Kategorier
Vardagstrams

Hur hanterar man detta?

Idag känns allt bara så meningslöst. Jag vill att ni läser det här inlägget inne hos Monas Universum. Gör det bara. Så viktigt. Så smärtsamt. Så jävla överjävligt. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Hur hanterar man detta?”

Åh för faan. Ett slag i hjärtat som får mig att vilja ge upp. Hatar män. Hatar att han kommer undan (lagligt).
Men min respekt för kvinnor och styrkan vi besitter bara växer. Så starka. modiga.
Gick från rabiat feminist till jävla arg rabiat feminist.

Även om hjärtat värker och tårarna rinner av att läsa det här, så blir jag samtidigt så tacksam. Tacksam över att hon bryter den där jävla tystnaden, pratar om det är som är skamligt, tabu och förbjudet. Det är så fruktansvärt modigt och starkt och det väcker sådant hopp, jag var också ett av de alldeles för många barn som fick sin barndom stulen på liknande sätt, och mitt i all hopplöshet så ser jag något slags ljus i tunneln för varje sådan här berättelse jag läser. För någon dag kanske rätt personer lyssnar, slutar blunda, börjar lära, börjar skydda. Det är bara så förtjävligt att vägen dit känns så oändligt jävla lång.

Fy fan… all respekt i världen till dottern, vilken styrka. Vilket mod!
Jag lider med alla inblandade, det finns liksom inga ord för sånt här. Vad fan säger man? Allt är futtigt i jämförelse med det där lidandet under så många år… Jisses.

Tänk vad det här med varannan vecka kommer göra så att övergreppen ökar därför männen är själva med barnen, man måste passa dem som ett jäkla lejon. Låt inte män ta hand om barn själva, dom är inte att lita på.

Har ej barn i nuläget men vill gärna ha i framtiden. Jag funderar mycket på hur man lär barnet om dess egen integritet. Jag vill att mitt barn ska förstå att ingen får röra hen utan hens tillåtelse och att man inte alls alltid ska göra som vuxna säger. Men samtidigt vill jag inte att barnet ska se det som ett övergrepp om hen till exempel blir skadad vid könsorganen och en läkare måste undersöka och behandla. Hur gör ni?

Som sagt, att lära barn att ”nej”, ”sluta”, ”jag vill inte”, ALLTID ska respekteras är alltid en bra grej. Tyvärr finns det ju vuxna som anser att de kan ignorera ett barns nej bara för att de själva är vuxna.
Om man t ex vill krama barnet, men barnet säger nej, då låter man bli! Man ger inga ledsna blickar, inga ”men jag VILL ju!”, inga förmaningar, inga ”var en snäll flicka/pojke och gör som jag säger”, man ignorerar inte barnets nej och ”stjäl” en kram, man säger ”okej, då får det vara”, så struntar man i det. Gör inte kramarna till en stor grej. Man ska krama för att man vill, inte för att man känner sig tvingad för att inte göra någon ledsen.
En annan dum grej är när t ex syskon eller kompisar har bråkat, att säga ”kramas nu och säg förlåt”. Barnen kanske har slagits och har ont, den ena kanske är rädd för den andra. Då tvingar man ju ändå dem till kroppskontakt som kanske känns jätteobehaglig för dem. Dessutom löser inte en kram den egentliga orsaken till att de bråkade.
På förskolan där jag jobbar körde de med ”kramas och säg förlåt”. Detta utnyttjade de större barnen, de behövde bara göra ett mindre barn ledset så skulle det mindre barnet vara tvingat att krama det större, och på så sätt kunde de större barnen få tjuvnypas under kramen och göra det mindre barnet ännu mer ledset, men då hade de ju redan sagt förlåt så ingen brydde sig. Jag la märke till detta och de andra lärarna fick sig en tankeställare. Det har blivit bra mycket lugnare sen vi slutade med ”kramas och säg förlåt” och istället gått till botten med bråken.
Så, tvinga aldrig barn till fysisk ömhet, och lär dem att de alltid har rätt att säga nej! Vi vuxna måste respektera barns gränser, även om det bara handlar om en kram eller smek på kinden. Man MÅSTE inte kramas om man inte vill.
Innan läkarbesök är det ju en fördel om man förbereder barnet på vad som kommer hända, typ ”Doktorn kommer titta på din snopp/snippa och se hur den mår, hen tänker inte skada dig och jag är med och ser till att allt går bra”.

Fruktansvärt att läsa om hur dottern lärde sig ”stänga av” som liten och hur mycket hon gjort för att försöka skydda sina småsyskon. Och Mona som anklagar sig själv för att inget ha märkt. Medans förövaren som borde må skit säger ”hon minns fel”… Fan vilka män det finns.

Kan förstå mammans skuldkänslor men det viktiga är att hon TROR på sin dotter. Har en släkting som inte TRODDE på sin dotter (ej pappa dock). Finns inget värre än att bli misstrodd av sin trygghet/förälder (ja, inte kräket till pappa då).

Vi är i en sådan kamp nu, min systerdotter på 4 år har berättat om att hon blivit utsatt för övergrepp av sin pappa. Ingen tror på barnet.. spelar ingen roll att hon berättat för förskolepersonal, släktingar, det finns på film. Men det är inte tillräckligt.. just nu känner jag bara att sveriges system är så jävla dåligt att en pappa har större rätt till sin barn än att hon ska slippa övergrepp. Allt för att det inte går att bevisa..
Min syster har ensam vårdnad men nu forcerar soc och tvingar fram umgänge och tycker att min syster misslyckats i att hjälpa dottern få en bra relation med sin pappa.
Man pratar om barnets rättigheter, men det är ta mig fasen inte sant, systemet riskerar hellre att barnet utsätts för övergrepp än att han ska få besöksförbud. Jag tycker det är långt mkt värre att ett barn utsätts för övergrepp än att en pappa missar sitt barns uppväxt.

Jag läste inlägget när du publicerade det. Och jag har tänkt på det varje dag sedan dess. Mått illa. Blivit tårfylld. Jag har en egen dotter som idag är 8 månader gammal. Vi blev ensamma när hon var 3 månader då fadern valde att leva ett singelliv.
Det kommer således någon gång i framtiden komma in en ny man i vårt liv.
Och dessa historier. De får mig att bli så fylld av misströst. Förtvivlan. Rädsla.
Denna kvinna hade inte sett några tecken. Inte anat. Att hennes man. Hennes dotters egen far.
Det får i kombination med den obegripliga frekvensen av övergrepp i var och varannan villa får det att koka i huvudet på mig
Missförstå mig rätt. Jag förstår att jag kanske är irrationell och inte kan leva ensam resten av mitt liv av rädsla för att en pedofil ska bli min nästa kärlek och få fri tillgång till min dotter.
Men ändå känner jag så. Ändå känner jag en nervös känsla i magen inför hennes förskolestart. Tänk om där finns manlig personal.
Tänk om jag träffar och förälskar mig i en man. Och inte har en aning. Min flicka visar inga tecken. Och det kan ske. I hennes egna trygga hem.
Det är tankar som far genom huvudet på mig när jag nattar henne om kvällarna. I hennes trygga säng. Där det bara ska finnas trygghet. Och så kommer spykänslorna inför det faktum att så många flickor inte får känna det så. Att deras trygga säng är en torryrkammare.
När min lilla flicka är glad och badar i sin balja. Att det i många flickors liv är ett tillfälle för övergrepp.
Tänk om. Tänk om. Jag kan knappt greppa hur sjukt det är. Att det inträffar. Och att jag som inte varit utsatt ändå har en rädsla. I ett samhälle där vi slår oss för bröstet för så mycket annat.
Mamman. Och hennes dotter. All kärlek. All styrka. Jag vet knappt vad jag ska ta mig till med tanken. Jag som inte ens är nära detta helvte på jorden.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *