Kategorier
Vardagstrams

Förväntan eller oro?

Förlåt. Jag vet att jag är skittråkig. Men jag går liksom i väntans tider. Med betoning på väntan. Jag kanske borde skriva roliga inlägg om just det. Om att jag tvättat bebiskläder eller sjalar eller packat BB-väskan men jag vågar inte. Vågar inte tänka på allt, eller fokusera på graviditeten eller bebisen som ska ut för tänk om nåt går fel.
Tänk om jag sitter här med förväntan och skriver inlägg om gulliga saker eller visar upp saker jag shoppat (Har köpt NADA. Inte en pinal.) och så dör bebisen i magen? Eller vid förlossningen? Eller så föds bebisen inte helt frisk och snälla säg inte att jag är en dålig människa nu som oroar mig för den biten för så är det bara. Jag oroar mig. Jag är rädd. Och ja jag vill ha ett friskt och helt barn. (Men lovar att jag varken kommer kasta ut det med badvattnet eller ge hata det om det blir så.) Jag är tyvärr inte en bättre människa än så.
Aja. Men jag har packat BB-väskan iallafall. Eller packat och packat. Lagt allt i prydliga små högar på byrån i sovrummet.
Ombyte. 
Bebisens första kläder och en gosig filt. Ekologiskt från minimundus. (Samma kläder som Ninja och Tamlin hade) 
Sjalen. (Mam Eco.)  
Viktiga hygienartiklar. 
Gullig liten waldorfdocka med kaninöron. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Förväntan eller oro?”

Natashja, jag har tänkt mycket på en del saker den senaste tiden. Jag vet att du ofta skriver att du är ju hemma med barnen och det känns ibland som att du skäms över det på något vis, men det tycker jag att du ska vara stolt över (tufft jobb att vara mamma på heltid!). Jag är en av dom som förespråkar kvinnors rätt att vara hemma med barn, men ändå även kvinnors rätt till lika lön. Dock så ÄR det ju kvinnor som får barn och då är det så fantastiskt att kvinnor får stöd i vårt samhälle tack vare föräldrapenning och förskoleplats osv för att möjliggöra enklare vis för kvinnor att ha ett arbetsliv och karriär. Därför blir jag provocerad nu när pappor fått en tredje pappamånad. Män föder inte barn och kanske måste ta föräldrapenning före barnet är fött. Som du ofta skriver så undflyr ofta män sitt ansvar för barnen osv. Och vad händer med de många barn vars föräldrar separerar under barnets första år och dom ändå har gemensam vårdnad? Ska barnet efter sitt knappt första år att bo hos sin mamma då flytta hem till sin främmande pappa? Jag tänker att kan man verkligen tvinga fram en förändring av vårt människosläkte på detta vis? Det tror inte jag. Och det här att man blåser upp problemet att ”om kvinnor inte jobbar får dom ingen pension!” Och jag tänker då: vad är det som hindrar att vi tvingar den icke föräldralediga föräldern att pensionsspara till den föräldralediga? Och så undrar jag: Hur har du och din man byggt ett framtida skyddsnät åt dig om ni skulle separera? Sparar han pension åt dig? Pengar till ett eget sparkonto till dig? Äger du också en del av ert hus? Jag tänker att det ju kan vara en viktig del att prata om på bloggen – hur viktigt det är att ordna det ekonomiskt i förhållandet så att båda känner sig trygga i relationen och inte blir ekonomiskt beroende långsiktigt. Så jag är nyfiken på hur ni tänkt och tänker att ni säkert kan inspirera andra om hur ni gjort och gör. Tack för att du läst! ❤️

Jag förstår att det är jobbigt. Jag förstår också att du använder bloggen som en ventil för din oro. Du sitter säkerligen hemma också, med en leende på läpparna och smeker magen och leker med bebisen som sparkar. Och njuter :-).
Som det ser ut har du egentligen ingenting att oroa dig för. Bebisen växer som den ska, du står och går och verkar må hyfsat bra ändå. Visst, det värsta tänkbara kan hända. Men rent konkret har du inget att oroa dig över.
Livet tar inte slut om man råkar ut för något som du listar. Man hamnar i en kris, ett trauma. En kris som är lika unik som varje människa. Men med tiden inser man att ok det är så här det är. Man lär sig leva med den nya situationen, vad det nu må vara. Och det är inte skrämmande. Det är ett liv som är fullt drägligt det med. Och inte nog med det, det kommer alltid dyka upp nytt skit, från oväntat håll. Som man måste tackla. Hela tiden. Det bästa är att lära sig att tackla och parera på bästa sätt. Ungefär som att om man blir puttad kraftigt bakifrån så ska man inte ta emot sig med händerna i marken. Då får man en kraftig stöt. Nej, man ska utnyttja energin och rulla ner i en kullerbytta. Man använder den tillförda rörelseenergin genom att omvandla sin position från stående till en kullerbytta. Ut kommer man stående igen. Men kanske näsan pekar åt ett annat håll.
Sen nästa grej;
Detta är bebisen som kommer få hänga med i ert befintliga liv, inte tvärtom som när man fick första barnet. Visst är det fantastiskt! Ni har ett etablerat familjeliv som rymmer ännu en liten varelse. Som kommer härma Tamlin, Ninja och er. Snabbast på att lära sig saker.
Kram

Jag har en syster med utvecklingsstörning. Jag kan trösta med att oron för att få ett handikappat barn är ofta värre än att ta hand om barnet. Nu är ju hon så pass pigg och frisk ändå, så vi behöver i alla fall inte oroa oss för sånt.
Sedan kan de ligga en trygghet i att habilitering och annat stöd finns att få utifall man får ett handikappat barn. Många aktiviteter erbjuds också för handikappade barn, typ ridning och simning.
Ibland är det fett att bo i Sverige.

Fan, vad trist att du känner oro. Det är dock helt förståeligt men jag hoppas att du snart får lite ro och kan glädjas ju längre in i graviditeten du kommer. Det verkar ju ändå gå bra för ungen hittills.
Något som är roligare (hoppas jag) är ju att få veta vilka namn du har på lager? Jag är så nyfiken med tanke på dina två första barn har såna speciella och balla namn! Har du/ni bestämt namn än eller väntar ni med det?

Så där var jag också. Kunde inte slappna av för fem öre, och ville inte göra klart något helst. Väntade in i det längsta med att tvätta bebiskläder, packa väska osv. Slutat med alla tre gångerna att jag stått och packat väskan med värkar och glömt hälften! Men det gick det med 🙂

Jag var också orolig, nervös, rädd att barnet skulle dö eller inte vara friskt, jag hade dödsångest, osv. Det var inte alls lika illa under första graviditet som under den andra… Det var mer förväntan och glädje under första och mer oro & rädsla under andra.
Jag tvättade och la fram bebiskläder i byrån någon vecka innan. spjälsängen köpte vi 1-2 veckor innan och jag bäddade den samma vecka som BF. Jag packade BB-väskan först när värkarbetet startade.

Jag hade bara fixat BB-väskan o hade med mig till sjukan. Bebiskläder o babylift fick maken ta med sig när allt var klart o bebben hade kommit till världen. Vaggan fick han göra iordning medan jag låg på BB. Ville inte fixa det i förtid. Maken hade gjort jättefint och mysigt till jag kom hem.

Jag har också sådana tankar men jag försöker styra dem med andra tankar: ”Om barnet har funktionshinder så kommer det ändå behöva saker och kläder osv så det gör ingen skillnad” ”Om barnet dör är det lika hemskt vare sig det har kläder eller inte” ”Är allt som det ska så är det perfekt att ha allt redo” osv osv. Men jag fattar precis och jag är heller ingen som naturligt boar in mig så för mig vet jag att det även om jag förbereder kommer vara saker jag får fixa i efterhand. Så funkar jag så det har jag bara accepterat.

Förstår din oro. Jag kände likadant för ett tag sen innan vi vårt andra barn väl föddes. Har alltid känt så att inget är självklart. Känns läskigt att räkna med att bli gravid när man vill och tycker att det passar, att inte få missfall, att ha en relativt bra graviditet även om krämporna finns där och slutligen att uppleva en förlossning där allt går bra. Men allt gick bra och vår bebis mår bra. Något jag är glad och tacksam för varje dag. Men känner verkligen igen mig i det du skriver!

Jag är hyfsat nojig överlag, så även med mina graviditeter och förlossningar… Jag ventilerar min oro för maken och inför senaste förlossningen var jag ganska orolig och rädd, medan han inte verkade ha några problem med sånt. Jag sa det någon gång, att det var lite frustrerande att det bara är jag som är orolig, hur kunde han vara så lugn?? Han svarade ungefär så här:
”Asså, mina tankar gick igång så fort vi visste att det var en till på väg. Jag tänkte ’vad är det absolut värsta som kan hända?’ och det skulle ju vara att du eller barnet dog. Jaha, då fick jag fundera ut en handlingsplan för det. Hur ska jag och barnen fixa livet utan dig, vem ska ringa dina föräldrar och berätta osv. Efter det kändes det mesta andra som kunde hända ganska lugnt, sjukvården är ju dessutom väldigt bra här i Sverige.”
Tja, så gjorde han… 😛 Sen gick ju det mesta hyfsat bra, det enda var att jag inte riktigt kände mig redo och hade svårt att ta in att det visst var dags att ta emot en ny bebis nu! Men även det har löst sig 😉

Åh, känner så igen mig. Är gravid i vecka 21 med mitt första barn och är konstant orolig och nojig. Rädd för att bebisen ska dö, försvinna, inte komma till oss. Innan jag ens har träffat den. Är rädd för att något ska bli fel med min kropp, med min sambo osv osv. Vågar inte prata om rädslan för att jag är rädd för att mina farhågor ska inträffa då, men vågar inte njuta och släppa tankarna heller, av rädsla för att värsta tänkbara ska inträffa då också. Hur knäpp blir man inte som gravid?!
Jag får ångest över dom få plagg vi köpt, vågar inte köpa spjälsäng och fixa ordning. Trodde definitivt inte att oron skulle vara såhär stark men men, det är väl bara att kämpa vidare! Förhoppningsvis har du din lilla hos dig snart, hoppas resten av graviditeten blir uthärdlig!

Förstår precis. Hoppas att du har stunder av förtröstan också!
Har själv väldigt nära till oroliga tankar, och ibland tar de över, särskilt om jag är nedsatt av någon anledning (stress, dålig sömn, något jobbigt som hänt). Men jag har också en lugnare, ”klokare” sida som existerar parallellt med den oroliga. Den finns alltid där som en motvikt, som jag kan välja att lyssna på för att lugna mig själv. Ibland går det bättre, ibland sämre. Sen brukar jag tänka att vi faktiskt inte har en aning om vad som ska ske i våra liv, så därför är det egentligen ingen idé att oroa sig.
Jaja, det finns inga enkla lösningar på orosproblemet. Men även om det är skitjobbigt att vara den oroliga sorten, så tror jag att vi oroliga ofta har en medfödd känslighet som gör att vi kan uppleva även positiva känslor lite extra starkt och innerligt, så det kan finnas fördelar också! 🙂

Jag såg att du använde nån produkt från Cetaphil – eftersom det var du som fick mig att gå hardcore no poo måste jag bara fråga varför? 🙂
Jag hoppas att allt går bra när det väl är dags och att din oro stillas lite innan dess! <3

det var en provflaska jag fick och den enda lilla flaska hudkrämen jag äger. Vill ej ta med mig större flaskor till bb om jag ej behöver. Men jag använder både naturliga oljor och starka krämer med syror och shit i. (dock inte just den krämen, som sagt det var ett prov)

Fullt förståeligt och de flesta har nog sådana tankar men en fundering bara – måste man ALLTID nämna just Down Syndrom som ”det värsta som kan hända”? Känns så utpekande och orättvist och det finns ju så mycket annat förutom just den diagnosen. Reagerat på de fler gånger att alla pekar ut just det. Visst det kanske är vanligare än andra saker men det känns på nåt sätt…osjyst… jag kanske tänker fel. Men har en bekant med just DS och hen har sagt att hen ibland känner sig ”som det alla mammor har som sin värsta mardröm att få”. Inte superkul alla gånger.

Men men men..! Alltså det är ju ett JÄÄÄÄTTEKONSTIGT argument att man ”inte är noblare än så” och inte vill bli kallad kass människa (vilket inget skrev) osv när någon berättar att något man skrivit upplevs som kränkande. Jag uppskattar att du ändrat texten och jag fattar din oro, men det känns ändå märkligt. Lite som om någon skulle säga nåt sexistiskt och kränkande och sen ba ”men åååh orka bli kallad dålig människa! Jag ÄR sån här som person, bara deal with it”. Man ba nej? Höggravid eller ej liksom. Eller hur tänker du?

Jag håller med. De argumenten håller inte och att en ”inte orkar ta hänsyn till andras känslor” är inte en ursäkt för att uttrycka sig funkofobt. Jag har ett barn med autism och det är som att det alltid okej för folk att säga högt att de aldrig skulle vilja ha ett barn som han. Tänk om jag skulle säga ”ååh jag hoppas inte att mitt barn blir tjockt” och sen säga ”pallar inte ta hänsyn till om tjocka blir ledsna, jag är bara orolig för mitt barns hälsa”. Samma sak.

Jag undrar hur du kom fram till val av just den sjal som du har. Jag försöker komma på vilken sjal jag själv ska ha till min väldigt hungriga 1-månadsbebis, men har ingen att fråga. Hoppas att du kan göra mig lite klokare, även i detta ämne.

mitt sjalval var en ren slump. Jag fick Ninja i april och ville ha en sval sjal som var stretchig (pga nybörjare) och träffade rätt direkt. I efterhand har jag förstått att Mam Eco är överlägsen de andra stretchiga sjalarna. Svalare, mindre tyg, mindre stretch, bär mer vikt osv.

Att önska sig ett friskt barn är inget fel, jag skulle vilja påstå att varenda vettig människa som går i väntans tider hoppas att barnet är friskt och mår bra. OM det nu inte råkar vara det, så vågar jag mig på att påstå att samma vettiga människor älskar sina barn lika mycket ändå.
Jag har vuxit upp, och lever fortfarande, nära DS och andra kromosom avvikelser, och visst-det är inte en dans på rosor! Men dessa barn är minst lika älskade och ger lika mycket glädje och sorg som vilket annat barn som helst. Med detta sagt vill jag tillägga att jag är lycklig över att mina barn föddes friska, som jag önskade att de skulle. Alla 4 gånger
Kram på dig

Känner så mycket igen mig i det du skriver. För mig har ångesten och oron blivit värre för varje graviditet. Har alltid avundats föräldrar som boar, skaffar bebisprylar och verkligen förutsätter att ett barn ska komma till dem. Själv har jag inte tagit ut ngt i förskott. Naturligtvis vill alla helst ha ett ”friskt” barn. Det tror jag även att föräldrar som redan har barn med kromosomavvikelser, psykiatriska funktionsbeskrivingar med mer önskar när ett syskon är på väg. Har själv en diagnos och är så tacksam att ingen av mina barn visat några tecken på att ha ngt liknande. Förstår inte de kontroversiella i det hela. Att vill väl att deras barn ska ha de bästa förutsättningarna i livet? Eller?

Nu kunde jag inte svara på ditt svar till mig?
Jag ville bara säga, tack för att du omformulerade – vet att det betyder mycket för den personen! Och du är grym och du får känna som du känner! De allra flesta (typ alla skulle jag vilja påstå) tänker så och det är mänskligt. Allt kommer säkert gå kanon med förlossningen!

Jag…. alltså jag övervägde inte ens att jag har läsare med ds, jag vet inte varför – skitdumt -, men skäms nu såklart. För mig ÄR det viktigt att alla mina läsare känner sig likvärdiga och välkomna, att jag pratar MED er, inte OM er om du hajjar hur jag menar.
Tack.

Jag tycker att du är en fantastisk människa! Speciellt för att du är så mänsklig, det är ju en av dom bästa sätten att vara en bra människa på! 🙂
Tips från en orosmänniska (som lärt sig se livet med lite andra ögon), är att acceptera oron. Den är där. Tankarna får gå vilka vägar dom vill i huvudet, det är helt okej. Men, jag försöker att tänka att man inte kan vara glad i onödan. Typ som att man inte lever i onödan bara för att man ska dö, så kan man inte vara glad i onödan bara för att det kan komma tuffa hinder i livet. Förväntan blir inte mindre för att man inte förbereder sig inför det lyckliga som komma skall! Och framförallt så blir sorgen inte mindre, för att man oroar sig innan. Varje liten minut av glädje gör livets tuffare stunder lättare hantera, så mitt tips är att alltid ta ut segern i förskott. Du väntar ju på ett litet mirakel!
Du är stark!

Drömde att du födde på huk på golvet vid köksbordet, din man hjälpte dig, allt gick skitbra + snabbt, det enda som störde er var att de stora barnen inte var mer intresserade. : )
(ja jag är en gnutta synsk)

Jag önskade mig också ett friskt barn med ”10 fingrar och 10 tår”. Betyder inte att jag älskar min med 9 (snart 8) fingrar mindre. Klart man vill ha ett friskt barn!
Vill gärna säga att du ska sluta oroa dig men det är ju inte så lätt. Min mamma berättade att man inte brukade förbereda alls förut just för att det kunde gå fel. När jag föddes hade dom ingenting.
Jag är helt säker på att allt kommer gå bra för er och är det ngt speciellt med barnen så kommer det gå bra då också, det är ju ert barn!

När jag väntade mitt första barn så fanns det ingen oro i mig, gjorde kub test och var nöjd och förväntansfull. Fick en frisk bebis som har utvecklats till ett friskt barn. Ibland funderar jag på hur det skulle vara att ha två barn men jag vågar inte ens försöka. Har ADHD i familjen och tanken på att få ett barn med diagnos skrämmer mig, inte själva diagnosen så mycket, utan jag är rädd för mitt första barns skull och hur ett syskon med diagnos skulle påverka hen. Jag är så rädd för det att jag nog inte kommer ha fler barn… I alla fall, jag kan på nåt sätt relatera till en oro även om jag inte var orolig som gravid.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *