jag hade tänkt mig och inte heller alla känslor efteråt. Hade som inte hört talas om att kunna va besviken på ens förlossning. Andra förlossningen blev super och bebis blir idag 6v.
Det tog tid att sörja första, blev hjälpt genom samtal.
Kram till underbara du!

Skulle skriva Tengel som namnförslag (Tamlin och Tengel liksom, kan ju bara bli bra), men slant på tangenterna och skrev först Engel – det känner iaf inte jag till någon som heter.

Kan du inte skriva ett inlägg om att amma i bärsjal? Jag är själv nybliven mamma till en tjej som vill ammas konstant och försöker lista ut hur jag ska lyckas med sånna saker som att hämta mat och gå på toa när pappan inte längre är hemma.

Förstår precis vad du menar. Min första är min jobbigaste förlossning rent smärtmässigt men jag fick bäbis på bröstet och han fick amma medan dom sydde, mysigt.
Andra fick jag feberfrossa och moderkakan ville inte lossna. Stress och otrevligt och inget ammande där.
Sista så kom bäbis ut rätt okomplicerat men sen fastnade moderkakan. Dom försökte ta ut den manuellt och jag har aldrig haft så ont i mitt liv sen blev jag ändå uppkörd till operation. Fick inte se bäbis på tre timmar och sen när jag väl fick träffa henne och maken så har ingen informerat mig om att hon saknar en tumme. Blev omtumlande timmar. Först dagen efter fick jag egentligen veta hur dom gjort på mig, över mitt huvud. Köra in hela handen i en nyförlöst kvinna och försöka gräva ut moderkakan med handen. Min man såg allt och hörde mig skrika.
Namnet kommer nog, stressa inte. För mig har det tagit flera år innan jag kallat barnen för vad dom heter ändå. Nu är det Jeppson/Majsing och Lillis för det mesta 😉

Jag fick mitt första barn för 1,5 år sedan. Var då 23 år gammal! Hon föddes 04.06 den 16/3 hon togs ut ur rummet innan jag sett henne, jag fick se henne första gången 3 timmar senare, (dom fick inte liv i henne på 40 minuter).. uppkopplad på massa maskiner, sen fick jag och barnets pappa sätta oss och köra 23 mil medans hon flög med helikopter till gbg, där gick det ytterligare några dagar innan jag fick hålla henne för första gången! Ytterligare 10 dagar innan vi fick bo tillsammans, bodde på Ronald mc Donald ensam menade hon var på sjukhuset.
Ingen visste vad det var för fel på henne.
Och detta har skadat mej något fruktansvärt, anknytningsproblem har vi haft, jag kunde inte sova på flera månader i stort sett bara kolla på bäbis, skuldkänslor då det tydligen? Berodde på min kost? INGEN hjälp efteråt från kurator/bvc/vad man nu kan få för hjälp!
Det känns för mej som om jag gick miste om allt!! Har inga fina minnen från förlossningen, eller tiden efter..
Men är fruktansvärt stolt över att jag lyckades få igång amningen, och stog på mej att jag ville amma och inte ge flaska!
Vi ammade i ett år, och jag hoppas på att jag i framtiden ska våga skaffa ett barn till och få uppleva amningen igen!

Känner igen mig precis. Jag känner mig fortfarande snuvad på min första förlossning som slutade i akutsnitt och efterföljande akutvård utan bebis i ett dygn. Det jag var mest upprörd över där och då var att jag inte fick den där brickan med de goda mackorna alla pratar om. Det var på den nivån jag kunde greppa mina känslor då. Efter ett par veckor kom den stora sorgen över att inte få välkomna, hålla och amma min dotter. Det sitter i fortfarande.
Jag vill för övrigt peppa dig att fortsätta informera om amning om du orkar. Du har räddat min amning med barn nummer två! Hade jag inte läst din blogg hade jag övertalats att flaska för länge sedan. Istället har jag nu en rund och go 6-månaders som ammas för fullt. Tack!

Jag hamnade på IVA från 17 precis efter han fötts till typ lunch dagen efter. De kom ju upp med honom ett par ggr så jag fick amma men de mörkaste timmarna låg jag själv på IVA och grät.
När vi kom hem hade jag så ont i snippan att jag inte ville stå eller gå. Det är det jag minns mest. Känner mig också snuvad på den första tiden.

Förstår precis vad du menar! Det är en sådan stor sorg att missa dom där timmarna! Jag missade dom pga av olika komplikationer med mina två första, vilket resulterade i att jag lipade mig förtvivlad vid tanken på om jag skulle missa det med trean och sista bebben hos oss. Det gjorde så att jag var helt bombsäker på att jag skulle ha ett kejsarsnitt. Vilket det blev. Jag fick min bebis på bröstet första stunden, var iväg en kortis bara med pappa när jag syddes ihop!
Däremot har inte amningen fungerat den här gången vilket är en stooor sorg för mig. Visst är det jobbigt att maratonamma-men det ger en galet stark anknytning mellan mamma/barn. Nu när lillen flaskmatas är han lika mycket pappans bebis (jättefint för dom. Det förstår jag också) vilket gör att jag ju inte är lika viktig. Visst är jag viktig. Men jag vet ju också den andra känslan av att vara just viktigast! Ego, kanske? Men det är en fin känsla att höra ihop sådär galet mycket första året. Så fortsätt att skriva amningstips! Det gynnar anknytningen jättemycket!
På tal om att man vill boa in sig och smita ifrån övriga familjen! En jättejobbig känsla, men man vill ju bara ligga där och snuffa och amma och bara vara sådär tokförälslad i sin bebis. Ifred! Det var jättejobbigt att behöva dela med sig till pappan och storasyskonen… och som du säger, dom klängde som tusan även här, satt så nära det bara gick när jag skulle amma (delammade några månader (läs myste vid tutten)) och jag ville bara skrika av irritation och frustration rakt ut över situationen!!!!
Men. Nu när lillebror är sex månader är familjen fanatastisk att ha, så mycket glädje dom har av varandra, så mkt det skrattas och kramas dom emellan. Sådan tur minstingen har som har två stycken att både beundra och beundras av. Så himla mycket kärlek! Men nä, att låta dom mata har jag fortfarande svårt för. Det är min och bebisens grej (och min man då han tar en hel del nätter- det positiva med flaskbebbe, man kan dela på nattjobbet vilket jag verkligen behövt då jag ”åkte på” utmattningsdepresion i samband med graviditeten).
Summa summarum; I know the feeling i allt du skriver om!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *