Kategorier
Vardagstrams

Jagär en bebismamma

Jag är nog en bebismamma. Ända sen Juno kom så har jag pepprats med kommentarer från er och mina instagramföljare att jag lyser. Att jag har en annan glow. Att jag ”förändrats” sen han kom. Jag ser lugnare ut. Mer harmonisk. Detta trots krämporna från helvetet, gallsten och depressioner. Men jag tror det kan stämma.
Vi hade en Stefan på besök för ett par veckor sen, och han och jag brukar väl inte ge varandra komplimanger. Jag tror jag krystat fram ett ”jag gillar att prata i telefon med dig” för jag kände att jag måste säga nåt nån jävla gång så han fattar att jag uppskattar och tycker mycket om honom. Han är definitivt en av mina bästa vänner. Och som ni vet har jag enormt svårt för den biten: visa uppskattning.
Jag är lika dålig på att ta emot uppskattning faktiskt, för när han var här så passade han på att säga samma sak: alltså att jag liksom lyser sen Juno kom. Att det var kul att se. Lite awkward så där precis innan han skulle gå. Och det var skitjobbigt att ta emot. Hjälp sluta säg snälla saker liksom. (Men jag uppskattade hans kommentarer enormt)
Men jag tror jag är en bebismamma. Jag älskar verkligen bebisar och bebistiden fast den är krävande och jobbig och stänger in en i en osocial bubbla. Jag längtar efter kladdig frukost med puréer och gröt. Jag längtar efter kryp och vinglande gång och att få plocka bort allt som kan sättas i halsen. Jag längtar efter öppna förskolan. Jag längtar efter badkarsbad tillsammans. Jag längtar efter första ord.
Allt är så mysigt med bebisar. Att få se dem växa och utvecklas till små personer. Vem blir han? Hur kommer han se ut? Hur kommer hans röst låta när han säger mamma? Kommer han bli kramig och pussig? Vad kommer han leka med?

Jag har alltid dåligt samvete för att jag är en usel mamma som misslyckas med att vara som jag vill. Men inte med bebisar. Med de större barnen har jag kort stubin. Orkar knappt. Slappar. Tar till enkla knep. Fuskar. Skriker. Skäller. Men med bebisar är jag en supermamma. Jag gör allt rätt. Bär i sjal. Helammar. Samsover. Gör egna puréer. Har oändligt tålamod. Kramar och tröstar trots att jag knappt fått sova. Sätter mig själv på andra plats.
De får en bra start, men sen fuckar jag väl upp allt. Varje dag tänker jag att wow titta på mina fantastiska ungar som fortfarande har en helt intakt självkänsla trots att jag gör si och så. När blir det sista droppen? När kommer mitt dåliga föräldraskap sätta spår?
Man ska vara snäll mot sig själv såklart. Men jag tror dåligt samvete också har en funktion. Allt är inte ok. Barnen är ju människor som formas av hur vi bemöter dem och bemöter vi dem uselt på olika sätt så sätter det spår. Det påverkar dem negativt.
Äh jag vet inte var jag vill komma. Jag måste skriva klart en ledartext om nåt helt annat och har inte ens kommit igång ordentligt.
Godmorgon!

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jagär en bebismamma”

Åh, håller med om allt.
Har stått emot impulsen att ååha och ooooha över ditt utseende, men ca varje bild du lagt ut senaste tiden är ju som ett utsökt genomarbetat porträtt med sådana otroliga uttryck av lugn, styrka, själ och hjärta.
Håller också med om att jag varit en fantastisk bebismamma: samsovande, fri amning, sjalbärande, lyssnande, gosar, tålmodig.. Numera skrikmamma med dåligt samvete, ja när har jag liksom fuckat upp dem på riktigt

Håller helt med ang dåligt samvete, det funkar som en inre kompass tror jag. 9/10 tror jag vi är dåliga föräldrar för att vår situation är ohållbar och pga att vi är slavar under teknologin. Vem orkar ta en tidskrävande konflikt med en 5-åring när man läsar spännande bloggar tex, eller om man är själv med tre kids? Jag är en bra mamma men helt beroende av min telefon och det har jag dåligt samvete för varje dag för jag väljer den framför mina barn ofta.

Detta känner jag mig i… Längtar efter tystnadsreatreat. Bara åka bort så den nedrans telefonen inte stör mig. Jag tror jag skulle vara en mer närvarande mamma utan telefonen. Eller en mamma som kände sig mer isolerad. Men jag tror mobilen triggar en viss stress i oss. En bebis BLIR telefonen, för bebisen ger inte utrymme till telefonen. Utan en bebis tror vi att vi måste se efter telefonen mer än våra barn 😅

Så vi som inte kan amma gör inte rätt? Varje gång jag läser en sån kommentar blir jag så ledsen ända in i själen. Det är en stor sorg för mig att jag inte har kunnat amma mina barn, men överallt så läser jag samma sak. Att man är en lite duktigare mamma för att man helammar, och det gör mig verkligen ledsen.

Jag sa inget om att man är duktigare. Är så trött på att man inte kan skriva om saker som är bra eller bättre för barn utan att andra ska ta det som pekpinnar. Föräldraskapet hänger inte på enskilda detaljer. Ja, amning är bra för barnet. På fler sätt än ersättning, precis som hemlagad mat är bättre än halvfabrikat, men det betyder inte att jag är bättre eller duktigare mamma för det eller att ersättning är gift som skadar barnet. Det betyder att jag gör EN sak som är bättre och utan på bekostnad av annat.

Jag är inte LD, men tycker du ska göra som du vill och som passar dig och ditt barn!
’Smakportioner’ är liksom inte det enda universella mirakelmedlet för barn, utan extremt förankrat i en kulturell kontext. Mina barn har aldrig ätit en enda smakportion, och gillade inte gröt som små – tror inte de fixade kletkonsistensen. Jag ställde mig att koka fina, ekologiska grönsakspuréer – som barnet vägrade att ta i munnen. Och jag fick nån slags instinktiv dålig känsla för ’matandet’, att stoppa mat i någon annans mun. Så vi helammade vidare, och när barnen ville sitta med vid bordet och uppenbart var intresserade av vad vi äter så har de fått grejer att sitta och pilla med, suga på och smaska i sig bäst de kan. Det som funkat bäst har varit tex kokta broccoli- eller blomålsbuketter (perfekt ’handtag’ att hålla i medan de gnager i sig ’knopparna’), kokta morotsstavar och andra rotfrukter, äpplebåtar, ris och kokt pasta att sitta och plocka med (våra har aldrig satt i halsen, tror de helt enkelt lär sig att hantera bitar bättre än de barn som vänjs vid helt homogena konsistenser). Har förstått i efterhand att vi nog sysslat med baby lead weaning, BLW, så sök lite på det om du funderar..
(+ lyssna inte på de som säger att din mjölk inte är näringsrik nog etc etc!)

Jag tycker inte att ett bra föräldraskap handlar om så konkreta handlingar, helamma, bära, samsova, göra puréer. Jag gör alla de sakerna också men för mig handlar det om att vara lyhörd för just mitt barns behov. En annan förälder vara barn helst sover i egen säng och åker vagn är en lika bra förälder som lyssnar på de behoven.
Jag har bara en bebisen tänker att det blir mer komplext ju äldre barnet blir, mindre ta hand om. Jag tänker också att det är lätt att känna sig duktig i det som kommer naturligt fast man kanske snarare är duktig när man kämpar med att på ett bra sätt hantera de delar av föräldraskapet som inte ger sig självt.

ja alltså så tänker jag generellt också. Det står och faller knappast med detaljerna. Men jag tycker vissa saker är extra bra för barn och att dessa då ökar föräldrapoängen. Typ samsoving och bärande, men också att man hittar på aktiviteter med barnen, kramas mycket, äter middag ihop varje kväll osv.

Givetvis är man inte en bättre förälder för att man bär sitt barn i sjal men om barnet gillar det och man orkar så är det ju bra för att man är lyhörd för vad sitt barn mår bra av. Bära i sjal i sig är inte bättre föräldraskap. Min systerdotters unge HATAR sjalen över allt annat, då hade det varit dåligt föräldraskap att tvinga bebisen att va i den.

Känner mer och mer hur människan inte är skapt för att leva i isolerade små familjegrupper. När svärmor eller min egen mamma är här hos oss är allting så mycket enklare. Jag kan duscha, hitta på nån aktivitet, andas, städa eller what ever. När det är bara jag och min man hemma så får jag panik efter ett par dagar för jag inte får en minut för mig själv. Vi har två barn men jag kände nog samma redan vid ett barn. Tänk då om evolutionen var så fiffig att vissa av oss är bättre med bebisar och andra är bättre med större barn och så kunde vi hjälpas åt. Vad enkelt livet skulle vara!

Är precis som du. En riktig bebismamma. Ammar, samsover, har massa med tålamod och väljer bort förskola tills barnet är 2,5 år. Tålamodet minskar i takt med att barnet blir äldre. Min analys har varit att jag har en personlighet som är något övervägande introvert och att det passar mig med bebisar av denna anledning. Man är hemma, i sin bubbla, osocial med världen, de är bara du och bebisen. Bebisar är också på ett sätt mer följsamma än äldre barn.

Har du, LD, eller kanske någon annan vettig människa råd till mig?
Mitt barn, 14 månader, ammas fortfarande. Han somnar som bäst då och jag har svårt att sluta helt. MEN, nätterna börjar bli ohållbara. Han vaknar minst en gång i timmen bara för att snutta.
Jag funderar på att låta hans pappa ta nätterna en vecka eller så för att vänja honom av med nattamning men ändå fortsätta amma på hans dagsvila, fram tills dess att jag börjar jobba nästa år.
Är det bra att göra så? Eller vad gör man?

Bäst tror jag är att DU tar amningsstoppet. Är han van att sova ihop med dig så blir det dubbel sorg att både du OCH tutten försvinner.
gör så här: Sluta tvärt. Ta på dig en tröja vid läggdags så han inte kan ta sig in till tuttarna. Amma som godnatt, då blir det enklare. Men på natten när han vaknar så erbjuder du gos, kram, klapp, puss eller vatten om han är törstig. Han kommer bli arg och ledsen. Men det är inte farligt. På morgonen när ni klivit upp kan du, om du vill erbjuda morgontutte. Så gjorde jag med båda mina stora. Fy fan vad skönt det var sen! Vi fick sova och de åt bättre på dagtid. Lycka till!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *