Kategorier
Vardagstrams

Njut av bebisen

Ni vet hur folk alltid säger åt en att njuta av bebistiden? Tidigare har jag tänkt att jo njut pga sen blir de jobbigare och man får springa runt osv. Men nu inser jag att det handlar om att njuta av bebisen som just bebis. Jag hann liksom aldrig njuta med de andra två på det sättet. Första gången var ju första gången med allt vad det innebar (en high need bebis på det) och första tiden var mest jobbig. Andra gången hann jag fan inte andas första halvåret. Ninja var lite mer än två år och krävde min konstanta uppmärksamhet. Der fann ingen tid över för bebis-Tamlin som dessutom var så okrävande och bodde i sjalen. 
Men den här gången. Det här är vår sista bebis. Sista lilla sprattlande pyttemänniskan med pyttefötter och liten hackande bebismun som luktar så gott av mjölk, sista mjuka lilla nacken som man inte kan sluta killa eller sniffa på, sista sömndruckna bebisen med mjölk runt hela munnen, mororeflexer och grymtande ljud, sista bebismyset liksom. Och jag blir fan skitledsen närjag  tänker på det. Att han snart är ”borta” och ersatt av ett större barn. Att den här tiden är så kort och aldrig kommer igen. 

När jag tänker på det så tänker jag på att jag vill ha en till sen, snart, men jag vet att min kropp aldrig skulle klara det en gång till. Nästa gång kanske jag dör?
Så jag njuter. Fast med vemod då såklart. Sniffar och kramar och bär och pussar och försöker insupa bebis så mycket jag kan. Håller och vaggar hans tunga lilla slappa mjuka krävande kropp mot min. Pussar hans hackande och pickande lilla mun. 

Känner ni igen er eller tycker ni att första tiden mest är skit? 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Njut av bebisen”

Jag är en bäbis-människa . Var de bäbisar en längre tid skulle jag ha massor med barn. Men vid 4-5 månader ändras det tycker jag… sen har det för mig följt några krävande år innan det lugnat ner sig igen. Vilken tur att jag var gravid igen då…annars hade det kanske bara blivit ett barn. Nu fick vi 2 ❤

Jag tycker det var blandat. Vissa dagar var det rosa moln, andra dagar panik och låst-känsla. Jag kommer inte få ett tredje barn och det tar ett tag att acceptera så jag är lite avis på dig. Jag saknar bebistiden. Den gick så snabbt med andra och jag tror att ett tredje barn skulle jag ”hinna” med mer då de två andra har varandra men det kanske bara är en fantasi ?
Fint att läsa om dina tankar runt allting. Jag är ny här men här för att stanna!

Hade en krävande etta som hatade att sova och skrek mycket. Nu är han två år och lillasyster är två månader och är sådär som andras bebisar ”verkar vara”. Äter, sover, ler och repeat. Nu njuter jag (så gott det går i kombination med tvååringen) också pga det du skriver att detta antagligen är sista gången med bebis. Vemodigt men fint att jag fick två så olika barn och upplevelser ändå.

Jag förstår precis hur du menar, bebistiden går så oändligt fort så det gäller att ta tillvara på varenda minut. Önskar man kunde spara den första bebisdoften på burk o sniffa på lite då o då. Och så skulle man ha spelat in alla ljud den lille ger ifrån sig så man kunde ha lyssnat i efterhand när längtan gör sig påmind.

Åh som jag känner igen. De först tre…spring, amningsdimma, tjat, gnäll från syskon och tiden med bebis flög förbi. Men med nummer fyra som kom med lite andningspausade tre år efter de andra, som jag nöjt! Och KUNDE njuta, insåg också att det var sista. MEN måste säga att jag njutit lääänge. Nu e hon fyra och fortfarande är jag i ”passar-på-att-njuta-fasen” för det är ju sista som e liten i vår säng, sista vars fötter är små och gulliga, sista som…ja du hajar. Så ÄVEN om magiska första året går fort, så kommer du känna precis som nu, med vemod, hur underbart det är med barn lääänge…

ÅÅåhh alltså exakt så här kände jag också med trean.
Den första tiden tänkte jag hela tiden att det här kan bara inte vara sista gången
jag får uppleva allt detta. Det går bara inte. Tanken gjorde mig så ledsen och jag
funderade mycket på hur livet skulle se ut med fyra trots att tre redan var krävande
nog och jag var nyförlöst med vår tredje son (förnuftet och hjärtat samarbetar ju sällan)
Men nu ett år senare så har verkligheten kommit ifatt mig lite.
Det är fortfarande ledsamt att tänka att det är färdigt nu men känns ändå
mer okej och rimligt än innan.

Jag tycker inte direkt illa om bäbistiden men det är inget jag direkt njuter av. Jag älskar när de börjar interagera ordentligt och vara riktiga människor kring 6 månader och jag tycker 6 mån-1 år är den bästa tiden. De är små och söta och gosiga men mer aktiva och liksom personliga då. Amningen tycker jag också är trevligare när den blandas lite med mat.

Jag förstår också precis vad du menar. Min nummer 3 är lite mer än ett år nu och den där första ljuva bebistiden är förbi för sista gången för mig, det är vemodigt. Med första barnet var det mycket som var kämpigt i början, andra njöt jag av så mycket jag hann med en tvåårig storebror men nu med minsta, när brorsorna var 9 och 6,5 år när han föddes har jag verkligen kunnat bara gotta ner mig i den lilla pyttemänniskan. Jag har också kunnat uppskatta den där tiden när man är helt fast med bebisen, för att jag vet att den tar slut, att det bara är en kort period.
Jag skulle vilja vara gravid igen, få föda igen och uppleva första bebistiden en gång till men kroppen håller inte och jag tror inte heller att det skulle vara bra för vår familj, nu behöver de tre vi har få all vår tid och efter 15 månader som heltidsmamma börjar jag också se fram emot att kunna göra saker på egen hand igen.

Känner igen prick allt det där. Jag har bara ett barn, han är drygt två år idag, och kände direkt efter hans födelse (och fortfarande för den delen) att det är ganska osannolikt att det blir fler bebisar för min del, pga sjukt jobbig graviditet där jag mådde konstant illa och kräktes i prick nio månader toppat med ett big time trauma till förlossning. Men när han väl var ute kompenserade moder natur mig nått så hejdlöst, eftersom vi fick den nöjdaste bebisen i världshistorien och jag fick till en prickfri amningen (jag fick aldrig ens ett sår). Han var ljuvlig och underbar. Den där doften som andedräkten får, när de över endast på bröstmjölk. Den skulle jag vilja ha på burk. Jag är så oerhört glad att jag fick möjlighet till maximal bebisnjutning eftersom det troligen inte blir några fler barn. Jag älskade, älskade, älskade de där första månaderna och njöt av varje sekund, även om det var fruktansvärt bitterljuvt och blandat med ganska mycket ångest över hur ofantligt kort och förgänglig den där första perioden är. Det är naturligtvis alldeles fantastiskt att se sitt barn växa oxh utvecklas, men jag ville bara stanna tiden. Nu är mitt troll dryga två som sagt, och det är så roligt och fantastiskt att se den lilla människa han har blivit, men jag kan fortfarande inte se bebisbilder utan att börja grina av vemod.

Jag tycker att en ska njuta av bebistiden men om det finns syskon är det minst lika viktigt att vara med dem. Har alltid sett till att ha egentid med syskonen då vi fått bebis. Då har pappan eller annan anhörig tagit bebisen en stund. Otroligt viktigt!

Jag älskar bebistiden. Precis allt ned det, amma mycket och länge (21 månader, hade fortsatt om jag inte fått påtryckningar utifrån), samsova (gör fortfarande snart 4 år). Kommunikationen där jag fick ”lyssna” av bebis ( tutte funka alltid :)) vara nära hela tiden och tillgodose bebis behov. Kände mig aldrig kvävd eller ett behov att vara ifrån. Tycker det är mer krävande nu när jag försöker tillgodose/uppfostra en egen liten individ till en trygg och harmonisk människa med god självkänsla. Känner att det är svårare då yttre påverkan från samhälle, förskola, kompisar, andra föräldern, syskon (annan biologisk mamma) samt mitt barns personlighet spelar så mycket större roll. Var kvar i bebisbubblan fram till barnet var 2,5 år 🙂 tack för allt du delar, lär mig mycket!

Jag helammade i 1,5 månad, sen visade kurvan på BVC att min dotter ”bara hade gått upp 100g i veckan istället för 300g i veckan som tidigare” och kurvan planade ut. Min BVC tant sa direkt att min dotter behövde tillägg och mitt självförtroende för amningen sjönk i botten. Jag hade kämpat hårt redan med fri amning, timtal i soffan, med amningsnappar och hade precis börjat testa att sluta med amningsnapparna. Men BVC tanten fick mig verkligen att tronat jag inte fungerade och jag gav ersättning direkt när vi kom hem, i flaska. Dotter nöjd givetvis för det mättade ju längre. Detta bekräftade mig att jag inte dög som ammande mamma.
Hade jag läst din blogg och följt dig på instagram tidigare hade jag hett fingret åt BVC tanten och lyssnat på mina instinkter. Fortfarande läcker mina bröst efter två veckor utan amning och jag sörjer verkligen. Jag ville amma! Jag vill fortfarande amma! Men Sjölvförtroendet och orken att kicka igång det igen finns inte, och inget stöd på BVC finns att få. Detta är min sista bebis och jag ville amma. Det gör ont i mig att handmjölka ut mitt barns mat i duschen när det spänner för mycket. Jag sörjer min amning. Jag önskar jag hade hittat dig tidigare! Tack för en otroligt bra blogg!

Ring Amningshjälpen och åk till en Amningsmottagning NU! Att prata med Amningshjälpen är så otroligt peppande! De hjälper garanterat dig. Amningen med tredje barnet gick åt skogen och jag mådde dåligt i över ett år. Jag förstår att det är skitjobbigt för dig nu och att det kan bli jobbigt att hitta tillbaka till amningen igen men kämpa. Det är värt det!
Jag vet för nu sitter jag här med barn nr fyra och kämpar. Förbannat kämpigt med vikt och ibland flaskor. Nu efter två månader är amningen på rätt spår med hjälp av Amningshjälpen. Och det är så värt allt kämpande!
Snälla söta rara, sök hjälp! Och skit i BVC…

Så fint skrivet!
Jag är precis där du är nu.. Nyfödd bebis 6/7-16 och två barn sedan tidigare…
Detta är min sista bebis, det är helt bestämt… Jag orkar inte med en graviditet till men jag kan ibland känna sorg och lite panik över att det är så, men samtidigt försöker jag njuta så mycket jag bara kan.
Jag försöker tänka att jag är lyckligt lottad som får uppleva detta igen, det är 11 och 9 år mellan bebis och de stora syskonen.
Men kan man inte få stanna tiden bara lite? Bara en dag eller två?

Älskar bebistiden!! Har en liten pojke på 11 dagar här nu och njuter vettlöst av honom! Har en liten dotter på 2,5 år och vet ju därför hur sabla fort bebistiden går så jag gosar hysteriskt och är minst sagt ovillig att ”dela med mig” av bebisen till familj, släktingar etc som vill gosa. En primitiv känsla av ”han är min” gör att jag vill isolera mig någonstans med bara mina ungar och slippa alla andra 😉 så känner jag!

Hej LD!
Jag läser dig ibland när jag har tid och jag känner att jag blir utbildad i feminism, näthat, barnuppfostran, politisk korrekthet och allt möjligt!
Du har världens sötaste bebis!
Jag ville bara säga (efter att ha läst stora delar av ”anti LD-kampanjen” och smutskastningen av dig) att jag gillar det du skriver när jag har tid att läsa!
Kram på dig och härligt att du står på dig och inte viker dig för deras hat!
Sluta aldrig skriva, du behövs!
Vänliga hälsningar Malin

Blir både glad och avis att man kan känna så. Det är ju målet liksom. Har tyckt att bäbistiden varit gräslig med båda två. Första var så missnöjd, åt sov eller skrek, aldrig bara vaken och nöjd. Åkte inte vagn, sov endast i min famn. Som jag avskydde att aldrig få en egen stund. Kunde inte göra ngt alls, duscha fem min och lyssna på hur bäbisen vrålade i pappans famn. Kunde inte laga mat, inte kolla film (fick inte sitta ner utan skulle hoppa runt med bäbin i bäbybjörn för att få den att sova, sen om jag satte mig så vaknade den). Och så folk som bara ”åh njut, bäbistiden är så kort”… Vet ju att det bara var välvilja, men kändes som ett sånt fruktansvärt hån, endast en sjuk människa kan njuta av detta tänkte jag. Räknade dagarna i halvtimmar och längtade till natten då bäbin ofta sov ca 2330-0600 (förmodligen pga att den skrek HELA dagarna). Blev bättre från sex mån och från två år så har jag älskat att vara med henne. En sån fantastisk människa hon är. Jag borde verkligen ha skippat amningen så att pappan och jag hade kunnat hjälpas åt. Han fixade så gott han kunde med matlagning och allt runt omkring, men det var ju bäbis 24/7 som jag hade velat slippa. Ja, ingen vacker läsning men så här var det. Blir därför så glad att läsa att det finns människor som kan uppskatta den tiden. Tänker alltid ”stackars sate” (om föräldrarna alltså) när jag ser en nyfödd…:) Men som sagt, mår bra idag och har en fantastisk 5 och 2,5 -åring och inget kan nånsin bli lika jobbigt som den första tiden. Mvh världens sämsta bäbismamma (men grym från två år och framåt:)

Hade det varit möjligt hade jag gärna fått barn som är 18 månader gamla, minst. Avskyr allt med tiden innan det…… Skulle kunna tänka mig å skippa 2,5 med 😛

Jag älskar verkligen bebistiden och kan känna lite vemod över att jag bestämt mig för att jag inte vill ha fler barn. Jag har haft sån tur alla tre gångerna och fått ”lätta” bebisar och verkligen kunnat njuta av bebistiden men tycker det går för fort.

Älskar den! Kan inte se mig mätt. Älskar amningen, gnyet, värmen och närheten. Pga komplikationer har båda mina barn fötts med kejsarsnitt, varav det senaste nu för en månad sen var svinjobbigt efteråt. Hade ont, svimmade och förlorade mycket blod. Är lite rädd att det ska bli så igen och kan bli att ”tänk om bebis blir vår sista? ”. Men. Tycker det är otroligt kul med alla åldrar på sitt sätt. Men avgudar bebismyset. Blir salig av bara tanken på bebismys.

Känner igen ALLT. Tredje barnet var det första jag verkligen, verkligen njöt av pga orsaker. Var hemma dubbelt så länge, ammade dubbelt så länge. Kunde inte få nog av stunderna med henne, spelade ingen roll om jag ammade bort timmar av kalas eller vad det nu kunde vara. Och så hur varje gudomligt ögonblick också var vemodigt. Sista bebisen (plus tankar på att vi alla ska dö ifrån det här, som inte gick att stoppa.) i ena stunden övertygad om att jag måste få ett barn till, i det andra påminna mig om vilken fruktansvärd påfrestning det skulle vara på min kropp och min familj (kunde inte göra något, alltså inte ens dammsuga eller leka med barnen, på sex månader pga foglossning). Är fortfarande lite kvar i det där, det kommer över mig en så intensiv längtan efter en bebis. Fast den lilla är snart 2,5 år. Men jag känner mig knappt tillräcklig för de jag har även om kroppen skulle palla, så det brukar vända sig till en tacksamhet för de underbara barn jag har.
Elin

Med min första, som är 17 år i dag, var jag 21 år och visste ingenting om nånting. Blev drabbad av förlossningsdepression som varade i mer än 1.5 år. Minns den bebistiden mest fylld med ångest och dåligt samvete, som håller i sig än i dag… Är dock väldigt glad och stolt över den fina relationen vi har idag, min dotter och jag.
Nu väntar jag nr 2. 17 år senare och mognare och klokare, 38 år gammal. Och har bestämt mig för att njuta fullt ut och villkorslöst så gott som jag bara kan ❤

Känner sååå igen mig i det du skriver…första bebisen så var allt så omtumlande för mig, jag var mest trött och lite smådepp. Andra bebisen hade jag dessutom storasyster, så då blev det liksom mest lite kaos av vardagen. Men nu med min tredje bebis…ååååå vad jag njuter av bebis! Blir typ ledsen när du skriver om Bamsen, min lilla ha blivit ett halvår och åååå vad jag saknar den där pickande lilla munnen och den tunga lilla sovande babykroppen på mig. Nu vill hon mest hoppa i knät och upptäcka, vilket såklart är underbart det med. Men jag tror faktiskt att det kanske blir en fyra om några år…om jag fortfarande kan bli gravid. Tiden får utvisa, men jag känner absolut igen dina känslor!

Pussa inte den pickande munnen, det är inte vad bebisen vill. Gosandet i all ära men tänk alltid på vad det är bebisen vill. Det var rätt obehagligt att se dig ignorera hans behov av att amma och istället lät hans huvud dundra fram och tillbaka mot din mun bara för att du ville pussa honom, för att sedan låta huvudet dundra rakt på din axel. Varken bebisar eller barn ska behandlas som leksaker för oss att krama och pussa på när det inte är vad de vill. Så obehagligt med folk som tvångsgosar med sina barn när det är tydligt att de inte vill (säger inte att du gjort det obs).

Jag är ingen bebismänniska, faktum är att jag inte tycker småbarnstiden öht. Fick jag dem vid 4 års ålder skulle jag kunna ha minst ett halvt fotbollslag (har 2 stycken nu)
Men då jag föder barn som vägrar sova på natten och är generellt high maintnence så är de jag har alldeles nog. Kolik och skrik i parti och minut, ingen fungerande amning….bara massa ångest. Var konstant stressad det första året med båda mina barn. Som det för övrigt skiljer 6 år mellan. Av en orsak. Om man säger så.

Åh, har precis fatt mitt andra barn (som med någorlunda säkerhet är det sista för oss), och känner så väl igen mig. Väldigt ambivalent. Vill liksom bara vara i nuet och njuta av bebis, och sen kunna njuta av de kommande stadierna. Men hjärnan har ’a mind of it’s own’. Lycka till allt!

Men gud vad mysigt, åh älskar att läsa dina inlägg om bebis. Hehe, jag har inga egna barn (än) men har 4st yngre syskon, så hela min uppväxt har det varit en bebis i familjen och starx efter de blev ”stora” fick jag två syskonbarn, så himla himla mys. Åh ag sitter med tårar i ögonen med tanken på att jag en dag också kommer komma till instinkten att jag ej kommer skaffa några mer barn (om jag nu har tur nog att få några). Ok, känner mig lite löjlig nu för är ju säkert väldigt stor skillnad på ha en egen bebis jämnfört med syskon/syskonbarn, men åh ändå de där mini människorna som luktar så gott är fan underbart <3 Likaså det där svettfuktiga huvudena efter matning/sovstund. Haha, börjar inse varför mamma gjort sju stycken grisar!
Ps. Vill bara säga att du är grym och jag är så tacksam att du delar av dig av ditt liv till oss här ute i cyberspace!

Jag har fått tre barn. Och verkligen från början försökt att njuta och typ inkapsla all småbarnstid med dem. De första åren där man har fri tillgång till dem går så fort, vips är de skolbarn med fritidsintressen och vill inte alls ”bo med dig för evigt mamma”. Så jag upplever en massa vemod i mitt föräldraskap. Alla stora milstolpar. Och alla små. Alla födelsedagar. Vemodigt och alldeles underbart. Innan mitt tredje barn kom blev jag till sist deprimerad av barnlängtan. Det kändes dessutom hysteriskt tabu då jag redan hade två barn och ”borde vara tacksam och nöjd”. Nu har vi, efter en traumatisk graviditet, vår lilla trea. Och jag tycker detta har varit den bästa bebistiden någonsin. Det adderar något att kunna dela detta med hennes syskon. Att man själv har ett sånt självförtroende och tillit till sig själv och sin partner. Vill ha ett fjärde barn. Men min partner vill inte, orkar inte. Och det tycker jag är så oerhört svårt att ta. Vem ska kompromissa?! Hur kommer min längtan efter ett fjärde yttra sig? Bitter? Och då blir det verkligen vemodigt med lilla bebis. När det kan vara sista gången. Alla sista gånger. Det blir så himla många farväl.

Jag känner likadant fast tvärtom?? Haha! Har en 2,5 åring som är det största och mest fantastiska jag upplevt. Vill titta på varje por och milimeter av hennes ansikte hela kvällen och har aldrig upplevt något liknande. Vi har en fantastisk relation och jag tycker inte att ligga på golvet i affären som hände idag tex är särskilt jobbigt eller stressigt. Är trygg, stabil och känner att jag har koll på föräldraskapet. MEN det stora menet är att graviditet och förlossning och bebistid var det mest traumatiska och fruktansvärda jag någonsin upplevt. Min kropp blev förstörd och gör ont i ryggen nu när jag skriver detta, blev djupt deprimerad och avskydde det. Allt det här kroppsliga tog min livsglädje ifrån mig. Jag kan inte tänka mig att uppleva det en gång till. Vill bara få ett barn vill inte ha det i min kropp, vill inte föda det(blödde jättemycket vid snittet och är rädd för hur det ser ut där inne om man skulle göra ett till). Vill inte amma, vill inte få mjölk i brösten, vill inte ha ont överallt, vill inte börja om på noll igen fysiskt efter foglossning och operation. Vaginal födsel kommer aldrig ske så det är inget att ens diskutera. Jag är också livrädd för att få ett barn som förstör vår familj och att allt bara blir sämre då vi har det så bra nu. Men sen är det det där, jag vill ge henne ett syskon, jag vill ha ett barn till, jag kan inte acceptera att denna tvååring snart är stor och sen är det slut på småbarnen. Det är en sån fruktansvärd sorg. Vet inte hur jag ska lösa det. Är en jättebra mamma, har allt runtom men berget ivägen är för stort.

Jag hatade också att vara gravid, verkligen hatade det. Jag kunde känna att det var hormonerna som spökade, det var nog enda trösten att jag kunde känna att det var något fysiskt som gjorde att jag kände mig så. Lite som att ha pms konstant fast annorlunda. Jag kände mig fången i min egen kropp och en klaustrofobisk känsla av att barnet fanns där. Jag tyckte inte bäbistiden var så speciell men jag hade lätt att knyta an till barnet och amningen hade jag inga problem med men tyckte den var väldigt intensiv första tiden. Jag är dock helt tvärtom när det gäller förlossningen, jag är livrädd för snitt och gjorde verkligen allt för att slippa och till sist födde jag vaginalt efter en igångsättning med en del problem.
Jag är nu höggravid, beräknat datum i morgon och jag har haft psykologkontakt denna gång vilket hjälpt mig otroligt mycket. Jag har kunnat gå i tajta kläder som gravid, för de flesta inga problem men för mig är det en helt otrolig grej att kunna gå förbi ett skyltfönster och se min gravida kropp och visserligen inte helt skaka av mig obehaget att se gravidmagen men ändå känna styrkan att jag kan visa magen så och inte börja gråta som förra gången. Jag ser inte direkt fram emot bäbistiden men jag känner att den är värd att gå igenom för jag vet hur mycket jag älskar min dotter. Det tog dock tills hon var 3 år innan jag började längta.

Jag kände precis så. Så mycket vemod redan när min trea var miniliten, för att han definitivt är vårt sista barn. Men nu när han är 18 månader känner jag inte längre så alls. Han är visserligen fortfarande min bebis, kommer kanske alltid vara, men jag är inte alls vemodig över att det inte blir fler. Det är något med de där amningshormonerna, jag blev så hög på min lilla bebis.

Jag är halvvägs genom min andra graviditet nu och det har varit och är tufft! Mår illa, kräks och har ont
Men hen har börjat sparka <3
Så äckligt pirrigt och obehagligt mysigt, längtar till kvällen just nu när hen kör igång som mest och kan inte låta bli att skratta när hen gör de om dagarna helt oväntat ^^
Så allt de dåliga raderas typ varje kväll
Förlossningen med första var traumatisk och mycket smärtsam och mycket gick fel, men det var fortfarande något av de häftigaste jag vart med om! Vill göra de igen, fast får se om jag får.. (moderkakan ligger fel just nu, den måste flytta på sig annars blir de snitt oavsett vad jag vill)
Älskade att amma men var mycket orolig och hade ångest, fick ingen hjälp och knappt nåt stöd när de inte gick bra, tom i skallen från allt jag hade lärt mig innan (blodbrist också) så gav upp för snabbt 🙁
Men längtar till att få chans att försöka igen! Skulle vilja amma minst 2år (och köra blw)
Första 10 månaderna var jobbiga med 1an men hade mycket med förlossningen, amningen, ångest och de runt omkring att göra, tror de blir bättre nu
Är så pass ung (26år) så tror de kommer bli bra med en 3a om 6-8år
Hoppas verkligen de går bara! Vill absolut inte att de här ska vara sista! Hen är efterlängtad och ska njuta järnet men de kommer inte räcker för resten av livet
1an är strax 2,5år och de är intensivt men otroligt roligt! Vet lite från erfarenhet att de bara blir roligare och roligare fram till 7-8år ^^ (extremt nära relation med yngre syskon, extramamma)

Hej!
Åh vad jag skulle vilja ha råd av dig.
Jag har en 10-månaders liten guldklimp som jag ammat fritt o helt i typ 8 månader, han smakade på lite allt möjligt från 6 månader men först vid 8 fick han hel portion.
Vi har samsovit hela tiden då det har funkat bäst och han (och jag) har ett stort närhetsbehov.
Nu ammar vi bara vid läggdags samt på natten. Han tar inte napp och är inte jätteförtjust i vagnen, när han hade liggdelen så grät han bara såfort han hamnade där, sittdelen är bättre.
IAF, till mitt ”problem”. Två kvinnor i min närhet får jag uppfattningen att dom ”stör sig” på att jag ammar honom till sömns.. Ja nästan att jag fortfarande ammar honom överhuvudtaget i princip.
Egentligen vill jag ju bara skita i det, jag gör ju det som är bäst för min son. Men jag blir SÅ påverkad av det och börjar ställa mig till försvar och grejer när jag i själva verket bara vill kunna säga något bra som får dom att fatta och framförallt vara tysta!
För det är väl inget konstigt att amma sin 10 månaders till sömns? Det är typ det sättet som går att få honom att somna. Sele funkar men det är inte alltid jag orkar trampa runt med sele heller…
Vad ska jag göra? Har du tips eller bara lite pepp?
Skulle verkligen behöva… Du är grym!

Med första barnet envisades vi med att han prompt skulle somna utan amning. Med de två sista ammade jag dem jämt till sömns. Det blev ingen skillnad i hur de sov, bara att kvällarna blev så mycket mer harmoniska när jag ammade. Plus att vi fick mer tid för oss själva då eftersom det gick mycket enklare…
Två av de sämsta råden jag fått:
– Amma aldrig till sömns
– Låt inte bebisen somna på ditt bröstet för då vill den bara somna så (nej det ville inte mina barn inte alls så det var bara sjukt onödigt att hoppa över det myset med ettan)

Jag grät ofta och bar vemodig som tusan över det barn jag varje dag förlorade i och med att han växte och utvecklades. Alla runt mig tyckte att jag var knäpp. Skönt att veta att jag inte är den enda nånsin.
Jag bidrar förresten med namnförslag: Vilde, Vide, Vilding el dyl. Ser fram emot att få veta vad han ska heta. Och grattis förresten, till sonen.

Jag förstod aldrig att vår yngsta var dem sista. Jag var helt övertygad om att vi skulle ha minst en till. I efterhand ångrar jag att jag inte tog mig mer tid att njuta, med båda barnen.

Jag känner exakt likadant!! Man sörjer att de växer…ser redan nu så mycket min bebis förändrats o vuxit o nu är han nästan 2 månader…om en vecka. Älskar bebistiden även om den kan vara krävande vissa dagar och dessutom är detta första gången som jag lyckats så fint med amningen så amningen kommer jag också sörja sen…att det är sista gången med både amning o bebis för mig också.

Jag upplevde första tiden som ett helvete. Men jag var ensamstående mamma, fick mitt hjärta krossat under graviditeten och fick hitta ny bostad och allt var stressigt och jobbigt. Graviditeten var dessutom oplanerad. Var inte alls beredd på att få barn. Sedan fungerade inte amningen, jag var ensam och trött och bebisen bara skrek och skrek och skrek och kunde sova så lite som 4 timmar per dygn. Jag fick givetvis förlossningsdepression. Usch, nu nästan tio år senare ryser jag fortfarande då jag tänker på det.
MEN…jag skulle ändå vilja ha en bebis till tror jag. Jag vill uppleva det hela igen fast på ”rätt” sätt. Ha barn med någon som VILL bli pappa och som är där för mig och barnet. Kunna amma. Kunna njuta av bebisen. Allt det där som jag inte fick möjlighet till med min första.

Jag njöt så mycket med min första, hade all tid i världen att gosa och mysa och nosa! Nu med andra så försvann bara bebistiden och nu är han åtta månader och vill knappt gosa alls, nästan inte ens vid amning. Det gör mig så himla ledsen, för han kanske är min sista! Jag vill verkligen ha en trea, men pappan är väldigt nöjd med två… Jag kan på riktigt få ont i hjärtat när jag tänker på att jag kanske aldrig får vara gravid, föda, amma och gosa bebis igen… Så jag försöker klämma ur de sista bebisdropparna ur min lilla så gott det går!

Jag har haft två helt olika upplevelser. Ettans tre första månader var hemska pga. mycket skrik och magknip. Det förstörde mycket av den första tiden och resulterade i depp. Det var först när hen var i 2-årsåldern jag förstod varför folk skaffade fler än ett barn.
Tvåan är en väldigt ”lätt” bebis. Vi förstod varandra ganska snabbt. Nu förstår jag ”njutningen” även om första tiden är orolig och ångestladdad.
Sedan tvåan kom har funderat på om mina barn verkligen är så olika. Skapade min depp en missnöjd bebis? Eller tvärtom? Vilka långsiktiga konsekvenser har min depp givit ettan?

Vad fint. Jag hoppas att jag kommer att få uppleva en sån njutning. Med min första hade jag svårt att njuta då amningen inte fungerade så bra och jag fick väldigt motstridiga råd från flera olika sköterskor på BVC, tillslut grät jag bara hela tiden och tvingades jag ge upp amningen. Jag kan sörja det lite än idag, även fast flaskmatning var ett bättre alternativ för oss just då.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *