Kategorier
Vardagstrams

Vad betyder hälsosam?

Ännu en dag, ännu en diskussion där tjocka skammas och argument om hälsa körs ner i våra halsar. ”Det är helt ok att vara tjock, men vi måste motverka ohälsa!” skrålas det förnumstigt från lekmän och andra klåpare som egentligen inte har en aning om vad de snackar om.
Vad betyder ens hälsa? När är man hälsosam? Kan man inte vara hälsosam dvs MÅ BRA om man lider av fetma? Är hälsa bara det fysiska och mätbara eller kan hälsa handla om psykisk hälsa? När mår man bra? Hur mår man bra? Varför värderar man den fysiska hälsan mer än den psykiska och varför slåss man för den fysiska hälsan på den psykiska hälsans bekostnad?
Är ett långt liv poängen? Finns det ett egenvärde i att dra ut på livet så länge en kan, oavsett kostnad och konsekvens? Är ett långt liv fullt av självhat, kroppsångest, bantning, förbud bättre än ett kort liv fullt av livslust, njutning och självacceptans? Målet med livet kan inte vara att bli äldst på demensboendet.
 
 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vad betyder hälsosam?”

Håller helt med bortsett från att det inte är säkert att man dör pang bom i förtid bara för att man är fysiskt ohälsosam (obs att jag inte definierar vad det innebär). Det kan ju också innebära att man lever ett relativt långt liv men med en längre tid då man mår RIKTIGT dåligt fysiskt och också begränsas i sitt leverne (blir sängbunden t.ex.). Och det är ju kanske inte så kul.

En ganska viktig sak som alla ni ”body positivism”-människor glömmer i sammanhanget är att övervikt kan ställa till det ganska så rejält. Till exempel om man blir sjuk och behöver en operation, det finns operationer som inte genomförs på allt för överviktiga personer. Alltså finns det goda skäl att hålla sig i hyfsad form om behovet skulle uppstå.

De som vet minst är oftast de som snackar mest och det gäller allt. Oavsett hälsa, psykiska problem, skvaller, politik osv. Det är fan alltid den som inte vet ett skit som har lösningen på alla problem eller som lägger näsan i blöt hela tiden.
Hade exakt det problemet på jobbet när det blev en internutredning ang bemötande mot patienter. Den som inte hade varit på avdelningen snackade med hela sjukhuset om händelsen medan jag, som faktiskt var det enda vittnet förutom patienten, snackar inte om det med någon. Jag rapporterade till chefen och medverkade i internutredningen men annars sa jag inte ett skit. Skyddar inte mina kollegor, men är inte ute efter att prata skit heller.

Sorry, den kom fel. Repeterar:
PS: BMI 30 brukar vara en slags gräns som används. Man kan alltså definitivt väga en hel del ”för mycket” utan problem. Sedan är det individuella bedömningar till viss del beroende på muskelmassa och annat.
Och ja, jag tycker att BMI suger som mått men det är i alla fall en grov bedömningsskala.

”Är ett långt liv fullt av självhat, kroppsångest, bantning, förbud bättre än ett kort liv fullt av livslust, njutning och självacceptans? Målet med livet kan inte vara att bli äldst på demensboendet.”
Där har du i två meningar fångat det som vi borde fundera och diskutera kring. Fast som Elin skrev kanske ett liv med kraftig övervikt leder till att man avslutar det i en rullstol. Jag som har kommit upp i åren börjar känna av att mina knän har tagit stryk.

Åh diskuterade detta med min sambo för ett tag sedan. Hen innehaver mer år på jorden än mig, och när jag sa ”men jag anser att hälsa är en balansgång mellan psykisk och fysisk. Jag ser hälsosam ut, men vad spelar det för roll om jag lider av depression, då känner jag mig ju på ett visst sätt och kan göra väldigt mycket ohälsosamma saker. Eller det här med mat, vi alla vet vad som är nyttigt och bra för kroppen, jag säger inte att vi ska strunta i det. Men själen då, mina chips är mat för själen, ska jag sukta efter chips då men nöja mig med extrastekt potatis?” och fick bara svaret ”jag minns när jag resonerade som du”.
Därefter införde jag själstimme varje dag, hen får inte vara med, hen skulle bara störa min själstid. Så jag sitter då naken i vår säng, med chips, dipp, cola, choklad och TVspel – med låst dörr. Hen får gärna vara med när hen kan erkänna att det finns mer än en slags hälsa, och att vid olika tidpunker i livet är olika hälsor viktigast.

Först och främst vill jag säga att ingen människa ska behöva bli illa bemött någonstans pga sin kropp, stor eller liten eller vad som helst. Det är en grundläggande sak. Men mitt problem är att jag har en psykisk ohälsa i botten och är överviktig och det har funkat bra hittills men nu har knäna börjat säga ifrån och jag har börjat få diabeteskänningar så jag måste nog försöka tappa vikt vare sig jag vill eller ej. Håller på att bygga upp en motivation till att göra det för jag vill ju inte bli sjuk pga övervikten, svårt dilemma det här.

För mig handlar hälsa om att må bra både fysiskt och psykiskt. Jag väger cirka 50 kilo för mycket men det är inte det viktigaste för mig.
Jag vill äta så att kroppen mår bra och så att jag är pigg och mår bra. Det är ju inte kul att gå runt och ha ont i huvudet, vara trött och ha ont i mage och mun för att jag äter sånt som kroppen inte vill ha. Men jag vill också ära gott, därför äter jag mycket sällan mat som jag inte tycker om och jag äter alltid till jag är mätt.
Men hälsa för mig är också att få sova ordentligt, ha kul på jobbet, trivas bra i mitt hem och med min familj och mina vänner, att göra sånt som jag trivs med.
Hälsa handlar ju inte alltid om utseende och vikthets. I min värld så kommer jag inte må bra bara för att jag är normalviktig, det finns annat som jag måste jobba på för att må riktigt bra och som är viktigare.

Jag stör mig som fan på folk som tycker det är okej att vara tjock bara man förespråkar god hälsa. Som att de sitter och har rätt att avgöra ”DU är en godkänd tjockis, DU är underkänd och har ingen rätt att vara tjock!”. De säger på allvar ”du har rätt att vara tjock bara du är hälsosam”, alltså va? Hör de själva ens hur de låter?
Ska jag säga ”du har rätt att vara underviktig bara du är hälsosam! Är du underviktig utan att bry dig om din hälsa MÅSTE du gå upp i vikt annars är du en DÅLIG spinkis!”…???
Sen hatar jag alla smala som säger typ ”ALLA smala är inte hälsosamma, jag är jättesmal och jag har aldrig varit fysiskt aktiv i hela mitt liv för att jag vill helt enkelt inte och lever bara på skräpmat, godis, läsk och snacks, jag HATAR frukt och grönsaker och kedjeröker och super varje helg!! ÄNDÅ har jag storlek 34 och har inga fettvalkar någonstans, azzå jag önskar nästan att jag var tjock så jag kunde få lite kurvor fast mina tjocka vänner är avundsjuka på hur smal jag är, men tro mig, det är SKITJOBBIGT att vara såhär smal! :/” Jaa precis, du beskrev just på ett blygsamt sätt hur mycket du kan äta utan att få fettvalkar och hur mycket kläder du kan köpa och hur avundsjuka alla är, SKITJOBBIGT verkligen.

Det stämmer faktiskt att det är svårare att operera riktigt tjocka, har själv utrett det… Men frågan är vad man gör med den infon? Inte fick det mig att gå ner i vikt inte. Kan ju jämföra med:
– Det är farligt att åka skidor i höga berg. Du kan dö. Det är ju värt att komma ihåg om man nånsin skulle vilja göra det!
– Det är farligt att röka. Man kan få lungcancer. Det är ju värt att komma ihåg om man skulle vilja göra det!
– Tänk om du stöter ihop med en björn när du är ute och springer i skogen? Och blir allvarligt skadad? Herregud, ta lite jävla ansvar och sluta spring i skogen! Dessutom förstör du för björnen också om den attackerar dig, då den säkert blir skjuten efteråt! Det är ju värt att komma ihåg om man vill springa i skogen!
Tänk så fantastiskt om fetthatarna skulle skaffa sig själva ett jävla liv istället för att påpeka självklarheter som om dom pratade med barn.

En annan sak som jag nämnt tidigare: Min hälsa är aldrig intressant förrän jag uttrycker mig positivt om den. Aldrig frågar dessa ”välmenande” personer om mina ryggproblem, mitt magsår, min kroniska värk eller min ångest i vanliga fall. Aldrig bryr de sig om mina läkarbesök eller vilka mediciner jag tar förrän jag visar att jag trots allt älskar min kropp.
”Jag tycker min kropp är fin och jag är glad att den fungerar så bra trots kronisk värk”
”Men tror du inte det skulle vara bättre för dig om du gick ner i vikt? Du skulle nog få bättre i magen och ryggen utan alla extrakilon. Du skulle säkert må bättre psykiskt också! Du skulle känna dig mycket finare och kunna ha finare kläder också! Du skulle kanske till och med slippa ta antidepp och sömnpiller för att du kommer bli så glad bara du är smal! Tänk så mycket bättre allt skulle vara bara du var smal!”
Fuck you till alla dessa ”snälla” människor!

Jag tänker lite att vad som är hälsosamt är socialt konstruerat lite som vad vi uppfattar som hygien. Att förr var det dåligt och ohygieniskt att tvätta sig. Och nu ska alla va insmord med handsprit för att bli accepterade, men de är ju bara en social norm inget som inte kommer förändras.. Om 20 år kanske vi tycker broccoli är farligt och skrattar åt alla dom som åt de.

Själv kämpar jag just nu med en ätstörning som lett till medicinsk undervikt. Aldrig någonsin får jag kommentarer om att jag borde äta hälsosammare osv (av folk som inte vet att jag är sjuk). Utan för de flesta ser jag nog ut som en ”fit” och ”hälsosam person”. Men i själva verket är min kropp ett vrak. Har inte haft mens på 15 månader, tappar hår, blåa fingrar och tår för att hjärtat inte orkar pumpa blodet som det ska och som pricken över i har jag fått benskörhet som 25-åring. Så det där argumentet om att en ska vara hälsosam (och det betyder såklart alltid att en är smal) är bara bullshit. Jag slår vad att alla ni överviktiga har hundra gånger bättre hälsa än mig som smal!

Åh, ser nu när jag läser igen att det nästan verkar som om jag vill fiska sympatier…! Menade inte så (men tack för fina ord). Vill mest bara få ur mig hur sjukt jävla tröttsam denna hälsohets är. För det var så allt började, ”ska bara äta lite nyttigare och träna lite mer”. Ja jo, det gick ju jävligt bra…

Hälsa är inte lika med normalvikt för mig, utan livskvalitet. Kan du leva ett (5 år kortare) liv som tjock, röra dig med dina barn, äta god mat, tycka om din kropp etc etc så är det ju kanon! Lever du samma liv med diabetes, hjärtsjukdomar, matångest och sockerberoende så är det en helt annan sak. Att vara tjock är inte en sjukdom, det är en kroppsform som KAN leda till ELLER vara symptom på andra sjukdomar. Min egen fetma var ett symptom på ångest, som ledde till matberoende. Nu när jag börjar jobba bort det så kommer normalvikten av sig själv. Det handlar INTE om broccoli och zumba, utan om ta hand om sin mentala hälsa. När den är okej så kommer man ganska naturligt att falla in i sin ideala vikt, vare sig det är BMI 30 eller 16. Att då gå in och mixtra igen för att skala bort några kilo är ju som att be om mental ohälsa. Iaf enligt min erfarenhet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *