Kategorier
Vardagstrams

Vecka 39: Högervänd bebis och en kropp som vill vara tjock

Vecka 39. 
  
Fick en akuttid hos mvc igår iallafall. (Ni vet, jag har inte orkat åka in pga ont) 
Skulle ju ändå ha körlektion (som jag tyvärr måste åka in till) och bönade om att få en tid samma dag så jag slapp åka in extra.
Allt ser bra ut såklart. Bra socker. Bra blodtryck. Lågt järn visserligen men det är ju mitt defaultläge. Pallar ej försöka göra nåt åt det. Min kropp hatar både mig och järn. ”Äter du Niferex?” HAHAHAHA nej. 
Bebis har 140 i blodtryck vilket hen haft hela tiden. Är kittlig.  Huvudet ligger så långt ner i mitt bäcken att det inte går att hitta eller känna. Får hoppas bebisen har ett huvud. 
  
OCH! HURRA! Goda nyheter: Både Ninja och Tamlin var vänstervända och vägrade flytta sig men denna lilla människa har faktiskt de senaste dagarna flyttat över till högervänt läge. Misstänkte nåt sånt när det bökade över naveln häromdagen. Har enbart sovit på vänster sida (också pga kräks mig själv i mun varje natt om jag ligger på höger) så det har säkert nåt med saken att göra.
Ni som ej fattar vad jag pratar om: ligger bebisen på rätt sida (högervänd: på vänster sida med ansiktet åt höger) så blir förlossningen lättare och snabbare pga behöver ej rotera hela varvet runt när det är dags att  komma ut. Samt större chans att ansiktet och huvudet kommer ut i rätt vinkel och åt rätt håll.  
  
OBS VARNING FÖR VIKTPRAT! 
Ang vikt för vikt är tyvärr alltid relevant både om man är tjock och om man är gravid och allra helst om man är både ock:
Som ni vet så väger jag mig ju aldrig generellt men har faktiskt gjort det denna graviditet. Känner noll ångest inför det som gravid och barnmorskan har varken insisterat eller problematiserat det. Och jag har varit nyfiken på nåt sätt för så här va: med Ninja gick jag upp massvis. Jag gick från smal till tjock. Tror det var 25,30kilo upp. Gick ner nada efter förlossningen tills jag aktivt bantade ner tio kilo. Med Tamlin gick jag upp lite till. De där tio kilona såklart. Men inte alls lika mycket som med Ninja. Bara så jag kom förbi samma jävla vikt som jag haft efter ninjas förlossning plus nåt kilo till. Blev lite tjockare. Och stannade där.
Och alltså denna myt om att man går ner i vikt av att amma? Jag ammade sammanlagt fyra jävla år utan avbrott. (Ninja tre, Tamlin 1,5) Detta är väldigt individuellt med andra ord. 
Denna graviditet har jag bara gått upp tio kilo. (Dvs blod moderkaka bebis osv) Jag tänker typ att min kropp bestämt sig för en vikt och anpassat graviditeterna efter det? Typ nu är du tjock nog! Mycket intressant iallafall. 
Och snälla kan vi skippa skitsnack om att man går upp mycket för att man äter mycket. Det handlar om hormoner och genetik helt enkelt. En del kräks igenom hela sina graviditeter och blir tjocka medan andra äter glads du ut och dag in och ändå bara får en klädsam liten mage. 
Återigen: Individuellt med andra ord. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vecka 39: Högervänd bebis och en kropp som vill vara tjock”

Mer viktprat:
Oj vad jag håller med.
Jag avskyr att man ska ses som så jävla duktig om man går ner fort i vikt efter en graviditet. Det är så fruktansvärt individuellt hur fort eller om det ens går att det för mig är så otroligt märkligt att lägga värde i. Typ ”gu va duktiga gener du har”. När folk har kommenterat min viktskiftning(upp eller ner, vem vet?) efter graviditeterna så har jag bara sagt jaså. Vad ska jag säga? Att jag inte har gjort ett skit åt det för att jag har inte orkat, velat eller brytt mig? Jag var ju bara så jävla glad att kunna trycka i mig gorgonzola igen! Haha.

Såg en dokumentär för några år sedan om vikt (det var pro hälsa – hälsa som i må bra själsligt, inte smal och stark). Professorn i dokumentären har en teori om vikt och människan. Hårfärg är bestämt, ögonfärg, längd, hjärtslag (alltså det är förutbestämt hur många slag hjärtat ska slå, förutspår inte död via onaturliga orsaker) och då borde en människas vikt också vara det. En ungefärlig sådan, så man har x antal kilo att pendla mellan, men kroppen kommer hela tiden vilja gå tillbaka till sin bekvämlighet. Tycker att det verkar hyfsat rimligt.
Är arg angående vikt och samhället. Var och shoppade med mamma och pappa, mamma och pappa är lite större än vad som är samhälles eftertraktat, jag är typ beundransvärd och har smalhetsprivilegier. Mamma har i vanliga fall 42-44, hon hittade inga kläder på H&M eller lite finare märken som passade, eller ens utbud i hennes storlek. Tycker inte ens att det är stort. H&M blir ju även anklagade för att ha gjort sina storlekar mindre, de hävdar att så inte är fallet, men jag har hört många som klagar på att storlekarna har blivit mindre. Jag är medveten om att jag är smal och är lyckligt lottad som kan köpa billiga kläder såsom H&M och att deras kläder passar mig, det är inte det jag tänker beklaga mig över, så slå mig inte, snälla. Jag har inte ändrats kroppsmässigt eller storleksmässigt eller viktmässigt, men jag fick gå upp en storlek på H&M idag (deras kläder är alltså mindre), OCH märkte att de erbjuder kläder i fler mindre storlekar, mycket fanns i storlek 32 men inte 42. Alltså, hur många har 32? Hur många har 42? Varför gör de så? Blev lite irriterad över detta.

Skönt att allt ser bra ut, jag tror det är en bra uppladdning för dig inför förlossningen att ha varit på mvc.
Varnar för viktprat jag med:
Jag gick upp 12 kilo med första barnet, var då överviktig. Vägde samma som innan förlossningen när jag kom hem efter tre dagar och ytterligare 5 kilo lättare 3 veckor senare. Vid tre månader så var barnet lite lätt i vikt och jag valde att medvetet äta mer (hade inte bantat eller så innan) för att vara säker på att det inte var för att jag inte hade nog energi att göra nog med mjölk. Gick upp två kilo och barnet visade sig bara ha en mindre avvikelse så sannolikt hade inte min mat något med detta att göra. När dottern var kring 10 månader så fick min man problem med depression och jag kämpade i nästan ett år med att hjälpa honom, dottern och att jobba senare halvan. Följden blev 12 kilo upp och över gränsen till fetma. Där låg jag sedan när jag blev gravid den här gången. Än så länge har jag gått upp 3 kilo bara i vecka 34. Vi får se var jag hamnar i slutändan, gissar på kanske 7-8 kilo upp. Jag har inte bantat men har hållit igen lite på godis och annan skrotmat men all ”riktig” mat jag velat.
Genetiken är en stor del, jag har varit minst överviktig två graviditeter medan min syster och mamma varit normalviktiga 3/4 respektive 4/5 och ingen av dem har heller gått upp speciellt mycket. Min mamma gick till och med ned en av graviditeterna och vägde 5 kilo mindre när hon var i 9 månaden än innan. Hon såg visst helt utmärglad ut när hon fött barnet. Min syster var nere på undervikt efter graviditet nummer 2. Jag är faktiskt lite glad att hur lite jag än går upp så är jag åtminstone inte helt utmärglad.

Haha, ja det där med att gå ned i vikt av att amma! Jag hade liksom förväntat mig det första graviditeten, gick inte ner ett skit utan låg fint kvar på vikten jag hade några dagar efter förlossningen under hela amningen (två år). När jag slutade amma försvann det dock några kilon.

När jag fick barn för ca 40 år sen så skulle man tillbaka till ursprungsvikten igen, det var bara så. Så jag var väldigt tacksam att min kropp var hjälpsam och tappade gravkilona + 5 till tills amningen var över. En nära anhörig hade inte samma tur och det fick hon minsann höra, förbaskade tantödlor till fördömande typer. Men på den tiden visste man väl inte bättre. Bra att tiderna förändras för idag vet väl dom flesta hur saker o ting hänger ihop. Så roligt att höra att du o din bebis mår bra, ja bortsett från dina andra gravproblem då förstås, hoppas det snart blir bf så du slipper dom besvären. 🙂

Haha gå ner i vikt av att amma? Jag var smal när jag blev gravid och gick upp typ 13 kg. Tyckte inte det var highlife men man skulle ju raaaasa i vikt av att amma.
Jag ammade. Lååångsamt gick jag ner men inte rasade det av. Trodde min kropp ville vara smal/som innan och tänkte det går av sig självt men nix. Iaf slutade jag amma efter 8 mån. Utan minsta ansträngning gick jag ner mycket på kort tid. Så min teori är att så länge man ammar är man som semigravid. Kroppen har sin plan och kör sitt rejs, spar på fettet ifall det blir krig, missväxt osv. Och sen när man slutar amma DÅ blir man sig själv/som kroppen tycker man ska vara som ickegravid. ”Sig själv”. Ser inte ut som innan jag födde barn nej. Och har efter mkt om och men äntligen börjat skita i det. Befriande som fan!

Gick upp 20 kg under min graviditet. Trots att jag kräktes sisådär i snitt fem gånger per dag mellan vecka 6 och 36. I vecka 36 blev jag magsjuk och kräktes lite då också. Sen kom bebisen i v 37.

Förlåt, men menar du inte att bebisen har 140 i PULS? Var ju förvisso över tre år sedan jag var gravid sist men inte kan man väl mäta bebisens blodtryck när den ligger i magen ?

Har inte läst de andra kommenterarna, men jag känner igen mig! Min kropp vill upp till en viss vikt som gravid, så oavsett var jag börjar, och oavsett vad jag äter går jag upp dit…… Tre gånger har jag varit gravid och slutvikten som höggravid har varit komiskt lika trots ett antal kilos skillnad i startvikt 🙂

Jag håller med, kroppen verkar sköta det där själv och jag tror bara man ska hänga med och inte oroa sig så mycket. Enklare sagt än gjort såklart. Jag tillhör gruppen som rasar i vikt av amning trots att jag drack sirap och vispgrädde rakt ur förpackningen, låter som ett ”lyxproblem” men jag hade konstant blodsocker och mådde piss. Så jag inser verkligen att det bara handlar om genetik för annars hade jag rullat fram.

Jag läste p om det för ett tag sedan, och vad jag kunde hitta finns inget vetenskapligt stöd för att amning ger viktnedgång. För en del funkar det naturligtvis, och för en del inte. Handlar ju som alltid annars om genetik, individuella förutsättningar (mamma och barn), hur intaget ser ut och hur mycket energi som går åt via fysisk aktivitet. Vi alla är olika. Jag formidabligen sprutade mjölk, hade barn som åt mycket och donerade dessutom litervis. Jag gick ner jättemycket och kunde efter sex månaders amning knappt sluta tänka på mat, var hungrig heeeela tiden. Var en lättnad när barnen började äta vanligt, så jag fick behålla lite själv.

angående amning och viktnedgång: det är väl som innan? äter du mindre än du förbrukar går du ner? aptiten ökar ju för att man får ökat energibehov, och äter man därefter går man väl inte ner helt enkelt.

Absolut inte. Men med snart tre barn är det märkligt hur det har utgått en. Har inget med föräldraskap eller hur bra eller dålig man är att göra, dom känslorna får stå för dig.

Ang. Högervänd/vänstervänd bäbis och att det ena ger en potentiellt lättare förlossning pga barnet behöver ej snurra ”hela varvet runt”- vaddå roterar alltså typ alla barn åt samma håll när de föds?? Så ballt!! Som en 22-åring med dålig koll på graviditetskuriosa och utan barnplaner de närmsta åren så blir jag så jävla fascinerad av att läsa om din (och andras, men gillar ju dig in general så det blir extra spännande) graviditet. Asså kroppen e så fakking cool?!!
Tack för att du delar med dig av ditt liv :))

Varken bebisens huvud eller bäckenöppningen är ju runt utan mer ovalt – och som en tvist är bäckenet alltså vidast sidlänges överst och framåt-bakåt nederst så för att bebins huvud ska passera ska den helst rotera nedöver.
Håller med om att detta är fakking cool, och det att en barnmorska visade detta med plastbäcken + docka innan betydde supermycket för mig att visualisera vad som faktiskt hände under födseln, känna var bebin befann sig och ha en slags idé om att vi, bebis & jag, samarbetade för att få till detta!

Hej! Åh, äntligen lite prat om vikt (får man säga så?). Jag har sån extrem ångest över min vikt just nu OCH JAG HATAR DET! Är gravid i vecka 35 nu med mitt första barn. Innan jag kom till barnmorskan på inskrivningen hade jag inte vägt mig på jag vet inte hur länge säkert 5 år för det intresserar mig inte för fem öre att veta hur mycket jag väger, så länge jag trivs med min kropp och tar hand om den är jag nöjd.
När jag kom till BM och vägde mig fick jag och min sambo en chock. Vi trodde absolut inte att jag vägde så mkt, trodde på tio kilo mindre men strunt samma. min BM sa väl inte jättemycket men mellan raderna när hon frågade om jag rör på mig, äter mycket godis har möjlighet att träna på dagarna behöver man ju inte vara ett geni för att förstå att hon tyckte att min vikt var ett problem. Fick sån ångest och gick hem och grät. Fram till vecka 30 hade jag gått upp 4 kg. Vilket inte är mycket men sen när jag i vecka 34 hade gått upp sammanlagt 7 kg kom paniken igen. Ville tom ljuga om vad det stod på vågen för jag skämdes så. Hur fan ska man hantera viktångesten? Jag vill inte att det ska dominera tankarna under den sista tiden som finns kvar, jag vill också kunna unna mig en kardemummabulle eller 15 stycken utan att känna att jag verkligen inte borde. Helvete vad jag hatar att jag tänker så mycket på det. Vill inte att det ska ta plats över huvud taget, vill bara vara glad och lycklig (vilket jag är) men det gnager så fort jag äter ngt…

Vet inte vart jag ska skriva detta, men tänkte detta kunde passa här pga viktprat/graviditet i inlägget. Behöver bara gå ur mig..
Min barnmorska har velat väga mig varje besök på MVC under graviditeten. Detta är mitt första barn jag väntar. Första gången sa hon att jag hade perfekt bmi, bla bla.. Som om bmi säger något om hälsan. Iaf barnmorskan var nöjda med vikten. Förstått det är ett väldans tjat från sjukvården om man annars är tjock eller överviktig och att dom kan se det som en anledning att tjata och vilja väga hela tiden.
Jag väger mig aldrig annars, vill behålla tänket att vikt är orelevant, och att det är hälsan och hur jag känner mig som är det viktiga. Nu speciellt under graviditeten vill jag också behålla min (nuvarande) inställning till mat. Att jag ska kunna äta vad fasen jag vill, när jag vill. Har i yngre år hetsätit pga att jag viktmobbats pga smal och försökte då gå upp genom att hetsäta, utveckades till det iaf. Har sedan fått höra en period att jag var tjock när jag gått upp, och då börjat tänka skam kring mat, och fått skuldkänslor för vad jag borde/inte borde äta.. Efter massa år har jag äntligen släppt det där. Men känner nu att det börjat triggats igång igen..
Har hört av vänner och massa andra gravida att dom inte vägts mer än vid inskrivningen hos barnmorskan. Och då börjat tänka en massa på varför min barnmorska ens tar min vikt varje gång? Så nu när jag var där sist (är i vecka 32) så tog jag upp detta, med varför. Vad fyller det för syfte ang barnet att ta min vikt? Vet att det inte gör ett dyft att veta vikten under graviditeten men ville höra hennes argument.
Fick något svar om att det är standard (konstigt då jag inte hört om en enda annan som vägts varje gång – förutom tjocka eller överviktiga människor som många barnmorskor vill vikthetsa under graviditet). Och att det är bra att alltid ha en aktuell vikt som dom skriver in i journalen då dom kan hålla koll så det ”inte drar iväg för mycket” och så började hon prata om en massa negativt med att vara tjock… suck!!!
Jag ifrågasatte då igen varför vikten är viktig att tas, då jag inte kan påverka den. Jag har foglossning, alltså kan inte motionera, och det enda jag skulle kunna göra är väl att äta mindre. Vilket jag inte vill känna skam kring. Och sa också att även OM jag motionerar varje dag och äter supersunt så kan jag ju ändå gå upp 30 kg, och tog då min vän som exempel som gick upp 30 kg pga hormoner och vätska. Då sa hon att vikten är bra att veta då man just kan gå upp i vätska och då behöva träffa en läkare. Frågade vad läkaren kan göra åt vätskan, kan läkaren göra något åt vätskan och fick ”nej det kan läkaren inte”..
Så jag fattar fortfarande inte varför vikten ska tas. Hon sa det är frivilligt, och att vi kunde hoppa den denna gång då det var 4 veckor sedan den togs. Men hon ville ta den nästa gång ?!?!!??….
Jag vill inte få predik prat om min vikt.. jag vill gå upp vad kroppen vill. Och jag behöver inte veta vikten. Jag tycker framförallt att hon inte behöver veta vikten. Vet inte vad jag ska göra. Har så jävla svårt säga ifrån, och försökte verkligen igår, tog t o m maken som stöd. Och så slutade det med att vi ändå ska ta vikten nästa gång. Vill vara tvär och bara vägra…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *