Kategorier
Vardagstrams

Mobbareär vår tids förebilder

Funderar lite på hur vi fostrar våra barn egentligen. På instagram har jag märkt, inte så mycket på mitt eget konto, men på andras att det titt som tätt dyker upp unga tjejer, 14 -18 bast gamla (ibland till och med nio- tio- elva-åringar) för att håna, tagga in varandra och skratta eller skriva kränkande saker till kontoinnehavarna. Idag fick jag en släng av det, under en bild med gravidmagen i största hugg, och när jag försökte bemöta dessa småmobbare så försvarade de sig samt skyllde på mig.

 

Det är visserligen en klassiker: ”jag säger bara min åsikt, man får tycka vad man vill!” samt ”om du inte vill få kommentarer, varför lägger du upp en bild?”.

Dessa argument återkommer gång på gång, oavsett ålder på näthataren och jag undrar verkligen vad vi lär ut i skolorna och i hemmen nu för tiden. Vad samtalar man om vid middagsbordet? När lilla Tindra 8 år kommer hem och säger att kompisen sagt att hon har fult hår eller liknande, vad säger mamsen och pappsen egentligen? ”Ja om du inte vill få sådana kommentarer så får du helt enkelt klippa dig snyggare! Din kompis sa ju bara sin åsikt och det får man ju göra!” Eller vad? Jag fattar verkligen inte.

Jag har en åttaåring som förstår att det inte är ok. Som förstår att man inte får uttrycka sig elakt eller kränkande om människors utseende eller om och till människor alls. Då är man dum. En dålig kompis. Så får man inte göra. Det är inte svårt alls utan enkelt att greppa.

Men jag upplever att vi har en mobbarkultur i Sverige. Som upprätthålls av oss vuxna och förs vidare till våra barn. Mobbing är roligt. Mobbing är humor. Mobbing kan ses på bästa sändningstid i tv i femhundra olika realityprogram riktat främst till unga och mobbare kan till och med bli välbetalda kändisar som andra ser upp till och som får olika uppdrag, i tv, reklam, tidningar, bloggar, bokkontrakt.

alex

SONY DSC

zlatan katrin

Hur fan ska vi få bukt på den här skiten när det ser ut så här? Är det ens möjligt? It takes a village som man säger, så hur fan får vi ungdomar och barn att sluta mobba varandra när vi vuxna själva inte verkar tycka det är en dålig idé?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Mobbareär vår tids förebilder”

Så är det. Blir så ofta irriterad på diskussioner kring hur ”skolorna ska lösa problemen med mobbing”, som om det spontant uppstår hos barn. Barn gör som vuxna gör, inte som de säger.

Någonstans mellan 80-talet och fram till iaf början på 90-talet började vi förväxla yttrandefriheten med kränkandefrihet. JA vi har yttrandefrihet, vi ska värna om den men NEJ vi har inte rätt att via våra åsikter kränka, såra och skada andra. Det är inte samma sak… Vad hände?

Åh, har sagt det länge! Det är sjukt hur elaka kommentarer/omdömen hyllas i media. Är man tillräckligt rolig får man vara hur elak som helst? Och det är lite fnissigt spännande och häftigt att våga ”stå för det man tycker” och sen verkar det vara skitsamma vad man tycker och på vilkas bekostnad liksom. Bedrövligt!

Jag tror att det alltid kommer finnas människor som mobbar o är elaka, jag har inga höga tankar om mänskligheten så som det ser ut i världen. För att slippa få kommentarer om hur jag ser ut så lägger jag aldrig ut bilder på mig själv.

Något som jag tycker är särskilt jobbigt är när tjejer taggar sina manliga kompisar och lägger till en sådan där gråtskrattsemoji och skriver något negativt om kvinnan på bilden/i videoklippet. Jag tycker det är sorgligt att så många tjejer känner att de måste trycka ner andra kvinnor inför deras manliga vänner/partners för att höja sig själva. Liksom ”Kolla vilken dålig och okvinnliga kvinna. Jag är ju inte sådan så ge mig lite bekräftelse nu!”. Jag förstår ju att det är samhällets fel som uppfostrar kvinnor till att ständigt söka den manliga bekräftelsen men det är ändå väldigt ledsamt.

Nu är ju min äldsta dotter helt emot mobbing och hjälper gärna andra barn och står upp för dom i skolan. Men främsta grejen man kan göra för att hjälpa sitt barn är att inte ge dom tillgång till instagram, snapchat, facebook, youtube osv. Min dotter är 11 år och hon har mobil, som inte har internet, och allt hon kan göra är ringa och smsa. Hon får inte vara ute på internet då jag anser att hon skulle kunna fara illa av andra eller få information som ej är lämplig för hennes ålder. Däremot vet jag fler av hennes vänner har problem med att bli mobbade via olika konton på internet.. Jag känner helt enkelt att jag besparar henne tidig mobbing, haters och komplex osv. Kan tillägga att jag själv inte sitter ute på annat än facebook, youtube och google. Jag har inga konton där jag själv exponerar mig och min vardag eller lägger ut bilder. Barn gör som föräldrar gör helt enkelt. Och för mig har det funkat bra att själv inte lägga tid på haters, mobbare eller ge dom tillgång till mig eller mina barns liv.
Dock förstår jag ju att det är svårare om man är offentlig…

Så klokt! Jag tänker samma, att mina barn inte ska ha instagramkonton o dyl på många år än.
Hur funkar det för din dotter? Eller snarare – hur funkar det för dig/er som föräldrar? Mycket tjat…?

Jag har en uppfattning att de flesta föräldrar faktiskt pratar med sina barn sen är människan lite som i ”Flugornad herre” . Det gäller att som vuxen vara delaktig på dessa sociala medier, ha koll på sitt barns sociala medier, ha koll på de appar som ungen laddar hem osv. Det räcker inte att bara snacka och visa rätt, man måste vara delaktig som förälder.

Kanske dags att lära folk (i alla åldrar) vad åsiktsfrihet faktiskt innebär. Man har rätt att tänka och tycka vad man vill, men inte att säga och skriva vad man vill. Det är skillnaden och den är jävligt stor. Man får inte kränka, mobba, stalka eller trakassera folk. Men du får gå runt och tänka precis vad fan du vill. Du kan tycka precis vad fan du vill, så länge det inte påverkar nån annan.
Men folk fattar ju inte.

Hear hear många gånger om! Håller med så mycket! Det har alltid funnits mobbing, men nu med alla sociala medier så blir det aldrig någon skyddszon. Och mobbing rättfärdigas med ”jag har rätt att säga vad jag tycker”. Bara för att man har rätten att yttra sig så innebär inte det att man MÅSTE häva ur sig allt elakt man kan komma på.

Håller med dig om att denna mentalitet finns och dessvärre är den inte isolerad till Sverige… I vart fall inte vad gäller internet. Jag hänger en del på diskussionsforum och liknande där de flesta som deltar är amerikaner, och de kör precis samma stil och rättfärdigande. De verkar på allvar tro att en kommentar som ”dina ögonbryn ser förjävliga ut” är konstruktiv kritik och – självklart – ”att säga vad man tycker”. Och iofs har de väl rätt i sak vad gäller det senare, men alltså hur dålig måste man vara på sociala koder för att tro att detta är ett rimligt sätt att tilltala en annan person?

Jag hatar mobbning och extra mycket när det är i feministiskt syfte. Typ att säga att en tjej är ful, korkad, en hora etc för att hon uttryckt en dum åsikt. Att tonåringar som inte vet hur man uttrycker ogillande på ett moget sätt beter sig så har jag förståelse för, även om det inte är okej, men när ett gäng vuxna människor som kallar sig feminister gaddar ihop sig mot en typ sjuttonårig tjej som uttrycker sig fel pga okunskap? Nej, såna människor vill jag inte ha med att göra.
Inte heller allt man kan läsa om hur fula tjejer med platta rumpor är, att naturligt magra tjejer bär skulden till alla ätstörningar, att tjejer med tunna ögonbryn är ”basic bitches”, att medelålders kvinnor med rynkor och slapp hud är anledningen till att män vill knulla minderåriga tjejer, att tjejer med icke fylliga läppar inte förtjänar att kyssas av någon någonsin. Och JA, allt detta har jag läst hos VUXNA kvinnor som kallar sig feminister. Hur ska detta hjälpa kvinnor i kampen mot kvinnohat?! VAD åstadkommer vi när vi behandlar andra kvinnor som skit i ett samhälle som gör allt för att få kvinnor att må dåligt?! Seriöst, sluta bara!

Så himla sant! Jag har aldrig förstått mig på förnedringstv som paradiset hotell, big brother, biggest looser osv. De programmen är ju bara till för att vi hemma i soffan ska känna oss så mycket bättre. Men jag antar att människor genom alla tider älskat att förfasa sig över andras olycka typ gladiatorspel och offentliga avrättningar var ju dåtidens underhållning. Nä önskar vi kunde få stopp på detta utbud av skit som våra barn och vi vuxna översköljs av. Är asnervös för den kulturen min lilla dotter ska växa upp i. Hur skyddar man dem?

Förlåt ld för min taskiga kommentar tidigare, jag ångrar mig, i efterhand.. Det var bara nåt
Som
Flög ur mig , . Jag läste jag tillbaka i din blogg, om zlatan, och erkänner, du har en solklar poäng, sett utifrån din synvinkel,
själv har jag inte reflekterat, över det så mkt tidigare, ”mest bara älskat zlatan kontra svensk jantelags konformism.” Har nog alltid tagit det mesta han glappat, med en nypa salt, fast okej, med facit i efterhand, så har han sagt väldigt mkt idiotiska saker, och uppenbarligen, är ditt perspektiv, lite sjysstare, och vettigare, så jag ångrar mitt reflexmässiga angrepp, och känner mig mer sympatisk, än innan

”Så hur fan får vi ungdomar och barn att sluta mobba varandra när vi vuxna själva inte verkar tycka det är en dålig idé?” Tror du att vi vuxna också ska lära ”ge igen” med samma mynt när ett barn känner sig utsatt/härskad? Öga för öga principen? Är den ett av lösningen till att minska mobbning? du hänger ut personer på ditt inlägg, kallar Zlatan för Asshole oxh sedan pratar om hur vi ska lära våra barn att ej utsatta andra för elakheter?

ganska stor skillnad på att mobba folk och på att svara med samma mynt när nån beter sig illa. Jävligt stor skillnad till och med. Den tröttsamma bajsnödiga pascifisiska usla ”nu är du lika dålig som den som mobbar/hatar”-retoriken ger jag verkligen ingenting för. Och ja, om du nu undrar – jag lär mina barn att ge igen. Visserligen inom rimliga gränser, det är till exempel aldrig ok att använda sig av rasism, transfobi, homofobi, fettförakt eller andra lågvattensmärken men ett god ol’ fashioned ”dra åt helvete ditt korkade jävla fanskap” eller en knytnäve i fejjan funkar fint när man blir utsatt för mobbing, hat eller våld.
Och du, den enda beprövade metoden som faktiskt funkar på mobbing… vet du vad det är? Att utsätta mobbaren för obehag. Att prata, vara snäll, förstående, vända andra kinden till osv funkar med andra ord INTE.

Tänkaren: Kollade runt lite på forskning om mobbning och hittade något från Norge som kallas Olweusprogrammet. Olweusprogrammet mot mobbning bland barn bygger på fyra grundprinciper om att skapa en miljö som karakteriseras av (1) värme, positivt intresse och engagemang från vuxna; (2) fasta gränser för oacceptabelt beteende; (3) konsekvent tillämpning av icke-fysiska sanktioner mot oacceptabelt och gränsöverskridande beteende; (4) vuxna som agerar som auktoritet och positiva förebilder.
Sanktionerna ska vara tillräckligt obehagliga så att mobbaren får känna att det inte var ok att gå över en viss gräns. Det kan innebära att den som mobbar ska be om ursäkt, diskutera incidenten med en vuxen (för barn och ungdomar då), betala för förstörd egendom, ge upp nåt privilegium etc. Jag tänker (som LD) att för vuxna mobbare så är metoden med att ge igen med samma mynt och ryta ifrån det absolut effektivaste sättet att göra gränsöverskridande beteende obehagligt.
Har själv alltid varit undfallande, pacifistisk och ursäktande vid konflikter men det har bara lett till att jag isolerar mig själv. Jag observerar LDs konflikthantering med stort intresse och det ger mig mod att träna på att stå upp för mina egna gränser. Jag var duktig på att ryta ifrån när jag var barn fram tills jag blev ca sju år gammal, sen tränades det aktivt bort under resten av uppväxten eftersom jag fick lära mig att flickor inte ska vara såna; flickor ska vara snälla dörrmattor som alla kan kliva över utan protester. Säger avslutningsvis som så många andra; önskar att jag hade haft någon som LD som förälder när jag växte upp!

Tack för information! Ska sätta in mig i detta! Riktigt intressant! Jag tucker också LD ska fortsätta markera när hennes gräns e nådd. Men jag är inte säker på vart gränsen går. Den e hårfin mellan att markera eller va aggressiv. Jag har själv mått bra att markera utan att inte tappa humöret. För när jag blir arg så snor det mkt enerji.

Det kräver att föräldrarna förstår och har en analys. Jag växte upp med att mina föräldrar skuldbelade mig på detta vis. ”Det är ditt fel” var allt de sa till mig hela uppväxten. Att läsa ditt påhittade exempel om Tindra 8 år med sin frisyr är som att titta tillbaka på i princip varenda middagskonversation när jag växte upp. Och då är mina föräldrar ”vanliga hyggliga medborgare” som uppfyller normen för vad en förälder ska vara och göra för sina barn.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *